HERODOTOS, en grekisk historiker som levde för 2 500 år sedan, skrev om egyptierna på hans tid: ”Vid de förmögnas samkväm brukar man efter måltidens slut bära omkring en bild i trä av en död, utförd så mycket som möjligt efter naturen både i målning och skulptur, ungefär en eller två alnar lång. Denna visar man för var och en i laget och säger: ’Betrakta denna och drick och var glad, ty när du dött, blir du likadan.’”

Den här inställningen till livet och döden var inte unik för egyptierna. ”Ät, drick och var glad” har blivit något av en klyscha i dag. Om allt tar slut vid döden får man väl se till att få ut mesta möjliga av livet nu. Varför ha några högre ideal? Om döden är det definitiva slutet är det inte mer än rätt att bara leva här och nu. Det var precis vad aposteln Paulus sa när han talade om inställningen hos dem som inte tror på en uppståndelse: ”Om de döda inte skall uppväckas, så ’låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö’.” (1 Korinthierna 15:32)

Naturligtvis trodde inte Paulus att döden är det definitiva slutet. Han var övertygad om att de döda kan få livet tillbaka och att de sedan aldrig behöver dö igen. Den övertygelsen hade sin grund i en händelse av enorm betydelse, som han ansåg inte kunde bestridas – Jesu Kristi uppståndelse. * Detta var faktiskt den enskilt viktigaste händelse som stärkte de första lärjungarnas tro.

Men vad har Jesu uppståndelse för betydelse för oss? Hur kan vi vara säkra på att den ens har inträffat? Låt oss se hur Paulus resonerade om det här ämnet när han skrev till de kristna i Korinth.

En del kristna i Korinth var osäkra när det gällde uppståndelsen, medan andra inte trodde på en bokstavlig uppståndelse över huvud taget. I sitt första brev till Korinth förklarade Paulus vilka konsekvenser det skulle få om de döda inte kunde få liv igen. Han skrev: ”Om det inte finns någon de dödas uppståndelse, då har inte heller Kristus uppväckts. Men om Kristus inte har uppväckts, då är helt visst vår predikan förgäves, och vår tro är förgäves. Dessutom befinns vi också vara falska vittnen om Gud ... då är er tro meningslös; ni är då ännu i era synder. Ja, också de som har somnat in i döden i gemenskap med Kristus har gått förlorade.” (1 Korinthierna 15:13–18)

”Han [visade] sig för mer än fem hundra bröder på en gång ... Därefter visade han sig för Jakob, sedan för alla apostlarna; men allra sist visade han sig också för mig.” (1 Korinthierna 15:6–8)

Paulus började med ett argument som inte kan ifrågasättas: Om de döda inte kan uppväckas, då kan Kristus inte heller ha uppstått från de döda. Vad skulle det i så fall betyda? Att det kristna budskapet är en enda stor bluff. Kristi uppståndelse är ju trots allt en grundpelare i den kristna tron, oskiljaktigt förenad med några av Bibelns mest grundläggande läror: Guds ställning som den Högste, hans namn, hans rike och vår räddning. Om den inte har inträffat skulle budskapet som Paulus och de andra apostlarna förkunnade inte varit något annat än tomma ord.

Men inte nog med det: Om Kristus inte hade uppväckts från de döda skulle den kristna tron vara meningslös, tom och grundad på en lögn. Dessutom skulle Paulus och de andra ha vittnat falskt, inte bara om Jesu uppståndelse, utan också om den som de menade uppväckte honom, Jehova Gud. Det skulle också betyda att påståendet att ”Kristus dog för våra synder” inte var sant, för om vår Räddare inte kunde räddas från de döda skulle han själv inte heller kunna rädda, eller frälsa, andra. (1 Korinthierna 15:3) Dessutom skulle kristna som dött, i vissa fall för sin tro, ha gjort det med en falsk förhoppning om att få uppstå.

Paulus drog slutsatsen: ”Om vi bara i detta livet har hoppats på Kristus, är vi de mest ömkansvärda av alla människor.” (1 Korinthierna 15:19) På grund av sin tro på uppståndelsen och allt vad den innebar hade Paulus, precis som många andra kristna, drabbats av förluster, förföljelse och andra svårigheter. Han hade till och med stått öga mot öga med döden. Så meningslöst om uppståndelsen bara vore en stor lögn!

Paulus var övertygad om att kristendomen inte grundade sig på en lögn. Han visste att Jesus hade uppväckts från de döda och framhöll bevis för det, ”nämligen att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna; och att han blev begravd, ja, att han blev uppväckt på tredje dagen i enlighet med Skrifterna; och att han visade sig för Kefas, sedan för de tolv”. * Sedan tillägger han: ”Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta är kvar intill denna stund, men några har somnat in i döden. Därefter visade han sig för Jakob, sedan för alla apostlarna; men allra sist visade han sig också för mig.” (1 Korinthierna 15:3–8)

Paulus inledde med att slå fast att Kristus dog för våra synder, blev begravd och uppväckt. Vad  gjorde honom så säker? Ett skäl var det stora antalet ögonvittnen. Den uppväckte Jesus visade sig för enskilda individer (däribland Paulus), för mindre grupper och till och med för en skara på 500 personer, av vilka många säkerligen hade tvivlat på ryktet att Jesus uppstått. (Lukas 24:1–11) Flertalet av dessa levde fortfarande när Paulus skrev det här och kunde bekräfta vad de hade sett. (1 Korinthierna 15:6) Ett eller två ögonvittnen kan man lätt avfärda, men knappast över 500!

Lägg märke till att Paulus två gånger nämner det faktum att Jesu död, begravning och uppståndelse hade skett i enlighet med ”Skrifterna”. Dessa händelser uppfyllde profetiorna om Messias i Bibelns hebreiska skrifter, vilket i sin tur bevisade att Jesus var den utlovade Messias.

Trots alla ögonvittnen och bevis från Skrifterna fanns det många som tvivlade på att Jesus hade uppstått, och så är det även i dag. Somliga menar att hans lärjungar stal kroppen och sedan påstod att de hade sett honom uppväckt. Men lärjungarna hade varken tillräckligt inflytande eller fysisk kapacitet för att få bort de romerska vakter som stod vid gravens ingång. Andra påstår att den uppståndne Jesus bara var en synvilla. Men något som talar emot denna teori är det faktum att många personer såg honom vid flera olika tillfällen. Och känns det rimligt att en synvilla skulle tillaga fisk och bjuda på den, som den uppståndne Jesus gjorde i Galileen? (Johannes 21:9–14) Skulle en illusion uppmana åskådare att röra vid honom? (Lukas 24:36–39)

Men en del håller ändå fast vid att uppståndelsen var något som lärjungarna diktade ihop. Men vad skulle de ha vunnit på det? När de  vittnade om uppståndelsen ledde det till hån, lidande och död. Varför skulle de riskera så mycket för att upprätthålla en lögn? Första gången de vittnade om det här var dessutom i Jerusalem, mitt framför ögonen på sina motståndare som bara letade efter en anledning att sätta dit dem.

Det var just uppståndelsen som gav lärjungarna modet att vittna om sin Herre, trots mycket våldsam förföljelse. Uppståndelsen blev en av kristendomens centrala läror. Det var inte för att tala om en vis lärare som blev mördad som de första kristna riskerade sina liv. De gjorde det för att kungöra Jesu uppståndelse, eftersom det bevisade att han var Messias, Guds Son, en kraftfull person som var vid liv och som gav dem stöd och vägledde dem. Att han blev uppväckt betydde att även de kunde uppstå från de döda. Om Jesu uppståndelse inte hade ägt rum skulle det inte funnits någon kristendom. Om Jesus inte hade uppväckts skulle vi kanske aldrig hört talas om honom.

Men hur påverkar Kristi uppståndelse oss i dag?