DET här är ett av mina tidigaste minnen av min pappa, som var en enkel och hårt arbetande man. Han hade en stark känsla för rättvisa och tilltalades genast av Bibelns budskap när han först hörde det 1953. Från och med då gjorde han sitt bästa för att undervisa oss barn om det han lärde sig. Till en början tvekade min mamma att lämna sina katolska traditioner. Men med tiden började hon också ta Bibelns sanning till hjärtat.

Det var inte så lätt för mina föräldrar att studera med oss. Mamma kunde knappt läsa och pappa arbetade hårt ute på åkrarna från morgon till kväll. Ibland var han så trött att han inte kunde hålla sig vaken under studiet. Men hans ansträngningar var inte förgäves. Jag var äldst i syskonskaran, så jag hjälpte till med att undervisa min syster och mina två bröder. Vi pratade ofta om hur mycket Noa älskade sin familj och hur lydig han var mot Jehova. Jag tyckte så mycket om den berättelsen! Det dröjde inte länge förrän vi alla gick på mötena i Rikets sal i Roseto degli Abruzzi, en italiensk stad vid den adriatiska kusten.

Jag var bara 11 år 1955 när mamma och jag reste västerut över bergen till Rom för att vara med vid vår första områdessammankomst. Ända sedan dess har sammankomster haft en särskild plats i mitt hjärta.

Året därpå blev jag döpt och började kort därefter i heltidstjänsten. När jag var 17 blev jag pmsu i Latina, som låg söder om Rom och omkring 30 mil hemifrån. Det var en ganska nygrundad stad, så ingen brydde sig så mycket om vad grannarna skulle tycka och tänka. Min pionjärkamrat och jag tyckte att det var fantastiskt att få placera så mycket litteratur, men eftersom jag var så ung längtade jag hem. Men det kändes bättre när jag tänkte på att Jehova ville att jag skulle vara där, och jag ville vara lojal mot honom.

Senare blev jag skickad till Milano för att hjälpa till med förarbetet inför den internationella sammankomsten  ”Eviga goda nyheter” 1963. Under sammankomsten fick jag arbeta tillsammans med många andra frivilliga bröder och systrar, däribland Paolo Piccioli, en ung broder från Florens. På sammankomstens andra dag höll han ett entusiastiskt tal om att förbli ogift. Jag minns att jag tänkte: ”Den brodern kommer aldrig att gifta sig.” Trots det började vi brevväxla, och vi insåg att vi hade mycket gemensamt – våra mål, vår kärlek till Jehova och vår starka önskan att göra hans vilja. Paolo och jag gifte oss 1965.

Jag var reguljär pionjär i Florens i tio år. Det var spännande att se hur församlingarna växte och särskilt spännande att se ungdomarna göra framsteg. Paolo och jag tyckte om att vara tillsammans med dem och tala om andliga saker, men också att koppla av tillsammans, vilket för Paolos del vanligtvis betydde att spela fotboll. Jag tyckte naturligtvis om att få rå om min man, men jag förstod att familjerna och ungdomarna i församlingen också behövde få hans tid och uppmärksamhet.

Jag blir fortfarande glad när jag tänker på alla dem vi har studerat Bibeln med. En kvinna som vi studerade med, Adriana, talade med två andra familjer om det hon lärde sig. De bad att få träffa en präst för att resonera om sådana läror som treenigheten och själens odödlighet. Tre högt uppsatta präster kom dit. Deras förklaringar var invecklade och motsägelsefulla, vilket de vi studerade med snabbt insåg när de jämförde med vad Bibeln säger. Ja, det här blev en vändpunkt för dem. Med tiden kom omkring 15 personer från de här familjerna med i sanningen.

Nu för tiden går det naturligtvis annorlunda till när vi predikar. Men då blev Paolo expert på att diskutera med präster, vilket hände ganska ofta. Jag minns särskilt en diskussion som hölls inför en åhörarskara som inte var vittnen. Det visade sig snart att motståndare i förväg hade ordnat så att några i publiken skulle ställa frågor för att sätta dit Paolo. Men samtalet tog en annan vändning. Någon frågade om det var rätt att kyrkan blandade sig i politik. Prästerna blev märkbart besvärade och kunde inte svara. Plötsligt försvann ljuset och mötet avbröts. Flera år senare fick vi reda på att strömavbrottet var planerat som en utväg ifall diskussionen inte skulle gå exakt som prästerna hade hoppats.

När Paolo och jag hade varit gifta i tio år blev vi inbjudna att börja i resetjänsten. Paolo hade ett bra jobb, så det var inget lätt beslut. Men efter att ha tänkt över saken under bön bestämde vi oss för att ta emot det här privilegiet. Vi tyckte om att umgås med familjerna vi fick bo hos. På kvällarna studerade vi ofta tillsammans, och sedan hjälpte Paolo barnen med läxorna, särskilt om det gällde matematik. Dessutom älskade Paolo att läsa och delade entusiastiskt med sig av intressanta och uppmuntrande saker han hade hittat. På måndagarna åkte vi ofta till städer där det inte fanns några vittnen och inbjöd till ett tal som hölls samma kväll.

Efter bara två år i resetjänsten blev vi inbjudna att arbeta på Betel i Rom. Paolo arbetade med juridiska ärenden, och jag var på tidskriftsavdelningen. Det var inte så lätt att anpassa sig, men vi ville vara lojala. Det var spännande att vara med om hur verksamheten vid avdelningskontoret växte undan för undan, och antalet vittnen i Italien ökade enormt. Under den här tiden fick Jehovas vittnen i Italien lagligt erkännande. Vi trivdes verkligen med vårt nya uppdrag.

Medan vi var på Betel fick blodfrågan mycket uppmärksamhet i Italien. I början av 1980-talet var det ett rättsfall som rörde upp starka känslor. Ett par som var Jehovas vittnen anklagades för att ha vållat sin dotters död, men sanningen var att hon dog av en ärftlig blodsjukdom som är vanlig i Medelhavsområdet. Bröder och systrar på Betel hjälpte advokaterna som representerade föräldrarna. En traktat och ett specialnummer av Vakna! presenterade fakta i fallet och hjälpte människor att förstå vad Guds ord säger om blod. Under de här månaderna arbetade Paolo ofta uppemot 16 timmar om dagen utan avbrott. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa och stötta honom.

När vi hade varit gifta i 20 år hände något oväntat. Jag var 41 och Paolo 49 när jag berättade för honom att jag trodde att jag var gravid. I hans anteckningar för den dagen stod det: ”Bön: Om det stämmer, hjälp oss att fortsätta i heltidstjänsten, att behålla vårt andliga fokus och att vara goda exempel för vårt barn. Framför allt, hjälp mig att praktisera åtminstone 1 procent av allt jag sagt från podiet de senaste 30 åren.” Av resultatet att döma måste Jehova ha besvarat Paolos och min bön.

Efter att vi fick Ilaria förändrades livet drastiskt. Jag kan ärligt säga att det fanns stunder när  vi kände oss missmodiga, precis som Ordspråksboken 24:10 säger: ”Förlorar du modet på nödens dag är din kraft begränsad.” Men vi fortsatte att hjälpa och uppmuntra varandra.

Ilaria brukar säga att hon är glad över att hon fick växa upp med föräldrar som hade fullt upp i heltidstjänsten. Hon har alltid känt sig älskad och trygg. På dagarna tog jag hand om henne. Och på kvällen när Paolo kom hem och egentligen behövde fortsätta arbeta tog han sig ändå tid med henne, lekte med henne och hjälpte henne med läxor. Detta gjorde han även om det innebar att han fick sitta uppe till klockan två eller tre på natten för att avsluta sitt eget arbete. Ilaria sa ofta: ”Pappa är min bäste vän.”

Naturligtvis behövde vi vara konsekventa – och ibland fasta – för att hjälpa Ilaria att hålla sig kvar på sanningens väg. Jag minns ett tillfälle när hon lekte med en kompis men uppförde sig illa. Vi använde Bibeln när vi förklarade för henne varför det var fel att bete sig så. Vi såg också till att hon bad sin vän om förlåtelse när vi var med.

Ilaria säger att Paolos och min kärlek till tjänsten har hjälpt henne att också älska tjänsten. Nu när hon själv är gift förstår hon ännu bättre hur viktigt det är att göra Jehovas vilja och följa hans vägledning.

2008 drabbades Paolo av cancer. Till en början verkade det som att han skulle kunna bli frisk, och han uppmuntrade mig mycket. Vi försökte få den bästa läkarvård som fanns. Dessutom vände vi oss som familj till Jehova och bad om hjälp att vara starka och kunna uthärda. Jag såg den man som en gång hade varit så stark och full av energi sakta tyna bort. Det var ett hårt slag för mig när han dog 2010. Men jag känner mig ändå uppmuntrad när jag tänker på allt vi hann uträtta under våra 45 år tillsammans. Vi gav Jehova vårt bästa, och jag vet att han aldrig kommer att glömma våra ansträngningar. Jag ser ivrigt fram emot att få möta Paolo i uppståndelsen, när Jesus ord i Johannes 5:28, 29 går i uppfyllelse.

Innerst inne är jag fortfarande den där lilla flickan som älskar berättelsen om Noa. Min beslutsamhet finns kvar – jag vill vara lydig mot Jehova, oavsett vad han vill att jag ska göra. Jag är övertygad om att alla hinder, uppoffringar och förluster är relativt små i jämförelse med de välsignelser som Jehova kärleksfullt ger oss. Det har jag själv fått uppleva – och jag lovar att det är värt det.