Jag föddes 1956 med spina bifida. Eftersom kotbågarna i ryggraden inte växte ihop helt har nervskador gjort att jag har svårt att gå och har drabbats av andra allvarliga hälsoproblem.

Någon tid innan jag föddes började ett missionärspar som var Jehovas vittnen studera Bibeln med mina föräldrar. Under min uppväxt fanns det bara några få isolerade förkunnare i min hemstad Usakos i Namibia. Därför studerade vi materialet för mötena hemma i familjen. När jag var sju år gick jag igenom en urostomi, en operation där man gör en öppning i buken för att leda ut urinen. När jag var 14 fick jag epilepsi. Eftersom jag var beroende av mina föräldrars hjälp och skolan låg långt hemifrån, kunde jag inte fullborda min skolgång.

Trots allt bestämde jag mig för att försöka komma närmare Jehova. På den tiden fanns det inte så många av våra publikationer på afrikaans, mitt modersmål. Så jag lärde mig engelska för att kunna studera fler böcker. Jag började som förkunnare och blev döpt när jag var 19. Under de följande fyra åren drabbades jag av många hälsoproblem och känslomässiga svårigheter. Dessutom kände alla varandra i min hemstad, så människofruktan hindrade mig från att vara så aktiv i tjänsten.

När jag var drygt 20 flyttade vi från Namibia till Sydafrika, och för första gången kunde jag vara en del av en församling. Det var underbart! Men jag var tvungen att genomgå en operation igen, den här gången en kolostomi.

Lite längre fram höll en kretstillsyningsman ett tal som handlade om pionjärtjänst. Det han sa rörde mitt hjärta. Jag visste att min hälsa var allt annat än idealisk, men jag hade redan tagit mig igenom många svårigheter med Jehovas hjälp. Så jag ansökte om att få bli reguljär pionjär. Men på grund av mina hälsoproblem kände äldstebröderna inte att de vågade godkänna min ansökan.

Jag bestämde mig ändå för att göra så mycket jag kunde i tjänsten. Tack vare hjälpen från mamma och andra vänner lyckades jag under de närmaste sex månaderna ägna lika mycket tid åt tjänsten som pionjärer gör. Det visade att jag verkligen ville bli pionjär och att jag kunde hantera mina hälsoproblem. Så jag ansökte igen, och den här gången blev min ansökan beviljad. Den 1 september 1988 började jag som reguljär pionjär.

Som pionjär känner jag hela tiden Jehovas stöd. När jag undervisar andra om sanningen hjälper det mig att inte helt gå upp i min egen situation, och det skyddar mig, fostrar mig och hjälper mig att växa andligen. Jag har hjälpt flera personer fram till överlämnande och dop, och det har gett mig en fantastisk glädje.

Min hälsa är fortfarande bräcklig. Men Jehova ”bär bördan” åt mig dag efter dag. (Ps. 68:19) Han gör inte bara mitt liv uthärdligt, han hjälper mig att glädjas åt livet!