DET utspelade sig i augusti 1936. Platsen var den kungliga kraalen i Swaziland. Från en högtalarbil hade Robert och George Nisbet just spelat skivor med musik och därefter inspelade tal av broder J. F. Rutherford. Kung Sobhuza II blev mycket förtjust. ”Det blev lite pinsamt för oss när han ville köpa grammofonen, skivorna och högtalaren”, berättar George.

Robert ursäktade sig och sa att utrustningen inte var till salu. Varför inte det? Därför att den tillhörde någon annan. Kung Sobhuza ville veta vem det var.

Robert svarade: ”Den tillhör en annan kung.” Sobhuza frågade vem den kungen var. ”Jesus Kristus, kungen i Guds rike”, svarade Robert.

”Åh, han är en stor kung”, sa Sobhuza respektfullt. ”Jag vill inte ta något som tillhör honom.”

Robert skrev: ”Jag blev mycket imponerad av kung Sobhuzas personlighet. Han talade perfekt engelska och var inte uppblåst eller stolt. Han var mycket rättfram och lätt att prata med. Jag satt på hans kontor i omkring 45 minuter, medan George spelade musik utanför.”

Robert fortsatte: ”Senare samma dag besökte vi The Swazi National School och hade en annan mycket intressant upplevelse. Vi vittnade för rektorn, och han lyssnade uppmärksamt. När vi nämnde grammofonen och erbjöd att hela skolan kunde få lyssna på inspelningarna, blev han mycket glad. Han samlade nästan 100 elever, som fick sitta i gräset och lyssna. Vi fick veta att skolan undervisade pojkar i jordbruk, trädgårdsarbete, snickeri, byggnadsteknik, engelska och matematik, och flickor fick undervisning i sjukvård, hushållsarbete och andra praktiska sysslor. Senare fick vi veta att det var kungens farmor som hade grundat skolan.” *

Redan så tidigt som 1933 hade kung Sobhuza lyssnat med intresse till pionjärer som besökte den kungliga kraalen. Vid ett tillfälle samlade han till och med sin personliga  livvaktsstyrka på 100 krigare för att lyssna på inspelningar med budskapet. Han tecknade en prenumeration på våra tidskrifter och tog emot litteratur. Det dröjde inte länge förrän kungen hade ett nästan komplett teokratiskt bibliotek! Dessutom kunde han bevara det intakt trots att det brittiska kolonialstyret förbjöd vår litteratur under andra världskriget.

Kung Sobhuza fortsatte att välkomna vittnena till den kungliga kraalen i Lobamba och inbjöd även präster att komma och lyssna på deras bibliska tal. När en broder som hette Helvie Mashazi hade en genomgång av Matteus, kapitel 23, reste sig en grupp arga präster upp och försökte tvinga honom att sluta. Men kungen ingrep och bad broder Mashazi att fortsätta. Kungen bad dessutom åhörarna att skriva ner alla bibelställen som nämndes i talet.

Vid ett annat tillfälle, efter att ha lyssnat till en pionjärbroders tal, vred fyra präster runt sina prästkragar och förklarade: ”Vi är inte längre präster utan är nu Jehovas vittnen.” De frågade sedan om brodern hade några fler av de böcker som kungen hade.

Från 1930-talet fram till sin död 1982 visade kung Sobhuza respekt för Jehovas vittnen och tillät inte att de blev illa behandlade för att de vägrade följa landets ritualer. Vittnena hade därför goda skäl att vara tacksamma mot honom, och de sörjde uppriktigt hans död.

I början av 2013 var det mer än 3 000 förkunnare i Swaziland. Med lite över en miljon invånare i landet var förhållandet mellan antalet förkunnare och invånare 1 på 384. Det fanns över 260 pionjärer i 90 församlingar, och 7 496 var med vid Åminnelsen 2012. Det visar att det finns en stor potential för tillväxt. Det är tydligt att en bra grund blev lagd i och med de här tidiga besöken i Swaziland under 1930-talet. – Ur vårt arkiv i Sydafrika.