”Klarar du dig bra utan Gud? Miljoner gör det.” Det budskapet kunde man se under en kampanj som en ateistisk grupp låg bakom helt nyligen. De tycker uppenbarligen inte att de behöver Gud.

Sedan är det många som påstår sig tro på Gud men som beter sig som om han inte fanns. Salvatore Fisichella, en katolsk ärkebiskop, sa så här om medlemmarna i sin kyrka: ”I dag är det nog inte många som skulle kunna se att vi är kristna eftersom vi lever på samma sätt som de som inte är troende.”

En del är för upptagna för att tänka på Gud. De tycker att han är för avlägsen och otillgänglig för att ha någon betydelse i deras liv. På sin höjd vänder de sig till honom när de har problem eller behöver något – som om han var någon slags betjänt.

Andra ser inga större fördelar med religiösa läror. De lyckas i alla fall inte leva efter vad deras kyrka lär ut. I Tyskland tycker till exempel 76 procent av katolikerna att det går bra att man bor tillsammans innan man gifter sig – något som både går emot vad Bibeln och deras kyrka lär. (1 Korinthierna 6:18; Hebréerna 13:4) Naturligtvis är det inte bara bland katoliker som det verkar vara en stor kontrast mellan ord och handling. Religiösa ledare från många olika trosriktningar klagar över att deras medlemmar i praktiken uppför sig som ateister.

Mot bakgrund av detta är det logiskt att fråga om vi verkligen behöver Gud. Den frågan är inte ny. Den väcks redan på de första sidorna i Bibeln. För att få svar på den ska vi titta på några frågeställningar som behandlas i Första Moseboken.