I ÅR är det 100 år sedan ”Skapelsedramat i bilder” hade premiär – en imponerande visuell presentation vars syfte var att bygga upp tron på Bibeln som Guds ord. I en tid då evolutionsläran, högre bibelkritik och skepticism hade undergrävt mångas tro betonade ”Skapelsedramat” att Jehova är Skaparen.

Charles T. Russell, som då hade huvudansvaret bland bibelforskarna, försökte hela tiden hitta det snabbaste och bästa sättet att sprida Bibelns sanning. Bibelforskarna hade redan använt det tryckta ordet i över 30 år. Nu fick de upp ögonen för en ny möjlighet – rörlig film.

På 1890-talet visades stumfilm för första gången för publik. Och redan 1903 visades en religiös film i en kyrka i New York. Filmindustrin var alltså bara i sin linda när Russell oförskräckt började förbereda ”Skapelsedramat”. Han insåg att med den här formen av kommunikation kunde man förmedla sanningen i Bibeln på ett sätt som man inte kunde med enbart det tryckta ordet.

”Skapelsedramat” var åtta timmar långt och visades ofta i fyra delar. Under visningarna spelades 96 korta bibliska tal upp, och berättarrösten var en av de mest kända på den tiden. Publiken fick också höra klassisk musik under delar av programmet. Skickliga operatörer spelade upp röst- och musikinspelningarna på grammofon och synkroniserade ljudet med ljusbilder och filmsekvenser som återgav kända bibliska berättelser.

De flesta filmerna och många av ljusbilderna kom från kommersiella studior. Professionella konstnärer i Philadelphia, New York, Paris och London färglade för hand filmruta för filmruta och ljusbild för ljusbild. Bröder och systrar vid Betels egen ateljé arbetade också mycket med färgläggningen. Ofta handlade det om att ersätta  trasiga bilder. Och förutom att använda köpta filmer så filmades beteliter som fick spela Abraham, Isak och ängeln som hindrade Abraham från att verkligen offra sin son. (1 Mos. 22:9–12) Inspelningarna gjordes i Yonkers, i närheten av New York.

En av broder Russells medarbetare sa till pressen att den här medieformen skulle ”intressera tusentals människor för Skriften, mer än något annat som tidigare gjorts för att sprida religiösa budskap”. Var kristenhetens prästerskap positiva till det här nya, banbrytande sättet att nå ut till de andligt hungrande människomassorna? Nej, tvärtom. Som grupp betraktade fördömde de ”Skapelsedramat”, och några försökte på ett utstuderat sätt hindra allmänheten från att se det. På en plats såg en sammanslutning av präster till att strömmen bröts.

Ändå kom folk i stora skaror till teatrarna för att få se ”Skapelsedramat” helt gratis. I USA visades det i upp till 80 städer varje dag, och för många var det första gången de såg en talfilm. Med hjälp av intervallfotografering fick de se en kyckling picka sig ut ur sitt skal och en blomma slå ut i all sin prakt. Vetenskaplig information riktade uppmärksamheten på Jehovas enastående vishet. När broder Russell introducerade ”Skapelsedramat” på vita duken var det en man som utbrast: ”Han är ju mer lik broder Russell än broder Russell själv!”

Författaren och filmhistorikern Tim Dirks beskrev ”Skapelsedramat” som ”den första riktigt stora filmvisning som innefattade synkroniserat ljud (inspelat tal), rörlig film och laterna magica-bilder”. Vid tidigare filmvisningar hade inte alla de här teknikerna använts samtidigt, vid ett och samma tillfälle, och i synnerhet inte i samband med en film med bibliskt tema. Ingen annan föreställning drog heller lika stor publik. Enbart under det första året sågs ”Skapelsedramat” av omkring nio miljoner människor i Nordamerika, Europa, Australien och Nya Zeeland.

”Skapelsedramat” hade premiär den 11 januari 1914 i New York. Sju månader senare började den katastrof som längre fram kom att kallas första världskriget. Men människor runt om på jorden fortsatte samlas för att se ”Skapelsedramat” och få tröst av de scener som levandegjorde kommande välsignelser under Guds rike. Med 1914 års mått mätt var ”Skapelsedramat” verkligen något unikt!