”GÅ HEM till de dina, och berätta för dem om allt vad Jehova har gjort för dig och om den barmhärtighet han har visat dig”, sa Jesus Kristus. Vid det här tillfället befann han sig troligen i närheten av staden Gadara, sydöst om Galileiska sjön, och han pratade med en man som ville bli hans efterföljare. Det Jesus sa visar att han förstod ett grundläggande drag hos oss människor. Vi vill gärna berätta för våra släktingar om sådant vi tycker är viktigt och intressant. (Mark. 5:19)

Även om det här draget är extra tydligt i en del kulturer, är det något vi alla har gemensamt. Så när en person börjar tjäna Jehova är det inte konstigt om han vill berätta om sin nya tro för sina släktingar. Men hur gör man det på ett bra sätt? Hur kan man nå hjärtat hos släktingar som inte delar ens tro? Bibeln ger konstruktiva och realistiska råd.

Andreas var en av de första som förstod att Jesus var Messias. Vem skyndade han sig att berätta det för? ”Han fann först sin egen bror, Simon, och sade till honom: ’Vi har funnit Messias’ (som översatt betyder Kristus).” Andreas tog med sig Petrus till Jesus, så att han också fick möjligheten att bli en lärjunge. (Joh. 1:35–42)

Omkring sex år senare, när Petrus var i Joppe, ombads han att resa norrut till Caesarea och besöka en officer som hette Cornelius. Vilka träffade Petrus och hans reskamrater när de kom dit? ”Naturligtvis väntade Cornelius dem och hade kallat samman sina släktingar och närmaste vänner.” På det här sättet fick Cornelius släktingar möjlighet att lyssna på Petrus och sedan fatta ett eget beslut. (Apg. 10:22–33)

Vad kan vi lära oss av det Andreas och Cornelius gjorde för sina släktingar?

Ingen av dem lämnade något åt slumpen. Andreas presenterade Petrus för Jesus, och Cornelius bjöd hem sina släktingar så att de fick höra det kristna budskapet. Men ingen av dem satte någon press på sina släktingar eller försökte manipulera dem. Hur kan vi följa deras exempel? Vi kanske också får tillfälle att berätta lite om sanningen för våra släktingar, eller vi kanske kan skapa möjligheter för dem att ta reda på mer och få träffa andra vittnen. Samtidigt måste vi respektera deras rätt att själva välja och inte försöka tvinga på dem något. Exemplet med Jürgen och Petra, ett gift par i Tyskland, visar hur vi skulle kunna göra.

Petra studerade Bibeln med Jehovas vittnen och blev med tiden döpt. Hennes man, Jürgen, var yrkesmilitär och tyckte inte alls om att hans fru hade blivit ett vittne. Men så småningom insåg han att det vittnena predikade från Bibeln var sant. Han överlämnade sig också åt Jehova och tjänar nu som äldste i församlingen. Vad ger han för tips om hur man kan nå hjärtat hos en släkting som inte delar ens tro?

Jürgen säger: ”Vi får inte försöka tvinga på våra släktingar sanningen eller prata om Bibeln hela tiden. Det kan göra dem ännu mer ovilliga att lyssna. Det är bättre att tänka långsiktigt och ge dem ett litet smakprov då och då. Det kan också vara bra att låta dem lära känna vittnen som är i samma ålder och som har liknande intressen. På så sätt kan vi överbrygga klyftorna.”

Aposteln Petrus och Cornelius släktingar tog snabbt emot Bibelns budskap. Andra som kom i kontakt med sanningen på den tiden behövde mer tid på sig.

Flera av Jesus släktingar satte tro till honom under hans tjänst här på jorden. Det verkar till exempel som att apostlarna Jakob och Johannes var Jesus kusiner och att deras mamma, Salome, var hans moster. Hon kan ha varit en av de ”många andra kvinnor, som betjänade dem [Jesus och apostlarna] med sina tillhörigheter”. (Luk. 8:1–3)

Men andra släktingar till Jesus började inte tro på en gång. Mer än ett år efter att Jesus hade blivit döpt samlades många människor i ett hus för att lyssna på honom. ”Men när hans anhöriga fick höra om det, gick de ut för att få tag i honom, för de sade: ’Han har mist förståndet.’” När Jesus halvbröder vid ett senare tillfälle föreslog att han skulle fortsätta till Judeen gav han dem inte något direkt svar. Varför inte det? ”Hans bröder utövade i själva verket inte tro på honom.” (Mark. 3:21; Joh. 7:5)

Vad kan vi lära oss av hur Jesus behandlade sina släktingar? Han tog inte illa upp när de sa att han hade mist förståndet. Och till och med efter att han hade blivit dödad och uppväckt fortsatte han att uppmuntra sina släktingar genom  att visa sig för sin halvbror Jakob. Detta verkar ha hjälpt Jakob, men även Jesus andra halvbröder, att förstå att han verkligen var Messias. Därför församlades de med apostlarna och andra lärjungar i Jerusalem och blev också smorda med helig ande. Med tiden fick både Jakob och hans bror Judas stora privilegier. (Apg. 1:12–14; 2:1–4; 1 Kor. 15:7)

Även i dag kan en del släktingar behöva lång tid på sig innan de slår in på livets väg. Tänk på Roswitha, som var troende katolik när hennes man blev döpt som ett Jehovas vittne 1978. Eftersom hon var uppriktig i sin tro motarbetade hon till en början sin man. Men när åren gick avtog hennes motstånd, och hon började inse att det som vittnena lär ut är sant. Hon blev döpt 2003. Varför ändrade hon sig? Hennes man tog inte illa upp när hon motarbetade honom, utan gav henne i stället möjligheten att ändra åsikt. Vilket råd vill hon ge andra? ”Man kan komma långt med tålamod, tålamod och ännu mer tålamod.”

Monika blev döpt 1974, och hennes två söner omkring tio år senare. Även om hennes man, Hans, aldrig motarbetade dem blev han inte döpt förrän 2006. Vilket råd vill de ge med facit i hand? ”Håll dig nära Jehova, och kompromissa inte när det gäller din tro.” De var naturligtvis noga med att hela tiden försäkra Hans om att de fortfarande älskade honom. Och de gav aldrig upp hoppet om att han så småningom skulle ta emot sanningen.

Vid ett tillfälle liknade Jesus sanningens budskap vid vatten som förmedlar evigt liv. (Joh. 4:13, 14) Vi vill att våra släktingar ska uppleva sanningens svala, rena vatten som uppfriskande. Vi vill naturligtvis inte att de ska sätta i halsen för att vi tvingar i dem för mycket på en gång. Hur de upplever saken kan bero på hur vi förklarar vår tro för dem. Bibeln säger att ”den rättfärdiges hjärta mediterar för att kunna ge svar” och att ”den vises hjärta ger hans mun insikt och lägger övertygande kraft till hans läppar”. Hur kan vi tillämpa det här rådet? (Ords. 15:28; 16:23)

En gift kvinna vill antagligen förklara sin tro för sin man. Om hon i förväg mediterar över vad hon ska säga kan hon välja sina ord väl och behöver inte säga något ogenomtänkt. Hon bör undvika att ge ett egenrättfärdigt eller överlägset intryck. Om hon talar på ett väl genomtänkt sätt blir det uppfriskande och bidrar till friden. När är hennes man som mest avslappnad och lättillgänglig? Vilka ämnen tycker han om att prata eller läsa om? Är han intresserad av vetenskap, politik eller sport? Hur kan hon väcka hans intresse för Bibeln samtidigt som hon respekterar hans känslor och åsikter? Att ta med sådant i beräkningen kommer att hjälpa henne att tala och handla med insikt.

Men att nå hjärtat hos släktingar som ännu inte är vittnen handlar inte bara om att förklara vår tro i lagom stora portioner. Det vi säger måste stämma överens med våra handlingar.

”Var noga med att tillämpa Bibelns principer i vardagen. Det är ett bra sätt att få andra att tänka till, även om de inte visar det”, säger Jürgen, som nämndes tidigare. Hans, som blev döpt drygt 30 år efter sin fru, håller med. ”Det är viktigt att vi tänker på hur vi uppför oss, så att våra släktingar ser att sanningen har en positiv inverkan på vårt liv.” Vi vill att de ska se att vår tro gör oss annorlunda på ett positivt sätt, inte på ett negativt och otrevligt sätt.

Aposteln Petrus gav värdefulla råd till gifta kvinnor vars män inte delar deras tro: ”Underordna er era män, så att, om några inte är lydiga mot ordet, de kan vinnas utan ord genom sina hustrurs uppförande, eftersom de har varit ögonvittnen till ert rena uppförande förbundet med djup respekt. Och låt inte er prydnad vara den utvändiga, som består i att fläta håret och ta på sig guldsmycken eller bära ytterklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i  den oförgängliga klädnaden, den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon.” (1 Petr. 3:1–4)

Petrus skrev att en hustru kunde hjälpa sin man att få upp ögonen för sanningen genom att uppföra sig väl. En syster som heter Christa har försökt följa det rådet ända sedan hon blev döpt 1972. Hennes man studerade med vittnena ett tag, men han har ännu inte gjort sanningen till sin egen. Han har gått på en del möten och trivs med vännerna i församlingen. De i sin tur respekterar hans rätt att själv välja. Vad gör Christa för att nå hans hjärta?

”Jag har bestämt mig för att alltid göra det Jehova vill att jag ska göra. Samtidigt försöker jag vinna min man ’utan ord’ genom ett gott uppförande. Så länge det inte strider mot några bibliska principer gör jag allt jag kan för att göra som min man vill. Och självklart respekterar jag hans fria vilja och lämnar saken i Jehovas händer.”

Christas exempel visar värdet av att vara anpassbar. Hon har en god andlig rutin, går regelbundet på mötena och engagerar sig i tjänsten. Samtidigt är hon hänsynsfull och förstår att hennes man har rätt att få kärlek, tid och uppmärksamhet. Om vi är anpassbara och förstående kommer det att hjälpa oss att ha ett bra förhållande till våra icke troende släktingar. ”För allt finns det en bestämd tid”, säger Bibeln. Det inbegriper den tid vi använder tillsammans med familjemedlemmar som inte delar vår tro, särskilt vår äktenskapspartner. Ju mer man umgås, desto bättre fungerar kommunikationen. Och erfarenheten visar att god kommunikation minskar risken för att någon ska känna sig ensam, övergiven eller svartsjuk. (Pred. 3:1)

”Det är viktigt att visa att vi älskar den andre och att vi ber för honom”, säger Holger, vars pappa blev döpt 20 år efter de andra i familjen. Christa tillägger att hon aldrig tänker ge upp hoppet om att hennes man till slut ska ta emot sanningen och ställa sig på Jehovas sida. Vi vill alltid ha en positiv och hoppfull inställning till de släktingar som inte delar vår tro.

Vårt mål är att bevara goda förhållanden, att ge våra släktingar en möjlighet att lära känna sanningen och att nå deras hjärta med Bibelns budskap. Därför anstränger vi oss för att alltid visa ”mildhet och djup respekt”. (1 Petr. 3:15)