Lionel Casson, en expert på antika skepp, förklarar vad skeppsbyggare på romartiden gjorde när de hade diktat fogarna på sina skrov: ”Det var vanligt att man smorde fogarna eller till och med hela skrovets utsida med beck [asfalt] eller beck och vax. Man drog även ett becklager på skrovets insida.” Men romarna var inte först. Långt tidigare hade akkaderna och babylonierna också använt asfalt för att täta sina skepp.

En liknande teknik beskrivs i Första Moseboken 6:14. Det hebreiska grundord som här översätts med ”jordbeck” syftar på asfalt, eller bitumen, ett naturligt petroleumämne.

Den här asfalten finns i två olika former – flytande och fast. Skeppsbyggarna använde den flytande, som de förde direkt på skrovet. När asfalten sedan hade torkat och hårdnat bildade den en vattentät beläggning.

I Bibelns länder var asfalt vanligt förekommande. Det sägs att Siddimlågslätten i Dödahavsområdet var ”full av asfaltgropar”. (1 Moseboken 14:10)

Fisk har länge varit ett viktigt livsmedel. Några av Jesus apostlar var fiskare på Galileiska sjön innan de började följa honom. (Matteus 4:18–22) Åtminstone en del av fångsten togs till närliggande ”fabriker” för att konserveras.

Den konserveringsteknik som man troligen använde i Galileen förr i tiden används fortfarande på vissa platser. Man börjar med att rensa och skölja fisken. Resten av proceduren beskrivs så här i boken Studies in Ancient Technology: ”Gälar, mun och fjäll gnids in med grovsalt. Sedan läggs fisk och salt om vartannat och täcks av flätade mattor. Efter 3 till 5 dagar vänder man på högen och låter den därefter stå lika länge till. Under torkningsprocessen försvinner vätskan ur fisken samtidigt som saltlösningen tränger in. Efter behandlingen är fiskköttet hårt och torrt.”

Man vet inte hur lång hållbarheten var på fisk som konserverades på det här sättet. Men eftersom egyptierna exporterade torkad fisk till Aram tyder det på att de metoder man använde fungerade ganska bra.