”Kort efter pappas död berättade min man att han hade träffat en annan”, säger Janet. ”Det dröjde inte länge förrän han tömde sin garderob och lämnade mig och våra två barn utan att ens säga hej då.” Janet hittade ett jobb, men lönen räckte inte för att behålla huset. Det fanns fler orosmoment än ekonomin. ”Jag var helt överväldigad över att behöva ta hand om familjen helt själv”, säger hon. ”Jag hade så dåligt samvete över att inte kunna ge mina barn lika mycket som andra föräldrar kunde. Och jag oroar mig fortfarande över hur andra ser på mig och mina barn. Undrar de om jag verkligen gjorde allt för att hålla ihop mitt äktenskap?”

Bönen hjälper Janet att hantera sina känslor och hålla sig nära Gud. ”Nätterna är värst. När allt är så tyst och lugnt tar mina oroande tankar över helt. Bibelläsning och bön hjälper mig att sova. Mina favoritverser är Filipperna 4:6, 7: ’Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allt era önskningar göras kända för Gud genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnen.’ Jag har bett till Jehova så många nätter, och jag har alltid känt hur hans frid har lugnat mig.”

Oavsett vad man oroar sig över, kan man ha nytta av att tänka på det Jesus sa om bön i sin bergspredikan: ”Gud, er Fader, vet ju vad ni behöver redan innan ni ber honom.” (Matteus 6:8) Men det betyder inte att vi kan strunta i att be. Bönen är det främsta sättet för oss att ”närma ... [oss] Gud”. Om vi gör det kommer han att närma sig oss också. (Jakob 4:8)

Bönen minskar inte bara vår oro genom att vi får sätta ord på våra känslor. Jehova, ”som hör bön”, gör också något rent praktiskt för dem som söker  honom. (Psalm 65:2) Det var därför Jesus lärde sina efterföljare att ”alltid be och att inte ge upp”. (Lukas 18:1) Vi måste fortsätta att be Gud om vägledning och hjälp samtidigt som vi visar att vi tror på honom. Vi får aldrig tvivla på hans vilja eller förmåga att hjälpa oss. Genom att ”be oupphörligt” på det här sättet visar vi att vår tro är uppriktig. (1 Thessalonikerna 5:17)

Vad innebär det egentligen att tro? Det inbegriper att man ”lär känna” Gud som person. (Johannes 17:3) Det gör vi bland annat genom att ta till oss av hans tankar i Bibeln, där vi lär oss att han verkligen vill hjälpa var och en av oss. Men verklig tro handlar inte bara om kunskap om Gud. Det handlar också om att utveckla en vänskap med honom. Nära vänskapsband är dock inget som kommer över en natt. Vår tro ”växer till” när vi lär oss mer om honom, ”gör det som behagar honom” och får uppleva hans hjälp. (2 Korinthierna 10:15; Johannes 8:29) Det är sådan tro som gör att Janet kan hantera sin oro.

”Min tro har verkligen växt sig stark när jag har sett hur Jehova hela tiden stått vid min sida”, säger hon. ”Vi har gått igenom många orättvisor som verkat omöjliga att hantera. Men när vi gång på gång vänt oss till Jehova har han öppnat utvägar som jag aldrig skulle kunnat komma på själv. Varje gång jag tackar honom påminns jag om hur mycket han har gjort för mig. Han har alltid kommit till vår undsättning när vi behövt det som mest. Och han har gett mig riktiga vänner – män och kvinnor som verkligen visat sig vara sanna kristna. De finns alltid där för mig och är goda föredömen för mina barn.” *

”Jag förstår varför Jehova i Malaki 2:16 säger att han ’hatar skilsmässa’. Det är otroligt smärtsamt för den som blir lämnad. Det har gått många år sedan min man flyttade, men ibland känner jag mig fortfarande alldeles tom. Då försöker jag göra något för att hjälpa andra, och det hjälper faktiskt mig också.” På så sätt följer Janet den bibliska principen att inte isolera sig, och det har minskat hennes oro. * (Ordspråksboken 18:1)

”Min största tröst”, säger Janet, ”är att jag vet att Jehova är ’en far för faderlösa och en domare för änkor’. Han kommer aldrig att svika mig som min man gjorde.” (Psalm 68:5) Janet vet att Gud inte prövar oss med ”det som är ont”. ”Han ger frikostigt åt alla” av både vishet och ”kraft som är över det normala” så att vi kan klara av alla våra bekymmer. (Jakob 1:5, 13; 2 Korinthierna 4:7)

Men vad ska vi göra om vi känner att vårt liv är i fara?