Har du någon gång känt dig otillräcklig när en vän varit ledsen för att någon har dött? Ibland kan man känna sig så osäker på vad man ska säga eller göra att man inte gör något alls. Men det finns många bra saker man kan göra.

Ofta räcker det med att bara finnas där och tala om att du är ledsen för vad som hänt. Många uppskattar att få en kram eller en vänlig klapp på armen. Lyssna med empati om din vän vill prata. Men något av det bästa man kan göra är att hjälpa till rent praktiskt. Erbjud dig att hjälpa till. Om din vän vill det kan du kanske laga lite mat, passa barnen eller hjälpa till med förberedelser inför begravningen. Handlingar kan säga mer än ord.

Efter ett tag kanske ni kan börja prata om personen som har gått bort. Du skulle kunna ta upp något fint minne eller någon positiv egenskap han eller hon hade. Det kanske kan få den som sörjer att känna sig lite gladare. En kvinna som heter Pam förlorade sin man, Ian, för sex år sedan, och hon säger: ”Ibland får jag höra  om fina saker som Ian gjorde som jag inte hade någon aning om, och det värmer verkligen.”

Många sörjande får mycket hjälp i början, men de kan bli bortglömda när det har gått en tid. Försök därför tänka på att höra av dig regelbundet efter dödsfallet. * Många sörjer ofta länge och uppskattar att få tillfällen att prata av sig.

Kaori, en ung japansk kvinna, blev helt förkrossad när hennes mamma och storasyster dog med bara 15 månaders mellanrum. Lyckligtvis hade hon många goda vänner vid sin sida. En av dem var Ritsuko, som var mycket äldre än hon. Hon erbjöd sig att finnas där som en vän. Kaori säger: ”Ärligt talat tyckte jag inte om det. Jag ville inte att någon skulle ta mammas plats, och jag trodde inte att någon skulle kunna göra det heller. Men Ritsuko var så snäll mot mig, och vi blev väldigt nära vänner. Vi gick i tjänsten och på mötena tillsammans varje vecka. Hon bjöd över mig på te, lagade mat åt mig och skrev ofta brev och kort till mig. Hennes uppmuntrande sätt påverkade mig verkligen positivt.”

Det har gått 12 år sedan Kaori förlorade sin mamma, och nu predikar hon på heltid med sin man. Hon berättar: ”Ritsuko visar fortfarande att hon bryr sig. Varje gång jag hälsar på i min hemstad brukar det bli små trevliga besök hos henne.”

En annan person som mådde bra av att få stöd under en längre tid var Poli, ett Jehovas vittne på Cypern. Hennes man hette Sozos, och han bjöd ofta hem ”föräldralösa och änkor” i församlingen. (Jakob 1:27) Men han dog av en hjärntumör när han bara var 53 år gammal. ”Jag förlorade min fina man efter 33 års äktenskap”, säger Poli.

Efter begravningen flyttade hon till Kanada med sin yngste son, Daniel, som då var 15 år. Poli säger: ”Vännerna i den nya församlingen visste ingenting om vår bakgrund och hur jobbigt vi hade haft det. Men de var ändå snälla, omtänksamma och hjälpsamma. Min son hade verkligen behövt sin pappa under den tiden, så deras hjälp var oerhört värdefull. De som hade ansvar i församlingen engagerade sig väldigt mycket i Daniel. En av dem såg till att alltid bjuda med honom när de skulle spela fotboll eller hitta på något annat kul.” I dag går det bra för både Poli och Daniel.

Det finns många sätt att stötta dem som sörjer. De kan också få tröst av Bibelns framtidshopp.