DET var måndagen den 1 september 1919. Efter flera dagars regn och rusk kom det fina vädret som en skänk från ovan. I en hörsal med 2 500 sittplatser på Cedar Point i Ohio skulle det hållas en sammankomst. På eftermiddagen hade knappt 1 000 deltagare kommit för att vara med när programmet började. Men framåt kvällen anlände ytterligare omkring 2 000 med båt, bil och tåg. Under tisdagen kom det så många att den sista delen av programmet fick hållas utomhus under de majestätiska träden.

Solstrålarna silade genom den lummiga lövsalen och målade spetsmönster på männens bonjourer. Fjädrarna i damernas hattar vajade i den milda brisen från Eriesjön. En broder berättade: ”I den natursköna omgivningen var vi avskilda från bruset i den här gamla världen. Det var ett riktigt paradis.”

Men den vackra omgivningen var ingenting jämfört med alla glada ansikten. Lokaltidningen Sandusky Register rapporterade: ”De lyssnar andäktigt, men deras glädje går inte att ta miste på.” Den kristna gemenskapen var verkligen som balsam för själen för bibelforskarna. Under de föregående åren hade de gått igenom svåra prövningar. De hade upplevt första världskriget, församlingen hade hotats av splittring, Betel i Brooklyn hade stängts och många hade blivit fängslade på grund av sin tro. Bland dem var åtta ledande bröder som hade fått upp till tjugo år långa fängelsestraff. *

Under de här åren hade många bibelforskare blivit så missmodiga och villrådiga att de hade slutat predika. Men de flesta hade fortsatt och gjort sitt bästa för att uthärda, trots motstånd från myndigheterna. En utredare i ett av fallen rapporterade att en bibelforskare hade sagt att de trots stränga förhållningsorder tänkte ”fortsätta att predika Guds ord ända till slutet”.

Under den här svåra tiden hade lojala bibelforskare bett mycket om vägledning från Gud. Nu hade de samlats till en härlig sammankomst på Cedar Point. En syster satte ord på det många hade undrat över: ”Vi behövde få i gång maskineriet igen. Men hur skulle vi kunna börja predika?” De ville inget hellre än att sätta i gång med det arbetet!

Överallt syntes bokstäverna GA. De fanns på programmet, på välkomstkorten och på skyltar här och var på sammankomstområdet. Under hela veckan undrade sammankomstdeltagarna vad förkortningen stod för. På fredagen, i sitt föredrag ”Tal till medarbetarna”, avslöjade Joseph Rutherford mysteriet för de 6 000 åhörarna. GA stod för The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern) – en ny tidskrift för tjänsten. *

Rutherford sa om sina smorda bröder: ”Med trons ögon ser de förbi den här problemfyllda tidsperioden och blickar fram emot en ny, gyllne tidsålder då Messias ska styra i sin härlighet. ... Att förkunna för världen att denna gyllne tidsålder snart är här ser de som det största och viktigaste privilegium som någonsin kunnat ges dem. Det är en del av deras gudagivna uppdrag.”

På framsidan av Den Gyllne Tidsåldern stod det: ”Denna tidskrift framställer fakta samt inger hopp och mod.” Den skulle användas för att sprida sanningen på ett nytt sätt. Man skulle gå från dörr till dörr och erbjuda prenumerationer på tidskriften. När de närvarande fick frågan om de ville vara med i det här arbetet, reste sig alla upp. ”Med en hänförelse och ett nit som endast de som går i Jesu fotspår känner” började de sedan sjunga: ”O, sänd ditt ljus och din sanning.” Judge Milton Norris berättade: ”Jag kommer aldrig att glömma hur sången fick trädkronorna att vibrera.”

Efter programmet köade de närvarande i timmar för att vara bland de första som tecknade en prenumeration på tidskriften. Många kände som Mabel Philbrick. Hon sa: ”Det var så underbart att vi äntligen skulle arbeta igen!”

Omkring 7 000 bibelforskare kavlade upp ärmarna och gjorde sig redo för arbete. Foldern Organization Method och häftet To Whom the Work Is Entrusted innehöll detaljerade riktlinjer: En tjänsteavdelning vid huvudkontoret skulle administrera arbetet. I varje församling skulle en tjänstekommitté bildas och en tjänstedirektör utses. Områden skulle delas in i distrikt med 150 till 200 hushåll. På torsdag kväll varje vecka skulle ett tjänstemöte hållas, och då kunde bröderna och systrarna dela med sig av erfarenheter och lämna in sina tjänsterapporter.

Herman Philbrick berättade: ”När vi kom hem satte alla i gång i kampanjen med prenumerationerna.” Överallt hittade de människor med ett hörande öra. Beulah Covey sa: ”Kriget hade satt sina spår, och därför var många öppna för tanken på en gyllne tidsålder.” Och Arthur Claus skrev: ”Hela församlingen var förvånad över det stora antalet prenumerationer som tecknades.” Inom två månader från det att första numret kommit ut hade man lämnat nästan en halv miljon exemplar av Den Gyllne Tidsåldern och fått 50 000 prenumeranter.

I Vakt-Tornet för 1 juni 1921 fanns det en artikel med rubriken ”Evangelium om Riket”. A. H. Macmillan sa senare att det var första gången som organisationen uppmanade alla bröder och systrar världen över att predika. I artikeln stod det att de smorda skulle ”vittna för världen om att himmelriket är nära”. Kristus smorda bröder är fortfarande betrodda med det här arbetet. Men de har nu fått hjälp av miljoner andra som också väntar på den gyllne tidsålder då Messias ska styra.