DET var David i det forntida Israel som sa de här berömmande orden till en kvinna han mötte. Hon hette Abigajil. Varför berömde David henne, och vad kan vi lära av hennes exempel?

David träffade Abigajil när han var på flykt undan kung Saul. Hon var gift med Nabal, som var mycket förmögen. De bodde i bergstrakten i södra Juda och hade stora boskapshjordar som betade i området. David och hans män hade skyddat Nabals herdar och hjordar och varit som ”en mur omkring” dem. Längre fram sände David budbärare till Nabal och bad honom om proviant, vad han än kunde ”ha till hands”. (1 Sam. 25:8, 15, 16) Det här var verkligen ingen orimlig begäran med tanke på hur David och hans män hade hjälpt Nabal.

Men Nabal levde upp till sitt namn, som betyder ”vettlös” eller ”dåraktig”. Han var hård och omedgörlig och avvisade Davids begäran på ett otrevligt och förolämpande sätt. Därför gav sig David av för att straffa honom. Nabal och hela hans hushåll skulle få stå till svars för det här. (1 Sam. 25:2–13, 21, 22)

Abigajil förstod vilka hemska konsekvenser Davids överilade plan skulle få, så hon bestämde sig för att ingripa. Hon vädjade respektfullt till David och påminde honom om hans förhållande till Jehova. Hon tog också med en stor mängd proviant till David och hans män. Och David, som snart skulle bli kung, insåg att Jehova hade använt henne för att hindra honom från att synda. David sa till henne: ”Välsignat vare ditt förnuft, och välsignad vare du som den här dagen har hindrat mig från att ådra mig blodskuld.” (1 Sam. 25:18, 19, 23–35)

Vi skulle naturligtvis aldrig vilja bli som Nabal och inte uppskatta det goda som andra gör för oss. Och om vi märker att en situation håller på att gå över styr försöker vi göra något åt det. Vi kan ha samma inställning som psalmisten, som sa till Gud: ”Lär mig godhet, förnuft och kunskap.” (Ps. 119:66)

Andra kanske lägger märke till det vi gör och ser att vi har gott omdöme. Och vare sig de säger det eller inte kanske de känner som David, som sa: ”Välsignat vare ditt förnuft.”