Titusbågen är utsmyckad med två stora reliefer som skildrar en välkänd historisk händelse. Men ganska få känner till den fascinerande kopplingen mellan det här monumentet och Bibeln. Titusbågen vittnar nämligen om exaktheten i Bibelns förutsägelser.

I början av det första århundradet v.t. sträckte sig det romerska riket från Britannien och Gallien (i dag Frankrike) till Egypten. Regionen blomstrade och var stabilare än någonsin. Men ett avlägset område, den oroliga provinsen Judeen, orsakade ständig frustration i Rom.

I Encyclopedia of Ancient Rome står det: ”Den starka avsky båda sidor kände för varandra gjorde att Judeen särskilde sig från andra områden som Rom styrde över. Judarna föraktade sina romerska härskare, som inte brydde sig om deras traditioner. Romarna hade i sin tur svårt att tolerera judarnas envishet.” Många judar hoppades att en politisk messias skulle fördriva de förtryckande romarna och återställa Israel till sin forna glans. Men år 33 v.t. förutsade Jesus att en stor katastrof väntade Jerusalem.

Jesus sa: ”Det ska nämligen komma en tid när dina fiender ska bygga en palissad av spetspålar omkring dig, och de ska omringa dig och belägra dig på alla sidor. De ska slå dig och dina barn till marken, och de ska inte lämna sten på sten i dig.” (Lukas 19:43, 44)

Jesus efterföljare blev tydligtvis förbryllade över hans ord. Två dagar senare, när de betraktade templet i Jerusalem, utbrast en av dem: ”Lärare, se vilka imponerande stenar och byggnader!” (Markus 13:1) En del av templets stenar var tydligen över elva meter långa, fem meter breda och tre meter höga. Men Jesus sa: ”Nu ser ni allt detta, men det ska komma en tid när man inte ska lämna sten på sten, utan allt ska rivas ner.” (Lukas 21:6)

Han fortsatte: ”När ni ser att Jerusalem är belägrat av arméer, då vet ni att staden snart kommer att förstöras. Då ska de som är i Judeen fly till bergen, de som är inne i staden ska lämna den och de som är ute på landet ska inte gå in i den.” (Lukas 21:20, 21) Blev det som Jesus sa?

Över 30 år passerade, och det uppretade Judeen stod fortfarande under romerskt styre. Men år 66 hände något. Den romerske ståthållaren i Judeen, Gessius Florus, tog pengar från den heliga tempelskatten. Det här blev droppen för de ursinniga judarna. Kort därefter vällde judiska rebeller in i Jerusalem. De slaktade den romerska garnison som var stationerad där och utropade sedan sin självständighet från Rom.

Omkring tre månader senare tog Cestius Gallus, tillsammans med drygt 30 000 man, sikte mot Jerusalem för att slå ner upproret.  Romarna tog sig snabbt in i staden och började ta sig igenom tempelmuren. Men sedan drog de sig plötsligt tillbaka, utan någon uppenbar anledning. De judiska rebellerna jublade och satte snabbt efter romarna. När båda de stridande parterna hade lämnat staden, var tiden inne för de kristna att följa Jesus uppmaning. De lämnade Jerusalem och flydde till bergen på andra sidan floden Jordan. (Matteus 24:15, 16)

Året därpå återupptog Rom sitt fälttåg mot Judeen, under ledning av härföraren Vespasianus och hans son Titus. Men år 68 dog kejsar Nero, så Vespasianus återvände strax därefter till Rom för att överta kejsartronen. Han gav Titus ansvaret för situationen i Judeen och lämnade honom med en armé på omkring 60 000 man.

I juni år 70 beordrade Titus sina soldater att hugga ner träden på Judeens landsbygd. Träden användes till att bygga en sju kilometer lång palissad av spetspålar runt Jerusalem. Omkring tre månader senare hade romarna plundrat staden, satt den i lågor och rivit ner templet, sten för sten, precis som Jesus hade förutsagt. (Lukas 19:43, 44) Enligt en försiktig beräkning uppskattar man att mellan en kvarts miljon och en halv miljon människor dog i Jerusalem och i resten av landet.

Titus återvände till Italien år 71 och tog emot folkets jubel. Hela Rom firade och samlades på gatorna för att titta på ett av de största triumftåg som huvudstaden hade skådat.

Folkmassorna blev helt tagna av de enorma rikedomar som visades upp på Roms gator i triumftåget. Storögt betraktade folket beslagtagna båtar, plundringsgods från Jerusalems tempel och massiva kortegevagnar med skådespelare och kulisser som gav liv åt scener från kriget.

Titus efterträdde sin far, Vespasianus, som kejsare år 79. Men bara två år senare dog Titus oväntat. Hans bror, Domitianus, tog över tronen och reste kort därefter en triumfbåge till Titus ära.

Varje år besöker hundratusentals människor Forum Romanum och beundrar Titusbågen. En del ser den som ett mäktigt konstverk, andra som en hyllning till det mäktiga romarriket, och åter andra som ett minnesmärke över det ödelagda Jerusalem och dess tempel.

Men för människor som studerar Bibeln är Titusbågen av ännu större betydelse. Den vittnar om att Bibelns profetior är pålitliga, exakta och kommer från Gud. (2 Petrus 1:19–21)