JAG är tacksam för att mina föräldrar, Fred och Edna Molohan, lärde mig att älska Jehova. När jag föddes 1934 hade de varit bibelforskare (Jehovas vittnen) i 20 år. Vi bodde i Parsons, en liten stad i sydöstra Kansas, och tillhörde en församling där de flesta var smorda. Vår familj hade bra rutiner för möten och tjänst. Varje lördagseftermiddag brukade vi gå i gatutjänst. Ibland blev vi trötta, men pappa brukade alltid se till att vi fick var sin glass när vi var klara.

Vår lilla församling hade ett stort distrikt med flera småstäder och många bondgårdar. Vissa bönder gav oss grönsaker, ägg eller till och med levande kycklingar i utbyte mot litteraturen. Eftersom pappa redan hade gett bidrag för litteraturen gjorde det här att vi fick mat på bordet.

Mina föräldrar hade en grammofon i tjänsten. Jag var för liten för att använda den, men det var spännande att få följa med mamma och pappa när de spelade upp Rutherfords tal när de gjorde återbesök och studerade med intresserade.

Pappa satte en stor högtalare på taket till vår Ford, och vips blev vår bil en ”ljudbil”. Den bilen var guld värd i tjänsten. Vi brukade spela upp lite musik som lockade till sig åhörare innan vi spelade upp själva bibeltalet. När talet var över brukade vi erbjuda litteratur till alla som var intresserade.

En söndag körde vi till den lilla staden Cherryvale i Kansas. Pappa parkerade bilen i stadsparken, där många satt och njöt av sin lediga dag. Då kom polisen och sa åt pappa att  han inte fick ställa ljudbilen i parken, så han parkerade snällt på en angränsande gata i stället. På så vis kunde de som var där fortfarande lyssna på budskapet. Det var alltid spännande att få följa med pappa och storebror Jerry på sådana här upptåg.

I slutet på 1930-talet genomförde vi ”blixtkampanjer” för att snabbt täcka distrikt där vittnena mötte mycket motstånd. Vi brukade stiga upp mitt i natten (precis som vi gjorde i Joplin i Missouri) och försiktigt smyga in litteratur under folks dörrar. Efteråt brukade alla samlas utanför staden för att se om någon hade blivit upptäckt eller gripen av polisen.

På den tiden organiserade vi även parader. Vi brukade hänga på oss plakat och tåga genom städerna. Jag minns när vittnena hade en sådan parad i vår stad, och på plakaten stod det: ”Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]”. De gick nästan två kilometer genom staden innan de samlades i vårt hem. Den gången mötte de som tur var inget motstånd, men det var många som undrade vad som stod på och blev nyfikna.

Vår familj brukade ofta resa från Kansas till Texas för att vara med på sammankomster. Pappa arbetade för ett tågbolag, så vi kunde åka tåg gratis och hälsa på släktingar och gå på sammankomster. Mammas storebror Fred Wismar och hans fru, Eulalie, bodde i Temple i Texas. Morbror Fred fick sanningen i början på 1900-talet och vittnade sedan för sina syskon, däribland min mamma. Många av vännerna i centrala Texas kände till honom, eftersom han tidigare hade varit zontjänare (det som i dag kallas kretstillsyningsman). Han var snäll och glad och älskade sanningen. Jag trivdes i hans sällskap, och han gjorde djupt intryck på mig som liten grabb.

År 1941 hoppade jag och min familj på tåget som gick till Saint Louis i Missouri för att vara med på en stor sammankomst. Där fick vi veta att alla barn och ungdomar skulle sitta på en speciell sektion när Rutherford höll talet ”Konungens barn”. I slutet på talet fick alla barn en stor överraskning – var sitt exemplar av boken Barnen. Rutherford och hans medhjälpare delade ut den här boken till alla 15 000 barn och ungdomar som var där.

I april 1943 fick vi vara med vid en liten men minnesvärd sammankomst i Coffeyville i Kansas med temat ”Kallelse till verksamhet”. Under sammankomsten introducerades teokratiska skolan, och vi fick även en skolbroschyr som innehöll 52 lektioner. Det året höll jag mitt allra första tal i skolan. Och det var på den här sammankomsten som jag,  tillsammans med några andra, blev döpt i en kall liten damm på en farm inte långt därifrån.

När jag tog examen 1951 var jag tvungen att bestämma vad jag skulle göra med mitt liv. Jag drömde om att komma in på Betel, där min storebror Jerry tidigare tjänat, så jag skickade in en ansökan till Betel i Brooklyn. Det här beslutet skulle komma att betyda mycket för min andlighet. Det dröjde inte länge förrän Betel hörde av sig, och jag flyttade dit den 10 mars 1952.

Jag hoppades på att få jobba i tryckeriet och hjälpa till med att producera litteratur. Men det blev inte riktigt så, för jag blev servitör i stället och fick längre fram hjälpa till i köket. Jag trivdes bra och lärde mig mycket. Jag fick aldrig förmånen att arbeta i tryckeriet, men det fanns faktiskt många fördelar med att jobba i köket. Mitt schema gjorde att jag hade ledigt mitt på dagen och kunde ha personligt studium i det enorma betelbiblioteket. Det drog mig närmare Jehova och gjorde min tro starkare. Jag blev ännu mer övertygad om att jag ville fortsätta tjäna Jehova på Betel så länge som möjligt. Jerry hade flyttat från Betel 1949 och gift sig med Patricia, och de bodde i närheten av Brooklyn. De uppmuntrade mig mycket under mina första år på Betel.

Kort efter att jag kom till Betel började de söka efter bröder som kunde skickas ut som talare. De betelbröder som godkändes sattes upp på en lista och fick i uppdrag att under ett års tid besöka församlingar som låg inom 30 mils radie från New York. De skulle hålla ett tal i församlingen och vara med i tjänsten på fältet. Jag fick denna förmån. Jag var riktigt nervös när jag höll mitt första tal, som på den tiden var en hel timme. Oftast tog jag tåget till de olika uppdragen. Jag minns speciellt en kall, vintrig söndagseftermiddag 1954 då jag klev på ett tåg som skulle ta mig hem till New York. Tanken var att jag skulle vara tillbaka på Betel tidigt på kvällen, men på vägen hem blåste det upp till storm och snön yrde. Det dåliga vädret gjorde att tågets elektriska motorer lade av, så jag var inte tillbaka i New York förrän vid femtiden måndag morgon. Jag tog tunnelbanan till Betel och gick raka vägen till köket, lite försenad och väldigt trött efter att inte ha fått en blund i ögonen. Men glädjen av att betjäna församlingarna och att få träffa så många nya vänner gjorde att det var väl värt alla uppoffringar.

I början av min beteltjänst fick jag delta i radiosändningar från vår station WBBR. Vi hade flera studior på andra våningen på Columbia Heights 124. Varje vecka fanns ett slags bibelstudium med på programmet, och jag fick i uppgift att spela en av karaktärerna. Broder Macmillan, som hade varit länge på Betel, medverkade ofta i dessa program. Han fick smeknamnet ”Broder Mac”, och han var ett sådant fint exempel för oss yngre bröder i att fortsätta tjäna Jehova.

År 1958 fick jag en ny uppgift på Betel som hade med Gileadskolan att göra. Jag skulle ordna visum åt eleverna och lägga upp deras resplan. På den tiden var det väldigt dyrt att flyga, så många elever reste på andra sätt. Vi bokade biljetter på lastfartyg för de elever som skulle skickas till Afrika och Asien. I takt med att biljetterna blev billigare kunde fler och fler missionärer resa med flyg.

År 1960 fick jag i uppdrag att börja planera flygresor från USA till internationella sammankomster som skulle hållas i Europa året därpå. Jag fick själv följa med på ett av dessa plan och vara med vid sammankomsten  i Hamburg. Direkt efter sammankomsten hoppade jag och tre andra betelbröder in i en hyrbil och bilade genom Tyskland ner till Italien och besökte avdelningskontoret i Rom. Därifrån körde vi vidare till Frankrike, över Pyrenéerna och in i Spanien, där predikoverket var förbjudet. Vi hade gömt lite litteratur i presentförpackningar som vi lämnade till bröderna i Barcelona. Det var en upplevelse att få träffa dem! Sedan körde vi vidare till Amsterdam och klev ombord på ett flyg som tog oss hem till New York igen.

Omkring ett år senare fick jag i uppdrag att arrangera resor åt 583 delegater. De skulle få vara med vid en rad internationella sammankomster med temat ”Eviga goda nyheter” som skulle hållas världen över 1963. Delegaterna skulle först vara med vid sammankomster i Europa, Asien och Oceanien. Resan avslutades med sammankomster i Honolulu på Hawaii och i Pasadena i Kalifornien. I resplanen ingick även stopp i Libanon och Jordanien, där delegaterna fick gå olika turer som handlade om Bibelns länder. Vår avdelning på Betel bokade inte bara flygresor åt delegaterna, utan ordnade även med hotellrum och visum.

År 1963 var väldigt speciellt för mig. Den 29 juni gifte jag mig med Lila Rogers från Missouri, som hade kommit till Betel tre år tidigare. En vecka efter vårt bröllop åkte vi på den internationella sammankomstresan och fick besöka Grekland, Egypten och Libanon. Sedan tog vi flyget till Jordanien. Verket var inte helt fritt där, och vi hade hört att de inte släppte in Jehovas vittnen i landet. Så vi var spända på vad som skulle hända när vi kom dit. Men till vår stora förvåning möttes vi av en grupp människor som stod på ett tak vid flygplatsen och höll en banderoll med texten ”Välkomna hit, Jehovas vittnen”. Det var helt fantastiskt att besöka Bibelns länder! Vi såg de platser där Abraham, Isak och Jakob hade bott, där Jesus och hans apostlar hade predikat och där kristendomen fick sin början. (Apg. 13:47)

Lila har varit vid min sida i 55 år och alltid stöttat mig i våra olika uppdrag. Vi fick besöka Spanien och Portugal flera gånger medan verket var förbjudet där. Vi uppmuntrade vännerna och gav dem litteratur och annat som de behövde. Vi fick till och med komma in på ett gammalt militärfängelse i Cádiz i Spanien, där några av våra bröder satt fängslade. Det var underbart att kunna uppmuntra dem med ett bibliskt tal.

Sedan 1963 har jag flera gånger fått arrangera resor till internationella sammankomster i Afrika, Asien, Australien, Central- och Sydamerika, Europa, Hawaii, Nya Zeeland  och Puerto Rico. Lila och jag har fått vara med vid många oförglömliga sammankomster, bland annat den i Warszawa i Polen 1989. Många av våra ryska vänner kom till den sammankomsten – det var deras allra första! Vi träffade flera bröder och systrar som hade suttit fängslade för sin tro många år under Sovjettiden.

Jag har verkligen tyckt om att få resa till olika avdelningskontor världen över för att uppmuntra beteliter och missionärer. Vårt senaste besök var vid avdelningskontoret i Sydkorea, och där fick vi träffa 50 bröder som sitter fängslade i Suwon. Bröderna var otroligt positiva och längtade efter att få komma ut i tjänsten igen. Vi blev så uppmuntrade av att träffa dem! (Rom. 1:11, 12)

Jag har fått se hur Jehova har välsignat sitt folk med en fantastisk ökning under åren. När jag blev döpt 1943 fanns det cirka 100 000 förkunnare, men nu finns det över 8 miljoner i 240 olika länder och områden! Hårt arbetande missionärer har till stor del bidragit till denna ökning. Det har varit en fröjd att få arbeta sida vid sida med missionärer genom åren och att få hjälpa dem att komma till sina förordnanden.

Jag är så glad och tacksam att jag redan tidigt i livet bestämde mig för att satsa på heltidstjänsten och söka till Betel. Jehova har välsignat mig livet igenom. Vi har trivts på Betel, och vi har dessutom uppskattat att få tillhöra några olika församlingar i Brooklyn. Vi har fått många vänner för livet genom att samarbeta med dem i tjänsten.

Jag är 84 år nu, och min fru och jag tjänar fortfarande vid Betel. Än i dag har jag ett meningsfullt arbete och tar hand om Betels korrespondens.

Det är helt fantastiskt att få tillhöra Jehovas imponerande organisation och att med egna ögon få se sanningen i Malaki 3:18: ”Ni ska återigen se skillnad på en rättfärdig och en ondskefull, på en som tjänar Gud och en som inte tjänar honom.” Vi ser att Satans värld håller på att rasa samman och att människor omkring oss är olyckliga och saknar hopp för framtiden. Men alla som tjänar Jehova kan vara lyckliga, trots att världen är så svår, och ha ett säkert hopp för framtiden. Vilken underbar förmån vi har att få sprida de goda nyheterna till andra! (Matt. 24:14) Snart kommer Guds rike att ta bort den här onda ordningen och ersätta den med ett paradis. Som vi längtar efter den dagen! Då kommer alla människor att ha bra hälsa och kunna njuta av livet för evigt här på jorden.