PASSAGERARFARTYG existerade i stort sett inte på Paulus tid. Om man ville resa någonstans fick man fråga sig fram om någon kände till ett lastfartyg som skulle segla i rätt riktning och som tog ombord passagerare. (Apg. 21:2, 3) Även om inte fartyget gick till den hamn man hade tänkt sig kunde man i hamnarna längs vägen leta upp ett nytt skepp som tog en närmare målet. (Apg. 27:1–6)

Fartygen seglade bara vissa tider på året och hade inga fasta tidtabeller. Sjömän kunde skjuta upp resan på grund av dåligt väder eller vidskeplighet, till exempel ett dåligt omen i form av en kraxande korp i masten eller skeppsvrak på stranden. Sjömän utnyttjade gynnsamma vindar och satte segel när vindarna låg rätt. När resenären hade hittat ett skepp att resa med, väntade han med sitt bagage i hamnområdet tills skeppets avgång ropades ut.

”I Rom fanns det en praktisk service som besparade människor mycket tröttsamt letande i hamnområdet”, berättar historikern Lionel Casson. ”Roms hamn låg vid Tiberns mynning. I den närbelägna staden Ostia fanns ett stort torg omgivet av kontor. Många av dessa kontor tillhörde redare från olika hamnstäder, exempelvis hade redare från Narbonne [nuvarande Frankrike] ett kontor, redare från Karthago [nuvarande Tunisien] ett annat ... och så vidare. Den som ville resa någonstans hörde sig helt enkelt för hos de kontor som ansvarade för städerna längs rutten.”

Att ta sjövägen sparade mycket tid men hade också sina risker. Under sina missionsresor fick Paulus utstå flera skeppsbrott. (2 Kor. 11:25)