Jack och Marie-Line har varit i heltidstjänsten tillsammans sedan 1988. De är kända för att vara anpassningsbara och har varit villiga att flytta till många olika platser på Guadeloupe och i Franska Guyana, som nu ligger under avdelningskontoret i Frankrike. Nu ska vi intervjua Jack och Marie-Line.

Vad gjorde att ni började i heltidstjänsten?

Marie-Line: När jag växte upp på Guadeloupe gick jag ofta i tjänsten hela dagarna med mamma, som var en nitisk syster. Jag älskar människor, så jag började som pionjär direkt efter skolan 1985.

Jack: När jag var ung var jag alltid tillsammans med heltidstjänare som älskade tjänsten, och jag brukade vara hjälppionjär på loven. På helgen hände det att vi tog bussen för att gå i tjänsten med pionjärerna. Vi predikade hela dagen, och sedan åkte vi till stranden. Det var en härlig tid!

Strax efter att jag och Marie-Line hade gift oss 1988 tänkte jag: Vi har ju egentligen inget som hindrar oss, så varför inte satsa mer på tjänsten? Så jag blev också pionjär, precis som Marie-Line var. Efter pionjärskolan ett år senare blev vi specialpionjärer. Vi hade flera trevliga förordnanden på Guadeloupe innan vi blev tillfrågade om att flytta till Franska Guyana.

Ni har ju fått byta distrikt många gånger genom åren. Vad har hjälpt er att anpassa er?

Marie-Line: Bröderna på Betel i Franska Guyana visste att vår favoritvers är Jesaja 6:8. Så när de ringde brukade de ofta skoja med oss och säga: ”Kommer ni ihåg er favoritvers?” Då förstod vi att ett nytt förordnande var på gång, och vi brukade svara: ”Här är vi! Sänd oss!”

Vi jämför aldrig vårt nuvarande förordnande med dem vi har haft förut, eftersom det skulle kunna hindra oss från att se vad vi har  nu. Vi brukar också gå in för att lära känna våra bröder och systrar på den nya platsen.

Jack: Det har hänt att välmenande vänner som har velat ha oss kvar har avrått oss från att flytta. Men när vi lämnade Guadeloupe påminde en broder oss om Jesus ord i Matteus 13:38: ”Åkern är världen.” Så när vi blir ombedda att flytta påminner vi oss själva om att det är samma åker vi bearbetar oavsett var vi bor. Det är ju trots allt människorna på distriktet som betyder något, inte platsen!

När vi kommer till ett nytt distrikt ser vi att andra som bor där är lyckliga, så vi försöker leva som de. Maten kan vara ganska annorlunda, men vi äter det de äter och dricker det de dricker, samtidigt som vi såklart är rädda om vår hälsa. Vi är noga med att tala positivt om varje förordnande.

Marie-Line: Vi har också lärt oss mycket av vännerna på de olika platserna. Jag minns något som hände när vi precis hade kommit till Franska Guyana. Regnet öste ner, så jag tänkte att vi inte kunde gå ut i tjänsten förrän det hade slutat regna. Men då sa en syster: ”Ska vi åka nu?” Jag blev lite paff och undrade hur det skulle gå till. Hon sa: ”Ta ditt paraply så cyklar vi i väg.” Det var då jag lärde mig hur man håller i ett paraply och cyklar samtidigt. Om jag inte hade lärt mig det skulle jag aldrig ha kunnat gå i tjänsten under regnperioden.

Ni har flyttat ungefär 15 gånger. Har ni några tips ni kan dela med er av?

Marie-Line: Det kan vara jobbigt att flytta. Så det är viktigt att hitta någonstans att bo där man trivs och kan slappna av när man kommer hem från tjänsten.

Jack: Jag brukade måla om väggarna när vi flyttade till en ny plats. Om bröderna på avdelningskontoret visste att vi kanske inte skulle stanna så länge på ett ställe sa de med glimten i ögat: ”Jack, den här gången behöver du inte måla om!”

Marie-Line är expert på att packa! Hon packar ner allt i lådor som hon märker med ”badrum”, ”sovrum”, ”kök” och så vidare. Så när vi kommer fram till vårt nya boende är det lätt att ställa lådorna i rätt rum. Hon gör även en lista på innehållet i varje låda så att vi snabbt kan hitta det vi behöver.

 Marie-Line: Tack vare att vi har lärt oss att vara organiserade kan vi snabbt komma i gång med tjänsten.

Hur lägger ni upp ert schema så att ni kan fullgöra er tjänst? (2 Tim. 4:5)

Marie-Line: På måndagar tar vi det lugnt och förbereder mötena. Resten av veckan går vi i tjänsten.

Jack: Även om vi har ett timkrav så fokuserar vi inte på det. Vårt liv kretsar kring tjänsten. Från det att vi går utanför dörren till det att vi kommer hem försöker vi prata med alla vi träffar.

Marie-Line: När vi till exempel åker på utflykt har jag alltid med mig vikblad. Det brukar komma fram folk till oss och fråga efter litteratur även om vi inte har sagt att vi är Jehovas vittnen. Därför är vi alltid noga med vad vi har på oss och hur vi uppför oss. Folk tänker på sådant.

Jack: Vi försöker också avge ett vittnesbörd genom att vara goda grannar. Jag plockar upp skräp och krattar utanför huset. Grannarna lägger märke till det, och en del har frågat om de kan få en bibel.

Ni har ofta predikat på isolerade platser. Har ni något särskilt minne från de här resorna?

Jack: Det är svårt att ta sig till en del distrikt i Franska Guyana. Det händer att vi får resa 60 mil på en vecka på dåliga vägar. Något vi sent kommer att glömma är resan till Saint-Élie i Amazonas regnskog. Vi fick använda både terrängbil och motorbåt för att ta oss dit, och resan tog flera timmar. De flesta som bodde där var guldgrävare. En del var så tacksamma för litteraturen att de gav oss små guldklimpar i bidrag! På kvällen visade vi en av våra videor, och det kom många intresserade.

Marie-Line: För ett tag sedan fick Jack hålla talet vid minneshögtiden i Camopi. För att komma dit åkte vi motorbåt i fyra timmar på floden Oyapock. Det var väldigt spännande.

Jack: På vissa ställen där vattnet var grunt kunde forsarna vara farliga. När man närmar sig dem med båt är de respektingivande, och den som kör båten måste verkligen veta vad han gör. Men det var en härlig upplevelse. Fastän det bara var sex vittnen på minneshögtiden var det totalt 50 närvarande, däribland några indianer.

Marie-Line: Sådana här fantastiska upplevelser väntar ungdomar som vill göra mer för Jehova. Man hamnar i situationer där man måste lita på honom, och det gör att ens tro stärks. Vi ser ofta hur han hjälper oss.

Ni har lärt er flera språk. Har ni lätt för språk?

Jack: Verkligen inte. Jag har lärt mig de här språken för att det fanns ett behov. Jag var tvungen att hålla vakttornsstudiet på sranantongo * innan jag ens hade haft en bibelläsning! Jag frågade en broder hur det hade gått. Han svarade: ”Det var inte alltid vi förstod vad du sa, men det gick väldigt bra.” Jag fick stor hjälp av barnen. De sa till när jag sa något fel, men det gjorde inte de vuxna. Jag lärde mig mycket av de yngre.

Marie-Line: På en plats där vi bodde ledde jag bibelstudier på franska, portugisiska och sranantongo. En syster hade ett förslag på hur jag skulle lägga upp mina bibelstudier. Hon tipsade om att jag först skulle studera med dem som talade det språk som jag kunde sämst, alltså portugisiska, och avsluta med dem som talade det språk jag kunde bäst. Det gick snart upp för mig vilket klokt råd det var.

En dag skulle jag leda en bibelkurs på sranantongo och en annan på portugisiska. När  jag började det andra studiet sa systern som var med mig: ”Marie-Line, jag tror att vi har ett litet problem.” Tydligen pratade jag med en brasiliansk kvinna på sranantongo i stället för på portugisiska!

Ni är mycket uppskattade av dem som ni samarbetat med. Hur har ni lyckats komma nära vännerna?

Jack: Det står i Ordspråksboken 11:25: ”Den generöse får rikt igen.” Vi drar oss inte för att ge ut av oss själva för andra. När det gäller underhållet på Rikets sal har en del sagt till mig: ”Det där kan förkunnarna göra.” Men då svarar jag: ”Men jag är ju också en förkunnare. Så om det finns arbete som ska göras så vill jag hjälpa till.” Vi behöver såklart också ha lite tid för oss själva ibland, men vi vill inte att det ska hindra oss från att göra saker för andra.

Marie-Line: Vi försöker verkligen intressera oss för våra bröder och systrar. Det gör att vi vet när det är någon som behöver hjälp med att passa barnen eller hämta dem från skolan. Vi kan då anpassa vårt schema så att vi kan hjälpa till. Tack vare att vi har varit villiga att hjälpa våra vänner vid behov har vi kommit dem riktigt nära.

Vilka välsignelser har ni fått när ni tjänat på platser med stort behov?

Jack: Heltidstjänsten har gett oss så mycket. Vi har ofta kunnat vara nära naturen och fått njuta av Jehovas skaparverk. Visst, det har funnits utmaningar, men vi känner oss lugna eftersom vi har stöd från våra bröder och systrar oavsett var vi befinner oss.

När jag var ung satt jag i fängelse i Franska Guyana för samvetsvägran. Jag kunde aldrig ana att jag skulle återvända dit som missionär och få tillstånd att besöka fängelser för att tala om Bibeln. Jehova är så generös med sina välsignelser!

Marie-Line: Det finns inget som gör mig så glad som att ge av mig själv. Vi är så lyckliga över att få tjäna Jehova. Och det har gjort att vi har kommit närmare varandra som par. Ibland när Jack har frågat om vi kan bjuda hem ett par som behöver uppmuntran har jag svarat: ”Jag tänkte precis samma sak!” Det händer ofta att vi tänker likadant.

Jack: För ett tag sedan fick jag reda på att jag har prostatacancer. Marie-Line gillar inte när jag pratar om det här, men jag har sagt till henne: ”Älskling, om jag skulle dö i morgon skulle jag inte dö gammal, men jag skulle dö nöjd. Jag vet att jag har använt mitt liv på bästa sätt, till att tjäna Jehova, och det är det som ger verklig mening.” (1 Mos. 25:8)

Marie-Line: Jehova har öppnat oväntade dörrar, och vi har fått göra sådant som vi aldrig hade kunnat drömma om. Vårt liv har varit så rikt på fina upplevelser. Vi litar helt och fullt på Jehova, och dit Jehovas organisation säger att vi ska åka, dit åker vi!