Harvey hade tre yngre bröder. Familjen bodde i Midland Junction i Western Australia, och de fick sanningen under den ekonomiska depressionen på 30-talet. Harvey började älska Jehova och blev döpt när han var 14. Han lärde sig snart att alltid tacka ja till uppgifter i församlingen. Som grabb tackade han en gång nej till att högläsa Vakttornet på mötet för att han kände att han inte var bra nog. Men brodern som pratade med Harvey sa: ”Om någon i Jehovas organisation ber dig göra någonting, betyder det att han tycker att du är kvalificerad.” (2 Kor. 3:5)

Jag kom med i sanningen i England, och det gjorde min mamma och storasyster också. Min pappa gillade inte vittnena i början, men han blev faktiskt en broder långt senare. Trots att han var emot det, så blev jag döpt när jag inte ens hade fyllt 10. Jag ville börja som pionjär och sedan bli missionär. Men pappa sa att jag inte fick bli pionjär förrän jag fyllt 21, och så länge tänkte inte jag vänta. Så när jag var 16 gick han med på att jag flyttade till min storasyster, som hade utvandrat till Australien. Och  när jag blev 18 kunde jag äntligen börja som pionjär.

I Australien träffade jag Harvey, och vi ville båda bli missionärer. Vi gifte oss 1951, och efter att vi hade varit pionjärer i två år tillsammans blev vi ombedda att börja i kretstjänsten. Vår krets täckte en stor del av Western Australia, så vi fick ofta köra långa sträckor i vildmark och glesbygd.

År 1954 fick vi en inbjudan till Gileadskolans 25:e klass. Drömmen om att bli missionär höll på att gå i uppfyllelse. Vi klev ombord på ett fartyg och reste den långa vägen till New York. Där fick vi en gedigen utbildning i Bibeln. Och i kursplanen ingick även spanska, vilket inte var så lätt för Harvey, som hade svårt med de spanska r:en.

Under utbildningen sa lärarna att de som var intresserade av att komma till Japan kunde anmäla sig till en kurs i japanska. Vi kände att det var bättre om Jehovas organisation fick bestämma var vi skulle hamna. Men snart fick Albert Schroeder, en av lärarna, reda på att vi inte hade anmält oss. Han sa: ”Fundera lite till.” Men vi fortsatte vela, och till slut sa broder Schroeder: ”De andra lärarna och jag har anmält er till kursen. Pröva och se om ni kan lära er japanska.” Det här språket fungerade mycket bättre för Harvey.

Vi kom till Japan 1955, och då fanns det bara 500 förkunnare i landet. Harvey var 26 och jag var 24. Vi skickades till hamnstaden Kobe, och där stannade vi i fyra år. Sedan blev vi ombedda att börja i kretstjänsten i närheten av Nagoya, och vi blev jätteglada. Vi älskade allt med vårt nya uppdrag – vännerna, maten och landskapet. Men det dröjde inte länge förrän det kom en ny förfrågan från Jehova.

Efter tre år i kretstjänsten frågade Betel om vi kunde tänka oss att flytta till Taiwan. Där skulle vi arbeta på det amiska fältet. Avfällighet hade blivit ett problem där, och det behövdes en broder som kunde japanska flytande för att hjälpa till. * Vi älskade vårt liv i Japan,  så det här var inget lätt beslut. Men Harvey hade fått lära sig att aldrig tacka nej till ett uppdrag, så vi bestämde oss för att åka.

Vi kom till Taiwan i november 1962. Där fanns det 2 271 förkunnare, och de flesta av dem tillhörde amifolket. Men innan vi kunde göra något behövde vi lära oss mandarin. Det enda vi hade var en lärobok och en lärare som inte kunde någon engelska. Men vi fick kläm på det.

Vi hade inte varit i Taiwan så länge när Harvey blev landstjänare. Det var ett litet avdelningskontor, så Harveys uppgifter på kontoret tog inte all hans tid. Och det gjorde att han kunde samarbeta med vännerna på det amiska fältet i upp till tre veckor i månaden. Han var även områdestillsyningsman, så då och då fick han hålla tal på sammankomster. Harvey hade kunnat hålla alla talen på japanska, och de amiska vännerna hade förstått. Men det var bara tillåtet att hålla religiösa möten på mandarin, så Harvey fick hålla talen på knagglig mandarin och en broder tolkade dem till amiska.

Det rådde undantagstillstånd i Taiwan, så bröderna behövde skaffa tillstånd för att kunna hålla sammankomster. Det var inte så lätt att få de här tillstånden, och polisen drog ofta ut på processen så länge som möjligt. Om vi inte hade fått tillståndet på måndagen den vecka sammankomsten skulle börja, åkte Harvey ner till polisstationen och satte sig. Och sedan satt han där tills han fick ett tillstånd. Den här strategin fungerade, för polisen tyckte det var väldigt genant att ha en utlänning sittande på stationen.

Under veckorna vi samarbetade med vännerna var det inte ovanligt att vi fick gå i flera timmar, klättra i berg och vada över floder. Jag glömmer aldrig min första bergsbestigning. Vi åt en snabb frukost, tog bussen halv sex på morgonen till en avlägsen by, korsade en flodbädd och började klättra. Jag fick gå bakom en broder, och det var så brant att jag hade hans fötter i ögonhöjd.

Den förmiddagen gick Harvey i tjänsten med några bröder från trakten, medan jag gick själv i en liten by där det bodde människor som kunde japanska. Klockan ett hade jag inte ätit på flera timmar, och jag började känna mig yr. När jag till slut träffade Harvey var han ensam. Han hade fått tre råa ägg i utbyte mot några tidskrifter. Han visade hur jag kunde få i mig ett genom att göra ett litet hål i båda ändarna och sedan suga ut innehållet. Det såg inte särskilt frestande ut, men jag tog ändå ett. Men vem skulle få det tredje ägget? Det blev jag som fick det, för Harvey kände att han inte skulle klara av att bära ner mig för berget om jag svimmade av hunger.

Innan en kretssammankomst hamnade jag i en ovanlig situation. Vi bodde hemma hos några vänner precis bredvid en Rikets sal.  I den amiska kulturen är renlighet väldigt viktigt, så kretstillsyningsmannens fru gjorde i ordning så att vi kunde tvätta av oss. Harvey var upptagen, så han sa att jag kunde börja. Hon hade ställt fram tre hinkar: en med kallt vatten, en med varmt vatten och en som var tom. Jag blev förvånad när hon hade ställt dem framför huset så att jag var fullt synlig för bröderna som hjälpte till med att förbereda för sammankomsten på Rikets salen. Jag frågade om jag kunde få något slags draperi. Och då kom hon med ett genomskinligt plastskynke! Jag funderade på att ställa mig bakom huset i stället, men där fanns det gäss som gärna stack huvudet genom stängslet och bet alla som kom inom räckhåll. Jag försökte intala mig själv: ”Bröderna är för upptagna att se att jag står här och tvättar mig. Och de skulle ta illa vid sig om jag inte vaskade av mig. Det är bara att bita ihop.” Så det gjorde jag.

Harvey förstod att de amiska vännerna hade svårt att göra andliga framsteg när många inte var läskunniga och de inte hade någon litteratur. Amiskan hade nyligen fått ett skriftspråk, så det verkade vara en bra idé att lära vännerna att läsa på sitt eget språk. Det här var verkligen inget litet projekt, men så småningom kunde vännerna studera på egen hand. I slutet av 60-talet började det komma litteratur på amiska, och 1968 kom det första numret av Vakttornet.

Men myndigheterna tillät inte att vi spred litteratur på något annat språk än mandarin. Så för att undvika problem använde vi oss av lite olika lösningar. Ett tag gav vi ut Vakttornet i en upplaga med både mandarin och amiska. Och om det var någon som undrade vad vi höll på med, så såg det ut som att vi lärde ut mandarin till lokalbefolkningen. Sedan dess har Jehovas organisation gett ut mycket litteratur på amiska för att hjälpa dessa fina människor att få sanningen. (Apg. 10:34, 35)

På 60- och 70-talet var det många amiska vänner som inte levde enligt Bibelns principer.  De hade inte riktigt förstått Jehovas normer, så en del levde omoraliskt, drack för mycket eller använde tobak och betelnöt. Harvey besökte många församlingar och försökte hjälpa dem att förstå hur Jehova såg på sådana här saker. Och det var på ett av de besöken vi upplevde det som jag berättade om i inledningen.

Ödmjuka bröder och systrar var villiga att göra förändringar, men tyvärr var det många som inte ville göra det. Under en 20-årsperiod dalade antalet förkunnare i Taiwan från mer än 2 450 till omkring 900. Det kändes väldigt nedslående. Men vi visste att Jehova inte kunde välsigna en organisation som inte var ren. (2 Kor. 7:1) Med tiden anpassade sig alla till Jehovas normer, och tack vare Jehovas välsignelse finns det nu mer än 11 000 förkunnare i Taiwan.

Från 80-talet och framåt hade det varit en enorm andlig utveckling på det amiska fältet. Och Harvey kunde ägna sig mer åt de mandarintalande vännerna. Han var så glad över att kunna hjälpa flera män som var gifta med systrar att komma med i sanningen. Jag minns hur glad han var när han berättade att en av de här männen hade bett till Jehova för första gången. Jag är också glad över att ha kunnat hjälpa många ödmjuka människor att lära känna Jehova. En av dem hade två barn som så småningom började på avdelningskontoret i Taiwan, och jag var förstås väldigt glad över att få vara där tillsammans med dem.

Men nu har jag förlorat min livskamrat. Harvey och jag hade varit gifta i nästan 59 år när han gick bort i cancer den 1 januari 2010. Då hade han varit i heltidstjänsten i nästan 60 år! Jag saknar honom väldigt mycket. Men jag är så glad att jag fick vara vid hans sida när predikoverket var i sin linda i två intressanta länder. Vi lärde oss att prata två svåra asiatiska språk, och Harvey lärde sig till och med att skriva dem också.

Några år senare beslutade den styrande kretsen att det skulle vara bäst för mig att återvända till Australien med tanke på min ålder. Min första tanke var: ”Nej, jag vill stanna i Taiwan!” Men Harvey hade lärt mig att aldrig säga nej till Jehovas organisation, så det tänkte jag inte göra den här gången heller. Med tiden förstod jag hur bra det beslutet var.

Nu arbetar jag på det australasiatiska avdelningskontoret i veckorna och är tillsammans med min församling på helgerna. På Betel får jag nytta av mina kunskaper i japanska och mandarin när jag guidar besökare. Jag längtar verkligen efter uppståndelsen och att få träffa Harvey. Han lärde sig att aldrig säga nej till Jehova, så jag är säker på att han vilar tryggt i hans minne. (Joh. 5:28, 29)