Jag föddes i Nederländerna 1948. Året därpå flyttade vår familj till São Paulo i Brasilien. Mina föräldrar var väldigt engagerade i kyrkan, och efter kvällsmaten brukade vi alltid läsa Bibeln tillsammans som familj. År 1959 flyttade vi igen, men den här gången till USA, och vi slog oss ner i Massachusetts.

Vi var sex syskon, och pappa jobbade hårt för att försörja familjen. Han var bland annat handelsresande, vägarbetare och säljrepresentant för ett internationellt flygbolag. Alla i familjen blev överlyckliga när han fick jobbet på flygbolaget, för det betydde att vi kunde komma ut och resa väldigt mycket.

I high school funderade jag ofta på vad jag skulle göra med mitt liv. En del av mina vänner valde att läsa vidare på universitet, och andra tog värvning i det militära. Men det militära var definitivt inget för mig, för jag hade alltid försökt undvika allt vad bråk och konflikter heter. Så jag bestämde mig för att gå en universitetsutbildning för att slippa göra militärtjänst. Men innerst inne ville jag hjälpa människor, för jag tänkte att det var det som skulle ge livet mening.

På universitetet fastnade jag för antropologi eftersom jag var nyfiken på livets ursprung. När vi läste om evolutionen förväntades vi acceptera den som ett faktum. Men jag tyckte att det fanns luckor i logiken, och en del förklaringar krävde blind tro, vilket går stick i stäv med den vetenskapliga metoden.

På de kurser jag gick låg fokus alltid på att lyckas till varje pris, inte att leva efter bra moraliska värderingar. Jag tyckte om att testa och experimentera med droger, men det var hela tiden något som gnagde. Jag tänkte: Kan man verkligen säga att det här är ett meningsfullt liv?

Efter ett tag flyttade jag till Boston och började på ett universitet där. För att betala studierna tog jag ett sommarjobb. Där träffade jag ett Jehovas vittne för första gången. Det var en arbetskamrat som började prata med mig om profetian om de sju tiderna i Daniels fjärde kapitel, och han förklarade att vi lever i ändens tid. (Dan. 4:13–17) Jag insåg snabbt att om vi fortsatte med de här samtalen och jag tog dem på allvar, då skulle jag behöva göra stora förändringar i livet. Så jag gjorde allt jag kunde för att undvika honom.

Jag valde kurser som skulle förbereda mig för volontärarbete i Sydamerika. Jag tänkte att om jag engagerade mig i humanitärt arbete så skulle det ge mitt liv mening. Men jag insåg mer och mer att inte heller det skulle fylla tomrummet i mitt liv. Desillusionerad hoppade jag av studierna när terminen var slut.

I maj 1970 flyttade jag till Amsterdam i Nederländerna och började jobba på samma flygbolag som pappa. Tack vare det här jobbet kunde jag resa mycket och besöka länder i Afrika, Asien, Europa och Nord- och Sydamerika. Jag märkte att vilket land jag än kom till så fanns det stora problem, och ingen verkade ha några lösningar på dem. Det återuppväckte min önskan att vilja göra något för andra, och jag bestämde mig för att flytta tillbaka till USA och återuppta mina studier på universitetet i Boston.

Men väl tillbaka insåg jag ganska snart att studierna inte gav mig svar på mina frågor. Jag visste varken ut eller in, så jag bad min professor i antropologi om råd. Jag blev verkligen förvånad när han sa: ”Men varför fortsätter du då? Varför inte sluta direkt?” Det behövde han inte säga mer än en gång. Jag lämnade universitetet för gott.

Sökare som jag var bestämde jag mig för att hänga på den så kallade flower power-rörelsen. Jag och några vänner liftade genom hela USA och ner till Acapulco i Mexiko. Vi bodde i kollektiv med hippier som verkade ha en väldigt avslappnad syn på livet. Men det gick ganska snart upp för mig att den här livsstilen inte heller ledde till ett meningsfullt eller lyckligt liv. När man skrapade på ytan upptäckte man att det var samma oärlighet och svekfullhet där som på alla andra ställen.

Vid den här tiden började en barndomsdröm göra sig påmind. Jag ville ut på havet, och drömmen var att själv stå vid rodret. Och enda sättet att uppnå det var att skaffa en egen segelbåt. Eftersom min kompis Tom hade liknande drömmar bestämde vi oss för att segla jorden runt tillsammans. Jag ville hitta en tropisk paradisö där jag var långt borta från ”etablissemanget”.

Tom och jag åkte till Arenys de Mar, nära Barcelona i Spanien. Där köpte vi en segelbåt, en 31-fotare som hette Llygra. Vi började fixa i ordning henne så att hon skulle bli sjöduglig. Eftersom vi inte hade någon brådska att komma fram till vårt resmål så plockade vi ut motorn för att kunna förvara extra dricksvatten i det utrymmet. För att kunna manövrera båten i små hamnar köpte vi två 5-metersåror. Till slut hissade vi segel och satte kurs mot Seychellerna i Indiska oceanen. Vår plan var att segla längs Afrikas västkust och runda Godahoppsudden i Sydafrika. Vi tog ut kursen och navigerade med hjälp av en sextant, stjärnor, stjärnkartor och nautiska almanackor. Jag blev helt fascinerad över hur exakt vi kunde bestämma vår position.

Ganska snart upptäckte vi att vår gamla träbåt inte alls var sjöduglig. Hon tog in över 20 liter vatten i timmen! Som jag nämnde i inledningen blev jag riktigt rädd under en storm och bad för första gången på många år. Jag lovade Gud att om vi överlevde skulle jag försöka lära känna honom. Stormen bedarrade, och för en gångs skull höll jag mitt löfte.

Jag började läsa Bibeln där ute på havet. Tänk att sitta där i en båt omgiven av flygfisk och delfiner och blicka ut över en ändlös horisont. På nätterna förundrades jag över Vintergatan och blev mer och mer övertygad om att det måste finnas en Gud som är intresserad av oss människor.

Efter några veckor till havs rodde vi in till hamnen i Alicante i Spanien. Där försökte vi sälja båten för att kunna köpa en bättre. Som ni förstår var det inte lätt att hitta någon som ville köpa en gammal läckande segelbåt utan motor. Å andra sidan hade jag gott om tid att läsa Bibeln.

Ju mer jag läste, desto tydligare blev det för mig att Bibeln verkligen innehåller råd som kan göra en lycklig. Det står så tydligt att man ska leva ett moraliskt rent liv, och jag undrade varför så många människor, däribland jag själv, sa sig vara kristna men ändå inte levde efter det den lär.

Jag bestämde mig för att ordna upp mitt liv, så jag slutade med drogerna. Jag tänkte att det måste ju finnas människor som lever efter Bibelns höga normer, och dem ville jag träffa. Så jag vände mig till Gud igen och bad att han skulle hjälpa mig att hitta de här människorna.

Jag tyckte det verkade logiskt att använda uteslutningsmetoden när jag letade efter  den sanna religionen. När jag strosade omkring på gatorna i Alicante såg jag många religiösa byggnader. Men de flesta av dem hade ikoner, så det var lätt att stryka dem från listan.

En söndagseftermiddag satt jag på en sluttning med utsikt över hamnen och läste Jakob 2:1–5, där det står att man inte ska favorisera dem som är rika. På väg tillbaka ner mot båten gick jag förbi något som såg ut som en religiös möteslokal. Ovanför dörren fanns en skylt, och på den stod det ”Jehovas vittnen – Rikets sal”.

Då tänkte jag: ”Nu ska jag göra ett test och se hur de här människorna tar emot mig.” Så jag klev in i Rikets sal barfota, skäggig och med trasiga jeans. Mötesvärden visade mig en plats bredvid en äldre kvinna, och hon var så snäll och hjälpte mig att hitta bibelställena som talaren läste. Efter mötet var det många som kom fram och hälsade på mig, och jag blev helt tagen av deras vänlighet. En man bjöd hem mig och sa att vi kunde resonera mer om Bibeln, men eftersom jag inte hade läst ut den än sa jag: ”Jag säger till när jag är redo.” Men jag började gå på alla mötena.

Flera veckor senare träffades vi hemma hos honom, och han besvarade de frågor jag hade om Bibeln. Och veckan efter det gav han mig en väska full med väldigt fina kläder. Han sa att kläderna var från en person som satt i fängelse för att han följde det Bibeln säger om att vi ska älska varandra och inte lära oss att kriga. (Jes. 2:4; Joh. 13:34, 35) Nu visste jag att jag hade hittat det jag letade efter – människor som verkligen lever efter Bibelns normer. Mitt mål var inte längre att hitta en paradisö, utan att studera Bibeln på djupet. Jag bestämde mig för att återvända till Nederländerna.

Det tog mig fyra dagar att lifta upp till Groningen i Nederländerna. Där började jag leta efter ett jobb för att försörja mig. När jag sökte jobb på ett snickeri skulle jag fylla i ett formulär och bland annat svara på vilken religion jag tillhörde. Jag skrev ”Jehovas vittnen”. När ägaren läste det såg jag att hans ansiktsuttryck ändrades. Han sa: ”Jag hör av mig.” Men det gjorde han aldrig.

Jag gick till ett annat snickeri och frågade om de behövde hjälp. Ägaren frågade efter  betyg och referenser. Jag sa att jag hade renoverat en gammal träbåt. Till min stora förvåning sa han: ”Du kan börja i eftermiddag, men på ett villkor – att du inte ställer till några problem. Jag är nämligen ett Jehovas vittne och lever efter Bibelns principer.” Jag bara stirrade på honom och sa: ”Men det är ju jag också!” Men mitt skägg och långa hår avslöjade mig nog, så han sa: ”I så fall kan jag studera Bibeln med dig.” Och det ville jag mer än gärna. Nu började jag förstå varför det andra snickeriet aldrig hörde av sig. Det var ett bönesvar. Jehova visste vad som var bäst för mig. (Ps. 37:4) Jag arbetade i den här broderns snickeri i ett år. Under den perioden studerade han Bibeln med mig, och i januari 1974 blev jag döpt.

En månad senare slog jag in på en ny bana och började som pionjär. Och det har varit otroligt givande. Månaden därpå flyttade jag till Amsterdam för att hjälpa till i en nybildad spansktalande grupp. Det var underbart att få leda bibelstudier på spanska och portugisiska! I maj 1975 fick jag förmånen att börja som specialpionjär.

En dag kom en syster som var specialpionjär, Ineke, till vårt spanska möte och hade med sig en kvinna från Bolivia som hon studerade med. Ineke och jag bestämde oss för att börja brevväxla för att lära känna varandra, och det visade sig ganska snart att vi hade samma mål i livet. Vi gifte oss 1976 och fortsatte som specialpionjärer fram till 1982. Då blev vi inbjudna att gå Gileadskolans 73:e klass. Vi blev både glada och förvånade när vi fick veta att vi skulle få bli missionärer i Östafrika! Vi var fem år i Mombasa i Kenya. Och 1987 fick vi ett nytt förordnande och flyttade till Tanzania, där förbudet mot att predika precis hade blivit upphävt. Där blev vi kvar i 26 år innan vi återvände till Kenya.

Det har verkligen känts meningsfullt att få hjälpa ödmjuka människor att lära känna sanningen i Bibeln. Den första jag fick studera med i Mombasa var en man som jag träffade i offentligt vittnande. Jag gav honom två tidskrifter, och då sa han: ”Vad ska jag göra när jag läst de här?” Veckan därpå började vi studera i boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, som just hade kommit ut på swahili. Ett år senare blev han döpt och började som reguljär pionjär. Sedan dess har han och hans fru hjälpt nästan hundra personer in i sanningen!

När jag förstod vad meningen med livet var kände jag mig som den resande köpmannen som hittade en värdefull pärla som han inte ville släppa taget om. (Matt. 13:45, 46) Jag ville ägna livet åt att hjälpa andra att också hitta meningen med livet. Jag och min kära fru har med egna ögon fått se hur Jehova har välsignat sitt folk och gett dem en verklig mening med livet.