Jag föddes 1941 i Paris och växte upp i en familj som inte hade så mycket pengar. Jag älskade att lära mig nya saker, så ni kan tänka er hur besviken jag blev när jag fick tbc som tioåring och var tvungen att stanna hemma från skolan. Läkarna ville att jag skulle hålla mig i sängen för att inte anstränga lungorna. Så i flera månader låg jag där och läste i ett uppslagsverk och lyssnade på Radio Sorbonne från Paris universitet. Jag blev överlycklig när min läkare äntligen friskförklarade mig och jag fick komma tillbaka till skolan. Jag tänkte att det som läkare gör är fantastiskt! Från och med då drömde jag om att få hjälpa människor att bli friska från sina sjukdomar. Varje gång min pappa frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor svarade jag samma sak: ”Jag vill bli läkare!” Det var så det kom sig att läkaryrket blev det viktigaste i mitt liv.

I vår familj var vi katoliker, men jag visste inte så mycket om Gud och hade många obesvarade frågor. Det var först när jag började läsa medicin vid universitetet som jag blev övertygad om att det finns en skapare.

Jag glömmer aldrig första gången jag såg växtceller från en tulpan i ett mikroskop. Jag blev så imponerad över hur de olika komponenterna i cellen reagerade på värme och kyla. Jag fick också se hur cytoplasman (en substans i cellen) drogs samman när den kom i kontakt med salt och hur den  utvidgades när den kom i kontakt med rent vatten. De här och en mängd andra funktioner gör det möjligt för små levande organismer att anpassa sig till olika miljöer. När jag såg hur komplex varje cell är insåg jag att livet inte kan ha kommit till av sig självt.

Under det andra året av mina medicinska studier såg jag fler bevis för att Gud finns. På anatomilektionerna gick vi igenom hur underarmens uppbyggnad gör det möjligt för oss att böja och sträcka ut fingrarna. När man tittar på hur muskler, ligament och senor är placerade slås man av vilken fantastisk konstruktion det är. Till exempel så lärde jag mig att senorna som går från en av underarmsmusklerna till det mittersta benet i varje finger delar sig i två, vilket skapar en öppning så att senorna som går till fingertopparna kan glida igenom och hållas på plats. Starka vävnader håller också senorna nära benen i fingret. Utan de här mekanismerna skulle senorna i händerna stå ut som spända bågsträngar. Det var tydligt för mig att det måste finnas en intelligent konstruktör bakom den fantastiska människokroppen.

Min uppskattning för Skaparen ökade ännu mer när jag satte mig in i förlossningsprocessen. Jag lärde mig att fostret får syre från mamman via navelsträngen. Så alveolerna, de små ballongformade strukturerna inne i lungorna, har ännu inte fyllts med luft. I slutet av graviditeten kläs alveolernas insida av ett ämne som kallas surfaktant. Efter födseln startar en fascinerande händelsekedja i samband med att barnet tar sitt första andetag. Ett hål i barnets hjärta sluts, så att blodet kan passera lungorna. I det avgörande ögonblicket, när lungorna snabbt fylls med luft, så hindrar surfaktanten alveolväggarna från att klistra ihop sig. På ett ögonblick kan barnet andas själv.

Jag ville lära känna personen bakom alla de här underverken, så jag började läsa Bibeln på allvar. Jag blev imponerad av de lagar om hygien som Gud gav till nationen Israel för över 3 000 år sedan. Han lärde dem att gräva ner sin avföring, att tvätta sig regelbundet med vatten och att låta personer som hade symtom på infektionssjukdomar sitta i karantän. (3 Mos. 13:50; 15:11; 5 Mos. 23:13) Det som står i Bibeln om de här sakerna speglar en kunskap om hur sjukdomar sprids, något som forskare har upptäckt först de senaste 150 åren. Jag insåg också att lagarna i Tredje Moseboken om det sexuella samlivet bidrog till god hälsa bland israeliterna. (3 Mos. 12:1–6; 15:16–24) Det blev tydligt för mig att det var av omtanke som Skaparen gav de här lagarna till israeliterna och att han välsignade dem som lydde hans lagar. Jag blev övertygad om att Bibeln kommer från Gud – en Gud som jag ännu inte visste namnet på.

Under universitetstiden träffade jag Lydie, en ung kvinna som jag blev kär i. Vi gifte oss 1965, och då var jag halvvägs igenom mina studier. År 1971 hade Lydie och jag redan  fått tre av våra sex barn. Lydie har alltid varit ett underbart stöd för mig, både i mitt arbete som läkare och i familjen.

Jag arbetade på ett sjukhus i tre år innan jag öppnade en egen mottagning. Strax efter det kom ett gift par och sökte vård, och det var de två nya patienterna jag talade om i inledningen. Jag skulle precis skriva ut ett recept till mannen när frun sa: ”Jag måste bara få fråga: Det är väl inget blod i medicinen?” ”Varför undrar du det?” sa jag förvånat. ”Vi är Jehovas vittnen”, svarade hon. Jag hade varken hört talas om Jehovas vittnen eller att de inte tar emot blod. Kvinnan tog fram Bibeln och visade varför de inte ville ta emot blod. (Apg. 15:28, 29) Sedan visade de vad Guds rike ska göra, att det ska ta bort lidande, sjukdom och död. (Upp. 21:3, 4) ”Det ni berättar för mig är något som jag har drömt om ända sedan jag var liten!” utbrast jag. ”Jag blev läkare för att jag ville lindra människors lidande.” Jag blev så till mig att vi fortsatte prata i en och en halv timme. När de gick därifrån kände jag mig inte längre som en katolik. Och jag hade fått reda på att den skapare som jag beundrade så mycket hade ett namn: Jehova.

Det här paret kom till mig tre gånger på mottagningen, och varje gång pratade vi över en timme. Jag bjöd hem dem till mig så att vi fick mer tid till våra bibliska samtal. Lydie tackade ja till att vara med på studiet, men hon kunde inte acceptera att vissa av de katolska lärorna var fel. Så jag bjöd hem en präst. Vi diskuterade kyrkans läror till sent på kvällen och använde bara Bibeln. Det hjälpte Lydie att förstå att Jehovas vittnen hade sanningen. Vår kärlek till Jehova fortsatte att växa, och 1974 blev vi döpta båda två.

Det jag lärde mig om Guds tanke med oss människor påverkade mitt liv och mina prioriteringar. Att tjäna Jehova blev det viktigaste för både Lydie och mig. Vi bestämde oss för att lära våra barn Bibelns värderingar, till exempel att älska Gud och våra medmänniskor, och det gjorde att vi kom närmare varandra i familjen. (Matt. 22:37–39)

Ibland blir Lydie och jag fulla i skratt när vi tänker tillbaka på vilket intryck det gjorde på våra barn att vi alltid var överens. De visste att Jesus ord ”låt bara ert ’ja’ betyda ja och ert ’nej’ betyda nej” var det som  gällde hemma hos oss. (Matt. 5:37) När en av våra döttrar var 17 och frågade Lydie om hon fick följa med några ungdomar ut, så fick hon ett nej. En av ungdomarna sa: ”Om du inte får för din mamma, så fråga din pappa!” Men då sa hon: ”Det är ingen idé; de är alltid överens.” Våra sex barn kunde tydligt se att vi hade bestämt oss för att alltid följa Bibelns värderingar. Vi är så tacksamma mot Jehova för att vi har en stor familj i sanningen.

Sanningen hade verkligen förändrat mina prioriteringar, men jag tänkte att jag ändå kunde använda det jag hade lärt mig som läkare för att hjälpa andra vittnen. Så jag erbjöd mig att hjälpa till som läkare på Betel i Paris och längre fram vid det nya betelhemmet i Louviers. Jag har pendlat till Betel i nästan 50 år. Under den här tiden har jag fått några riktigt goda vänner i betelfamiljen. Vissa av dem är i 90-årsåldern nu. En dag fick jag en trevlig överraskning när jag träffade en av de nya beteliterna. Det visade sig att jag hade varit med när han föddes ungefär 20 år tidigare!

Genom åren har jag fått se hur Jehova har väglett och skyddat sitt folk genom sin organisation, och det har gjort att jag älskar honom ännu mer. I början av 1980-talet satte den styrande kretsen i gång ett program i USA för att underlätta kommunikationen mellan Jehovas vittnen och sjukhuspersonal.

År 1988 upprättade den styrande kretsen avdelningen för sjukhusinformation på Betel. Till en början hjälpte den avdelningen de sjukhuskommittéer som hade bildats i USA att hitta läkare som var villiga att respektera vår syn på blodet. När den här anordningen blev global bildades det även sjukhuskommittéer i Frankrike. Jag är så imponerad över hur Jehovas organisation finns vid vännernas sida när de som mest behöver det!

Tidigare var läkaryrket det viktigaste i mitt liv. Men när jag ändrade inriktning i livet insåg jag att det viktigaste är att hjälpa människor att bli andligt friska och att hjälpa dem att lära känna vår skapare, Jehova Gud. Efter pensionen började jag och Lydie som pionjärer och lade många timmar varje månad på att predika de goda nyheterna om riket. Vi gör fortfarande så mycket vi bara kan i det här livräddande arbetet.

Jag fortsätter att göra det jag kan för att hjälpa människor att må bra. Men inte ens den bästa läkare i världen kan bota alla sjukdomar eller förhindra död. Så jag ser fram emot en tid när smärta, sjukdom och död kommer att vara borta. Och den tiden är snart här! Då kommer jag att ha en hel evighet på mig att lära mig mera om Guds skaparverk, däribland hur fantastiskt han har konstruerat människokroppen. Min barndomsdröm kommer snart att förverkligas fullt ut. Jag är övertygad om att jag har det allra bästa framför mig!