Jag föddes 1935 i Darlaston i en del av England som kallas ”det svarta landet”. Det kallas så på grund av att det fanns många gjuterier och andra fabriker där som fyllde luften med svart rök. När jag var omkring fyra år började mina föräldrar studera Bibeln med Jehovas vittnen. Och när jag var runt 14 blev jag övertygad om att det var sanningen, så när jag var 16 år blev jag döpt. Det var 1952.

Ungefär samtidigt blev jag lärling på en stor fabrik som tillverkade verktyg och reservdelar till fordon. Jag lärdes upp på en av de viktigare positionerna på företaget, och jag tyckte verkligen om det.

Jag ställdes inför ett vägskäl när en kretstillsyningsman frågade om jag kunde leda församlingens bokstudium i min församling i Willenhall. Men det var inget lätt beslut, för just då gick jag på möten i två församlingar. På vardagarna gick jag på möten i Bromsgrove, en församling som låg nära min arbetsplats drygt tre mil hemifrån. Och på helgerna när jag åkte hem till mina föräldrar igen så gick jag på mötena i Willenhall.

Jag ville hjälpa till i Jehovas organisation, så jag tackade ja till kretstillsyningsmannen. Det innebar att jag var tvungen att lämna platsen som lärling som jag tyckte så mycket om, men det var det värt. Jag lät Jehova visa vägen, och det har lett till ett liv jag aldrig har ångrat.

När jag gick på möten i Bromsgrove träffade jag någon väldigt speciell: en vacker andlig syster som heter Anne. Vi gifte oss 1957, och tillsammans har vi varit pionjärer, specialpionjärer, i resetjänsten och på Betel. Vi har haft så mycket roligt ihop.

År 1966 var vi överlyckliga över att få gå den 42:a gileadklassen. Vi blev förordnade till Malawi, som brukar kallas Afrikas varma  hjärta för att människorna där är så snälla och välkomnande. Men då visste vi inte vad som låg framför oss.

Vi kom till Malawi den 1 februari 1967. Vi gick en språkkurs i en månad, och sedan började vi i områdestjänsten. Vi fick köra en Kaiser Jeep, och en del tänkte att den kunde köra överallt – till och med över floder. Men det stämde inte. Om man skulle köra över vatten behövde det vara otroligt grunt. Ibland bodde vi i lerhyddor med halmtak som behövde förstärkas med presenningar under regnperioden. Vi fick ganska snabbt smaka på alla delar av missionärslivet, men vi älskade det.

I april förstod jag att problem höll på att torna upp sig vid horisonten. Jag hörde ett tal på radio av Malawis president, Hastings Banda. Han påstod att Jehovas vittnen inte betalade skatt och att de ställde till med problem för myndigheterna. De här anklagelserna var såklart falska. Alla visste att det som egentligen var problemet var att vi var neutrala, framför allt att vi vägrade köpa partikort.

I september läste vi i tidningen att presidenten hade anklagat våra vänner för att skapa problem överallt. Vid en politisk kongress meddelade han att hans regering skulle lägga fram ett förslag om att förbjuda Jehovas vittnen. Det här förbudet trädde i kraft den 20 oktober 1967. Strax därefter kom poliser och representanter från migrationsverket till avdelningskontoret för att stänga ner det och deportera missionärerna från landet.

 Vi hamnade i fängelse, och efter tre dagar deporterades vi till Mauritius som då kontrollerades av Storbritannien. Men myndigheterna där lät oss inte stanna som missionärer, så vi blev förordnade till Rhodesia (nu Zimbabwe). När vi kom dit träffade vi en aggressiv gränsvakt som vägrade släppa in oss i landet. Han sa: ”De har förbjudit er att stanna i Malawi, och de låter er inte stanna på Mauritius. Och nu kommer ni hit bara för att ni tycker att det är smidigt!” Anne började gråta. Det kändes som att ingen ville ha oss. Just då ville jag bara åka raka vägen tillbaka till England. Men till slut lät de oss åka till avdelningskontoret och stanna där över natten på ett villkor: att vi rapporterade till migrationsverket nästa dag. Vi var helt slut, och vi bestämde oss för att vänta och se hur Jehova skulle lösa situationen. På eftermiddagen nästa dag fick vi ett oväntat besked! Vi kunde stanna som besökare i Zimbabwe. Jag kommer aldrig att glömma hur jag kände då. Jag var helt säker på att Jehova hade visat vägen.

På avdelningskontoret i Zimbabwe fick jag i uppgift att arbeta på tjänsteavdelningen med ansvar för Malawi och Moçambique. Vännerna i Malawi blev svårt förföljda. I min uppgift ingick det att översätta rapporter från kretstillsyningsmän i Malawi. Jag kommer ihåg en kväll när jag jobbade över för att få klart en rapport. Jag satt på kontoret och bara grät över hur illa våra bröder och systrar blev behandlade. * Men jag blev också väldigt rörd över att de var så lojala, trogna och uthålliga. (2 Kor. 6:4, 5)

Vännerna i Malawi och de som hade flytt till Moçambique för att komma undan förföljelsen behövde andlig mat, och vi gjorde allt vi kunde för att de skulle få det. Översättningsteamet som översatte till chichewa, det vanligaste språket i Malawi, flyttade till en stor gård i Zimbabwe som en broder ägde. Han var väldigt generös och byggde både hem och kontor till dem. Där kunde de fortsätta sitt viktiga översättningsarbete.

Vi ordnade så att kretstillsyningsmännen i Malawi varje år kunde vara med på områdessammankomsten på chichewa i Zimbabwe. Där fick de dispositionerna till talen, och när de kom tillbaka till Malawi gjorde de vad de kunde för att dela med sig av de andliga tankarna till vännerna där. Ett år när de var i Zimbabwe lyckades vi till och med organisera Skolan i rikets tjänst för att uppmuntra de här modiga kretstillsyningsmännen.

I februari 1975 åkte jag till flyktingläger i Moçambique för att besöka vänner från Malawi som bodde där. Vännerna där följde de senaste anvisningarna från organisationen. De hade till och med infört äldsteanordningen, som var alldeles ny då. De nya äldstebröderna hade redan börjat hålla offentliga föredrag och gå igenom dagens text och Vakttornet med vännerna, och de hade till och med anordnat kretssammankomster. De hade en hel sammankomstorganisation med avdelningar för städning, mat och säkerhet. De hade lyckats göra så mycket med Jehovas hjälp, och jag var otroligt uppmuntrad efter det besöket.

I slutet på 70-talet gick ansvaret för Malawi över till avdelningskontoret i Zambia. Men jag tänkte ofta på vännerna i Malawi och bad mycket för dem, och det var många andra som också gjorde det. Jag var medlem av avdelningskontorets kommitté i Zimbabwe, så vid flera tillfällen satt jag i möten med bröder från huvudkontoret och ansvariga bröder i Malawi, Sydafrika och Zambia. Och varje gång ställde vi samma fråga: ”Finns det något mer vi kan göra för vännerna i Malawi?”

 Med tiden minskade förföljelsen. Vänner som hade flytt från Malawi började återvända, och de som hade stannat kvar under den brutala förföljelsen fick det lättare. Andra länder i regionen tog bort förbud och gav Jehovas vittnen lagligt erkännande. I Moçambique blev det till exempel fritt 1991. Men vi undrade när vännerna i Malawi skulle bli fria.

Den politiska situationen i Malawi förändrades så småningom, och 1993 blev vittnena där fria. Ett litet tag efter det pratade jag med en missionär som frågade: ”Kommer ni att åka tillbaka till Malawi nu?” Då var jag 59, så jag svarade: ”Nej, jag är alldeles för gammal!” Men lustigt nog fick vi ett fax från den styrande kretsen samma dag där de undrade om vi kunde åka tillbaka.

Det här var inget lätt beslut, för vi älskade vår uppgift i Zimbabwe. Vi hade rotat oss där och fått väldigt goda vänner. Och den styrande kretsen sa att vi fick välja själva; de skulle inte tvinga oss om vi inte ville det. Så vi hade kunnat välja vår egen väg och stanna i Zimbabwe. Men jag kommer ihåg att jag tänkte på Abraham och Sara. De följde ju Jehovas anvisning och lämnade sitt hem när de var lite äldre. (1 Mos. 12:1–5)

Vi bestämde oss för att följa vägledningen från Jehovas organisation, och vi kom tillbaka till Malawi den 1 februari 1995 – på dagen 28 år efter att vi kom dit första gången! Jag och två andra bröder fick ingå i den nybildade kommittén på avdelningskontoret, och vi organiserade arbetet i landet.

Det var fantastiskt att få se hur Jehova fick det att växa! Antalet förkunnare gick från 30 000 år 1993 till över 42 000 år 1998. * Den styrande kretsen godkände ett nytt avdelningskontor för att ta hand om den växande verksamheten. Vi hittade en tomt på 12 hektar i Lilongwe, och jag fick ingå i byggkommittén.

Det nya avdelningskontoret överlämnades i maj 2001, och det var Guy Pierce från den styrande kretsen som höll talet. Över 2 000 bröder och systrar från landet var  med, och de flesta hade varit döpta i mer än 40 år. De här trogna vännerna hade uthärdat obeskrivliga svårigheter i åratal. De var fattiga materiellt sett, men deras andliga rikedomar gick inte att mäta. Och nu fick de alltså gå runt och titta på sitt nya Betel. Överallt hördes rikets sånger i afrikansk stil, och det kändes som att taket skulle lyfta. Den dagen var det mest rörande jag varit med om i hela mitt liv. Det visade verkligen att Jehova välsignar dem som troget håller ut under prövningar.

När Betel var färdigt började jag åka ut för att överlämna Rikets salar, och det var en härlig uppgift. Församlingarna i Malawi fick stor nytta av programmet för byggandet av Rikets salar i länder med begränsade resurser. En del församlingar hade haft möten i hyddor av eukalyptusträd. De hade stråmattor som tak och satt på långa lerbänkar. Men nu skulle de alltså bygga sina egna Rikets salar. Det var underbart att se dem komma i gång med arbetet. Bland annat brände de tegel i ugnar de hade byggt själva. Men de ville fortfarande ha bänkar i sina Rikets salar, för det är ju som man säger: ”Det finns alltid plats för en till på en bänk!”

Det har också varit fantastiskt att se Jehova hjälpa vännerna att växa andligen. Jag var otroligt imponerad av de unga afrikanska bröderna. De ställde gärna upp och hjälpte till, och de gick snabbt framåt tack vare den praktiska och andliga övningen. Det gjorde att de kunde ta på sig större ansvar på Betel och i församlingen. Dessutom förordnades många malawiska kretstillsyningsmän som gav stabilitet åt församlingarna. Många av dem var gifta, och de här paren valde att inte skaffa barn för att kunna göra mer i sanningen. Det är inte ett helt lätt beslut i den kulturen, och en del av deras familjer försökte pressa dem att skaffa barn.

Efter 52 år i Afrika fick jag en del hälsoproblem. Så avdelningskontorets kommitté rekommenderade att vi skulle förordnas till Storbritannien, och den styrande kretsen godkände det. Det kändes sorgligt att lämna ett förordnande som vi älskade. Men vi är inte unga längre, och de tar väldigt väl hand om oss här på Betel i Storbritannien.

Jag är helt övertygad om att det bästa beslut jag har tagit i livet är att låta Jehova visa vägen. Vem vet var jag hade varit om jag hade följt mitt eget huvud. Jehova visste redan från början vad jag behövde för att hitta rätt väg i livet. (Ords. 3:5, 6) När jag var ung tyckte jag att det var spännande att bli insatt i hur ett storföretag fungerade. Men det har varit mycket mer spännande att vara en del av Jehovas världsvida organisation. Jag har fått ett väldigt bra liv för att jag har tjänat Jehova, och den vägen lämnar jag aldrig.