Jag bara skrattade. Han verkade inte direkt vara den religiösa typen, så jag frågade: ”Har du koll på Bibeln?” Jag fick dra svaret ur honom. Till slut sa han att hans mamma var ett Jehovas vittne och att hon hade lärt honom en del. Jag blev nyfiken och tvingade honom att berätta mer.

Vi pratade långt in på natten. Min kompis sa att Bibeln visar att det är Satan som styr den här världen. (Joh. 14:30) Det kanske du har vetat hela ditt liv, men för mig var det ny och spännande information. Jag hade alltid fått höra att det är en god Gud som styr världen, men jag hade inte fått ihop det med det jag själv hade sett. Jag var bara 26, men jag var redan medveten om att världen var full av problem.

Min pappa hade varit pilot i USA:s flygvapen. Så redan som liten var jag väl medveten om kärnvapenhotet och att armén var redo att släppa en atombomb när som helst. Under min collegetid i Kalifornien pågick Vietnamkriget, och jag gick med i studentprotester. Polisen jagade oss med batonger och tårgas, och vi kunde knappt andas eller se när vi sprang för livet. Det var en kaotisk tid. Politiker blev mördade, och det var protester och upplopp. Olika tankar och idéer svepte över samhället. Allt var så förvirrande.

År 1970 tog jag ett jobb på Alaskas nordkust och tjänade ihop en del pengar. Sedan flög jag till London, köpte en motorcykel och styrde kosan söderut. Några månader senare hade jag hamnat i Afrika. Längs vägen hade jag träffat många som ville göra precis som jag – fly från allt och slippa alla problem.

Så med tanke på allt jag hade sett och upplevt kändes Bibelns förklaring helt logisk. Det var en ond andevarelse som styrde världen. Men var kom Gud in i bilden? Det ville jag veta.

 Jag fick svar på den frågan under månaderna som följde. Och med tiden har jag också fått lära känna många som har varit lojala mot Gud oavsett omständigheter. Och jag älskar dem allihop.

När jag kom tillbaka till London sökte jag upp min kompis mamma, och hon gav mig en bibel. Sedan åkte jag till Amsterdam. Där fick en broder syn på mig när jag satt och läste den under en gatlykta, och han hjälpte mig att lära mig mer. Sedan åkte jag till Dublin, och där letade jag upp Jehovas vittnens avdelningskontor. Jag knackade på huvudentrén, och då träffade jag Arthur Matthews. Han var en klok och erfaren broder. Jag frågade om han ville studera Bibeln med mig, och det ville han gärna.

Jag gick in för studiet och slukade alla böcker och tidskrifter jag kom över. Och så läste jag såklart också Bibeln. Det var så många aha-upplevelser. På mötena märkte jag att till och med barnen visste svaren på frågor som teologer och filosofer har funderat på i alla tider: Varför finns det så mycket ondska? Vem är Gud? Vad händer när man dör? Nu var alla mina vänner Jehovas vittnen. Men det var inte så konstigt, för jag kände ingen annan i landet. De hjälpte mig att börja älska Jehova och att vilja leva på ett sätt som han tycker om.

År 1972 döpte jag mig. Året därpå började jag som pionjär och flyttade till en liten församling i Newry i Nordirland. Jag hyrde ett litet avsides stenhus som låg i bergen. Kor betade på fälten runt omkring, och jag övade mina tal inför dem. Det kändes som att de lyssnade uppmärksamt när de stod där och idisslade. De gav inga råd, men de hjälpte mig att öva på publikkontakt. År 1974 blev jag specialpionjär tillsammans med Nigel Pitt, och vi har varit vänner sedan dess.

Just då pågick konflikten i Nordirland. Kravaller, krypskyttar, skjutningar och bilbomber var en del av vardagen. Problemen var kopplade till politik och religion. Men både protestanter och katoliker visste att vi vittnen inte tar ställning i politik, så vi kunde predika utan problem. De vi besökte hade ofta koll på när och var det kunde bli våldsamheter, och de brukade varna oss så att vi kunde hålla oss undan.

 Men det fanns situationer som var farliga. En dag predikade jag och Denis Carrigan, som också var pionjär, i en stad i närheten där det inte fanns några vittnen, och vi hade bara varit där en gång förut. En kvinna anklagade oss för att vara förklädda brittiska soldater, kanske för att ingen av oss hade en irländsk dialekt. Det skrämde oss, för man kunde bli dödad eller skjuten i knät bara för att man var snäll mot en soldat. Vi stod ute i kylan och väntade helt ensamma på bussen, och så såg vi att en bil stannade till vid kaféet där kvinnan som hade anklagat oss satt. Hon kom ut och pratade med de två männen i bilen och pekade rakt mot oss. Männen körde sedan fram till oss och ställde några frågor om busstidtabellen. När bussen kom pratade de med chauffören, men vi kunde inte höra vad de sa. Vi var de enda passagerarna på bussen, så vi var helt övertygade om att vi skulle bli avsläppta utanför staden och misshandlade. Men så blev det inte. När vi klev av bussen frågade jag chauffören vad de där männen egentligen ville och om de hade frågat om oss. Han sa: ”Jag vet vilka ni är, så jag sa det till dem. Ni kan vara helt lugna. Inget kommer att hända er.”

År 1976 var jag på en områdessammankomst i Dublin, och där träffade jag Pauline Lomax, som var en specialpionjär på besök från England. a Det var en söt syster som var både andlig och ödmjuk. Hon och hennes bror Ray var uppvuxna i sanningen. Året därpå gifte vi oss och fortsatte som specialpionjärer och flyttade till Ballymena i Nordirland.

Efter ett tag fick vi börja i kretstjänsten, och vi reste i Belfast, Londonderry och andra farliga områden. En del av bröderna och systrarna där hade varit starkt religiösa, fördomsfulla och hatiska innan de lärde känna Jehova. Men de hade lämnat allt det bakom sig. Och det var tydligt att Jehova tog hand om dem och skyddade dem, och vi kände oss så uppmuntrade av dem.

Jag bodde på Irland i tio år. Men 1981 blev vi inbjudna till Gileadskolans 72:a klass. Sedan skickades vi till Sierra Leone i Västafrika.

Vi bodde i ett missionärshem med elva underbara vänner. Vi delade på ett kök, tre toaletter, två duschar, en telefon, en tvättmaskin och en torktumlare. Elen kom och gick. Vinden var invaderad av råttor, och gick man ner i källaren kunde man stöta på en kobra.

Levnadsförhållandena var enkla, men tjänsten var fantastisk. Folk hade respekt för Bibeln och lyssnade gärna. Och många ville studera och kom med i sanningen. Jag kallades ”Mister Robert” och Pauline kallades ”Missus Robert”. Men med tiden fick jag mer att göra på avdelningskontoret, och jag kunde inte vara ute i tjänsten lika mycket. Då började folk kalla Pauline för ”Missus Pauline”, och jag blev kallad för ”Mister Pauline” till hennes stora förtjusning.

Många vänner var fattiga, men Jehova tog alltid hand om dem – ibland på otroliga sätt. (Matt. 6:33) Jag kommer ihåg en syster som  bara hade råd att köpa mat till sig själv och sina barn för den dagen. Men hon gav alla pengar hon hade till en broder som var sjuk och behövde köpa malariamedicin. Senare samma dag dök en kvinna oväntat upp och ville betala för att systern skulle fläta hennes hår. Det här är bara ett exempel av många som visar att Jehova alltid tog hand om vännerna.

Vi var i Sierra Leone i nio år. Sedan blev vi förflyttade till Betel i Nigeria. Det var ett stort avdelningskontor. Jag gjorde samma slags arbete som jag hade gjort i Sierra Leone. Men för Pauline blev det en stor omställning, och det var inte helt lätt. Hon hade gått 130 timmar i tjänsten varje månad, och hon hade haft bibelstudier som gjorde framsteg. Men nu skulle hon vara på Betel och laga trasiga kläder. Det tog lite tid innan hon anpassade sig. Men hon förstod att andra verkligen uppskattade det hon gjorde, och hon fokuserade på att uppmuntra andra beteliter.

Det var en stor omställning att komma till Nigeria, och det var många kulturkrockar. En gång kom en broder in på mitt kontor för att presentera en syster som var ny på Betel. Jag sträckte ut handen för att hälsa, men då kastade hon sig ner vid mina fötter. Jag var helt chockad. Två bibelställen flög genom mitt huvud: Apostlagärningarna 10:25, 26 och Uppenbarelseboken 19:10. Jag funderade på om jag skulle säga åt henne att resa sig upp, men samtidigt tänkte jag att hon ju hade fått börja på Betel, så hon måste veta vad det står i Bibeln.

Under resten av samtalet stod jag där och kände mig generad, men sedan läste jag på lite. Jag förstod att systern bara hade följt en tradition som var vanlig i vissa delar av landet. Både män och kvinnor kunde kasta sig ner på det sätt som hon hade gjort. Det var ett sätt för dem att visa respekt, det handlade inte om tillbedjan. Och det finns exempel i Bibeln på sådana som gjorde likadant. (1 Sam. 24:8) Det kändes bra att jag inte hade råkat säga något som gjorde det pinsamt för systern, bara för att jag inte visste bättre.

 Vi träffade många nigerianska vänner som hade varit lojala under lång tid. Ett exempel är Isaiah Adagbona. b Han kom med i sanningen när han var ung, men sedan fick han lepra. Då skickades han till en leprakoloni, och där var han det enda vittnet. Han mötte en hel del motstånd, men trots det hjälpte han mer än 30 personer med lepra att komma med i sanningen, och han bildade en församling i kolonin.

År 1996 blev vi skickade till avdelningskontoret i Kenya. Det var första gången jag var i Kenya sedan tillfället jag nämnde i början. Några av dem som gärna besökte Betel var apor. Det var en slags grön markatta som brukade stjäla frukt från systrarna. En dag hade en syster på Betel lämnat fönstret öppet. Och när hon kom hem satt en hel apfamilj och mumsade på maten de hade hittat i hennes rum. Hon skrek i högan sky och sprang ut ur rummet. Aporna skrek lika högt och hoppade ut genom fönstret.

Pauline och jag fick tillhöra en swahiliförsamling. Det dröjde inte länge förrän jag fick leda bokstudiet (som nu kallas församlingens bibelstudium). Men min swahili var på en tvåårings nivå. Jag gick igenom studiet i förväg så att jag kunde ställa frågorna. Men om vännernas svar skilde sig minsta lilla från det som stod i paragrafen förstod jag ingenting. Det var en märklig situation. Jag tyckte synd om vännerna, men jag var så imponerad av deras tålamod med mig. De höll sig lugna och var så ödmjuka.

Vi var knappt ett år i Kenya. År 1997 fick vi komma till Betel i Brooklyn, New York. Nu bor vi i ett land där man har det gott ställt. Men det har såklart sina egna utmaningar. (Ords. 30:8, 9) Men ändå är det tydligt att sanningen blomstrar här. Våra vänner använder sin tid och sina tillgångar för att stötta organisationen, inte för att få det bättre ställt själva.

Under åren som har gått har vi sett hur bröder och systrar har varit lojala under många olika omständigheter. På Irland var de lojala trots upplopp och oroligheter. I Afrika var de lojala trots att många var fattiga och att det inte fanns så många vittnen. Och i USA är de lojala trots att många har det gott ställt. Tänk vad stolt och glad Jehova måste vara när han tittar ner och ser bröder och systrar som visar att de älskar honom oavsett omständigheter.

Åren har flugit förbi ”snabbare än en vävares skyttel”. (Job 7:6) Nu är vi på huvudkontoret i Warwick, och vi får samarbeta med bröder och systrar som verkligen älskar varandra. Vi känner oss så nöjda och glada över att vi kan ge vårt stöd till vår älskade kung Jesus Kristus. Han kommer snart att belöna alla lojala vänner jorden runt som kämpar på. (Matt. 25:34)