Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

1923 – Hundra år sedan

1923 – Hundra år sedan

”UTSIKTEN för år 1923 är i sanning uppmuntrande”, stod det i Vakt-Tornet för 15 februari 1923. ”Det är ett välsignat privilegium vi hava att sålunda vittna för den ... betungade världen, visande folket att en bättre dag randas.” Och det här året blev verkligen uppmuntrande för bibelforskarna. De gjorde spännande förändringar när det gäller möten, sammankomster och predikoverksamheten, och det gjorde att de blev ännu mer enade.

MÖTEN STÄRKER ENHETEN

Almanacka med bibelverser och sångnummer.

Under 1923 gjorde organisationen en del förändringar som hjälpte bibelforskarna att vara mer enade i sin tillbedjan. I Vakt-Tornet började man publicera kommentarer som förklarade den bibelvers som man gick igenom på sitt böne-, lovsångs- och vittnesbördsmöte varje vecka. Dessutom gav bibelforskarna ut en almanacka. Varje uppslag visade veckans bibelvers och en sång för varje dag, som de kunde sjunga när de studerade själva eller som familj.

På sina möten brukade bibelforskarna avge ”vittnesbörd”. Det innebar att man berättade en erfarenhet från tjänsten, uttryckte sin tacksamhet mot Jehova, sjöng en sång eller kanske rentav bad en bön. Eva Barney, som blev döpt 1923 när hon var 15, berättade: ”Om man ville avge ett vittnesbörd ställde man sig upp och sa något i stil med: ’Jag vill tacka Herren för att han varit så god mot mig.’” En del älskade att göra det här. Syster Barney fortsatte: ”Broder Godwin, en älskad äldre broder, hade så mycket att tacka Herren för. Men när hans fru såg att brodern som ledde mötet började bli otålig brukade hon dra honom lite i kavajen, och då satte han sig ner.”

En gång i månaden hade varje klass (församling) ett särskilt böne-, lovsångs- och vittnesbördsmöte. I Vakt-Tornet för 15 maj 1923 beskrev man hur det här mötet skulle gå till. Halva mötet fick vännerna ge kommentarer om tjänsten och berätta erfarenheter. Det stod: ”Vi tro att denna enighet i fråga om handling skall draga vännerna överallt närmare tillsammans.”

Charles Martin, en 19-årig klassarbetare (församlingsförkunnare) från Vancouver i Kanada, hade stor nytta av de här mötena. Han berättade längre fram: ”Det var där jag fick lära mig vad man skulle säga i tjänsten. Vi fick ofta höra erfarenheter, och då fick jag många uppslag på vad jag kunde säga vid dörrarna och hur jag kunde bemöta olika invändningar.”

TJÄNSTEN STÄRKER ENHETEN

Bulletin för 1 maj 1923.

Man hade även tjänstedagar som bidrog till enheten. I Vakt-Tornet för 15 maj 1923 meddelades det: ”På det att det må vara enighet i fråga om handling ... har tisdagen den 1 maj 1923 blivit bestämd till en allmän tjänstedag. Likaledes skall första tisdagen i varje månad därefter ... vara en tjänstedag. ... Varje medlem i varje klass [skall] hava någon del i verket.”

Även unga bibelforskare var med i det här arbetet. Hazel Burford, som bara var 16 vid den här tiden, berättade: ”I Bulletin fanns det vittnesbörd (ungefär som samtalsförslag) som vi kunde lära oss utantill. a Morfar och jag gick entusiastiskt in för allt det här.” Men Hazel fick motstånd från oväntat håll. Hon berättade: ”En härlig äldre broder hade starka invändningar mot att jag skulle prata med andra. På den tiden var det en del som inte förstod att alla bibelforskare, även ’ynglingar’ och ’jungfrur’, skulle ta del i att prisa vår store Skapare.” (Ps. 148:12, 13, 1917) Men Hazel gav inte upp. Hon gick längre fram Gileadskolans andra klass och blev missionär i Panama. Med tiden rättade de här bröderna till sin inställning till att ungdomar gick i tjänsten.

SAMMANKOMSTER STÄRKER ENHETEN

Sammankomster gjorde också vännerna mer förenade. På många sammankomster hade man särskilda tjänstedagar. Vid sammankomsten i Winnipeg i Kanada till exempel uppmanades alla som var med på sammankomsten att gå i tjänsten tillsammans den 31 mars. Sådana här satsningar lade grunden för stor tillväxt. Den 5 augusti var det en annan sammankomst i samma stad med uppskattningsvis 7000 närvarande. Det var den dittills högsta närvarosiffran i Kanada.

Den mest epokgörande sammankomst som Jehovas folk höll år 1923 var den i Los Angeles i Kalifornien den 18–26 augusti. Flera veckor innan sammankomsten hade den annonserats i tidningarna, och bibelforskarna lämnade mer än 500000 inbjudningar. Det satt även skyltar på spårvagnar och privata bilar som informerade om sammankomsten.

Bibelforskarnas sammankomst 1923 i Los Angeles.

Lördagen den 25 augusti höll broder Rutherford talet ”Fåren och getterna”, där han tydligt identifierade ”fåren” som de som ska få leva i paradiset på jorden. Han höll även ett tal där han läste upp en resolution med titeln ”En varning”. Den resolutionen fördömde kristenheten och uppmanade uppriktiga människor att ta avstånd från ”det stora Babylon”. (Upp. 18:2, 4) Entusiastiska bibelforskare jorden runt spred längre fram miljontals exemplar av resolutionen.

”Denna enighet i fråga om handling skall draga vännerna överallt närmare tillsammans.”

På sammankomstens sista dag var det en bra bit över 30000 som hörde broder Rutherford hålla det offentliga föredraget ”Alla nationer marschera mot Harmageddon, men millioner som nu leva skola aldrig dö”. Bibelforskarna väntade sig att det skulle komma väldigt många, så de hade hyrt en helt nybyggd stadion i Los Angeles, Coliseum. Och för att alla skulle kunna höra bra använde de anläggningens högtalarsystem, vilket var något helt nytt på den tiden. Många kunde också höra programmet på radio.

INTERNATIONELL EXPANSION

År 1923 utökades predikoarbetet på många ställen i Afrika, Europa, Indien och Sydamerika. Broder A.J. Joseph i Indien hjälpte till att framställa litteratur på hindi, malayalam, tamil, telugu och urdu, samtidigt som han tog hand om sin fru och deras sex barn.

William Brown med sin familj.

I Sierra Leone skrev bibelforskarna Alfred Joseph och Leonard Blackman till huvudkontoret i Brooklyn och bad om hjälp. Den 14 april 1923 fick de svar. ”Sent en lördagkväll”, berättade Alfred, ”fick jag ett oväntat telefonsamtal.” Det var en bullrande röst som frågade: ”Var det du som skrev till huvudkontoret och bad om fler som kunde predika?” ”Ja”, svarade Alfred. ”Nåväl, de skickade mig.” Rösten tillhörde William Brown. Han hade kommit samma dag från Karibien tillsammans med sin fru, Antonia, och deras två döttrar, Louise och Lucy. Bröderna behövde inte vänta länge på att få träffa nykomlingarna.

Alfred fortsatte berätta: ”Morgonen därpå när jag och Leonard hade vårt bibelstudium visade sig en ståtlig gestalt i dörröppningen. Det var broder Brown. Han var så nitisk för sanningen att han ville hålla ett offentligt föredrag redan nästa dag.” På mindre än en månad hade broder Brown lämnat all litteratur han hade med sig. Han fick ganska snart 5000 böcker till, och det dröjde inte länge förrän han behövde ännu fler. Men broder Brown var inte känd som någon bokförsäljare. Genom hela sitt långa liv i tjänsten för Jehova hänvisade han alltid till Bibeln, och därför fick han smeknamnet ”Bibel-Brown”.

Betel i Magdeburg på 1920-talet.

Samtidigt hade avdelningskontoret i Tyskland blivit för litet. Det låg i Barmen, en stad som hotades att bli invaderad av den franska armén. Bibelforskarna hittade en stor byggnad i Magdeburg som verkade perfekt för tryckeriverksamhet. Den 19 juni hade bröderna packat upp all tryckeriutrustning och annat som behövdes och flyttat in på det nya avdelningskontoret i Magdeburg. Dagen efter att huvudkontoret fick veta att flytten var klar stod det i tidningarna att Frankrike hade intagit Barmen. Bröderna såg flytten som ett tecken på Jehovas välsignelse och beskydd.

George Young tillsammans med Sarah Ferguson (till höger) och hennes syster.

I Brasilien fanns det en broder som hette George Young. Han reste mycket för att sprida de goda nyheterna men bestämde sig för att öppna ett nytt avdelningskontor och börja ge ut Vakt-Tornet på portugisiska. På bara några månader lämnade han mer än 7000 publikationer. Någon som var särskilt tacksam för att han hade kommit till Brasilien var Sarah Ferguson. Hon hade läst Vakt-Tornet sedan 1899, men hon hade aldrig fått möjligheten att bli döpt som ett tecken på att hon överlämnat sitt liv åt Jehova. Några månader senare kunde äntligen syster Ferguson och hennes fyra barn ta det här viktiga steget.

”FÖRNYAT NIT OCH FÖRNYAD BESLUTSAMHET”

När året var slut beskrev Vakt-Tornet för 1 februari 1924 hur bibelforskarna hade påverkats av förändringarna när det gäller möten, tjänst och sammankomster: ”Det är lätt att se, att grupperna ... befinna sig i ett gott andligt tillstånd ... Låt oss ikläda oss vår vapenrustning och med förnyat nit och förnyad beslutsamhet jaga framåt under det år som nu ligger framför oss, fröjdande oss under vår färd.”

Nästa år skulle också bli spännande för bibelforskarna. Bröderna på Betel hade arbetat i flera månader med att bygga på en tomt på Staten Island, som låg ganska nära huvudkontoret i Brooklyn. Byggnaderna stod klara i början av 1924, och de skulle förena bibelforskarna ännu mer och hjälpa dem att sprida de goda nyheterna med helt nya metoder.

Byggarbetare på Staten Island.

a Det som vi i dag kallar arbetshäftet (Livet och tjänsten som kristen – arbetshäfte).