Jag föddes 1955 och var yngst av tre bröder. Jag växte upp i närheten av Finlands sydkust, i det som nu är Vanda.

Mamma blev ett Jehovas vittne några år innan jag föddes. Pappa tyckte inte om sanningen, så mamma fick inte studera med oss barn eller ta med oss till mötena. Men hon passade på att lära oss grundläggande sanningar från Bibeln när pappa inte var i närheten.

Jag tog ställning för Jehova redan som barn. När jag var sju vägrade jag till exempel äta verilättyjä (finska blodplättar) i skolan, vilket gjorde min lärare väldigt arg. Med ena handen tryckte hon ihop mina kinder för att tvinga isär mina läppar, och med den andra handen försökte hon trycka in en bit i min mun. Men jag lyckades slå gaffeln ur hennes hand.

När jag var 12 dog pappa. Efter det kunde jag börja vara med på mötena. Bröderna i församlingen visade att de brydde sig om mig, och deras omtanke motiverade mig att göra andliga framsteg. Jag började läsa Bibeln varje dag och läste noga igenom all litteratur vi fick. Jag skulle säga att det var det här som gjorde att jag kunde döpa mig den 8 augusti 1969, vid 14 års ålder.

 Så fort jag hade gått ut skolan började jag som reguljär pionjär. Och efter bara några veckor flyttade jag till Pielavesi, som ligger mitt i Finland, för att det var större behov av förkunnare där.

Det var där jag träffade min kära fru, Sirkka. Jag fastnade för hennes milda personlighet och att hon älskade Jehova så mycket. Hon ville inte stå i centrum eller ha massa saker. Vi var båda inställda på att göra allt vi kunde i tjänsten för Jehova, oavsett var. Vi gifte oss den 23 mars 1974. Men i stället för att åka på smekmånad gick flyttlasset till Karttula, där det var ännu större behov.

Redan från början av vårt äktenskap visade Jehova att han ger oss det vi behöver om vi sätter hans rike främst i livet. (Matt. 6:33) När vi flyttade till Karttula hade vi till exempel ingen bil, utan vi cyklade jämt. Men på vintern var det väldigt kallt, och för att ta oss runt på de vidsträckta distrikten behövde vi en bil. Men vi hade inte råd att köpa bil.

Så en dag kom en av mina bröder lite oväntat på besök. Han sa att vi kunde få hans bil. Försäkringen var betald, så vi behövde bara betala för bensinen. Nu hade vi bilen vi behövde!

Jehova visade oss att han alltid håller det han lovat; han ger oss det vi behöver. Vår uppgift var att sätta tjänsten främst.

När vi gick Pionjärskolan 1978 uppmuntrade en av lärarna, Raimo Kuokkanen, a oss att söka till Gileadskolan. Så vi började läsa engelska för att kunna ansöka. Men innan vi hann lämna in en ansökan blev vi inbjudna att tjäna vid avdelningskontoret i Finland. Det här var 1980, och då kunde inte beteliter ansöka till Gilead. Men vi var inställda på att tjäna Jehova där han tyckte det var bäst, inte där vi tyckte det var bäst. Så vi tackade ja till inbjudan. Men vi fortsatte läsa engelska, ifall det skulle dyka upp en möjlighet att ansöka till Gilead längre fram.

 Några år senare bestämde den styrande kretsen att även beteliter skulle kunna ansöka till Gilead. Så vi fyllde snabbt i en ansökan. Men det var inte för att vi inte trivdes på Betel – tvärtom! Vi ville bara visa att vi gärna tjänade där det fanns ett stort behov. Vi kom in på skolan och gick ut den 79:e klassen i september 1985. Efteråt blev vi skickade till Colombia.

Först hamnade vi på avdelningskontoret i Colombia. Jag gjorde mitt bästa, men efter ett år kände jag att vi behövde en förändring. För första och enda gången i mitt liv bad jag om ett nytt förordnande. Och det fick vi – som missionärer på fältet i Neiva i departementet Huila.

Jag har alltid tyckt om tjänsten. När jag var singel och pionjär i Finland var jag ibland ute i tjänsten från tidig morgon till sen kväll. Och som nygifta gjorde Sirkka och jag ofta heldagar i tjänsten. Det hände att vi sov i bilen när vi hade åkt långt hemifrån för att gå i tjänsten. Det gjorde att vi kunde minska restiden och sätta i gång tidigt på morgonen nästa dag.

Nu när vi fick vara ute på fältet igen kom entusiasmen för tjänsten tillbaka. Församlingen växte, och de colombianska vännerna var så respektfulla, omtänksamma och uppskattande.

I närheten av vårt distrikt i Neiva fanns det flera städer där det inte bodde några Jehovas vittnen. Jag var väldigt bekymrad över hur människorna där skulle få höra de goda nyheterna. Men på grund av gerillakriget var det inte säkert för folk utifrån att vistas där. Så jag bad till Jehova att någon som bodde i en av de här städerna skulle bli ett vittne. Jag tänkte också att den personen behövde bo i Neiva för att kunna lära känna sanningen. Därför bad jag till Jehova om att den här personen skulle bli andligt mogen snabbt efter dopet och flytta tillbaka till sin hemstad för att predika. Jag borde ha fattat att Jehova hade en ännu bättre lösning.

Strax därefter började jag studera med en ung man som hette Fernando González. Han bodde i Algeciras, en av städerna där det inte bodde några vittnen. Men han pendlade fem mil till Neiva för att jobba. Han var alltid väl förberedd för studiet och började gå på mötena direkt. Redan efter första studietillfället samlade han ihop några i sin hemstad och berättade vad han hade fått lära sig från Bibeln.

Ett halvår senare, i januari 1990, blev Fernando döpt. Sedan började han som pionjär. Eftersom det nu fanns ett vittne i Algeciras så ansåg avdelningskontoret att det var tillräckligt säkert för att skicka dit specialpionjärer. Och i februari 1992 bildades en församling där.

 Men Fernando nöjde sig inte med att bara predika i sin hemstad. När han hade gift sig flyttade han och hans fru, Olga, till San Vicente del Caguán, en av de andra städerna där det inte fanns några vittnen, och de hjälpte till att bilda en församling där. År 2002 blev Fernando förordnad som kretstillsyningsman, och han och hans fru är fortfarande i kretstjänsten.

Den här erfarenheten lärde mig hur viktigt det är att vara specifik i sina böner, speciellt när det gäller teokratisk verksamhet. Jehova gör det vi inte kan göra. Det är ju trots allt hans skörd, inte vår. (Matt. 9:38)

År 1990 fick vi börja i kretstjänsten, och vår första krets låg i huvudstaden, Bogotá. Den här uppgiften skrämde oss. Jag och min fru är helt vanliga människor och har inga speciella förmågor. Och vi var verkligen inte vana att bo mitt i en myllrande storstad. Men Jehova gjorde precis som det står i Filipperna 2:13: ”Gud fyller er med kraft och ger er både styrka och motivation att göra det som gläder honom.”

Så småningom fick vi resa i en krets i Medellín, staden som jag nämnde i början. Människorna där var så vana vid våld att de knappt reagerade längre när något hände. Vid ett tillfälle när jag höll en bibelkurs i ett hem började en skottlossning utanför huset. Jag var redo att slänga mig ner på golvet, men eleven bara fortsatte läsa paragrafen som om ingenting hänt. När han hade läst klart ursäktade han sig och gick ut. Efter en stund kom han in med två små barn och sa lugnt: ”Förlåt, men jag var bara tvungen att hämta mina barn.”

Det var nära ögat vid andra tillfällen också. En gång när vi var ute i tjänsten kom min fru springande mot mig, alldeles vit i ansiktet. Hon sa att en man hade skjutit mot henne. Jag blev alldeles förskräckt. Senare fick vi reda på att han inte hade siktat på henne, utan på en man som precis gick förbi henne.

Med tiden lärde vi oss att hantera gatuvåldet. Vi blev uppmuntrade av vännernas lugn och uthållighet; de upplevde ju ofta sådant här och även värre saker. Vi tänkte att om Jehova hjälper dem, så skulle han hjälpa oss också. Vi lyssnade alltid på de lokala äldstebrödernas råd och var försiktiga – resten lämnade vi till Jehova.

Ibland var såklart situationen inte lika farlig som vi trodde. En dag när jag stod utanför ett hus hörde jag vad som lät som två kvinnor som skrek på varandra. Jag ville inte bli inblandad i deras gräl, men kvinnan som öppnade sa att jag skulle komma runt till verandan. Det  visade sig att ”grälet” i själva verket var två papegojor som härmade grannarna.

År 1997 fick jag uppgiften att vara lärare i Skolan för förordnade tjänare. b Jag har alltid tyckt om att gå olika teokratiska skolor, men jag trodde väl aldrig att jag skulle få förmånen att vara lärare i en.

Senare började vi i områdestjänsten. Men när den anordningen upphörde fick vi resa i kretstjänsten igen. I över 30 år har jag haft förmånen att vara lärare och resande tillsyningsman. De här uppgifterna har skänkt mig så mycket glädje. Men det har inte alltid varit en dans på rosor. Låt mig förklara.

Jag har en stark personlighet och skinn på näsan, och det har hjälpt mig klara av en del svåra saker. Men emellanåt har jag varit lite övernitisk när jag har velat rätta till saker i olika församlingar. Ibland har jag uppmanat vänner att vara mer kärleksfulla och resonliga mot andra – men sagt det på ett lite väl hårt sätt. Det är ju ironiskt att jag just då har saknat precis de egenskaper som jag velat att andra ska visa! (Rom. 7:21–23)

Mina misstag har ibland gjort mig nedslagen. (Rom. 7:24) En gång bad jag till Jehova och sa att det nog är bäst att jag slutar som missionär och åker tillbaka till Finland. Den kvällen var det möte. Jag blev så uppmuntrad av det jag hörde att jag bestämde mig för att stanna kvar och i stället jobba på mina dåliga sidor. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på hur tydligt Jehova svarade på min bön. Dessutom har han omtänksamt hjälpt mig att jobba på mina svagheter, och det är något jag verkligen är tacksam för.

Sirkka och jag är så glada för att vi har haft förmånen att tjäna Jehova i heltidstjänsten nästan hela livet. Jag är också väldigt tacksam för att Jehova har gett mig en så kärleksfull och lojal fru.

Snart blir jag 70 och kommer då att sluta som lärare och kretstillsyningsman. Men jag känner mig inte ledsen för det, för jag vet att det Jehova uppskattar mest av allt är att vi är ödmjuka och tjänar honom för att vi älskar honom och känner tacksamhet. (Mik. 6:8; Mark. 12:32–34) Man behöver inte stå i strålkastarljuset för att upphöja Jehova.

Jag inser att jag inte fått de uppgifter jag fått för att jag har speciella förmågor eller är bättre än någon annan. Så är det verkligen inte! Det är bara tack vare Jehovas generösa omtanke. Han har gett mig de här privilegierna trots mina svagheter. Jag hade aldrig klarat av mina uppgifter utan Jehovas hjälp. Och på det sättet har mina svagheter visat Jehovas kraft. (2 Kor. 12:9)