Ryssland

”FRÅN solens uppgång ända till dess nedgång skall mitt namn vara stort bland nationerna.” (Mal. 1:11) I det nutida Ryssland ser vi uppfyllelsen av denna fantastiska profetia som Jehova uttalade för omkring 2 450 år sedan. När solen går ner över Jehovas lojala tjänare i den västliga staden Kaliningrad, håller den redan på att gå upp elva tidszoner österut över förkunnarna på Tjuktjerhalvön, som ligger vid Berings sund. Nej, solen går aldrig ner över arbetet med att predika om Guds kungarike och att göra lärjungar i Ryssland. Det outtröttliga arbete som våra modiga bröder och systrar utförde under sovjettiden har blivit rikt välsignat. Som vi skall se uthärdade de våldsam förföljelse och banade därigenom vägen för att över 150 000 förkunnare nu tjänar i Ryssland.

Ryssland, som officiellt heter ”Ryska federationen”, är inte ett land bestående av en enda nation eller ett enda folk. Som namnet antyder är det en federation av nationer, en mosaik av stammar, språkgrupper och folkslag, alla med sin egen kultur. Vår berättelse börjar i denna stora etniska, språkliga och religiösa mosaik – inte i våra dagars demokratiska Ryssland, utan i det ryska imperiet för mer än hundra år sedan, som då styrdes av en tsar.

MODIGT VITTNANDE FÖR PRÄSTERSKAPET I MOSKVA

Det var under en tid av religiös väckelse som Semjon Kozlitskij, en djupt religiös man utbildad vid ett av ryska ortodoxa kyrkans prästseminarier, träffade Charles Taze Russell, som ledde arbetet för bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Nina Luppo, Semjons barnbarn, berättade: ”Min farfar reste 1891 till USA och  träffade broder Russell. Han hade ett fotografi av dem tillsammans, och han talade alltid om broder Russell som sin broder Russell.” I slutet av 1800-talet ledde broder Russell och hans medarbetare arbetet med att återställa ren tillbedjan genom att undervisa om de kraftfulla sanningar som finns i Bibeln. Detta arbete innebar bland annat att avslöja de falska läror som kristenhetens kyrkor och deras präster hade förkunnat. Bibelns sanning och den nitälskan för ren tillbedjan som broder Russell och hans medförbundna visade fick Semjon att frimodigt predika för prästerskapet i Moskva. Med vilket resultat?

Nina skrev: ”Utan rättegång och i kedjor förvisades han omedelbart till Sibirien för att man påstod att han hade förolämpat ärkebiskopen i Moskva, och det var så Guds ord nådde Sibirien 1891.” Så småningom förflyttades Semjon Kozlitskij till den del av Sibirien som nu ligger i dagens Kazakstan. Där fortsatte han att nitiskt predika Guds ord ända till sin död 1935.

 INTE NÅGON VILLIGHET ATT TA EMOT SANNINGEN I RYSSLAND

Samma år som Semjon Kozlitskij blev förvisad besökte broder Russell Ryssland för första gången. Angående det besöket skrev han: ”Vi såg inte någon öppning för sanningen och inte heller någon villighet att ta emot den i Ryssland”, ord som ofta har citerats. Menade han att människorna där inte ville lyssna till sanningen? Nej. Det var den diktatoriska regimen som hindrade människor från att få höra sanningen.

I numret för 1 mars 1892 av Zion’s Watch Tower skrev broder Russell så här om situationen i Ryssland: ”Regimen i Ryssland håller ett orimligt hårt grepp om varje person i imperiet, och en främling inom dess portar är alltid en misstänkt figur. Han måste visa upp sitt pass vid varje hotell han övernattar på och även vid järnvägsstationen när han kommer in i en stad eller lämnar den. Hotellägaren tar främlingens pass och lämnar över det till polischefen, som behåller det tills främlingen skall resa därifrån. På så sätt kan man lätt ta reda på när en främling kom in i landet och när han lämnade det. Myndighetspersoner är korrekta men visar att ens närvaro i landet bara tolereras, och alla böcker och papper som man har med sig granskas noggrant för att se att det inte står något i dem som strider mot regimens uppfattningar.”

Det kanske verkar som om predikandet av de goda nyheterna inte skulle ha så stor framgång under sådana förhållanden. Men det gick inte att förhindra att sanningens säd slog rot i Ryssland.

EN RINGA BEGYNNELSE

Redan 1887 stod det i Zion’s Watch Tower att enskilda exemplar av den tidskriften hade skickats med post till olika ställen, ”till och med till Ryssland”. År 1904 skrev  en liten grupp bibelforskare i Ryssland att de hade fått biblisk litteratur, men inte utan svårighet. I brevet stod det: ”Litteraturen uppmärksammades, och det var nära att den inte hade släppts igenom” av myndigheternas censur. Den här lilla gruppen var så tacksam över litteraturen att de sade: ”Den är som guld här, den är så svår att få tag på.” De visade att de förstod syftet med litteraturen när de skrev: ”Må Herren nu välsigna oss och ge oss tillfälle att sprida denna litteratur.”

Ja, predikandet av de goda nyheterna hade verkligen börjat, och sann tillbedjan hade fått ett litet men betydelsefullt fotfäste. Det var en ringa begynnelse. Men som profeten Sakarja skrev: ”Vem har föraktat den ringa begynnelsens dag?” (Sak. 4:10)

 Under de följande åren skickade nitiska bröder i Tyskland litteratur till Ryssland. Mycket av den litteraturen var på tyska, och många tysktalande människor tog emot sanningen. År 1907 fick medlemmar av en tysk baptistkyrka i Ryssland några exemplar per post av bokserien Millennii Dagning. När 15 av dessa personer tog ståndpunkt för sann tillbedjan, blev de uteslutna ur kyrkan. Längre fram blev den pastor som hade motarbetat dem övertygad om de sanningar som framfördes i Millennii Dagning.

År 1911 fick verket oväntad hjälp av det unga nygifta paret Herkendell från Tyskland. De gjorde sin bröllopsresa till en predikoresa till Ryssland för att hjälpa tysktalande. Till sin glädje fann de isolerade grupper av  förkunnare av Guds kungarike och hjälpte dem andligen.

Tidigare hade en läsare i Ryssland skrivit: ”Litteraturen från Tyskland är lika värdefull för mig som det himmelska mannat var för Israels barn. ... Hur ledsna är vi inte över att litteraturen inte är på ryska! Jag utnyttjar varje tillfälle att översätta olika artiklar till ryska.” Översättningen hade således börjat, och mycket mer skulle komma att följa.

”MÅNGA SJÄLAR LÄNGTAR EFTER GUD”

År 1911 ordnade R. H. Oleszynski, en polsk broder i Warszawa, som då ingick i det ryska imperiet, med att broschyren Where Are the Dead? trycktes på ryska. I ett brev till broder Russell skrev han: ”Jag bifogar ett exemplar. ... Tio tusen exemplar kostade 73 rubel. ... Det finns många svårigheter, men många själar längtar efter Gud.” Dessa broschyrer och annan litteratur lämnades till rysktalande människor som tog med sig dem till Ryssland. Detta var en viktig milstolpe på det här nya språkfältet. Snart började man framställa annan litteratur, så som traktater och broschyrer. Med tiden kom man att översätta alltmer litteratur.

År 1912 besökte broder Russell Finland, som då var en del av det ryska imperiet. Kaarlo Harteva fick då fullmakt att representera Watch Tower Bible and Tract Society i Finland. Den 25 september 1913 satte tsarens representant, den ryske konsuln i New York, en stämpel och sin namnteckning på denna fullmakt.

EN PREDIKOTUR PÅ TVÅ MÅNADER FÖRLÄNGS

Inte lång tid före första världskrigets utbrott begav sig Joseph F. Rutherford som representant för organisationen ut på en resa till flera länder. Under den här turen träffade han i den polska staden Łódź en bibelforskare  som hette Dojczman. Kort tid därefter begav sig broder Dojczman tillsammans med sin familj ut på en predikotur i Ryssland som var tänkt att vara i två månader. Men på grund av krigsutbrottet kom deras resa att förlängas.

Till slut, efter många svårigheter, bosatte sig familjen Dojczman i en liten stad vid floden Volga. År 1918 beslöt de sig för att återvända till Polen, men en epidemi av smittkoppor förhindrade detta. Därefter stängdes gränserna på grund av att det utbröt inbördeskrig. Tre av barnen dog under dessa år, bland annat på grund av smittkoppor och lunginflammation.

Det rådde hungersnöd och panik. Människor dog på gatorna av svält. I det kaos som följde blev många, i synnerhet utlänningar, anklagade för att samarbeta med ”fienden” och avrättades snabbt och utan rättegång. En dag kom en man åtföljd av en beväpnad soldat inrusande i familjen Dojczmans hus.

”Han är fienden, grip honom!” ropade mannen.

”Varför det?” frågade soldaten. ”Vad har han gjort?”

Mannen tänkte utnyttja situationen för att slippa betala broder Dojczman för en del snickeriarbeten som denne hade gjort. Efter att ha hört båda sidor genomskådade soldaten mannens orätta motiv och kastade ut honom ur huset. Soldaten sade sedan till broder Dojczman att han kom ihåg ett samtal de hade haft om bibliska ämnen. Det samtalet bidrog antagligen till att rädda livet på broder Dojczman och hans familj. År 1921 krossade den kommunistiska regimen det militära motståndet, och inbördeskriget slutade. Familjen Dojczman var snart på väg hem till Polen.

BIBELFORSKARNA OCH BOLSJEVIKERNA

Under första världskriget upphörde den lilla kontakt som hade funnits mellan bröderna i Ryssland och bröderna  på annat håll. I likhet med Kristi bröder i andra länder insåg bröderna i Ryssland antagligen inte den fulla innebörden av Kristi trontillträde. De kunde inte ana att deras land snart skulle få uppleva några av de mest anmärkningsvärda händelserna under 1900-talet. Många av dessa uppfyllde Bibelns profetior.

Under senare delen av 1917 gjorde ryska revolutionen slut på det 370 år långa tsarväldet. Omedvetna om Herren Jesu Kristi närvaro hade Rysslands nya härskare, bolsjevikerna, högtflygande planer på att upprätta en ny styrelseform, en som skilde sig från alla tidigare. Inom några år tog således Sovjetunionen form. Denna stat skulle så småningom komma att omfatta närmare en sjättedel av jordens landyta.

Det är intressant att lägga märke till att Vladimir Lenin, den förste ledaren i Sovjetunionen, några år före ryska revolutionen hade sagt: ”Alla måste ha full frihet, inte bara att bekänna sig till vilken religion man vill, utan också att sprida sin religion eller att byta den. Ingen myndighetsperson bör ha rätt att ens fråga någon om dennes religion; detta är en samvetssak för var och en som ingen har rätt att lägga sig i.”

Dessa officiella principer, som omfattades av det socialdemokratiska partiet, tillät uppriktiga människor i vissa delar av landet att tala med andra om Bibelns sanningar. Men på det hela taget var den nya staten ateistisk från början och fientlig mot religion, som kallades ”opium för folket”. Bland de första åtgärder som bolsjevikerna vidtog var att skilja kyrkan från staten. Religiösa organisationer tilläts inte att undervisa, och kyrkans egendom förstatligades.

Hur skulle de spridda grupperna av bibelforskare, som var lojala mot Guds kungarike, bli betraktade av  den nya regeringen? I ett brev någon tid efter revolutionen 1917 målade en bibelforskare i Sibirien upp denna dystra bild: ”Ni är antagligen medvetna om situationen här i Ryssland. Vi har en sovjetisk regering grundad på kommunistiska principer. Det är väl känt att den söker verka för större rättvisa men förkastar allt som har med Gud att göra.”

År 1923 hade motståndet mot bibelforskarna ökat. Bröderna skrev: ”Detta brev är skrivet för att låta eder veta vad som händer i Ryssland. ... För närvarande hava vi det nödvändiga, föda, kläder ...; men vi äro i stort behov av andlig föda. Böckerna som sändes till oss konfiskerades av regeringen. Vi bedja eder därför att sända oss utdrag i brevformat av all litteratur som ni hava på ryska språket. ... För närvarande hungra många efter sanningens ord. För icke länge sedan visade fem personer sin invigning genom vattendopet, och femton baptister hava även förenat sig med oss.”

I Vakt-Tornet för 1 februari 1924 (15 december 1923 i den engelska upplagan) skrev man: ”Sällskapet försöker att få litteratur in i Ryssland och vill genom Guds nåd fortsätta härmed.” År 1925 fanns Vakttornet på ryska. Detta fick en omedelbar inverkan på vittnandet i Ryssland. En medlem av en evangelisk grupp hade svårt att få läran om ett brinnande helvete att stämma överens med en kärlekens Gud. När han framförde denna tanke till medtroende bad de till Gud att han skulle beskydda honom från sådana tankar. Längre fram fick han och hans hustru exemplar av Vakttornet, och de insåg omedelbart att detta var sanningen. Han skrev och bad om mer litteratur med orden: ”Vi väntar på manna från andra sidan havet.” Andra bröder i Ryssland bekräftade också att de regelbundet hade mottagit sådant ”manna” och  tackade bröderna i USA för den kristna kärlek de visade genom att framställa sådan trosstärkande litteratur.

”SÄND MIG LITE AV ALLT NI HAR”

I den ryska upplagan av Vakttornet för september 1925 fanns ett rörande brev från Sibirien. En skollärare från en bondefamilj berättade att han och hans familj 1909 hade flyttat från södra Ryssland till Sibirien. Han skrev att han hade läst litteraturen med stor glädje och tillade: ”Mitt hjärtas önskan är att få en allt djupare förståelse av Guds heliga sanningar för att jag bättre och kraftfullare skall kunna bekämpa mörkret.” Han avslutade brevet med en förfrågan om mer litteratur: ”Var snäll och sänd mig lite av allt ni har.”

Svaret från utgivaren publicerades i samma nummer. ”Vi har under någon tid försökt att sända litteratur till Ryssland, men de ryska myndigheterna har omintetgjort alla våra försök. Det här brevet såväl som andra liknande brev får oss att tänka på ropet från Makedonien: ’Ta steget över ... och hjälp oss.’ (Apg. 16:9) Vi kommer så fort vi får tillfälle och om det är Herrens vilja.”

Ja, Vakttornet och annan litteratur skulle verkligen visa sig vara kraftfulla redskap i predikandet av de goda nyheterna ”till ett vittnesbörd” på det ryska språket. (Matt. 24:14) År 2006 hade antalet exemplar av publikationer utgivna av Jehovas vittnen på ryska nått 691 243 952, fler än på något annat språk förutom på engelska, portugisiska och spanska. Jehova har rikligen välsignat sina vittnens insatser att förkunna om Riket.

ATT VITTNA FÖR RYSSAR UTOMLANDS

I och med att bolsjevikerna kom till makten och en kommuniststat skapades emigrerade många ryssar till andra länder. Vakttornet och annan litteratur på ryska  trycktes utanför Sovjetunionen. På så sätt kunde inte de sovjetiska myndigheterna hindra flödet av andlig mat till andra länder. I slutet av 1920-talet nåddes människor över hela världen av litteratur på ryska, och uppskattande brev kom från ryssar i till exempel Australien, Finland, Frankrike, Lettland, Paraguay, Polen, Uruguay och USA.

På några av dessa platser organiserade bröderna så småningom kristna möten och predikoverksamhet på ryska. I USA sände radiostationer regelbundet ut bibliska föredrag på ryska. Det bildades ryskspråkiga församlingar, till exempel den i Brownsville i Pennsylvania, och man organiserade även konvent. I maj 1925 höll bröderna ett tredagarskonvent på ryska i Carnegie i Pennsylvania. Det var 250 närvarande, och 29 blev döpta.

 SITUATIONEN FÖRÄNDRAS

Efter Lenins död intensifierade myndigheterna sitt angrepp på all religion. År 1926 bildades De militanta gudlösas förbund, en benämning som träffande definierade dess mål. Avsikten med den allestädes närvarande ateistiska propagandan var att fullständigt utrota tron på Gud ur människors sinnen och hjärtan. Inom kort hade den ateistiska andan spritts över Sovjetunionens vidsträckta område. I ett brev till huvudkontoret skrev en bibelforskare i Ryssland: ”Ungdomen anammar den här andan, något som utan tvivel är ett stort hinder för att lära känna sanningen.”

De militanta gudlösas förbund gav ut ateistisk litteratur, bland annat en tidskrift som hette Antireligioznik. År 1928 förklarade tidskriften: ”Voronezj oblast är fullt av sekter.” * Den nämnde bland annat 48 personer som studerade Bibeln och vars ”ledare var Zintjenko och Mitrofan Bovin”. Det är värt att lägga märke till att den ryska upplagan av Vakttornet för september 1926 innehöll ett brev från en Michail Zintjenko från Ryssland. Han skrev: ”Människorna hungrar efter andlig mat. ... Vi har mycket lite litteratur. Broder Trumpi och andra översätter litteratur till ryska som de också kopierar, och det är så vi får andlig mat  och stöder varandra. Vi sänder hälsningar från alla våra ryska bröder.”

I september 1926 skrev broder Trumpi att det fanns hopp om att myndigheterna skulle låta bröderna få ta emot litteratur på ryska. Han bad bröderna vid Betel i Brooklyn att skicka traktater, broschyrer, böcker och inbundna årgångar av Vakttornet genom avdelningskontoret i Magdeburg i Tyskland. Som svar på den här förfrågan skickade broder Rutherford George Young till Moskva. Han kom dit den 28 augusti 1928. I ett av sina brev skrev Young: ”Jag har haft några intressanta erfarenheter, men jag vet inte hur länge jag får lov att stanna.” Han lyckades sammanträffa med en hög ämbetsman i Moskva men fick endast visum som gällde till den 4 oktober 1928.

Under den här tiden var den nybildade sovjetiska statens inställning till religion oklar. I flera regeringsdokument uttrycktes förhoppningen att religiösa grupper skulle införlivas i den sovjetiska arbetsstyrkan. Under de följande åren blev den här förhoppningen politik. Det är viktigt att inse att den sovjetiska regimen inte ville döda Jehovas folk, utan den kämpade i stället för att vinna sinnen och hjärtan. Den försökte övertyga Guds folk om att de skulle anpassa sig och försökte tvinga dem att vara fullständigt lojala mot staten. Det sista de ville var att människor skulle vara lojala mot Jehova.

 Efter det att broder Young hade rest fortsatte de ryska bröderna att nitiskt predika om Guds kungarike. Daniil Staruchin fick i uppdrag att organisera arbetet med att predika om Guds kungarike i Ryssland. För att främja det här arbetet och för att uppmuntra bröderna besökte broder Staruchin Moskva, Kursk, Voronezj och andra städer i Ryssland samt städer i Ukraina. Han och andra bröder predikade för baptister i deras bönehus och förklarade sanningen om Jesus Kristus och Guds kungarike. I januari 1929 hyrde bröderna i Ryssland en kyrkobyggnad i Kursk för 200 dollar om året så att de öppet skulle kunna hålla möten.

Senare det året begärde bröderna vid Betel i Brooklyn tillstånd från folkkommissariatet för handel i Sovjetunionen att få föra en liten sändning biblisk litteratur in i Sovjetunionen. Sändningen innehöll 800 exemplar av var och en av böckerna Guds Harpa och Befrielse samt 2 400 broschyrer. Inom mindre än två månader kom sändningen tillbaka stämplad: ”Återsänd som förbjuden att komma in i landet av ministeriet för trycksaker.” Men bröderna gav inte upp hoppet. Somliga trodde att orsaken till att litteraturen återsändes var att man använt ett ålderdomligt ryskt alfabet. Från och med nu såg bröderna till att all rysk litteratur var korrekt översatt och tryckt enligt den senaste utvecklingen av språket.

BEHOVET AV ÖVERSÄTTNING AV GOD KVALITET

Från 1929 innehöll flera nummer av Vakttornet meddelanden om behovet av kvalificerade översättare som kunde både engelska och ryska. Numret för mars 1930 av den ryska upplagan av Vakttornet hade till exempel följande meddelande: ”En kvalificerad döpt broder som har kunskap i engelska och kan flytande ryska behövs för att översätta från engelska till ryska.”

 Jehova såg behovet, och man fann översättare i olika länder. En sådan översättare var Aleksandr Forstman, som genom det danska avdelningskontoret i Köpenhamn redan 1931 sände artiklar översatta till ryska till huvudkontoret. Broder Forstman var en entusiastisk översättare som bodde i Lettland. Han var välutbildad och talade både engelska och ryska flytande och kunde därför snabbt översätta biblisk litteratur. Till en början använde han endast några timmar varje vecka till att översätta, eftersom han förvärvsarbetade för att försörja sin icke troende hustru och sitt barn. I december 1932 blev broder Forstman översättare på heltid. Under sin tjänst översatte han traktater, broschyrer och böcker. Han dog 1942.

 Bröderna var mycket intresserade av att få den litteratur som fanns tillgänglig översatt till god ryska, eftersom de trodde att verket med att förkunna om Guds kungarike snart skulle bli lagligt erkänt i Ryssland. William Dey, tillsyningsman för det nordeuropeiska kontoret, skrev i ett brev till broder Rutherford: ”När Ryssland öppnas, vilket helt visst snart måste ske, skulle det vara bra om vi hade litteratur översatt till god ryska att erbjuda en befolkning på 180 miljoner.”

RADIOSÄNDNINGAR

Radio var ett annat sätt att sprida de goda nyheterna över det väldiga Sovjetunionen. I den ryska upplagan av Vakttornet för februari 1929 fanns följande meddelande: ”Det kommer att sändas föreläsningar på ryska i radion.” Programmen sändes från Estland in i Sovjetunionen den andra och fjärde söndagen i månaden.

Broder Wallace Baxter, tillsyningsman för avdelningskontoret i Estland, berättade senare: ”Efter en lång debatt undertecknades så ett kontrakt 1929. Kort tid efter det att radiosändningarna på ryska började fick vi veta att människor i Leningrad lyssnade. Den sovjetiska regimen reagerade på liknande sätt som prästerskapet i Estland. Båda varnade människor för budskapet om Guds kungarike.” År 1931 sändes program på ryska på mellanvåg mellan 17.30 och 18.30, en tidpunkt som passade lyssnarna. När programmen hade sänts i tre och ett halvt år stoppades de i juni 1934. I ett brev från avdelningskontoret i Estland förklarade bröderna orsaken till att sändningarna förbjöds: ”Prästerskapet meddelade [den estniska] regeringen att våra radioföreläsningar inte var i statens intressen, eftersom de till sin natur påminner om kommunistisk och anarkistisk propaganda.”

 DET SKER EN FÖRÄNDRING

År 1935 sände bröderna vid Betel i Brooklyn Anton Koerber till Sovjetunionen i hopp om att han skulle kunna öppna ett avdelningskontor där. De ville skicka dit en tryckpress från Tyskland, där Adolf Hitler nyligen hade kommit till makten. Även om den här planen inte gick att genomföra, så träffade dock broder Koerber flera bröder i Ryssland.

Under några år gick predikoverket stadigt framåt i Ryssland. Biblisk litteratur översattes till ryska under ledning av avdelningskontoret i Lettland. Men det var svårt att få in den tryckta litteraturen i landet. Stora mängder litteratur blev därför liggande i lager.

Fram till andra världskrigets början 1939 var vittnena få till antalet. Därför brydde sig de sovjetiska myndigheterna knappast alls om dem. Men allt detta skulle förändras. Inom ett år efter det att Nazityskland invaderat Polen 1939 lade Sovjetunionen under sig de fyra sista av sina 15 republiker – Estland, Lettland, Litauen och Moldavien. Plötsligt befann sig tusentals vittnen inom gränserna för Sovjetunionen, en nation som snart skulle vara indragen i ett grymt krig för sin överlevnad. Det skulle bli en tid av lidande och svårigheter för miljontals människor. För Jehovas vittnen skulle det bli en tid då man fick visa sin lojalitet mot Gud under hårt förtryck.

BEREDDA ATT STÅ FASTA

I juni 1941 gick Tyskland till massivt angrepp mot Sovjetunionen, något som kom som en total överraskning för Sovjets ledare, Josef Stalin. Vid slutet av året hade tyska trupper nått Moskvas utkanter, och Sovjetunionens fall verkade vara nära förestående.

I sin desperation försökte Stalin mobilisera nationen för det som ryssarna kallade det stora fosterländska  kriget. Stalin insåg att han behövde göra eftergifter till kyrkan för att vinna folkets stöd för krigsinsatsen, eftersom miljontals människor hade förblivit religiösa. I september 1943 tog Stalin emot tre av de högsta dignitärerna inom ryska ortodoxa kyrkan på ett officiellt besök i Kreml. Detta tjänade till att överbrygga klyftan mellan kyrkan och staten, och hundratals kyrkor öppnades för allmänheten.

I likhet med Jehovas vittnen i Tyskland var bröderna i Ryssland strikt neutrala under kriget. De var beredda att ta konsekvenserna, fast beslutna att hålla sin Herres bud. (Matt. 22:37–39) Mellan 1940 och 1945 fördes över tusen vittnen från Ukraina, Moldavien och Baltikum till arbetsläger i hjärtat av Ryssland på grund av sin neutralitet.

Vasilij Savtjuk erinrar sig: ”Jag döptes i Ukraina 1941 vid 14 års ålder. Under kriget blev nästan alla aktiva bröder satta i fängelse eller skickade till läger i hjärtat av Ryssland. Men Jehovas verk upphörde inte. Trogna systrar och tonåringar som jag axlade ansvar i församlingen och i tjänsten. I vår by var en broder som var invalid fortfarande fri. Han sade till mig: ’Vasilij, vi behöver din hjälp. Vi har ett viktigt arbete att utföra, och vi har inte tillräckligt med män.’ När jag såg hur angelägen denne sjuklige broder var om att Jehovas verk skulle utföras, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag gick med glädje med på att göra allt som behövde göras. Vi hade provisoriska tryckerier i källare där vi duplicerade vår värdefulla andliga mat och skickade den vidare för att spridas bland bröderna, särskilt till dem som var fängslade.”

Trots dessa systrars och tonåringars självuppoffrande och kärleksfulla arbete räckte den andliga mat som  framställdes ändå inte till. En lösning kom genom polska bröder som emigrerade från Ryssland och som kunde föra med sig rapporter till avdelningskontoret i Polen. Ukrainska och ryska bröder som reste i andra riktningen tog med sig andlig mat, stenciler, trycksvärta och andra redskap till att användas i Ryssland.

LÅT DEM ”GÅ VAR OCH EN TILL SIN ORT”

År 1946 tvingades några bröder som bodde i Polen att flytta till Ukraina, som då låg i Sovjetunionen. Ivan Pasjkovskij erinrar sig: ”Bröderna frågade avdelningskontoret i Łódź vad de skulle göra i den här situationen. I svaret de fick citerade man Domarboken 7:7, som lyder: ’Folket kan gå var och en till sin ort.’ Många år senare förstod jag hur Jehova i sin vishet vägledde predikoverket på dessa svåra distrikt. För oss var vår ’ort’ varthelst Jehova sände oss. Vi kom att inse att det är viktigt att rätta sig efter myndigheternas order. Vi började därför förbereda oss för att flytta till ett ateistiskt land.

Först sammanträffade vi med 18 dopkandidater som hade samlats hemma hos en broder och förberedde dem för dopet. Vi samlade också ihop litteratur på ryska och ukrainska och försökte packa den så att den inte skulle vara så lätt att upptäcka vid en genomsökning. I gryningen omringades vår by av soldater ur den polska armén som befallde oss att göra oss redo för att ge oss i väg. Vi fick lov att ta med oss nödvändiga hushållsföremål och mat för en månad. Vi eskorterades till järnvägsstationen. Det sovjetiska Ukraina blev på det här sättet vår ’ort’.

När vi kom fram omringades vi av ortsbefolkningen och de lokala myndigheterna. Eftersom vi genast ville vittna, sade vi frimodigt till dem att vi var Jehovas vittnen.  Nästa dag fick vi helt oväntat besök av sekreteraren för jordbrukskommittén på orten. Han sade att hans far hade utvandrat till Amerika och brukade skicka litteratur till honom som var utgiven av Jehovas vittnen. Vi blev verkligen glada över att få höra det! Det var särskilt underbart att han erbjöd oss litteratur. När han själv började besöka våra möten tillsammans med sin familj insåg vi att det i det här landet fanns många av Jehovas ’dyrbara skatter’. (Hagg. 2:7) Snart blev hela familjen Jehovas vittnen och tjänade troget i många år.”

MYCKET ARBETE VÄNTAR

Under och efter andra världskriget utfördes arbetet i Ryssland under mycket svåra förhållanden. I ett brev till huvudkontoret från avdelningskontoret i Polen, daterat den 10 april 1947, rapporterades det: ”Religiösa representanter skrämmer sina medlemmar och säger att tio års tvångsarbete och landsförvisning väntar dem om de tar emot ett nummer av Vakttornet eller en traktat från Jehovas vittnen. Därför är människorna i landet rädda och ängsliga och längtar efter ljuset.”

I Årsboken för 1947 kunde man läsa: ”Vittnena har varken Vakttornet i dess tilltalande tryckta form eller någon annan tryckt litteratur till sitt förfogande. ... I många fall skrivs den fortfarande mödosamt av för hand och vidarebefordras i den formen till andra. ... Våra kurirer grips ibland och fängslas om man upptäcker att de har med sig Vakttornet.”

Regina Krivokulskaja förklarar: ”Jag tyckte att hela landet var omgivet av taggtrådsstängsel och att vi var fångar, även om vi inte var i fängelse. Våra män, som nitiskt tjänade Gud, tillbringade större delen av sitt liv i fängelser och läger. Vi kvinnor måste utstå mycket. Alla upplevde vi sömnlösa nätter, övervakning och  psykologisk press från den sovjetiska säkerhetstjänsten (KGB), förlust av arbete och andra prövningar. Myndigheterna försökte på olika sätt få oss att avvika från sanningens väg. (Jes. 30:21) Vi tvivlade inte på att Satan utnyttjade situationen för att försöka sätta stopp för predikandet om Guds kungarike. Men Jehova övergav inte sitt folk – hans hjälp var uppenbar.

Biblisk litteratur som med stor svårighet smugglats in i landet gav oss ’kraft ... över det normala’ och vishet att hantera situationen. (2 Kor. 4:7) Jehova ledde sitt folk, och trots kraftigt motstånd från staten fortsatte nya att ansluta sig till hans organisation. Det var fantastiskt att de redan från början var redo att utstå svårigheter tillsammans med Jehovas folk. Detta var något som endast Jehovas ande kunde åstadkomma.”

 BREV KASTAS ÖVER STÄNGSLET

År 1944 sattes Pjotr, som senare blev Reginas man, i ett läger i Gorkij oblast för att han som kristen ville vara neutral. Detta dämpade inte på något sätt hans nit. Han skrev brev som alla innehöll en kort förklaring av en biblisk lära. Han lade sedan varje brev i ett kuvert, band fast det med ett snöre vid en sten och kastade det över det höga taggtrådsstängslet. Pjotr hoppades att någon skulle läsa breven, och en dag hände det – det var en ung flicka som hette Lidija Bulatova. Pjotr fick syn på henne och bad henne tyst att komma närmare. Han frågade henne om hon skulle vilja lära sig mer om Bibeln. Det ville hon gärna, och de avtalade om att träffas igen. Därefter kom hon regelbundet för att hämta fler av dessa dyrbara brev.

Lidija blev en nitisk syster och förkunnare av de goda nyheterna. Hon började snart leda bibelstudier med Marija Smirnova och Olga Sevrjugina. De började också tjäna Jehova. För att ge den lilla gruppen av systrar andlig hjälp började bröderna förse gruppen med andlig mat direkt från lägret. För det ändamålet tillverkade Pjotr en liten resväska med dubbel botten, som han kunde fylla med tidskrifter. Han ordnade med att resväskan fördes in och ut ur lägret av icke-vittnen som inte var fångar. De tog den till en systers adress.

Systrarna organiserade snart predikoarbetet i trakten. Polisen lade märke till detta och sände en agent för att spionera på dem, något som var vanligt på den tiden. Agenten, en skollärare, låtsades vara intresserad av sanningen och vann systrarnas förtroende. Eftersom de var helt oerfarna när det gällde detta, talade de villigt med sin nya ”syster” om Bibelns sanning och berättade  senare hur de fick tag på litteraturen. Nästa gång resväskan var på väg ut greps Pjotr och dömdes till ytterligare 25 års fängelse. De tre systrarna fick också 25 år vardera.

DET MÅSTE GES INFORMATION

Sovjetregimen fortsatte att kraftigt motarbeta Jehovas vittnens verksamhet under och efter kriget. I mars 1947 rapporterade bröderna i Polen att en högt uppsatt tjänsteman i en av de västra delarna av Sovjetunionen hade förklarat att det vid slutet av våren det året inte skulle finnas ett enda Jehovas vittne där. Deras brev löd: ”Medan vi skrev det här brevet fick vi veta att 100 bröder och systrar hade gripits på en enda dag.” I ett annat brev skrev man följande om bröderna i lägren: ”De bevarar sin ostrafflighet mot Jehova på ett enastående sätt. Många har redan dött, och bröderna väntar på Jehovas befrielse precis som bröderna i koncentrationslägren gjorde.”

Vittnen greps också för att de predikade och vägrade att rösta. Så här skrev ansvariga bröder 1947: ”Vi har intrycket att de högsta myndigheterna i Ryssland inte vet så mycket om hur våra bröder har det, men de är inte intresserade av att döda dem. De saknar helt enkelt välbehövlig information, och det måste vi ge [myndigheterna].”

FÖRSÖK ATT BLI REGISTRERADE

Snart föreslog man vid avdelningskontoret i Polen att två ryska bröder och en erfaren advokat skulle göra i ordning de handlingar som behövdes för att få Jehovas vittnens verksamhet i Sovjetunionen inregistrerad. Så här skrev man i ett brev från Polen till de ryska bröderna: ”De goda nyheterna om Guds kungarike måste  predikas överallt, även i Ryssland. (Markus 13:10)” Brevet avslutades med följande ord: ”Var tålmodiga. Jehova kommer att förvandla era tårar till fröjderop. (Psalm 126:2–6)”

I augusti 1949 lämnade Mykola Pjatocha, Michajlo Tjumak och Ilja Babijtjuk in en ansökan om att bli registrerade. Myndigheterna gick med på att erkänna Jehovas vittnen, men endast på vissa villkor. Bröderna måste bland annat lämna in namnen på alla Jehovas vittnen som bodde inom Sovjetunionens område. Detta kunde bröderna inte gå med på. Arbetet fortsatte dock, och antalet förkunnare ökade hela tiden, men många bröder berövades även i fortsättningen sin frihet.

 ”DIN JEHOVA KOMMER INTE ATT HJÄLPA DIG UT HÄRIFRÅN”

Pjotr Krivokulskij erinrar sig sommaren 1945 och säger: ”Efter brödernas rättegång skickades de till olika läger. I det läger där jag var visade många fångar ett uppriktigt intresse för sanningen. En av dessa fångar, en präst, förstod snabbt att det han hörde var sanningen, och han tog ståndpunkt på Jehovas sida.

Men förhållandena var svåra. En gång sattes jag i en cell som var så liten att man knappt kunde stå rak i den. Den kallades för lushuset, för där var så fullt med vägglöss att de nog hade kunnat suga ut allt blod ur en människas kropp. Så här sade inspektören till mig när han stod utanför cellen: ’Din Jehova kommer inte att hjälpa dig ut härifrån.’ Min dagliga ranson bestod av 300 gram bröd och en mugg vatten. Det fanns ingen luft, och därför lutade jag mig mot den lilla dörren och söp girigt in luft genom en smal springa. Jag kände hur vägglössen sög blodet ur mig. Under mina tio dagar i lushuset bad jag gång på gång Jehova om kraft att uthärda. (Jer. 15:15) När dörrarna öppnades svimmade jag och vaknade upp i en annan cell.

Därefter dömde domstolen i arbetslägret mig till tio år i ett rymningssäkert fångläger för att ha ’uppviglat och spritt propaganda mot de sovjetiska myndigheterna’. Det var omöjligt att skicka eller ta emot post i det lägret. Fångarna var i allmänhet sådana som hade dömts för grova brott, till exempel mord. Man sade till mig att om jag inte avsvor mig min tro så skulle dessa människor kunna göra vad som helst med mig som de blev tillsagda att göra. Jag vägde endast 36 kilo och kunde knappt gå. Men även där kunde jag finna uppriktiga personer som var gynnsamt inställda till sanningen.

 En gång när jag låg på knä och bad till Gud i ett busksnår kom en äldre man fram till mig och frågade: ’Vad har du gjort för att hamna i detta helvete?’ När han fick höra att jag var ett Jehovas vittne, satte han sig ner och omfamnade mig och kysste mig. Därefter sade han: ’Min vän, jag har så länge velat få kunskap i Bibeln! Vill du vara snäll och undervisa mig?’ Jag var överlycklig. Jag hade sytt in flera gamla bitar av evangelierna i mina trasiga kläder, och jag tog omedelbart fram dem. Han fick tårar i ögonen. Vi samtalade länge den kvällen. Han berättade att han arbetade i lägrets matsal och att han skulle ge mig mat. Vi kom på det sättet att bli vänner. Han växte till andligen, och jag fick kraft. Jag var övertygad om att Jehova låg bakom detta. Efter några månader släpptes han, och jag överfördes till ett annat läger i Gorkij oblast.

Där var förhållandena mycket bättre. Men jag var framför allt glad över att få leda bibelstudier med fyra fångar. År 1952 kom förmännen i lägret på oss med att ha litteratur. Under förhören före rättegången stängdes jag in i en hermetiskt tillsluten låda, men när jag höll på att kvävas öppnade de lådan så att jag kunde ta några andetag, och sedan stängde de den igen. De ville att jag skulle avsvära mig min tro. Vi blev alla dömda. När våra domar lästes upp var det inte någon av dem som jag studerade Bibeln med som greps av panik. Det gjorde mig så lycklig! De dömdes alla fyra till 25 år i läger. Jag fick ett hårdare straff, men det ändrades till ytterligare 25 år i ett rymningssäkert läger och tio års landsförvisning. När vi lämnade salen stannade vi upp och tackade Jehova för att han hade hjälpt oss. Vakterna blev förvånade och undrade varför vi var så glada. Vi skingrades och sändes till olika läger. Jag skickades till ett rymningssäkert läger i Vorkuta.”

 DERAS NEUTRALITET RÄDDADE DEM

Livet i lägren var hårt. Många fångar som inte var vittnen begick självmord. Ivan Krylov berättar: ”När jag hade släppts från ett rymningssäkert läger kunde jag besöka olika kolgruvor, där våra bröder och systrar fick utföra tvångsarbete. Jag tog kontakt med dem, och de som hade haft möjlighet att skriva av några av våra tidskrifter sände dessa vidare till andra. Vittnena predikade i varje läger, och många människor visade intresse. När de hade blivit frisläppta blev några av dem döpta i floden Vorkuta.

Vår tro på Jehova och hans kungarike prövades hela tiden. År 1948 organiserade några fångar i ett läger i Vorkuta ett uppror. Upprorsmakarna sade till de andra fångarna att upproret skulle ha störst möjlighet att lyckas om de organiserade sig i grupper, till exempel efter nationalitet eller religion. Vid det tillfället fanns det 15 vittnen i lägret. Vi sade till upprorsmakarna att vi, Jehovas vittnen, var kristna och att vi inte kunde ta del i något sådant. Vi förklarade att de första kristna inte tog del i uppror mot romarna. Många blev naturligtvis förvånade över detta, men vi stod fasta.”

Upproret fick tragiska konsekvenser. Beväpnade soldater krossade motståndet och förde dem som gjort uppror till en särskild barack. Sedan hällde de bensin på baracken och tände på, och nästan alla i baracken dog. Soldaterna skadade inte bröderna.

 ”I december 1948 träffade jag i ett läger åtta bröder som hade dömts till 25 år i fångenskap”, fortsätter Ivan. ”Det var en oerhört kall vinter, och arbetet i gruvorna var hårt. Men trots det kunde jag se förtröstan och ett starkt hopp i dessa bröders ögon. Deras positiva inställning styrkte även de fångar som inte var Jehovas vittnen.”

FÖRVISADE TILL SIBIRIEN

Trots grymt motstånd från myndigheterna fortsatte vittnena att nitiskt predika de goda nyheterna om Jehovas kungarike. Detta irriterade centralregeringen i Moskva. Och det irriterade i synnerhet den sovjetiska säkerhetstjänsten. Ett memo daterat 19 februari 1951 från säkerhetstjänsten  till Stalin löd: ”För att förhindra all ytterligare underjordisk antisovjetisk verksamhet av jehovisterna anser MGM [senare KGB] i Sovjetunionen det nödvändigt att förvisa kända jehovister och deras familjer till Irkutsk oblast och Tomsk oblast.” Säkerhetstjänsten visste vilka som var vittnen, och man bad Stalin om tillåtelse att förvisa 8 576 personer från sex sovjetiska republiker till Sibirien. Denna begäran beviljades.

Magdalina Belosjitskaja erinrar sig: ”Klockan två på natten söndagen den 8 april 1951 väcktes vi av att någon bankade på dörren. Mamma hoppade upp och sprang till dörren. En officer stod framför oss. ’Ni är förvisade till Sibirien för att ni tror på Gud’, förklarade han formellt. ’Ni har två timmar på er att packa ihop era tillhörigheter. Ni kan ta med er vad ni vill i rummet. Men det är inte tillåtet att ta med sig spannmål eller mjöl. Det är inte heller tillåtet att ta med möbler, föremål av trä eller symaskiner. Ni får inte ta något från gården. Ta med er era sängkläder, kläder och väskor och kom ut.’

Vi hade tidigare läst i vår litteratur att det fanns mycket arbete att utföra österut. Nu insåg vi att tiden var inne för att utföra det arbetet.

Ingen av oss jämrade sig eller snyftade. Officeren var förvånad och sade: ’Inte en enda liten tår har fallit från era  ögon.’ Vi sade till honom att vi hade väntat oss detta sedan 1948. Vi bad om lov att få ta med oss åtminstone en levande höna för resan, men det fick vi inte. Officerarna delade upp vår boskap mellan sig. De fördelade också hönorna inför våra ögon – en tog fem, en annan sex, och någon fick tre eller fyra. När endast två hönor återstod i buren gav officeren order om att slakta dem och ge dem till oss.

Min dotter på åtta månader låg i en trävagga. Vi frågade om vi kunde ta med oss vaggan, men officeren gav order om att den skulle tas isär. Sedan gav han oss endast den del som vår dotter kunde ligga i.

Snart fick våra grannar reda på att vi skulle förvisas. Någon kom med en liten påse skorpor, och när vi kördes i väg i en skrinda kastade han upp påsen i den. Den soldat som vaktade oss såg detta och kastade ut påsen. Vi var sex personer – jag, mamma, mina två bröder, min man och vår dotter på åtta månader. När vi kommit utanför byn stuvades vi in i en bil och kördes till lokalkontoret, där våra handlingar fylldes i. Därefter kördes vi i lastbil till järnvägsstationen.

Det var en vacker och solig söndag. Det var fullt med folk på stationen – både de som skulle förvisas och de som kommit för att titta på. Vår lastbil körde ända fram till en järnvägsvagn där våra bröder redan var. När tåget var fullt ropade soldaterna upp alla och bockade av dem. Vi var 52 personer i vår vagn. Innan vi for började de som var där för att säga farväl gråta och snyfta. Detta fick oss att häpna – vi visste ju inte ens vilka alla dessa personer var. Men de kände till att vi var Jehovas vittnen och att vi skulle förvisas till Sibirien. Ångloket visslade högt. Sedan började våra bröder sjunga en sång på ukrainska: ’Må Kristi kärlek vara med er. Genom att ge ära åt Jesus Kristus kommer vi att träffas igen i hans rike.’ De flesta  av oss var hoppfulla och övertygade om att Jehova inte skulle överge oss. Vi sjöng flera verser. Det var så rörande att några av soldaterna började gråta. Sedan for tåget i väg.”

”RAKA MOTSATSEN TILL DET SOM DE HADE HOPPATS PÅ”

I sin bok beskrev doktor N. S. Gordijenko, professor vid Herzenuniversitetet i Sankt Petersburg, vad förföljarna hade åstadkommit. Han skrev: ”Resultatet blev raka motsatsen till det som de hade hoppats på; de ville försvaga Jehovas vittnens organisation i Sovjetunionen, men de stärkte den faktiskt i stället. I nya bosättningar där ingen hade hört talas om Jehovas vittnens religiösa tro ’smittade’ de ner befolkningen med sin tro och lojalitet mot den.”

Många vittnen anpassade sig snabbt till sina nya omständigheter. Små församlingar organiserades och tilldelades distrikt. Nikolaj Kalibaba säger: ”Det var en tid i Sibirien då vi faktiskt predikade från hus till hus eller rättare sagt från ett hus till ett annat två eller tre hus längre ner på gatan. Men detta var riskabelt. Hur bar vi oss åt? Efter första besöket försökte vi göra återbesök inom ungefär en månad. Vi började genom att fråga människor: ’Säljer ni höns, getter eller kor?’ Sedan förde vi över samtalet till Guds kungarike. Efter en tid fick KGB reda på detta, och snart publicerades en artikel i tidningen, där man varnade människor för att tala med Jehovas vittnen. Artikeln sade att vittnena gick från hus till hus och frågade människor efter getter, kor och höns – men det som vi egentligen ville ha var ju får!”

Gavriil Livyj berättar: ”Bröderna försökte ta del i tjänsten trots att de var noga övervakade av KGB. Människorna i Sovjetunionen kallade omedelbart på polisen om de misstänkte att någon ville tala med dem om ett religiöst  ämne. Trots detta fortsatte vi att predika, och det utan några synliga resultat i början. Men under tidens gång började sanningen förändra några av invånarna. En av dessa var en ryss som drack omåttligt. Han lärde känna sanningen, började leva enligt Bibelns principer och blev ett aktivt vittne. Senare sökte en KGB-officer upp honom och sade: ’Vad är det för folk du är tillsammans med nu för tiden? De där vittnena är ju alla ukrainare.’

Brodern svarade: ’När jag var ett fyllo och låg i rännstenen brydde ni er inte om mig. Nu, när jag har blivit en ordentlig människa och medborgare, beslutar ni er för att ni inte tycker om det. Många ukrainare lämnar Sibirien, men de kommer att lämna efter sig sibirier som Gud lär hur de skall leva.’”

Efter några år skrev en myndighetsperson från Irkutsk till Moskva: ”Flera lokala arbetare har förklarat att alla dessa [Jehovas vittnen] bör sändas till något ställe i norr för att de skall bli avskurna från all kontakt med befolkningen och bli omskolade.” Varken i Sibirien eller i Moskva visste man vad man skulle göra för att få tyst på Jehovas vittnen.

VI SKULLE HA ”SKJUTIT ER ALLA”

I början av 1957 organiserade myndigheterna en ny kampanj mot Jehovas vittnen. Bröder skuggades och man gjorde husrannsakningar. Viktor Gutshmidt berättar: ”En gång när jag kom hem från tjänsten hade man vänt upp och ner på allt i lägenheten. KGB letade efter litteratur. De grep mig och förhörde mig i två månader. Julija, vår yngsta dotter, var elva månader, och vår äldre dotter var två år.

Under förhöret frågade förhörsledaren: ’Är du inte tysk?’ För många på den tiden var ordet ’tysk’ synonymt med ’fascist’. Tyskar var hatade.

 ’Jag är inte nationalist’, sade jag, ’men om du talar om de tyskar som hölls i koncentrationsläger av nazisterna, då är jag stolt över dessa tyskar! De kallades Bibelforscher, och nu kallas de Jehovas vittnen. Jag är stolt över att inget vittne avfyrade en enda kula från ett maskingevär eller en granat från en kanon. De tyskarna är jag stolt över!’

Förhörsledaren var tyst, så jag fortsatte: ’Jag är övertygad om att inte ett enda Jehovas vittne har tagit del i något uppror. Till och med när Jehovas vittnens verksamhet är förbjuden fortsätter de att tillbe Gud. Men samtidigt erkänner vittnena de lagliga myndigheterna och lyder deras lagar så länge dessa inte är i strid med vår Skapares högre lagar.’

Helt oväntat avbröt förhörsledaren mig och sade: ’Vi har inte studerat någon annan grupp så ingående som Jehovas vittnen och deras verksamhet. Om vi hade funnit något emot er, om ni så bara hade utgjutit en enda droppe blod, så skulle vi ha skjutit er alla.’

Då tänkte jag: ’Våra bröder världen över har modet att tjäna Jehova, och deras exempel har räddat livet på oss här i Sovjetunionen. Att vi nu tjänar Gud här kanske därför på något sätt kan hjälpa våra bröder på annat håll.’ Den här  tanken gav mig ökad styrka att hålla fast vid Jehovas vägar.”

VITTNEN I ÖVER 50 LÄGER

Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt och nitiska tjänst i Sovjetunionen fortsatte att irritera myndigheterna. (Mark. 13:10; Joh. 17:16) Våra bröders ståndpunkt i de här frågorna ledde ofta till att de fick långa och obefogade fängelsestraff.

Vid 199 sammankomster som hölls världen över från juni 1956 till februari 1957 antog 462 936 delegater enhälligt en petition. Man sände kopior av den till Sovjetunionens ministerråd i Moskva. I petitionen sades det bland annat: ”Det finns Jehovas vittnen fängslade i mer än 50 läger från europeiska Ryssland in i Sibirien och norrut mot Norra ishavet, till och med på den arktiska ön Novaja Zemlja. ... I Amerika och i andra länder i Väst har de blivit kallade kommunister, och i länder under kommunistiskt styre imperialister. ... I kommunistiskt styrda länder har de blivit anklagade och rannsakade som ’imperialistiska spioner’ och har ådömts ända till 20 års fängelse. Men de har aldrig deltagit i någon som helst samhällsomstörtande verksamhet.” Tyvärr förbättrades inte situationen för Jehovas vittnen i Sovjetunionen i och med detta.

Det var i synnerhet svårt för familjer i Sovjetunionen som var Jehovas vittnen att uppfostra sina barn. Vladimir Sosnin från Moskva, som uppfostrade tre söner under den här tiden, säger: ”Det var obligatorisk skolgång i Sovjetunionen. Lärare och andra elever pressade våra barn att ansluta sig till organisationer för barn. Dessa organisationer var inriktade på kommunistisk ideologi. Vi ville att våra barn skulle få nödvändig utbildning, och vi hjälpte dem i deras studier. Det var inte lätt för oss  föräldrar att ingjuta kärlek till Jehova i våra barns hjärtan. Skolorna var fyllda av idéer om att bygga upp socialism och kommunism. Vi föräldrar måste vara mycket tålmodiga och uthålliga.”

ANKLAGADE FÖR ATT HA SLITIT AV SIN DOTTER ÖRAT

Semjon och Darja Kostylev uppfostrade tre barn i Sibirien. Semjon berättar: ”På den tiden ansågs Jehovas vittnen vara fanatiker. År 1961 började Alla, vår andra dotter, i första klass. En dag när hon lekte med de andra barnen råkade ett av dem oavsiktligt skada hennes öra. Följande dag då läraren frågade Alla vad som hade hänt svarade hon inte, eftersom hon inte ville att hennes klasskamrat skulle råka illa ut. Läraren visste att vi var vittnen och drog slutsatsen att vi slog henne för att tvinga henne att leva enligt Bibelns principer. Skolan rapporterade händelsen för en allmän åklagare. Den firma som jag arbetade för blev också indragen. Utredningen pågick i omkring ett år, tills vi slutligen kallades till rättegång i oktober 1962.

I två veckor före rättegången hade kulturhuset en banderoll som löd: ’Rättegång mot den farliga jehovistsekten börjar snart.’ Min hustru och jag anklagades för att uppfostra våra barn enligt Bibeln. Vi anklagades också för grymhet. Domstolen påstod att vi hade tvingat vår dotter att be och att vi hade slitit av henne örat med kanten av en hink! Det enda vittnet till händelsen var Alla, men hon hade skickats i väg till ett barnhem i Kirensk, en stad omkring 70 mil norr om Irkutsk, där vi bodde.

Lokalen var fylld av unga aktivister. När rätten ajournerades för överläggningar orsakade folkskaran kalabalik. Vi knuffades runt, och man svor över oss, och någon krävde att vi skulle ta av oss våra ’sovjetiska’ kläder. Man skrek att vi borde dödas, och någon ville till  och med döda oss där och då. Skaran blev alltmer rasande, men ändå uppenbarade sig inte domarna. Överläggningarna varade i en timme. När folkskaran tryckte på ställde sig en kristen syster och hennes icke troende man mellan oss och folkskaran och vädjade till dem att inte röra oss. De försökte förklara att alla anklagelser mot oss var falska, och de bokstavligt talat slet oss ur händerna på folkskaran.

Äntligen kom en domare och nämndemännen i domstolen och läste upp domen för oss: Förlorad vårdnad av våra barn. Jag sattes under bevakning och skickades till ett arbetsläger i två år. Vår äldsta dotter skickades också till ett barnhem sedan man hade sagt till henne att hennes föräldrar tillhörde en farlig sekt och hade ett skadligt inflytande på hennes uppfostran.

Vår son fick vara kvar hos Darja, eftersom han bara var tre år. Jag återvände hem sedan jag hade avtjänat mitt straff. Vi kunde precis som tidigare endast vittna informellt.”

”VI VAR STOLTA ÖVER VÅRA BARN”

”Vår dotter Alla fick lämna barnhemmet när hon blev 13 år, och hon kom då åter hem till oss. Vi blev mycket glada när hon överlämnade sig åt Jehova och blev döpt 1969! Vid den här tiden höll man en serie föreläsningar om religion i kulturhuset i vår stad. Vi beslöt oss för att gå dit och höra vad de hade att säga den här gången.  Som vanligt var Jehovas vittnen den grupp som diskuterades mest. En av talarna höll upp ett nummer av Vakttornet och sade: ’Det här är en skadlig och farlig tidskrift som underminerar enheten i vår stat.’ Sedan gav han ett exempel: ’Medlemmarna av den här sekten tvingar sina barn att läsa sådana tidskrifter och att be. En liten flicka som inte ville läsa tidskriften fick sitt öra avslitet av sin pappa.’ Alla blev överraskad, eftersom hon satt där och lyssnade på föreläsningen med båda sina öron i behåll. Men hon yttrade sig inte, eftersom hon var rädd för att återigen behöva skiljas från sina föräldrar.

När vår son Boris var 13 år överlämnade han sig åt Jehova och blev döpt. En gång vittnade han på gatan tillsammans med några jämnåriga vittnen, och det trots att vår verksamhet då fortfarande var förbjuden. De hade varken någon bibel eller någon biblisk litteratur med sig. Plötsligt körde en bil fram och plockade upp pojkarna, som fördes till en milisstation. Milismännen förhörde och visiterade dem men hittade inget annat än ett par bibelställen nerklottrade på papper. Pojkarna fick lov att gå hem. När Boris kom hem berättade han stolt att han och de andra bröderna hade blivit förföljda för Jehovas namns skull. Vi var stolta över våra barn, eftersom Jehova hade uppehållit dem under en tid av provsättning. Därefter blev Darja och jag flera gånger kallade till KGB. En officer sade: ’De här barnen borde sändas till en ungdomsvårdsanstalt.  Men tyvärr har de inte fyllt 14 år än.’ Vi fick böta för vår sons predikoverksamhet.

Jag bor nu hos min son och mina barnbarn, som också vandrar i sanningen. Min äldsta dotter bor i Uzbekistan, och även om hon ännu inte tjänar Jehova, så respekterar hon oss och Bibeln och kommer ofta och hälsar på oss. Darja dog 2001 efter att troget ha tjänat Jehova till slutet. Så länge jag har krafter kvar följer jag med församlingen för att predika på avlägsna distrikt och söka efter dem som är ’rätt sinnade för evigt liv’. (Apg. 13:48) Jag tror att Jehova inom kort kommer att uppfylla det som vi alla längtar efter och som vi läser om i Jesaja 65:23.”

FÖRÄLDRAR FÖREGÅR MED GOTT EXEMPEL

Vladislav Apanjuk tjänar vid Betel i Ryssland. Han kommer ihåg hur hans föräldrar ända från det att han var liten ingöt kärlek till Gud i honom och hans syskon: ”Våra föräldrar blev förvisade från Ukraina till Sibirien 1951. De lärde oss att själva fatta beslut när vi försöker behaga Jehova. Vad jag särskilt uppskattar är att våra föräldrar alltid kunde tala om sina egna misstag inför oss barn utan att bli förlägna. När de gjorde misstag försökte de inte dölja det. Det var uppenbart hur mycket de älskade Jehova. Mina föräldrar var ofta glada, i synnerhet när de samtalade med oss om andliga ämnen. Vi såg att de verkligen tyckte om att meditera och att tala om Jehova. Det fick också oss att meditera över sanningarna om Jehova. Vi föreställde oss hur livet skulle vara i den nya världen, när allt skulle vara underbart och det inte längre skulle finnas några sjukdomar eller krig.

När jag gick i tredje klass inbjöds hela min klass att ansluta sig till en sovjetisk ungdomsorganisation som kallades för pionjärerna. De flesta barn i Sovjetunionen betraktade det som en stor ära att få ansluta sig till pionjärerna.  Mina klasskamrater hade ivrigt sett fram emot den här dagen. Vi förväntades alla skriva en formell ed att vi var redo att ansluta oss till de sovjetiska pionjärerna, de som i framtiden skulle bygga kommunismen. Jag vägrade. Läraren straffade mig för det genom att stänga in mig i klassrummet. ’Du får inte komma ut förrän du har skrivit eden’, sade hon. Några timmar senare knackade några av mina klasskamrater på fönsterrutan och uppmanade mig att komma ut och leka. Jag stannade kvar i klassrummet, fast besluten att inte skriva någonting. Framåt kvällen kom en annan lärare. När hon fick se mig där i klassrummet fick jag äntligen gå hem. Detta var min första seger. Jag var stolt över att ha kunnat göra något som fick Jehovas hjärta att glädja sig. (Ords. 27:11) När jag kom hem berättade jag allt som hade hänt för mina föräldrar. De blev glada, och pappa sade: ’Bra gjort, min son!’”

BIBELN BETRAKTADES SOM ANTISOVJETISK

Ibland ställdes bröderna inför rätta bara för att de ägde en bibel. Nadezjda Visjnjak säger: ”Min man och jag var ännu inte Jehovas vittnen, men sanningen hade gjort djupt intryck på oss. En dag kom polisen till min arbetsplats och förde i väg mig i mina arbetskläder. Min man Pjotr hämtades också från sin arbetsplats. Innan detta hände hade man gjort husrannsakan hos oss, och polisen hade hittat en bibel och broschyren Efter Harmageddon – Guds nya värld. Pjotr trodde inte att de  skulle gripa mig, eftersom jag var gravid i sjunde månaden.

Vi anklagades för att handla mot de sovjetiska myndigheterna. Vi talade om för dem att vi trodde på Bibeln, som var en mycket högre auktoritet än sovjetregimen.

’Bibeln är Guds ord, och det är därför som vi vill leva enligt dess principer’, sade jag.

När tiden var inne för vår rättegång var det bara två veckor kvar tills jag skulle föda. Mellan förhören tillät domaren att vi tog pauser, så att jag kunde ta promenader utomhus åtföljd av en beväpnad soldat. Under en av dessa promenader frågade han mig vad jag hade gjort. Jag fick ett underbart tillfälle att vittna för honom.

Domaren förklarade att Bibeln och den litteratur som hade konfiskerats från oss var ’antisovjetisk’. Jag var glad  över att det inte bara var min man och jag som hade anklagats för att vara antisovjetiska, utan också vår litteratur och till och med Bibeln! Vi tillfrågades var vi hade kommit i kontakt med Jehovas vittnen. När vi sade att det var i ett arbetsläger i Vorkuta skrek domaren ilsket: ’Där hör ni vad som pågår i våra läger!’ Vi dömdes skyldiga och fick båda tio år i arbetsläger.

Pjotr skickades till ett läger i Mordvinien i centrala Ryssland. Jag sattes i isoleringscell. I mars 1958 födde jag vår son. Under den här svåra tiden var Jehova min bäste vän och hjälpare. Min mor tog hand om vår son, och jag fördes till Kemerovo i Sibirien, där jag placerades i arbetsläger.

Jag släpptes efter åtta år innan jag hade avtjänat hela mitt straff. Jag kommer ihåg hur den kvinnliga förmannen högt meddelade i baracken att jag aldrig hade sagt något ’antisovjetiskt’ och att vår litteratur var helt och hållet religiös. Jag blev döpt 1966 sedan jag blivit frisläppt.”

Biblar och biblisk litteratur var särskilt uppskattade i fängelser och läger. År 1958 höll bröderna i ett läger i Mordvinien regelbundet möten. För att förmännen i lägret inte skulle överraska den grupp som studerade Vakttornet blev flera bröder satta att hålla vakt inom hörhåll för varandra. Om en förman dök upp sade den broder som stod närmast ”det kommer någon” till näste broder som stod vakt och så vidare, tills den grupp som hade möte hade fått höra det. Alla skingrades och tidskriften gömdes. Men ofta dök förmännen upp ur tomma intet.

En gång när bröderna överraskades beslöt sig Boris Kryltsov för att rädda tidskriften genom att distrahera förmännen. Han grep tag i en bok och sprang ut ur baracken. Förmännen förföljde honom länge, men när de till  slut hann upp honom fick de se att det var en bok av Lenin han höll i handen. Trots att han fick sju dagar i isoleringscell var han glad över att tidskriften hade räddats.

SANNINGENS SÄD SÅS I MOSKVA

Predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike i Moskva, landets huvudstad, började med en liten grupp. Boris Kryltsov var en av de första som nitiskt predikade i den staden. Han berättar: ”Jag arbetade som förman i en byggnadsfirma. Tillsammans med en grupp bröder och systrar försökte jag predika informellt. När KGB fick reda på vad jag höll på med sökte de igenom min lägenhet i april 1957 och hittade biblisk litteratur, och jag greps omedelbart. Under förhöret sade förhörsledaren till mig att Jehovas vittnen var de farligaste människorna i staten. Han sade: ’Om vi låter er gå fria kommer många sovjetmedborgare att ansluta sig till er. Det är därför som vi ser er som ett allvarligt hot mot vår stat.’

’Bibeln lär oss att vara laglydiga medborgare’, sade jag. ’Den säger också att vi måste fortsätta att först söka Guds kungarike och hans rättfärdighet. De sanna kristna har aldrig försökt gripa makten i något land.’

’Varifrån har du fått den litteratur som vi fann vid husrannsakan?’ frågade förhörsledaren.

’Vad är det för fel på litteraturen?’ undrade jag. ’Den behandlar bibliska profetior och inte några som helst politiska frågor.’

 ’Nej, men den har publicerats utomlands’, svarade han.

Jag hamnade i ett rymningssäkert fängelse i staden Vladimir. Jag visiterades noggrant, men till min förvåning kunde jag föra in fyra nummer av Vakttornet, avskrivna för hand på tunt papper. Det var uppenbart att Jehova hade hjälpt mig. I min cell skrev jag av alla fyra numren. Jag visste att det förutom mig fanns andra vittnen där som hade varit utan andlig mat i sju år. Jag skickade dessa tidskrifter vidare genom en syster som hade hand om städningen av trapphuset.

Det visade sig att en person som kom tillsammans med bröderna var en angivare som berättade för fångvaktarna att någon skickade runt biblisk litteratur. De började omedelbart söka igenom våra celler, och de tog all vår litteratur. De kom snart till mig och hittade litteratur i min madrass. Jag fick 85 dagar i isoleringscell. Men Jehova fortsatte att sörja för oss som han gjort tidigare.”

FÖRELÄSNINGAR HJÄLPTE NÅGRA ATT LÄRA KÄNNA SANNINGEN

Man använde föreläsningar för att föra ett ideologiskt krig mot Jehovas vittnen i Sovjetunionen. Så här säger Viktor Gutshmidt: ”Vårt läger fick regelbundet besök av talare som höll föreläsningar som förespråkade ateism. Bröderna ställde alltid frågor. Ibland kunde föreläsarna inte besvara de enklaste frågor. Lokalen var vanligtvis fullsatt, och alla lyssnade mycket uppmärksamt. Människor kom frivilligt eftersom de var nyfikna på vad Jehovas vittnen skulle säga vid slutet av föreläsningen.

En gång fick lägret besök av en föreläsare som tidigare hade varit präst i den ryska ortodoxa kyrkan. Alla  visste att han hade avsagt sig sin tro under sin tid i ett läger och hade blivit ateist.

’Var du ateist innan du hamnade i fängelse, eller blev du det efteråt?’ frågade en av bröderna när föreläsningen var slut.

’Tänk på följande’, svarade föreläsaren. ’En man for ut i yttre rymden, men han såg inte till någon Gud där.’

’När du var präst, trodde du då verkligen att Gud betraktade människor på lite mer än 200 kilometers avstånd från jordytan?’ frågade brodern. Föreläsaren sade inte ett ord. Dessa diskussioner gav många fångar något att tänka på, och efteråt började några studera Bibeln tillsammans med oss.

Vid en av dessa föreläsningar bad en syster att få säga något. ’Var så god, du är antagligen ett Jehovas vittne’, sade föreläsaren.

’Vad skulle du kalla en person som står ute på ett fält och skriker: ”Jag skall döda dig!” när det inte finns någon där?’ sade systern.

’Ja, man skulle ju knappast kunna säga att han var smart’, svarade föreläsaren.

’Om Gud inte existerar, varför skall man då kämpa emot honom? Om han inte existerar, finns det ju inte någon att bekämpa.’ Publiken började skratta.”

PREDIKANTEN KOMMER ALLTID TILLBAKA

Föreläsningar om sovjetisk ideologi hölls naturligtvis inte bara i lägren. De organiserades i huvudsak för allmänheten i större städer. Erfarna föreläsare besökte större och mindre städer, i synnerhet städer där det  fanns många vittnen, till exempel Vorkuta, Inta, Uchta och Syktyvkar. Broder Gutshmidt säger: ”År 1957 kom det vid ett tillfälle en föreläsare till kulturhuset för gruvarbetarna i Inta, där 300 personer hade församlats. Han förklarade Jehovas vittnens trosuppfattningar och hur de predikar. Efter att helt korrekt ha beskrivit vår predikometod, som bestod av framställningar gjorda vid över 15 besök, fortsatte han: ’Om du inte visar något tecken på att du ogillar besöket, kommer predikanten alltid tillbaka. Om du efter det andra besöket fortfarande inte protesterar, då kommer han tillbaka för tredje gången.’

 På två timmar gick han igenom sex sådana besök ord för ord enligt vår metod, och från sina anteckningar läste han upp alla bibelställen som användes. Min hustru, Polina, skrev till mig om detta medan jag satt i ett läger, och hon beskrev hur de bröder som var med på föreläsningen knappt kunde tro sina öron. Efter den här föreläsningen publicerade tidningen negativa kommentarer om vittnena, men den hade också en fullständig beskrivning av Guds kungarike. Och hela föreläsningen sändes i radio. Tack vare detta fick tusentals invånare i staden höra om hur Jehovas vittnen predikar och vad de predikar om.

År 1962 kom det en talare från Moskva för att hålla en föreläsning om Jehovas vittnen. Efter att ha gått igenom deras nutida historia sade han: ’Det strömmar varje månad in miljontals dollar till Brooklyn i form av frivilliga bidrag, pengar som går till vittnenas verksamhet i olika länder. Men inte en enda av ledarna äger så mycket som en garderob för sina kläder. De äter alla tillsammans i samma matsal, både städerskan och presidenten, och de är alla lika. De kallar varandra broder och syster på samma sätt som vi kallar varandra kamrat.’

Det var tyst en stund i lokalen. Sedan tillade han: ’Men vi kommer inte att omfatta deras ideologi, hur bra den än kan verka, för vi vill skapa allt detta utan Gud, med våra egna händer och vårt eget förstånd.’

Detta uppmuntrade oss mycket, eftersom det var första gången som vi fick höra sanningen om Jehovas vittnen från myndigheterna själva. Sådana föreläsningar gav också många andra möjlighet att få höra sanningen om Jehovas vittnen från myndigheterna. Men  människor behövde själva få uppleva hur det Bibeln lär kunde hjälpa dem att förbättra sitt liv.”

ÖVERVAKNINGEN LYCKADES INTE ALLTID

Under många år var det vanligt att KGB avlyssnade telefoner, öppnade och läste brev och använde andra övervakningsmetoder. Ibland installerade KGB i hemlighet dolda mikrofoner hemma hos bröder som tog ledningen i församlingen. Grigorij Sivulskij, som var områdestillsyningsman i 25 år under förbudet, berättar om hur han 1958 upptäckte en sådan avlyssningsapparat på vinden: ”Vi bodde på andra våningen i ett tvåvåningshus i utkanten av Tulun i Sibirien. En dag när jag kom hem hörde jag hur man borrade på vinden. Jag insåg att KGB höll på att placera ut dolda mikrofoner för att avlyssna oss, en av deras ökända metoder. Det mesta av litteraturen förvarades på vinden och under yttertaket.

På kvällen när familjen var samlad berättade jag för dem om vad jag misstänkte, och vi kom överens om att under någon tid inte samtala om församlingsangelägenheter hemma. Vi satte på radion och skruvade upp ljudet och lät det vara så under en hel vecka. Vid slutet av veckan kröp en broder och jag upp på vinden och hittade en sladd som var kopplad till en avlyssningsapparat. Sladden löpte mellan två rader av plankor, runt takfoten och rakt ut mot KGB:s kontor inne i staden. Det rådde inget tvivel om att de spelade in allt, men just då fick de bara höra radioprogram.”

KGB INFILTRERAR ORGANISATIONEN

KGB insåg att öppen förföljelse inte kunde dämpa vittnenas nit. Genom att använda list och bedrägeri började de därför så frön av misstro bland bröderna mot dem  som var satta att öva tillsyn och mot organisationen i sin helhet. En av KGB:s metoder var att få in erfarna agenter i församlingarna.

Flera agenter lyckades bli förordnade att utöva tillsyn i organisationen. Dessa falska bröder gjorde allt de kunde för att få predikoverksamheten att sakta farten. De skapade en anda av fruktan och osäkerhet i vilken misstro kunde utvecklas mot de bröder som hade ledningen. Dessutom undanhöll de litteratur från bröderna och överlämnade den till KGB. Enligt en rapport kunde endast två agenter, som arbetade mellan 1957 och 1959, överlämna mer än 500 exemplar av Vakttornet och annan litteratur till KGB.

I mitten av 1950-talet började några bröder förlora tilltron till landskommittén. Det gick rykten om att några av medlemmarna i landskommittén faktiskt samarbetade med KGB och förrådde trogna bröder, däribland dem som duplicerade litteraturen. Ivan Pasjkovskij berättar: ”I april 1959 bildades en ny landskommitté som jag kom att ingå i. Vi var fast beslutna att försvara sanningen, oavsett vad Djävulen försökte göra för att splittra brödraskapet. Den svåraste perioden i Jehovas vittnens historia i Sovjetunionen hade börjat.”

Allteftersom misstron växte slutade vissa bröder  upp med att sända in församlingens rapporter till landskommittén. Förkunnarna i församlingarna fortsatte att vara verksamma i tjänsten och lämnade regelbundet in sina rapporter, men flertalet av förkunnarna visste inte att rapporterna inte längre skickades till landskommittén. År 1958 hade flera tusen förkunnare blivit avskurna från landskommittén av grupper av bröder. I Irkutsk och Tomsk och senare i andra ryska städer fortsatte sådana grupper som avskilt sig från organisationen att växa. I mars 1958 hade de som avskilt sig organiserat sin egen ”landskommitté” i hopp om att den skulle erkännas av alla församlingarna.

Den styrande kretsen använde alla till buds stående medel för att hjälpa bröderna i Sovjetunionen att åter bli enade i sin tillbedjan av Jehova. Alfred Rütimann, som bodde i Schweiz, hade då tillsyn över verksamheten i Sovjetunionen. År 1959 skickade han ett brev till bröderna i Ryssland och förklarade att Jehova endast skulle välsigna dem som strävade efter endräkt och predikade de goda nyheterna om Guds kungarike. Några av de bröder som hade avskilt sig accepterade detta och började göra ansträngningar för att återställa förtroendet för landskommittén. Men det tog flera år innan det var helt återställt. Under hela den här tiden fortsatte landskommittén att tillhandahålla biblisk litteratur genom kurirer. De som hade avskilt sig studerade litteraturen, men de skickade fortfarande inte in sina rapporter för tjänsten på fältet.

KGB fortsatte att så frön av misstro bland bröderna. Några fick avsiktligt förbli fria, medan andra fängslades. Därför fick bröderna i allmänhet intrycket att de vittnen som var fria samarbetade med KGB. Många blev överdrivet misstänksamma och kritiska mot de ansvariga bröderna.

 EN RÄTTEGÅNG SOM FICK STOR PUBLICITET

I en rapport som en myndighetsperson från Irkutsk sände till Moskva hette det: ”[Jehovas vittnen i Irkutsk oblast] hade utvecklat en underjordisk verksamhet i stor skala. Under andra hälften av 1959 upptäckte KGB fem underjordiska tryckerier.” Dessa tryckerier låg i de sibiriska städerna Zima och Tulun samt i byarna Kitoj, Oktjabrskij och Zalari. Efter dessa upptäckter greps de som medverkat till tryckningen.

Fyra bröder som blev gripna i början avgav skriftliga rapporter om tryckeriverksamheten. Det var utredarna som fick bröderna att göra detta. Sedan förvanskade KGB dessa vittnesmål och publicerade dem i lokala tidningar.  Dessa fyra bröder frigavs, och åtta andra greps i stället. Deras rättegång skulle hållas i Tulun i april 1960. KGB förberedde en uppseendeväckande rättegång som skulle få stor publicitet. De planerade att använda de fyra bröder som hade blivit frigivna som vittnen för åklagarsidan. Många i församlingarna fick intrycket att dessa bröder hade börjat samarbeta med KGB.

KGB avsåg också att använda den här skenrättegången för att bryta ner tron hos de eventuella vittnen som var närvarande och att vända lokalbefolkningen emot dem. Med detta i tankarna organiserade KGB före rättegången guidade turer i en av de källare där bröderna hade tryckt litteratur i flera år. Det dröjde inte länge förrän staden surrade av rykten om en underjordisk ”sekt” och dess verksamhet. När dagen för rättegången var inne var lokalen fylld med över 300 personer, däribland tidnings- och tv-reportrar. Några hade till och med kommit ända från Moskva. Många Jehovas vittnen var också närvarande.

FULLSTÄNDIG FÖRVIRRING I RÄTTSSALEN

Men helt oväntat sprack KGB:s plan. De bröder som hade avgett ett vittnesmål hade insett sitt misstag. Dagen före rättegången beslöt de sig alla för att göra allt de kunde för att ge ära åt Jehova. Under rättegången förklarade de att de hade blivit förda bakom ljuset och att deras vittnesmål hade förvanskats. Sedan sade de: ”Vi är beredda att sitta på fångarnas bänk tillsammans med våra bröder.” Det rådde fullständig förvirring i rättssalen.

Under korsförhöret lyckades de bröder som stod inför rätta svara utan att blanda in andra. När domaren till exempel frågade Grigorij Timtjuk vem som hade byggt tryckeriet i hans hus svarade han: ”Det gjorde jag.” När han fick frågan vem som hade tryckt litteraturen  svarade han: ”Jag tryckte den.” När han tillfrågades om vem som hade spritt litteraturen svarade han: ”Jag spred den.” Och när han tillfrågades om vem som hade köpt och levererat papperet svarade han än en gång: ”Jag gjorde det också.” Sedan frågade åklagaren: ”Vem är du egentligen? Är du din egen chef, leverantör och arbetare?”

”DET HÄR BREVET VÄRMDE VÅRA HJÄRTAN”

När det visade sig att åklagaren inte hade några vittnen, anklagade han bröderna för att konspirera med utlänningar. Som bevis hade han ett brev från Nathan H. Knorr från Betel i Brooklyn. Michail Savitskij, en av de bröder som var med vid rättegången, säger: ”Åklagaren började högläsa ett brev som broder Knorr hade skickat till bröderna i Sovjetunionen och som KGB hade lyckats få tag på. Detta var en underbar gåva från Jehova till alla oss vittnen som var närvarande i lokalen. Det här brevet värmde våra hjärtan! Vi fick höra visa råd från Bibeln och uppmuntran att kärleksfullt betjäna våra medtroende och att vara trogna under prövningar. Jehovas vittnen uppmanades också att förtrösta på Gud i allt, att be honom om vishet och vägledning och även att samarbeta med förordnade bröder. Åklagaren läste brevet från början till slut. Vi lyssnade mycket uppmärksamt. Det kändes som om vi var med vid en sammankomst!” Trots att domstolen dömde bröderna till långa fängelsestraff förblev de närvarande ändå fast beslutna att tjäna Jehova.

MED GLÄDJE ÅTER FÖRENADE I TILLBEDJAN

KGB trodde att de hade lyckats få slut på Jehovas vittnens verksamhet i Sovjetunionen, och därför planerade de för det slutliga dråpslaget. År 1960 spärrades över 450 bröder helt oväntat in i ett och samma läger i Mordvinien.  Bland dessa fanns de som tog ledningen i båda grupperna av bröder – både den grupp som hade avskilt sig från organisationen och den som inte hade gjort det. KGB trodde att detta skulle leda till att organisationen helt splittrades. En nedsättande artikel i lägrets tidning förklarade vilka som väntades strida med varandra. Men tack vare att bröderna utnyttjade möjligheten att få vara tillsammans kunde de enas.

Iov Andronik berättar: ”De ansvariga bröderna vädjade till varje vittne, inbegripet dem som hade avskilt sig, att vinnlägga sig om endräkt. De riktade särskilt uppmärksamheten på Vakttornet för 1 september 1961 i den ryska upplagan, som hade en artikel med rubriken ’Endräkt mellan alla människor av en god vilja utlovad’. Artikeln innehöll principer och exempel som visade hur Jehova lett sitt folk i forna tider. Den behandlade också  hur viktigt det var att alla vinnlade sig om att bevara friden och endräkten inom den kristna församlingen. Genom att noggrant studera artikeln insåg många värdet av teokratisk endräkt och reagerade positivt.”

LÄKANDE ANDLIG MAT

Den här artikeln i Vakttornet hjälpte också de vittnen som inte var i fängelse att återfå enheten. De bröder som var förordnade att ta ledningen läste den och bad tillsammans. I artikeln stod det att när broder Rutherford var sjuk och höll sitt sista tal vid ett konvent i augusti 1941, hade han uppmanat bröderna att hålla fast vid Jehovas organisation och att inte följa någon mänsklig ledare. Han hade sagt: ”Varenda gång som någonting uppstår och börjar tillväxa, säger folk, att det är en människa som är ledare och har många anhängare. ... Om ni som äro här tro, att jag endast är en av Herrens tjänare och att vi arbeta tillsammans skuldra vid skuldra i enighet för att tjäna Gud och Kristus, så säg Ja.” Ett enstämmigt ”Ja!” hördes starkt och otvetydigt.

Michail Savitskij berättar: ”Det vittnena i Sovjetunionen vid den här tiden var i särskilt behov av var sådan enhet. Vi var så tacksamma mot Jehova för att han kärleksfullt och tålmodigt gav oss andlig hjälp. En broder som hade avskilt sig från organisationen bad mig omedelbart om att få tidskriften. Han sade: ’Ge mig  den så att vi kan läsa upp detta för bröderna i Bratsk och på andra platser.’ Jag sade till honom att vi endast hade ett exemplar av det här numret. Men han försäkrade mig om att han skulle lämna tillbaka det efter en vecka. Det gjorde han också, och dessutom lämnade han in rapporterna från lång tid tillbaka över tjänsten på fältet från många församlingar. Hundratals bröder och systrar återvände till den enade familjen av Jehovas tillbedjare.”

Ivan Pasjkovskij, medlem av landskommittén i över tre årtionden, berättar: ”Genom en broder som kom från utlandet frågade vi broder Knorr om han ville be alla bröder i vårt land att vara enade och att underordna sig teokratisk ordning. Broder Knorr gick med på detta, och 1962 fick vi 25 exemplar av hans brev på två språk, engelska och ryska. Det här brevet fick verkligen många att vakna upp.”

FÅREN LYSSNAR TILL HERDENS RÖST

Landskommittén arbetade hårt för att förena bröderna. Det var inte lätt under de rådande förhållandena. På sommaren 1962 hade ett helt område åter förenats med organisationen. Andligt mogna bröder förordnades till att utgöra en särskild kommitté. Jehova välsignade dessa bröders ansträngningar och gav dem av ”visheten från ovan”. (Jak. 3:17) Aleksej Gaburjak, kretstillsyningsman mellan 1986 och 1995, berättar: ”År 1965 sammanträffade vi med landskommittén i Usolje-Sibirskoje. Kommittén bad oss att söka upp alla de bröder och systrar som hade blivit skingrade på grund av förvisningar, fängelsevistelser och motsättningar och att återförena dem med församlingarna. Vi fick några adresser till att börja med. Mitt distrikt omfattade Tomsk oblast och Kemerovo oblast och även städerna Novokuznetsk och Novosibirsk. Andra bröder förordnades till andra distrikt.  Vi skulle organisera församlingar och enskilda grupper samt förordna och öva ansvariga bröder i dessa församlingar. Dessutom måste vi planera rutter för leverans av litteratur och organisera församlingsmöten under de förhållanden som rådde under förbudet. Vi hade på kort tid besökt 84 bröder och systrar som hade förlorat kontakten med organisationen. Vi var verkligen glada över att Jehovas ’får’ återigen lyssnade till den rätte herdens röst och tjänade honom tillsammans med hans folk.” (Joh. 10:16)

Snart hade många som hade avskilt sig återförenats med landskommittén och börjat skicka in sina rapporter över tjänsten på fältet. År 1971 hade över 4 500 förkunnare återförenats med Jehovas organisation. I mitten av 1980-talet fortsatte predikoverket trots att det fortfarande var förbjudet, och nya kom in i församlingarna.

VÄRDEFULLA BITAR AV FILM

Att kopiera andlig mat inbegrep alltid ett enormt arbete för de försiktiga men modiga bröderna i Sovjetunionen. Men hur fick de tag i den andliga maten från början?

Ett av de vanligaste sätten var genom mikrofilm. Bröderna arbetade i ett grannland och mikrofilmade våra tidskrifter, böcker och broschyrer som hade getts ut på ryska och ukrainska, men också på många andra språk. Detta utfördes omsorgsfullt sida för sida med hjälp av en mikrofilmskamera med rullfilm på 30 meter. Allt som publicerades mikrofilmades många gånger om, och man producerade många exemplar för att underlätta spridningen. Under årens lopp uppgick detta till många kilometer av andlig mat på mikrofilm. För att göra det lättare att handskas med mikrofilmen klippte bröderna  den i omkring 20 centimeter långa remsor. Sedan kunde den föras in i Sovjetunionen av kurirer.

UNDERJORDISKA TRYCKERIER I SIBIRIEN

Det var ett svårt arbete att duplicera biblisk litteratur, men Jehova välsignade det. Enbart under 1949 och 1950 duplicerade och spred bröderna 47 165 exemplar av olika publikationer till församlingarna. Dessutom rapporterade landskommittén att det under samma period och trots intensivt motstånd hade hållits 31 488 möten i landet.

Efterfrågan på litteratur växte hela tiden, och detta skapade ett behov av nya tryckerier. Stach Savitskij säger: ”År 1955 organiserades ett underjordiskt tryckeri i vårt hem. Eftersom min far inte var ett Jehovas vittne, måste vi be honom om lov. Under omkring två månader grävde vi ut ett rum under vår förstukvist som mätte ungefär två gånger fyra meter. Vi grävde ut omkring 30 kubikmeter jord, och vi var tvungna att bära undan den här jorden och gömma den för att ingen skulle lägga märke till den. När vi hade grävt till ett djup av en och en halv meter under markytan stötte vi på permafrost. Medan vi var på vårt förvärvsarbete försökte mor tina upp den frusna jorden genom att göra upp en liten eld med torr ved och elda utan att dra till sig grannarnas uppmärksamhet. Senare brädfodrade vi det utgrävda utrymmet för att skapa ett golv och ett innertak. När det var klart flyttade ett gift par in. De skulle arbeta och bo i detta källarutrymme. Mor tog hand om dem och lagade mat och tvättade åt dem. Detta tryckeri var i gång till 1959.

År 1957 frågade den broder som hade tillsyn över dupliceringen av litteratur mig: ’Kan du arbeta i tryckeriet? Vi måste framställa minst 200 tidskrifter i månaden.’  Först gjorde jag 200 och sedan 500 tidskrifter. Men efterfrågan på litteratur växte hela tiden. Vi var tvungna att utföra arbetet om natten, eftersom vi som var landsförvista arbetade på dagarna och hade ledigt bara en dag i veckan.

När jag kom hem från arbetet gick jag ner i tryckeriet. Jag sov nästan aldrig, eftersom en tryckning måste fullföljas när den väl hade påbörjats. Trycksvärtan skulle annars torka, och därför var det omöjligt att avbryta arbetet och fortsätta det vid ett annat tillfälle. Ibland var jag tvungen att trycka 500 sidor och sedan gå över dem och göra små korrigeringar med en nål så att texten skulle bli tydlig. Det var mycket dålig ventilation, och därför var det svårt att få sidorna att torka när de väl var tryckta.

Jag levererade de tryckta tidskrifterna på natten till staden Tulun, två mil hemifrån. Jag visste inte exakt vart de tog vägen därifrån, men jag visste att den här litteraturen användes av vittnen i Krasnojarsk, Bratsk, Usolje-Sibirskoje och andra städer.

År 1959 frågade de ansvariga bröderna mig om jag ville hjälpa till med att bygga ett nytt tryckeri intill järnvägsstationen i Tulun. Jag arbetade återigen med sådant som jag hade gjort tidigare i samband med det första tryckeriet, till exempel att gräva ut jord och installera belysning. Jehova gav oss vishet. Sedan flyttade en familj in och arbetade där i ungefär ett år. Till slut upptäckte KGB tryckeriet. I den lokala tidningen kunde man läsa att belysningen var installerad på ett sådant sätt att till och med erfarna elektriker hade svårt att förstå hur det var gjort.

Förutom vår familj så var det inte många bröder som kände till mitt arbete i tryckeriet. Eftersom bröderna och systrarna i församlingen inte såg till mig på kvällarna var  de oroliga för min andlighet. De brukade komma hem till mig för att uppmuntra mig, men jag var aldrig hemma. Ja, på grund av den fullständiga övervakningen på den tiden kunde tryckeriet endast skötas i största hemlighet.”

DUPLICERING AV LITTERATUR I MOSKVA

Myndigheterna var väl medvetna om att vittnena var i stort behov av biblar och biblisk litteratur. Upprepade förfrågningar från den styrande kretsen om att få lov att trycka eller föra in biblisk litteratur i landet fick antingen avslag eller blev ignorerade. Eftersom det var sådan brist på litteratur, sökte bröderna hela tiden efter sätt att duplicera litteratur i olika delar av landet, Moskva inbegripet, för att kunna förse församlingarna och grupperna med andlig mat.

År 1957 dömdes Stepan Levitskij till tio års fängelse för att han hade ett enda exemplar av Vakttornet, som upptäcktes under en duk på matsalsbordet. Stepan berättar: ”Efter tre och ett halvt år upphävde högsta domstolen min dom. Innan jag blev frigiven rekommenderade bröderna att jag flyttade till någon plats i närheten av Moskva för att predika och ta del i annan andlig verksamhet där. Jag hittade ett ställe två timmar från Moskva och började predika i de olika delarna av huvudstaden. Jehova välsignade dessa ansträngningar, och efter några år organiserades en grupp av bröder och systrar i Moskva. År 1970 blev jag förordnad till en krets som omfattade Moskva, Leningrad (nu Sankt Petersburg), Gorkij (nu Nizjnij Novgorod), Orjol och Tula. Jag fick ansvaret att förse församlingarna med litteratur.

Jag var övertygad om att det var Jehovas vilja att Moskva och andra delar av Ryssland skulle få en tillräcklig mängd biblisk litteratur. I bön till Jehova gav jag  uttryck åt min villighet att göra mer när det gällde detta. Snart blev jag bekant med en man som arbetade inom tryckeribranschen och som hade kontakt med flera tryckerier i Moskva. I förbigående frågade jag honom om det var möjligt att få trycka en liten upplaga av en bok vid något tryckeri i Moskva.

’Vad då för en bok?’ frågade han.

’Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset’, svarade jag nervöst.

Han hade en nära vän som arbetade i ett tryckeri. Vännen var kommunist och ledare för en partiorganisation. Mot kontant betalning var han villig att trycka en liten upplaga av en bok. Det var verkligen underbart för  bröderna att få hålla den här bibelförklarande boken i händerna.

Det var stora risker både för mig och för tryckaren att trycka vår litteratur på det här sättet. När en viss mängd hade kommit ut ur pressen, vanligtvis på natten, måste den snabbt föras ut ur tryckeriet utan att någon lade märke till det. Jehova välsignade det hela, och mycket biblisk litteratur trycktes vid det här tryckeriet, till exempel böckerna ”Sanningen skall göra eder fria”, Sanningen som leder till evigt liv och till och med sångboken! Detta var verkligen mat i rätt tid för oss. (Matt. 24:45) Vi kunde använda det här tryckeriet i nio år.

Men en dag kom tryckeriföreståndaren helt oväntat in på tryckeriet medan en av våra publikationer höll på att tryckas. Tryckaren ställde snabbt om pressen och började trycka en hälsotidskrift. Men eftersom han hade bråttom förde han av misstag in sex sidor av vår publikation i tidskriften. Föreståndaren tog ett nytryckt exemplar till sitt kontor. När hon läste tidskriften blev hon mycket överraskad över att hitta stoff som helt uppenbart inte hörde hemma där. Hon kallade in tryckaren och frågade hur det här stoffet hade hamnat i tidskriften. Därefter tog KGB upp fallet. Under hot om ett långt straff berättade tryckaren allt han visste. Detta ledde till att KGB snabbt tog reda på vad jag höll på med, eftersom jag var det enda vittnet för Jehova i Moskva som de kände till. Jag dömdes till fem och ett halvt år i fängelse.” Tryckaren fick tre år.

”MÅ HARMAGEDDON KOMMA!”

Många bröder och systrar fick sitta länge i fängelse. Grigorij Gatilov satt 15 år i fängelse. Han berättar: ”Det sista fängelset jag satt i hade ett romantiskt namn – Den vita svanen. Det låg i en naturskön trakt i  Kaukasus högst upp på ett av fem berg. Kurorten Pjatigorsk breder ut sig mellan dessa berg. I det här fängelset fick jag under ett helt år tillfälle att tala med olika människor om sanningen. Min cell var ett underbart ’distrikt’ att predika på, och jag behövde inte ens gå någonstans. Fångvaktarna förde in nya fångar i cellen och förde ut dem efter några dagar, men jag satt hela tiden kvar. Det var bara sällan som de förde mig till en annan cell. Jag försökte vittna utförligt om Jehovas rike för alla. Många hade frågor om Harmageddon. Några fångar var förvånade över att någon kunde sitta så länge i fängelse för sin tros skull. ’Varför avsäger du dig inte din tro och åker hem?’ frågade medfångar och ibland även fångvaktare. Jag blev glad varje gång någon av dem visade ett uppriktigt intresse för sanningen. En gång såg jag hur någon hade klottrat på väggen i en cell: ’Må Harmageddon komma!’ Det fanns inte så mycket att glädja sig åt i fängelset, men jag var glad över att kunna tala om sanningen.”

”FINNS DET NÅGRA JONADAB-VÄNNER HÄR?”

Många kristna systrar som var nitiska i Jehovas tjänst fick också sitta i läger. (Ps. 68:11) Zinaida Kozyreva berättar hur systrarna visade kärlek mot varandra och mot fångar som inte var vittnen: ”År 1959, mindre än ett år efter mitt dop, fördes Vera Michajlova, Ljudmila  Jevstafjeva och jag till ett läger i Kemerovo i Sibirien. I lägret fanns det 550 fångar. Det stod många kvinnor vid ingången till lägret när vi kom.

’Finns det några Jonadab-vänner här?’ frågade de.

Vi insåg att detta var våra kära systrar. De gav oss genast mat och började ställa frågor till oss. De utstrålade värme och innerlig kärlek, något som jag aldrig hade upplevt i min egen familj. Eftersom vi var nya i lägret gav dessa systrar oss stöd och hjälp. (Matt. 28:20) Det stod snart klart för oss att det andliga undervisningsprogrammet här var väl organiserat.

Vi blev verkligen som en familj. Vi hade särskilt trevligt under sommaren när vi skördade hö. Lägerledningen var inte rädd för att vi skulle rymma eller bryta mot lägrets regler. En enda soldat höll vakt över 20 eller 25 systrar, fastän det egentligen var vi som vaktade honom. Närhelst det kom någon väckte vi honom, så att han inte skulle bli straffad för att han sov när han var i tjänst. Medan han sov samtalade vi om andliga frågor under våra raster. Det hela fungerade bra både för honom och för oss.

I slutet av 1959 skickades några systrar och jag till ett rymningssäkert läger. Vi sattes i en kall cell med ett fönster som saknade ruta. På natten fick vi sova på en träbrits, och på dagen arbetade vi. Ledningen gav oss i uppgift att sortera grönsaker och iakttog hur vi uppförde oss. Så snart de blivit övertygade om att vi inte stal som de andra fångarna gav de oss lite hö att sova på och satte in en fönsterruta. I det här lägret satt vi i ett år, sedan blev alla vi systrar skickade till en öppen anstalt i Irkutsk.

I det lägret fanns det omkring 120 systrar. Här satt vi i ett år och tre månader. Den första vintern var ohyggligt  kall, och det var mycket snö. Vi utförde hårt fysiskt arbete i ett skogshuggarläger. Förmännen visiterade oss ofta och letade efter litteratur. Det verkade som om detta var det enda sättet för dem att få tiden att gå. Vi hade redan lärt oss konsten att gömma vår litteratur, och ibland gömde vi den alltför väl. En gång gömde Vera och jag papperslappar med dagens text så bra att vi inte kunde hitta dem i våra egna arbetsjackor. Men en förman hittade dem, och Vera och jag sattes i isoleringscell i fem dagar. Det var kallare än 40 minusgrader ute, och det var frost på väggarna i cellen, som saknade uppvärmning.

I cellen fanns det små betonghyllor som bara var stora nog för att sitta på. När vi frös mycket satte vi fötterna mot väggen, och med ryggarna mot varandra somnade vi i den ställningen. När vi plötsligt vaknade brukade vi hoppa upp av fruktan för att frysa ihjäl i sömnen. Vi fick ett glas hett vatten och 300 gram mörkt bröd om dagen. Trots detta var vi glada eftersom Jehova gav oss kraft som var ’över det normala’. (2 Kor. 4:7) Systrarna var särskilt snälla mot oss när vi fick lov att komma tillbaka till baracken. De hade lagat varm mat åt oss och värmt vatten så att vi kunde tvätta oss.”

”KUNDE KOMMA ÖVERENS MED ANDRA”

Zinaida fortsätter: ”Det var inte lätt att predika i det här lägret, eftersom det var få fångar och alla kände vittnena. I den här situationen var principen i 1 Petrus 3:1 tillämplig. Vi kallade det att predika utan ord. Vi höll vår barack ren och snygg och var vänliga och trevliga mot varandra. (Joh. 13:34, 35) Dessutom hade vi goda relationer till dem som inte var vittnen. Vi försökte uppföra oss så som Guds ord lär, och vi var uppmärksamma på andras behov. Ibland kunde vi hjälpa dem som inte var vittnen på olika sätt. En syster hjälpte till exempel gärna  andra fångar som behövde göra någon matematisk uträkning. Många insåg att Jehovas vittnen var annorlunda än människor som hade andra trosuppfattningar.

År 1962 överfördes vi från lägret i Irkutsk till ett läger i Mordvinien. Här försökte vi också vara snygga och prydliga och ha en god personlig hygien. Våra sängar var alltid rena och snyggt bäddade. Omkring 50 fångar bodde i vår barack, och de flesta var våra systrar. Det var endast systrarna som städade baracken, eftersom de andra fångarna inte tyckte om att utföra sådant arbete. Golven i baracken skurades alltid med sand, och lägerledningen gav oss det vi behövde för detta. De nunnor som bodde tillsammans med oss i baracken vägrade att städa, och de intellektuella ville inte heller göra det, så det hängde i huvudsak på oss om det skulle vara rent. När någon syster blev frigiven skrev man i rapporten om hennes karaktär att hon var ’anpassbar och kunde komma överens med andra’.”

HÖGA BLOMMOR GAV OSS ETT BRA SKYDD

”En gång”, säger Zinaida, ”skrev flera systrar hem och bad om frön till växter med stora blommor. Vi sade till lägerledningen att vi skulle vilja så lite vackra blommor och bad därför att få in lite bördig svart jord i lägret. Till vår förvåning gick de villigt med på det. Vi gjorde blomsterrabatter längs baracken och långa stigar kantade med blommor. Snart var lägret fullt av rosor, borstnejlikor och andra vackra och, viktigast av allt, höga blommor. Vackra dahlior och höga krysantemum i olika färger blommade i den mittersta rabatten. Där promenerade vi, studerade Bibeln bakom blommorna och gömde litteratur i de frodiga rosenbuskarna.

Vi höll möten medan vi promenerade. Vi delade upp oss i grupper på fem. Var och en av oss lärde sig i förväg  ett stycke utantill ur en biblisk publikation. Efter en inledande bön läste vi sedan i tur och ordning upp våra stycken och resonerade om dem. Efter en avslutande bön fortsatte vi vår promenad. Våra exemplar av Vakttornet var mycket små [i likhet med exemplaret på bilden på sidan 161]. Vi studerade något varje dag, i synnerhet dagens text, och redogjorde för olika delar av våra möten, som vi höll tre gånger i veckan. Dessutom försökte vi lära oss hela kapitel ur Bibeln utantill och läste upp dem för varandra för att styrka oss. Därför blev vi inte alltför upprörda om ledningen råkade hitta vår litteratur och konfiskerade den.

Trots att lägerledningen genom de andra fångarna  försökte få reda på hur vår verksamhet var organiserad i lägret, var många av fångarna välvilligt inställda till oss. Olga Ivinskaja, vän till den berömde poeten och författaren Boris Pasternak som fick nobelpriset i litteratur, bodde i samma barack som vi. Hon var författare, och eftersom hon var välvilligt inställd till oss vittnen fascinerades hon över att se hur väl vi var organiserade. Jehova gav oss vishet, i synnerhet så att vi kunde få tag på andlig mat.” (Jak. 3:17)

”NU FÅR DET VARA NOG”

”Litteraturen kom till oss på olika sätt”, fortsätter Zinaida. ”Det var ofta uppenbart att Jehova själv övervakade det hela, precis som han hade lovat: ’Jag skall under inga omständigheter släppa dig, inte heller under några omständigheter överge dig.’ (Hebr. 13:5) Ibland förblindade han helt enkelt ögonen på vakterna. En gång på vintern när vår arbetsstyrka kom in genom portarna i lägret visiterade vakterna oss som vanligt genom att låta oss klä av oss alla våra kläder. Jag kom in sist och hade aktuell litteratur under två par byxor.

På grund av att det var så kallt bar jag kläder i lika många lager som en lök! Först sökte den kvinnliga vakten igenom min vinterkappa, sedan en kviltad jacka som jag hade under. Jag beslöt att dra ut på processen i förhoppningen att hon skulle tröttna. Jag tog sakta av mig en tröja och sedan en till. Medan hon noggrant genomsökte dem tog jag sakta av mig flera halsdukar, därefter en väst och sedan en skjorta och så en till. Då det återstod två par byxor och filtstövlarna tog jag sakta av mig den ena stöveln och så den andra, och sedan började jag lika sakta ta av mig det översta paret byxor. Då tänkte jag: Vad skall jag göra nu? Om hon säger att jag skall ta av mig det sista paret måste jag rusa i väg och kasta litteraturen  till systrarna. Så snart jag tagit av mig det första paret byxor skrek den kvinnliga vakten irriterat: ’Nu får det vara nog! Försvinn ut härifrån!’ Jag klädde på mig kvickt och sprang in i lägret.

Varifrån fick vi då litteraturen? Bröderna lade den på ett ställe som vi hade kommit överens om tidigare, och vi brukade turas om att hämta den och föra in den i lägret. När litteraturen väl var inne i lägret gömde vi den på ett säkert ställe, som vi bytte emellanåt. Vi skrev också hela tiden av litteratur för hand och gömde kopiorna. Vi arbetade under filtar i det ljus som kom in genom fönstret från en gatlykta. Vi släppte in ljuset genom en liten öppning i filten. Vi höll på oavbrutet för att inte slösa bort en enda minut. Till och med när vi gick till  matsalen hade vi alla med oss en papperslapp med ett bibelställe.”

”NU ÄR DET ER TUR”

År 1965 gav sovjetregimen helt oväntat order om att man skulle frige alla vittnen som hade förvisats till Sibirien mellan 1949 och 1951. Men flertalet bröder och systrar fick inte återvända dit där de hade bott tidigare. De som inte ville stanna i Sibirien beslöt sig för att flytta till en trakt där behovet av förkunnare var större.

Magdalina Belosjitskaja säger: ”Vi var förvisade till Sibirien i nästan 15 år. På vintern kunde temperaturen sjunka till minus 60 grader, och på sommaren kom det svärmar av bromsar och myggor som till och med angrep ögonen på oss. Med Jehovas hjälp överlevde vi allt. Men det var verkligen underbart att vi kunde så sanningens säd på dessa kalla sibiriska distrikt. Varje månad i 15 år fick vi gå till övervakarens kontor och underteckna en försäkran om att vi inte hade för avsikt att rymma från den plats dit vi hade förvisats. Han kom ibland hem till oss på besök på kvällen. Då brukade han vara särskilt vänlig mot oss och ställa många frågor om Bibeln  och vad som krävdes för att leva efter den. Han brukade fråga vad som fick oss att välja det här levnadssättet när vi visste att vi skulle bli förföljda för det. En gång frågade vi honom om det fanns något hopp om att vi skulle bli frigivna. Han öppnade handen och visade handflatan och frågade om det fanns något hopp om att det skulle kunna växa hår där.

’Nej’, svarade jag.

’Det är ungefär lika hoppfullt för er’, fortsatte han. Sedan sade han efter att ha tänkt lite: ’Om nu inte er Gud skulle ingripa på något sätt och utföra ett underverk för er.’

En sommardag 1965 gick jag till järnvägsstationen för att posta ett brev. Övervakaren, som fick se mig på långt håll, ropade: ’Magdalina, vart är du på väg utan lov?’

’Jag är inte på väg någonstans än’, sade jag. ’Jag skall bara posta ett brev.’ Sedan kom han fram till mig och sade: ’Ni kommer att bli frigivna i dag. Nu är det er tur.’ Därefter gav han mig en menande blick som om han ville säga: ’Gud har befriat er!’ Jag kunde inte tro att det var sant!

Vi fick lov att flytta vart som helst i Sovjetunionen utom till det ställe där vi bott tidigare. Det var som om vi hörde Jehovas röst säga: ’Sprid ut er och predika. Dröj inte, nu är det tid att predika, så sprid ut er.’ Om vi hade fått tillstånd att återvända hem hade många av oss velat slå sig ner på sin hemort. Men eftersom vi inte fick lov till detta flyttade vi alla till nya platser. Vår familj beslöt sig för att slå sig ner i Kaukasien.”

Tusentals vittnen spreds ut över hela Sovjetunionen. Samma år frågade en tjänsteman vid en statlig konferens helt förvirrad: ”Kan någon tala om för mig hur denna  jehovistsekt har hamnat i vår nya stad, som nyligen byggts av unga volontärer? En ren ny stad, och så plötsligt dyker den här jehovistsekten upp!” Myndigheterna visste helt enkelt inte vad de skulle ta sig till med vittnena. Ingen kan stå i vägen för Guds löfte att uppfylla jorden med ”kunskapen om Jehova”. (Jes. 11:9)

”NI HAR ’HELIGT VATTEN’”

Vittnena sändes till arbetsläger för sin predikoverksamhet. Nikolaj Kalibaba, som satt många år i sådana läger, berättar: ”Fyra av oss sändes till ett arbetsläger i byn Vichorevka i Irkutsk oblast, där det fanns omkring 70 bröder. Det fanns inte något dricksvatten i lägret. Den enda vattenledningen var förbunden med avloppssystemet, och därför var det farligt att dricka vattnet. Maten var inte heller ätlig, men Jehova hjälpte oss. I det här lägret var det bara vittnena som ville arbeta. Vi var duktiga på att arbeta. Så snart ledningen insåg detta skickade de oss att arbeta i andra lägerområden. Vi kunde ta med oss dricksvatten i hinkar tillbaka. Många fångar kom till oss och sade: ’Vi har hört att ni har ”heligt vatten”. Ge oss åtminstone ett halvt glas.’ Vi delade naturligtvis med oss av vårt vatten.

Bland fångarna fanns det godhjärtade människor. Några av dem var tidigare tjuvar och andra brottslingar. De lärde känna sanningen och blev Jehovas vittnen. Andra verkade vara emot sanningen och motstod oss öppet. Men vid ett tillfälle när en talare kom till vårt läger för att hålla en föreläsning mot Jehovas vittnen trädde dessa personer upp till vårt försvar och sade att föreläsningen innehöll förtal av vittnena.”

”VI KOMMER TILL ER I GRUPPER”

Bröderna bad Jehova om vishet och tänkte hela tiden på hur de skulle kunna utnyttja situationen till att främja  Rikets intressen. Nikolaj fortsätter: ”Vi fick höra att vi snart skulle förflyttas till ett annat läger, ett läger som låg i Mordvinien, inte långt från Moskva. Innan vi for hände något intressant. Till vår förvåning kom några officerare och förmän som hade vaktat Jehovas vittnen i flera år och sade: ’Vi vill att ni skall sjunga era sånger för oss och berätta mer om vad ni tror. Vi kommer till er i grupper på mellan 10 och 20 personer, och kanske fler.’

Eftersom de var rädda för vad som skulle kunna hända med oss och med dem, sade de att de skulle ställa ut soldater som höll vakt över den plats där vi skulle träffas. Vi sade att eftersom vi hade större erfarenhet av detta, så skulle vi också ställa ut våra egna vakter. Deras vakter arbetade precis som våra – soldater stod med jämna mellanrum mellan vakthuset och vår mötesplats.  Föreställ dig detta! En grupp vittnen sjöng sånger för en grupp officerare och förmän, och sedan höll en broder ett kort tal över ett bibliskt ämne. Det var precis som om vi var i en av Jehovas vittnens Rikets salar. På det sättet hade vi flera möten med grupper av intresserade personer. Vi såg hur Jehova tog vård inte bara om oss, utan också om dessa uppriktiga människor.

Vi förde med oss många tidskrifter från det här lägret till lägret i Mordvinien. Där satt många vittnen. Bröderna gav mig en resväska med dubbla sidor, där man kunde ha litteratur. Allt var gjort på ett sådant sätt att resväskan vid en visitation inte skulle dra till sig onödig uppmärksamhet från förmännen. Vi visiterades mycket noggrant vid lägret i Mordvinien. En förman tog min resväska och utropade: ’Vad tung den är! Det måste finnas en skatt i den!’ Helt oväntat ställde han min resväska och andra saker åt sidan och började söka igenom de andras tillhörigheter. Efter genomsökningen sade en annan förman: ’Ta dina saker och gå!’ Min resväska undersöktes inte, och jag förde därför in ett förråd av aktuell andlig mat i baracken, något som det rådde stort behov av.

Dessutom hade jag mer än en gång handskrivna traktater i mina kängor. Eftersom jag har stora fötter fanns det alltid gott om plats för många papper i mina kängor. Jag packade dem under innersulan och smorde in kängorna med rikligt med fett. Det här fettet var väldigt halt och luktade förskräckligt, och därför höll sig förmännen långt borta från mina kängor.”

”FÖRMÄNNEN HÖLL ETT ÖGA PÅ OSS, OCH JAG HÖLL ETT ÖGA PÅ DEM”

Nikolaj fortsätter: ”I lägret i Mordvinien satte bröderna mig att ha tillsyn över dupliceringen av biblisk litteratur. En av mina uppgifter var att iaktta förmännen så  att de som skrev av litteraturen för hand skulle få tid att gömma allt. Förmännen höll ett öga på oss, och jag höll ett öga på dem. Vissa förmän, som var beslutna att ta oss på bar gärning, brukade komma in i baracken plötsligt och ofta. Det var dem som det var allra svårast att hålla koll på. Andra förmän kom in i baracken bara en gång om dagen. De var mer toleranta och skapade inte några problem för oss.

Under den här tiden skrev vi av från originalen, som vi gömt på säkra platser. Flera original förvarades i kaminen, till och med i kaminen på lägerföreståndarens kontor. De bröder som städade hos honom hade tillverkat ett speciellt utrymme i kaminen, och där förvarade vi värdefulla original av många nummer av Vakttornet. Hur noga förmännen än visiterade oss var originalen alltid i tryggt förvar på föreståndarens kontor.”

Bröderna blev skickliga på att gömma litteratur. Ett favoritställe var fönsterbrädan. Bröderna lärde sig till och med att gömma litteratur i tandkrämstuber. Endast två eller tre bröder visste var originalen förvarades. När det uppstod ett behov tog en av dem fram originalet och skrev av det för hand och lade sedan tillbaka det på dess plats. Därigenom var originalen alltid i tryggt förvar. De flesta bröder betraktade det som ett privilegium att få arbeta med att göra avskrifter, och det trots risken att hamna i isoleringscell i 15 dagar. Viktor Gutshmidt berättar: ”Av tio år i läger satt jag omkring tre år i isoleringscell.”

VAKTTORNET I SPINDELVÄVSSKRIFT

Bröderna fick intrycket att lägerledningen hade utvecklat ett speciellt system för att söka reda på och konfiskera biblisk litteratur från vittnena. Vissa officerare  var särskilt nitiska i fråga om detta. Ivan Klimko berättar: ”En gång i läger nr 19 i Mordvinien förde soldater med hundar bort bröderna från lägerområdet och gjorde en noggrann genomsökning. Alla vittnen fick ta av sig kläderna, till och med de trasor som de hade på fötterna. Men bröderna hade klistrat fast några handskrivna sidor på fotsulorna, och dessa undgick att bli upptäckta. De hade också gjort mycket små broschyrer som de kunde ha mellan fingrarna. När vakterna beordrade alla att räcka upp händerna satt broschyrerna fast mellan fingrarna, och återigen räddades några av dem.”

Det fanns andra sätt att skydda den andliga maten. Aleksej Nepotjatov säger: ”Några bröder kunde skriva det som man kallade för spindelvävsskrift. En blyertspenna vässades så att den blev mycket vass, och på varje rad i en anteckningsbok med rutat papper skrev man tre eller fyra rader. En tändsticksask kunde innehålla fem eller sex exemplar av Vakttornet skrivet med den här fina skriften. Man måste ha mycket god syn för att kunna skriva så smått, och man måste också kunna klara av den ansträngning som detta innebar. När allt ljus hade släckts och alla andra hade somnat brukade dessa bröder skriva under en filt. Det enda tillgängliga ljuset kom från en dålig glödlampa  vid ingången till baracken. Om man skulle hålla på med detta i några månader förstörde man sin syn. Ibland såg en vakt att någon skrev, och om han var vänligt inställd till oss kunde han säga: ’Du bara skriver och skriver. Skall du aldrig sova?’”

Broder Klimko berättar: ”Vid ett tillfälle förlorade vi mycket litteratur och till och med Bibeln. Allt detta hade gömts i en broders benprotes. Efter att ha tvingat brodern att ta av sig benprotesen slog vakterna sönder den. De fotograferade de kringspridda sidorna och publicerade bilderna i lägrets tidning. Men detta var till hjälp, eftersom det än en gång visade många att det Jehovas vittnen höll på med helt och hållet var av religiös natur. Efter den här upptäckten sade den skadeglade lägerföreståndaren till bröderna: ’Detta är ert Harmageddon!’ Men nästa dag rapporterade någon till honom att Jehovas vittnen åter träffades, sjöng sånger och läste som vanligt.”

ETT SAMTAL MED CHEFSÅKLAGAREN

Under slutet av 1961 kom chefsåklagaren i sovjetrepubliken Ryssland till lägret i Mordvinien för att inspektera det. När han gick igenom lägret kom han till den barack där vittnena bodde. Chefsåklagaren lät bröderna ställa några frågor. Viktor Gutshmidt berättar: ”Jag frågade: ’Tror du att Jehovas vittnens religion är farlig för det sovjetiska samhället?’

’Nej, det tror jag inte’, sade han. Men senare i samtalet råkade han säga: ’Enbart under 1959 tilldelades Irkutsk oblast en summa på fem miljoner rubel för att ta itu med vittnena.’

Med detta menade han att myndigheterna var väl införstådda med vilka vi var, eftersom de hade använt fem miljoner rubel av statliga medel för fångvården till att få  klarhet i vilka Jehovas vittnen var. Detta var oerhört mycket pengar. På den tiden kunde man köpa en fin bil eller ett fint hus för fem tusen rubel. Myndigheterna i Moskva måste helt visst ha känt till att Jehovas vittnen inte var några farliga människor.

Chefsåklagaren fortsatte med att säga: ’Om vi skulle säga till det sovjetiska folket att de kan göra vad de vill med er vittnen, så skulle de utplåna er.’ Han menade att det sovjetiska samhället var negativt inställt till vittnena. Av dessa ord framgick det att miljontals människor hade påverkats av ateistisk och ideologisk propaganda.

Vi svarade då: ’Du kommer att få se hur det verkligen förhåller sig när vittnena håller sammankomster från Moskva till Vladivostok.’

 ’En halv miljon människor kanske kommer att ställa sig på er sida’, sade han, ’men de andra kommer fortfarande att vara på vår sida.’

Med detta slutade vårt samtal med chefsåklagaren. Han hade nästan rätt. Nu är över 700 000 människor med vid Jehovas vittnens möten i alla de länder som tidigare utgjorde Sovjetunionen. Vid dessa möten får människor lyssna till Bibelns rena sanningsord i stället för till propaganda.”

”NI HAR SKAPAT EN SEMESTERORT FÖR VITTNENA”

Viktor fortsätter: ”Lägerledningen visade chefsåklagaren alla de blommor och träd som vittnena hade sått och planterat samt de paket de hade mottagit och som de förvarade i baracken utan att någon stal dem. Han stirrade på allt med oförställd förundran. Men sedan fick vi höra att den här mannen hade befallt lägerledningen att ta bort alla blommor och träd. Han hade sagt till lägerföreståndaren: ’Ni har skapat en semesterort för vittnena i stället för ett arbetsläger.’ Han förbjöd också vittnena att ta emot paket och stängde den kiosk där vittnena kunde köpa extra mat.

Till brödernas glädje verkställde inte föreståndaren alla order. Systrarna fick till exempel fortfarande lov att odla blommor som tidigare. På hösten klippte de ner blommorna och gjorde stora buketter som de gav till de anställda vid lägret och deras barn. Det var särskilt trevligt att se hur barnen brukade möta sina föräldrar vid vakthuset, ta emot blommorna och springa till skolan med glada ansikten. De älskade vittnena.

En dag i början av 1964 kom en förman, vars bror arbetade för KGB, och berättade för oss att man höll på att organisera en stor statlig kampanj mot Jehovas vittnen. Men under senare delen av det året blev  Nikita Chrusjtjov plötsligt avsatt som statsöverhuvud, och vågen av förföljelse lade sig.”

RIKETS SÅNGER VID ETT RYMNINGSSÄKERT LÄGER

På 1960-talet fick fångarna vid ett rymningssäkert läger i Mordvinien endast ta emot paket en gång om året, och då bara som en ”särskild belöning”. Man gjorde regelbundet genomsökningar. Om någon ertappades med en papperslapp med ett bibelställe fick han eller hon sitta i isoleringscell i tio dagar. Vid det här lägret fick fångarna dessutom mindre mat än vid andra läger. Arbetet var också hårdare vid sådana här läger. Vittnena fick gräva upp jättestora trädstubbar. Aleksej Nepotjatov säger: ”Vi stod ofta på randen till total fysisk utmattning. Men vi höll oss vakna och gav inte upp. Bröderna sökte hålla humöret uppe bland annat genom att sjunga Rikets sånger. Vi bildade en manskör med många stämmor, en kör som trots att den saknade kvinnliga röster sjöng oerhört vackert. Dessa sånger uppmuntrade inte bara vittnena utan också officerarna, som bad bröderna sjunga medan de arbetade. En gång när vi fällde träd kom en av förmännen fram till oss och sade: ’Sjung några sånger. Den här begäran kommer från divisionschefen själv!’

Den här divisionschefen hade hört bröderna sjunga Rikets sånger många gånger. Hans begäran kom verkligen i rättan tid, eftersom vi var på gränsen till fullständig utmattning. Vi började glatt lovprisa Jehova med våra röster. När vi sjöng i lägret brukade officerarnas fruar komma ut ur husen och ställa sig på trappan och lyssna länge. De tyckte i synnerhet om orden till sång nummer sex, ’Må jorden ge ära’, från en gammal sångbok. Sången innehöll många vackra ord och hade en underbar melodi.”

 HAN KOM TILL ”EN ANNAN VÄRLD”

Även i de mest oväntade situationer blev det uppenbart hurdana Jehovas vittnen egentligen var. Viktor Gutshmidt berättar: ”Vid slutet av en arbetsvecka när vi satt på gården och vilade oss kom en leverans med dyrbar elektrisk utrustning in i lägret. Chauffören som kom med leveransen var inte vår andlige broder, utan en fånge från vårt läger, och den inköpschef som följde med honom kom från ett annat läger. Eftersom lagerlokalen var låst och den ansvarige var på semester, ombads vi vittnen att ta emot varorna och lasta av dem.

Vi lastade av varorna intill lagerlokalen, som inte låg långt från den barack där vi bodde. Inköpschefen var mycket nervös över att lämna ifrån sig den här leveransen utan att få ett mottagningsbevis undertecknat av den ansvarige för lagerlokalen. Men chauffören försäkrade honom: ’Var inte rädd. Ingen här kommer att röra någonting. Du har kommit till ”en annan värld”. Glöm det som händer utanför lägerområdet. Här kan man ta av sig sitt armbandsur och lägga det var som helst, och i morgon ligger det kvar på samma ställe.’ Inköpschefen vidhöll att eftersom varorna var värda en halv miljon rubel kunde han bara inte lämna dem här utan ett undertecknat mottagningsbevis.

Snart kom män från lägerledningen och krävde att lastbilen skulle lämna lägret. En av dem sade till inköpschefen att lämna mottagningsbeviset och hämta det följande dag. Motvilligt gav han sig i väg. Följande morgon kom han tillbaka och bad att få komma in i lägret för att få mottagningsbeviset undertecknat, men vakten lämnade över det till honom redan undertecknat och klart.

Senare berättade vakten för oss att inköpschefen inte kunnat förmå sig att lämna lägret. I en halvtimme stod han och stirrade på grinden och på dokumenten,  vände om för att ge sig i väg och vände sedan om igen och stirrade ytterligare. Det var antagligen första gången i sitt liv som han hade varit med om något liknande. Dyrbara varor hade levererats, och ett mottagningsbevis hade undertecknats utan honom, och allt hade skett ärligt. Och det allra intressantaste var att detta hade hänt vid ett rymningssäkert läger, där fångar som betecknades som ’särskilt farliga förbrytare’ avtjänade sina straff. Ja, hur man än riktade sin propaganda mot vittnena insåg alla tydligt hurdana Jehovas vittnen egentligen var när liknande händelser inträffade.”

”NU PREDIKAR DE IGEN”

År 1960, några dagar efter det att bröderna blivit samlade i läger nr 1 i Mordvinien, utvaldes över hundra av dessa bröder till att förflyttas till läger nr 10, ett speciellt fängelse i den närliggande byn Udarnyj. Detta var ett ”experimentfängelse” för att omskola vittnen. Internerna där bar randiga uniformer, precis som fångarna i nazistiska koncentrationsläger. Förutom andra slags arbeten måste vittnena gräva upp jättestora stubbar i skogen. De skulle dagligen gräva upp 11 eller 12 stubbar per person. Men även om en hel brigad av bröder arbetade tillsammans en hel dag förmådde de inte alltid att ens gräva upp en enda stubbe av en jättestor ek. De sjöng ofta Rikets sånger för att uppmuntra varandra. Ibland skrek lägerchefen när han hörde att vittnena sjöng: ”För att få slut på ert sjungande kommer ni inte att få någon middag i dag. Jag skall lära er att arbeta!” En broder i det här lägret berättar: ”Men Jehova uppehöll oss. Trots de svåra förhållandena höll vi oss andligt vakna. Vi höll alltid humöret uppe genom att tänka på att vi hade ställt oss på Jehovas sida i stridsfrågan om den universella suveräniteten.” (Ords. 27:11)

 Vissa officerare hade till uppgift att omskola fångarna. För varje cell ansvarade en officer av minst en kaptens rang. Målet för dessa officerare var att få vittnena att avsäga sig sin tro. Om någon gav efter för detta, dvs. förnekade sin tro, så skulle han bli frigiven. Varje månad skrev dessa officerare en karaktärsrapport över varje vittne. Den undertecknades av flera anställda vid fängelset. Men för varje vittne måste de alltid skriva: ”Går inte att omskola, står fast i sin övertygelse.” Ivan Klimko sade: ”Jag satt sex år av tio i detta fängelse, och tillsammans med andra bröder klassificerades jag som ’en särskilt farlig återfallsförbrytare’. Som officerarna talade om för oss hade myndigheterna avsiktligt skapat ovanligt svåra förhållanden för oss vittnen för att kunna iaktta hur vi uppförde oss.”

Iov Andronik, som satt fem år i det här fängelset, frågade en gång lägerchefen: ”Hur länge skall vi stanna i det här fängelset?” Lägerchefen pekade mot skogen och svarade: ”Tills ni alla bärs dit ut.” Iov berättar: ”Vi hölls isolerade från andra fångar för att vi inte skulle kunna predika. De bevakade oss noga. Om så bara en enda av oss behövde gå till ett annat område i lägret åtföljdes han alltid av en förman. Flera år senare, när vi hade överförts till en öppen anstalt, sade några fångar som inte var vittnen till lägerledningen: ’Jehovas vittnen vann. Ni höll dem isolerade, men nu predikar de igen.’”

EN OFFICER KÄNNER IGEN SIN BIBEL

Det var oerhört svårt att få in litteratur i läger nr 10, för att inte tala om en bibel. Bröderna tyckte att det verkade nästan omöjligt att få in Guds ord i fängelset. En broder som satt några år i det här fängelset säger: ”För Jehova är ingenting omöjligt. Han hörde våra böner. Vi bad om att få åtminstone en bibel för hundra vittnen i  det här fängelset, och vi fick två!” (Matt. 19:26) Hur gick det till?

En överste rekryterades för att omskola vittnena i fängelset. Men hur skulle någon som inte hade någon som helst kunskap i Bibeln kunna ”omskola” vittnen? Han lyckades på något sätt få tag på en trasig bibel, och innan han for på semester bad han en äldre fånge som var baptist att göra en ny inbindning av den. Men först hade han talat om för förmännen att de inte fick konfiskera den. Baptisten skröt för vittnena att han hade fått en bibel, och han gick med på att låta dem få låna den för att se närmare på den. När bröderna fick tag i den här värdefulla skatten, delade de snabbt upp den i signaturer och spred sidorna till alla vittnen för att skriva av dem. Under de följande dagarna förvandlades alla vittnenas celler till ett slags verkstäder där man skrev av för hand. Man skrev av varje sida två gånger. En av bröderna berättar: ”När alla sidor hade satts ihop hade vi tre biblar! Översten fick sitt nyinbundna exemplar, och vi fick två exemplar. Ett exemplar använde vi för läsning, och det andra lade vi i ’kassaskåpet’, dvs. några rör med högspänningsledningar. Vi gjorde speciella utrymmen i dessa rör. Eftersom förmännen var rädda för att ens komma i närheten av dessa, var det aldrig någon som letade där. Högspänningen var en pålitlig väktare för vårt bibliotek.”

Men under en genomsökning fick översten syn på en sida av den bibel som hade skrivits av för hand. När han insåg vad som hade hänt blev han djupt besviken och utropade: ”Det här är en del av den bibel som jag själv har fört in i lägret!”

ÅMINNELSEFIRANDET

Bröderna försökte varje år fira Åminnelsen i lägren. Under alla de år som bröderna satt i ett läger i Mordvinien  var det ingen av dem som missade denna händelse. Lägerledningen försökte naturligtvis hindra bröderna från detta. De kände till vilket datum Åminnelsen skulle firas, och den dagen rådde det högsta beredskap för vakterna i lägret. Men mot kvällen blev de flesta vakter trötta på att noga bevaka bröderna, eftersom ingen visste var eller exakt när Åminnelsen skulle firas.

Bröderna försökte alltid få tag på vin och osyrat bröd. Vid ett tillfälle upptäckte en vaktstyrka brödet och vinet i en låda och beslagtog detta samma dag som Åminnelsen skulle firas. Senare blev den vaktstyrkan ersatt av en annan vaktstyrka, och en broder som städade vaktbefälhavarens kontor kunde ta tillbaka brödet och vinet och överlämna detta till bröderna utan att bli upptäckt. Den kvällen firade bröderna Åminnelsen med brödet och vinet under det tredje vaktpasset. Det var särskilt angeläget att man hade brödet och vinet, eftersom en av bröderna tog del av detta.

ÅMINNELSEFIRANDET I ETT LÄGER FÖR KVINNOR

Andra läger hade liknande problem. Valentina Garnovskaja kommer ihåg hur oerhört svårt det var att fira Åminnelsen i ett läger för kvinnor i Kemerovo. Hon säger: ”I det här lägret fanns det ungefär 180 systrar. Vi hade inte tillåtelse att församlas. Under tio år kunde vi endast fira Åminnelsen två gånger. En gång beslöt vi oss för att fira Åminnelsen i ett kontor där jag hade ansvaret för städningen. Under flera timmar före Åminnelsen församlades systrarna där i all stillhet. Omkring 80 systrar kunde komma. Vi ställde fram osyrat bröd och torrt rött vin på skrivbordet.

Vi beslöt att börja mötet utan sång, och en syster bad en inledande bön, och allt började värdigt och med glädje. Men sedan fick vi helt oväntat höra oväsen och  rop och skrik och insåg att förmännen letade efter oss. Plötsligt fick vi se vaktbefälhavarens ansikte genom fönstret, och det trots att fönstret var högt ovanför markytan. Samtidigt var det någon som bankade högt på dörren och krävde att vi skulle öppna den. Förmännen rusade in och grep tag i den syster som höll talet och ledde bort henne till en isoleringscell. En annan syster tog modigt hennes plats för att fortsätta talet, men de grep henne också. När en tredje syster försökte fortsätta att hålla talet, föste de in oss allihop i ett annat rum och hotade oss med isoleringscell. Där avslutade vi firandet av Åminnelsen med sång och bön.

När vi kom tillbaka till baracken hälsade de andra fångarna oss med orden: ’När ni alla plötsligt försvann tänkte vi att Harmageddon hade kommit och att Gud hade tagit upp er till himlen och lämnat kvar oss här för att tillintetgöras!’ Dessa fångar hade varit tillsammans med oss i några år utan att ta emot sanningen. Men efter detta började några av dem lyssna.”

VI STÄLLDE OSS TÄTT TILLSAMMANS

I ett läger i Vorkuta fanns det många vittnen från Ukraina, Moldavien, Baltikum och andra republiker i Sovjetunionen. Ivan Klimko berättar: ”Det var på vintern 1948. Vi hade inte någon biblisk litteratur, men på små papperslappar skrev vi ner det vi kunde komma ihåg från äldre tidskrifter och gömde dessa för förmännen. Men de visste att vi hade sådana papperslappar. Långa tröttsamma visiteringar väntade oss. Under kalla vinterdagar föste de ut oss och ställde upp oss i rader på fem. Man räknade oss gång på gång. Det verkar som om de väntade sig att vi skulle lämna över dessa papper för att slippa stå där i den isande kylan. När vi räknades gång på gång ställde vi oss tätt tillsammans och resonerade om  ett bibliskt ämne. Våra sinnen var alltid upptagna med andliga ting. Jehova hjälpte oss att bevara vår ostrafflighet mot honom. En tid senare kunde bröderna till och med få in en bibel i lägret. Vi delade upp den i flera delar för att inte hela Bibeln skulle konfiskeras vid en genomsökning.

Bland vakterna fanns det de som insåg att Jehovas vittnen inte hörde hemma i ett fångläger. Dessa omtänksamma människor hjälpte oss på alla sätt de kunde. Några ’blundade’ helt enkelt när någon av oss fick ett paket. Varje paket innehöll vanligtvis en eller två gömda sidor av Vakttornet. Dessa sidor, som inte vägde mer än några gram, var mycket värdefullare än kilovis med mat. I fysiskt avseende hade vi Jehovas vittnen inte mycket, men andligt sett var vi mycket rika.” (Jes. 65:13, 14)

”HAN KOMMER ATT DELA UPP DEN I 50 BITAR!”

Bröderna ledde bibelstudier varje vecka med dem som visade intresse för sanningen. Eftersom flera fångar, också de som inte var intresserade av Bibeln, visste att det hölls bibelstudier i baracken efter klockan sju på kvällen, försökte de vara särskilt tysta. Iov Andronik berättar: ”Det var uppenbart att Jehova sörjde för oss och främjade sitt verk. Vi försökte också visa kristen kärlek mot varandra genom att tillämpa Bibelns principer. Vi delade till exempel med oss av den mat som hade sänts till oss, något som var mycket ovanligt i lägren.

I ett läger var Mykola Pjatocha ansvarig för utdelningen av mat till bröderna. En KGB-officer sade en gång: ’Ge Mykola en bit godis, och han kommer att dela upp den i 50 bitar!’ Sådana var vi bröder. Vi delade allt som kom in i lägret, antingen det var fysisk eller andlig mat. Det hjälpte oss och var ett fint vittnesbörd för människor med ärliga hjärtan.” (Matt. 28:19, 20; Joh. 13:34, 35)

 BONUS FÖR ETT GOTT UPPFÖRANDE

I ett läger fick de som arbetade direkt med Jehovas vittnen en bonus på upp till 30 procent av sin lön. Varför det? Viktor Gutshmidt förklarar: ”En tidigare kassör i lägret berättade om detta för mig. Hon sade att i läger där många av våra bröder satt blev de anställda tillsagda att inte förlora humöret eller svära och att alltid vara taktfulla och artiga. För detta goda uppförande kunde de få extra lön. Detta gjordes avsiktligt för att visa alla att Jehovas vittnen inte var de enda som levde exemplariskt och att ingenting skilde dem från andra. De anställda fick således betalt för sitt goda uppförande. Det var många som arbetade i lägret, sjukvårdspersonal, hantverkare, bokförare och förmän, sammanlagt omkring hundra personer. Ingen ville gå miste om möjligheten att tjäna lite extra pengar.

En dag fick en broder som arbetade utanför lägret höra en tillsyningsman svära och gorma. När brodern nästa dag mötte honom i lägret sade han: ’Någon i vakthuset måste ha retat upp dig ordentligt. Du svor så högt!’ Mannen sade: ’Nej, det var bara det att jag höll på att explodera. Därför gick jag utanför lägret för att avreagera mig.’ Ja, det var faktiskt en börda för människor att uppföra sig på samma sätt som Jehovas vittnen gjorde.”

ATT PREDIKA BAKOM GLAS

Bröderna tog vara på tillfällen att vittna för andra, och ibland blev deras ansträngningar rikt välsignade. Nikolaj Gutsuljak berättar: ”Vi skaffade ofta matvaror från kiosken i lägret. Varje gång det var min tur att skaffa mat försökte jag säga några ord om ett bibliskt ämne. Den kvinna som expedierade oss lyssnade alltid uppmärksamt och bad mig en gång att läsa något för henne. Tre dagar  senare kallade en officer mig till grinden. Han sade till mig och ett annat vittne att vi skulle sätta in en fönsterruta hemma hos lägerchefen.

Åtföljda av tre soldater gick brodern och jag in till staden. När vi kom fram till huset öppnades dörren av den kvinna som arbetade i kiosken. Hon var lägerchefens hustru! En av soldaterna stod inne i huset, och två stod ute på gatan intill fönstret. Kvinnan bjöd oss på lite te och bad oss att berätta mer om Bibeln. Den dagen satte vi in en ruta i hennes fönster och vittnade utförligt för henne. När vårt samtal var slut sade hon: ’Var inte rädda för mig. Mina föräldrar var precis som ni gudfruktiga människor.’ Hon läste vår litteratur i hemlighet utan att hennes man, som avskydde vittnena, visste om det.”

”ÅTERVÄND TILL ERA ARBETEN”

Det fanns representanter för myndigheterna som var gynnsamt inställda till vittnena och trädde upp till försvar  för dem. På 1970-talet i Bratsk i Irkutsk oblast beslöt det kommunistiska partikontoret vid sågverket på orten att avskeda alla anställda som var Jehovas vittnen. Bröderna blev tillsagda: ”Eftersom ni inte tycker om de sovjetiska myndigheterna, kommer de inte att ta hand om er. Men eftersom ni tycker om Jehova, så låt honom ta hand om er.” De bröder som hade avskedats beslöt att det bästa de kunde göra var att predika öppet, och därför började de gå från dörr till dörr. Vid en dörr öppnade en kvinna, och efter att ha presenterat sig sade bröderna helt kort något om syftet med sitt besök. Från köket ropade en man: ”Vem pratar du med? Låt dem komma in.” När bröderna kom in i huset frågade mannen: ”Varför är ni inte på jobbet? Det är arbetsdag i dag.” Bröderna förklarade hur de hade förlorat sitt arbete.

Det visade sig att mannen var en allmän åklagare som hade kommit hem för att äta lunch. Upprörd gick han till telefonen och ringde upp sågverket och frågade om partikontoret hade avskedat alla Jehovas vittnen. När man hade bekräftat att det var så, fortsatte åklagaren: ”På vilka grunder? Förstår ni inte att ni har brutit mot lagen? Ni hade ingen rätt att göra så! Jag beordrar er att ge alla vittnen sina arbeten tillbaka och ge dem ersättning för de tre månader som de inte kunde arbeta på grund av ert beslut.” Åklagaren lade på luren och vände sig till bröderna och sade: ”I morgon går ni tillbaka till era jobb och fortsätter att arbeta där.”

”JAG HAR GÖMT LITTERATUR SEDAN 1947”

På 1970-talet hade bröderna blivit skickliga i att framställa, sprida och gömma litteratur. Men ibland krävde situationen att de var kvicktänkta. Grigorij Sivulskij berättar: ”Vid ett tillfälle 1976 när vårt hus blev genomsökt hade jag kvällen innan tanklöst lagt några rapporter  över tjänsten och adresser till bröder under en byrå. KGB-agenterna såg mycket självsäkra ut, som om de visste precis var de skulle söka och vad de skulle söka efter. En av KGB-agenterna sade till mig: ’Ta hit några tänger och en skruvmejsel, för vi skall ta isär soffan.’ Jag bad och svarade lugnt:

’Om ni hade kommit och överrumplat oss på samma sätt som ni har överrumplat andra vittnen, så hade ni hittat något. Men nu är det för sent. Ni kommer inte att hitta något.’

’Och vad skulle vi ha hittat?’ frågade agenten.

’Tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Men i dag kommer ni inte att hitta någonting.’

När jag gav dem verktygen sade jag: ’När ni har letat färdigt måste ni montera ihop soffan igen så att den ser likadan ut som nu.’

Under ett ögonblick stod de obeslutsamma. Jag märkte deras osäkerhet och vände mig till en av dem, en ung man, och sade: ’Jag gissar att du har sökt efter Jehovas vittnens litteratur i högst tre år, men jag har gömt litteratur sedan 1947. Ni behöver inte slösa er tid här. Litteraturen är på ett säkert ställe.’

Till min förvåning gick de. Rapporterna och adresserna till bröderna låg så till att vem som helst lätt hade kunnat hitta dem.”

PERESTROJKA – EN TID AV FÖRÄNDRING

Den perestrojka som hade tillkännagetts 1985 medförde inte omedelbart det förväntade resultatet. I vissa trakter blev vittnena fortfarande dömda och satta i fängelse. Men 1988 skrev avdelningskontoret i Tyskland till huvudkontoret: ”I början av tjänsteåret fanns det tecken  från myndigheternas sida på att de var villiga att ge ... [bröderna i Sovjetunionen] större frihet när det gäller möten och kanske också litteratur, om de inregistrerar sig lokalt. På de flesta platser kunde bröderna fira Åminnelsen utan att bli störda. De tycker att myndigheternas inställning till dem drastiskt har förändrats.”

Så småningom fick avdelningskontoret i Tyskland en förteckning från förordnade bröder med adresser till bröder som var villiga att ta emot paket med andlig mat. Dessa bröder skulle i sin tur vidarebefordra denna andliga mat till de äldste, som såg till att alla fick del av den. I februari 1990 hade man omkring 1 600 sådana adresser till privatpersoner som kunde ta emot andlig mat en gång i månaden.

År 1989 kunde flera tusen Jehovas vittnen från Sovjetunionen vara med vid en särskild sammankomst i Polen. Jevdokija, ett vittne från staden Naberezjnyje Tjelny, berättar: ”Vi bad innerligt till Jehova att vi skulle kunna få vara med vid vår första riktiga sammankomst. När chefen för den firma där jag arbetade fick höra att jag ville resa ut ur landet, utropade han: ’Vad säger du? Tittar du inte på tv? Gränsen är stängd, och de släpper inte igenom någon!’

Full av tillförsikt svarade jag: ’Gränsen kommer att vara öppen.’ Och det var precis vad som hände. Vid gränsövergångsstället i Brest var det bara Jehovas vittnen som släpptes igenom. Vi blev inte ens visiterade, och man behandlade oss artigt. En man som inte var ett vittne låtsades vara en sammankomstdeltagare och försökte slinka igenom tillsammans med oss. Men tulltjänstemännen upptäckte honom genast och grep honom. Hur kunde de veta? Alla sammankomstdeltagare log med hela ansiktet och hade endast små väskor med sig.”

 ETT HJÄRTLIGT MOTTAGANDE I MOSKVA

Det hade nu gått 40 år sedan Jehovas vittnen 1949 hade ansökt till Moskva om att få sin verksamhet registrerad. Då kunde bröderna inte med gott samvete gå med på de villkor som Stalins regering ställt upp. Men den 26 februari 1990 tog ordföranden för kommittén för religiösa angelägenheter i Moskva emot en delegation av Jehovas vittnen. Vid det mötet var också två vice ordförande och tre andra medlemmar av kommittén närvarande. Jehovas vittnens delegation bestod av 15 vittnen: Elva bröder från Ryssland och andra republiker i Sovjetunionen, Milton Henschel och Theodore Jaracz från Brooklyn samt Willi Pohl och Nikita Karlstroem från avdelningskontoret i Tyskland.

Ordföranden inledde mötet med följande ord: ”Vi är mycket glada över att få sammanträffa med Jehovas vittnen. Jag har hört mycket om er tidigare, men detta är första gången jag träffar er. Vi är öppna för samtal i en anda av glasnost (öppenhet).” Bröderna berättade om sin önskan att få inregistrera Jehovas vittnens verksamhet i Sovjetunionen. Ordföranden fortsatte: ”Det gläder mig att höra det, och nu är det rätt tid. Det är snart vår, en tid för att så säd. Vi kan därför förvänta goda resultat och fin frukt.”

När ordföranden bad bröderna att presentera sig blev det uppenbart att Jehovas vittnen fanns över hela landet, från Kaliningrad till Vladivostok. En kretstillsyningsman sade: ”Jag representerar fyra församlingar i Irkutsk oblast. Men jag har också hand om Chabarovsk kraj * och Krasnojarsk kraj samt Novosibirsk oblast och Omsk oblast.” Ordföranden utropade: ”Du har ett enormt stort område. Det är större än många nationers!”

 En vice ordförande sade: ”Vi måste bli bättre insatta i vad ni tror, eftersom det är en del av det som vi inte förstår. I en av era böcker sägs det till exempel att Gud skall rena jorden och avlägsna alla nutida regeringar. Detta förstår vi inte.” Broder Pohl svarade: ”Jehovas vittnen tar inte del i något som helst våld. Om det står så i boken avser det någon speciell profetia i Bibeln. Jehovas vittnen predikar om Guds kungarike och evigt liv i ett paradis på jorden.”

”Det är inget fel med det”, sade den vice ordföranden.

Vid slutet av samtalet sade ordföranden: ”Vi är mycket glada över att ha fått träffa er. Ni bör bli registrerade så snart som möjligt.”

 I mars 1991 blev Jehovas vittnen i Sovjetunionen lagligt erkända. Då hade Ryssland en befolkning på över 150 miljoner invånare och rapporterade 15 987 förkunnare av Guds kungarike. Nu behövde bröderna och systrarna i Ryssland mer undervisning från Jehova. (Matt. 24:45; 28:19, 20)

”VILKEN LYCKA, VILKEN FRIHET!”

Eftersom Finland ligger så nära Ryssland bad den styrande kretsen avdelningskontoret i Finland att hjälpa till med att organisera den internationella sammankomst som skulle hållas i Sankt Petersburg den 26–28 juni 1992. Vad tyckte bröderna om att ha en sammankomst i frihet efter att ha levt under förbud i mer än 50 år? En broder berättar: ”Vi var flera tusen på stadion. Tårarna rann hela tiden. Vilken lycka, vilken frihet! Vi hade aldrig ens kunnat drömma om att vi skulle få en sådan frihet i den här tingens ordning. Men Jehova gjorde det möjligt. Vi erinrade oss hur fem av oss låg i en isoleringscell i ett läger omgivet av ett högt staket och hur fyra av oss turades om med att hålla den femte varm. Stadion var omgivet av en hög mur. Men vi ville ändå vara kvar så länge som möjligt. Känslan går inte att beskriva.

Våra ögon var fuktiga av tårar under hela sammankomsten. Vi grät av glädje över att få uppleva ett sådant här underverk. Trots att vi redan var över 70 år svävade vi runt på stadion som om vi hade vingar. I 50 år hade vi väntat på den här friheten. Först lät Jehova oss bli förvisade till Sibirien, och sedan hamnade vi i fängelser och läger. Men nu var vi på stadion! Jehova är mäktigare än någon annan. Vi stod och betraktade varandra och snyftade. Vi kunde inte tro att detta faktiskt hände. Några unga bröder kom fram till oss och frågade: ’Mår ni inte bra? Har någon gjort er illa?’ Vi kunde inte svara på  grund av gråten. Men sedan sade en av oss genom tårarna: ’Vi gråter av glädje!’ Vi berättade för dem hur vi hade tjänat Jehova i många år under förbud. Och nu kunde vi bara inte tro att Jehova hade förändrat allt så snabbt.”

Efter denna minnesvärda sammankomst ombads avdelningskontoret i Finland att sända 15 pionjärer med särskilt uppdrag till Ryssland. Den 1 juli 1992 kom Hannu och Eija Tanninen, ett nitiskt par från Finland, till sitt distrikt i Sankt Petersburg. Deras första stora utmaning var att lära sig språket. Efter sin första språklektion gick de ut i tjänsten och erbjöd människor bibelstudier. Hannu berättar: ”I början av 1990-talet ville nästan alla i staden studera Bibeln. Människor gav oss gärna sin adress när vi var ute i gatutjänst. Alla ville ha litteratur. Om man gav någon en tidskrift eller en traktat på gatan, kom också tio andra som såg detta fram och bad att få litteratur. Människor tog inte bara emot litteraturen, utan de började också omedelbart läsa den på gatan eller i tunnelbanan.”

Från oktober 1992 kom också många pionjärer med särskilt uppdrag från Polen. I den första gruppen ingick många ogifta systrar. Snart skickades ytterligare en grupp från Polen till Sankt Petersburg. Efter ett år skickades en grupp polska pionjärer till Moskva. Över 170 vänner från Polen som ställt sig till förfogande har på senare år förordnats att tjäna i Ryssland – i huvudsak bröder som gått igenom Skolan för förordnade tjänare (MTS).

EN STOR DÖRR SOM LEDER TILL VERKSAMHET

Efter den här internationella sammankomsten i Sankt Petersburg gav den styrande kretsen bröderna tillåtelse att köpa en lämplig tomt (7 hektar) med några gamla byggnader i byn Solnetjnoje, nära Sankt Petersburg. Tiden var nu inne att bygga ett Betel för Ryssland. Avdelningskontoret  i Finland ombads att hjälpa till med byggverksamheten. I september 1992 kom den första gruppen frivilliga arbetare från Finland till Solnetjnoje. Aulis Bergdahl, en av dessa bröder som senare blev medlem av avdelningskontorets kommitté, berättar: ”Min hustru, Eva Lisa, och jag tackade med glädje ja till inbjudan att hjälpa till med att bygga ett Betel i Ryssland. Det var uppenbart för oss att Jehova ledde verket. Våra bröder från olika delar av världen stödde projektet.”

Alf Cederlöf från Finland, tillsyningsman för byggverksamheten, och hans hustru Marja-Leena, var en källa  till uppmuntran för alla bröderna vid byggplatsen. Medlemmarna i kommittén vid avdelningskontoret i Finland var också mycket uppmuntrande. Bröder från huvudkontoret i Brooklyn besökte Solnetjnoje under byggtiden. Aulis berättar: ”År 1993 besökte Milton Henschel oss efter den internationella sammankomsten i Moskva. Han var mycket uppmuntrande både i sina tal till arbetarna på byggplatsen och i sina privata samtal med dem.”

Det var omkring 700 frivilliga arbetare från Skandinavien, övriga Europa, Amerika, Australien, Ryssland och andra av de tidigare sovjetrepublikerna som arbetade med att bygga Betel. De kom från olika kulturer och miljöer och hade olika arbetsmetoder. Men arbetet fullbordades enligt orden i Sakarja 4:6: ”’Inte genom militär styrka, inte heller genom kraft, utan genom min ande’, har härarnas Jehova sagt.” Jehova byggde verkligen det här ”huset”. (Ps. 127:1) Ryska bröder ställde sig villigt till  förfogande för att arbeta för Rikets intressen. De flesta var unga och nya i sanningen, men många av dem hade redan börjat i pionjärtjänsten. De var ivriga att få lära sig hur man snabbt och effektivt skulle uppföra byggnader av hög kvalitet och hur man skulle organisera arbetet enligt teokratiska principer.

ATT ORGANISERA ARBETET

Vid slutet av 1993 kom medlemmarna av ryska landskommittén till Solnetjnoje. Det var Ivan Pasjkovskij, Dmitrij Livyj, Vasilij Kalin, Aleksej Verzjbitskij, Anatolij Pribytkov och Dmitrij Fedunisjin. Omkring ett år senare  kom också Michail Savitskij. Horst Henschel från avdelningskontoret i Tyskland blev av den styrande kretsen förordnad att hjälpa till med att organisera verksamheten.

Bland det första som skulle organiseras var resetjänsten. Till att börja med bildades fem kretsar i landet, två i Sankt Petersburg och tre i Moskva med omgivning. De första fem som var kretstillsyningsmän på heltid var Artur Bauer, Paweł Bugajski och Roy Öster i Moskva och Krzysztof Popławski och Hannu Tanninen i Sankt Petersburg. Senare förordnades också Roman Skiba som kretstillsyningsman. Matthew Kelly från USA, som gick igenom Skolan för förordnade tjänare 1992, förordnades som områdestillsyningsman på deltid.

Hannu Tanninen berättar om hur besöken i kretstjänsten kunde gå till i början av 1990-talet: ”Jag skickade  ett brev till en församling i Petrozavodsk i Karelen, där jag talade om hur mötena skulle ledas under den veckan. När min hustru och jag kom, möttes vi av en äldstebroder vid järnvägsstationen, och vi följde med honom hem. Han visade mig brevet och sade: ’Vi fick det här brevet från dig, men eftersom vi inte förstod vad det betydde beslöt vi att inte göra någonting förrän du kom.’

Vid det första kretsbesöket i Murmansk fanns det 385 förkunnare, som ledde över 1 000 bibelstudier. Men det var egentligen många fler som studerade Bibeln, eftersom många studier leddes med grupper av intresserade. En pionjärsyster hade till exempel 13 bibelstudier, men det var över 50 personer som hon studerade med!

Vårt andra förordnande var till Volgograd oblast och Rostov oblast. I staden Volgograd, med en befolkning på över en miljon, fanns det endast fyra församlingar. Bröderna var angelägna att få lära sig hur de skulle leda möten och bibelstudier och predika från hus till hus. Vid varje besök måste vi bilda nya församlingar. I kretstillsyningsmannens rapport skulle vi ange hur många som hade blivit döpta sedan föregående besök. Varje församling hade 50, 60 eller 80 personer som blivit döpta mellan besöken, och en församling hade till och med över 100! Som en följd av detta bildades 16 nya församlingar i den staden på bara tre år.”

I januari 1996 förordnades en kommitté för avdelningskontoret i Ryssland. Samtidigt förordnades de första områdestillsyningsmännen på heltid. Bland dessa var Roman Skiba (Sibirien och ryska Fjärran östern), Roy Öster (Vitryssland, Moskva och Sankt Petersburg samt ända bort till Uralbergen), Hannu Tanninen (Kaukasien upp till Volga) och Artur Bauer (Kazakstan och det tidigare sovjetiska Centralasien). På den tiden betjänade  alla områdestillsyningsmän också en liten krets förutom sitt område.

STORA AVSTÅND

Roman Skiba var en av de första pionjärerna med särskilt uppdrag som kom till Ryssland från Polen 1993. Han berättar: ”I oktober 1993 blev jag förordnad att tjäna i kretstjänsten. Min första krets inbegrep församlingar i södra Sankt Petersburg, Pskov oblast och hela Vitryssland. Men detta var ändå inte den största kretsen i Ryssland. Jag måste snart vänja mig vid att resa långa sträckor. I november 1995 förordnades jag att betjäna en krets i Uralbergen och också som ersättare för områdestillsyningsmannen. Det distrikt som jag betjänade omfattade Uralbergen, hela Sibirien och ryska Fjärran östern.  En broder räknade ut att det här området kunde rymma 38 länder av Polens storlek! Det spände över åtta tidszoner! Omkring två år senare bad avdelningskontoret mig att besöka en grupp i Ulaanbaatar, huvudstaden i Mongoliet.”

Broder Skiba fortsätter: ”När vi en gång skulle resa från Norilsk, norr om Polcirkeln, till Jekaterinburg måste vi ta två flyg, först ett flyg från Norilsk till Novosibirsk och sedan ett flyg till Jekaterinburg. Detta var en resa som man inte glömmer, den verkade aldrig ta slut. Flyget från Norilsk var försenat 12 timmar, så min hustru Ljudmila och jag fick tillbringa en hel dag på flygplatsen. Som tur var hade vi lärt oss att utnyttja tiden till studium under våra resor.

Trots alla våra ansträngningar var vi ibland sena när vi skulle besöka en församling. När vi vid ett tillfälle skulle besöka en församling i bergsbyn Ust-Kan i Altaj måste vi köra på bergsvägar utan beläggning. Tyvärr gick bilen sönder på vägen, och vi kom inte bara för sent för att jag skulle hinna gå igenom församlingens handlingar utan vi kom också två timmar för sent till mötet. Vi var besvikna och tänkte att alla troligen hade gått hem. Vi blev verkligen överraskade över att finna att 175 personer väntade i den förhyrda lokalen, och det trots att det inte ens fanns 40 förkunnare i församlingen. Det verkar som om många intresserade personer från andra bergsbyar hade hunnit till mötet tack vare att vi var försenade.” *

OFÖRGLÖMLIGA SAMMANKOMSTER

För första gången hölls det nu områdessammankomster i några stora städer, där bröderna inte hade  någon erfarenhet av att organisera sammankomster. År 1996 valde bröderna ett lämpligt stadion i Jekaterinburg för en områdessammankomst. Roman Skiba berättar: ”Det växte gräs på läktarna, och på planen stod det två meter höga björkar. Det var endast tre veckor kvar till sammankomsten, och det fanns bara tre församlingar i staden med förorter. Lyckligtvis var chefen för stadion villig att samarbeta med oss, även om han inte kunde förstå hur vi skulle kunna hålla en sammankomst där. Bröderna satte i gång att arbeta, och vid utsatt tid var stadion skinande rent. Chefen kunde inte tro sina ögon!” Av tacksamhet lät han bröderna hålla Skolan i pionjärtjänst i en av stadions lokaler. En broder berättar: ”Efter sammankomsten började man åter ha sportevenemang på stadion, något som gav staden intäkter.”

Ibland krävdes det flexibilitet och tålamod för att kunna hålla sammankomster. I Vladikavkaz år 1999 kunde bröderna inte hyra ett stadion för att hålla en kretssammankomst, dit man beräknade att 5 000 personer skulle komma. Bröderna började därför omedelbart planera att hålla sammankomstprogrammet på olika ställen. Ett förkortat program på en dag hölls fem gånger i en förhyrd biograf i Vladikavkaz. Under veckoslutet hölls därefter hela kretssammankomstprogrammet på två ställen som låg omkring två kilometer från varandra i staden Naltjik. På det ena stället började sammankomsten två timmar senare än på det andra för att talarna skulle få tid att förflytta sig mellan sammankomsterna. Några av de resande tillsyningsmännen trodde aldrig att deras röster skulle hålla tills sammankomsterna var slut. En broder räknade senare ut att han hade hållit 35 tal den veckan! Allt gick bra till slutet av lördag förmiddag, då programmet avbröts i en av lokalerna.  Uniformerade män med en hund kom in och meddelade att lokalen omedelbart måste utrymmas av tekniska skäl. Bröderna och systrarna var som vanligt lugna. De lämnade lokalen och gick ut utanför byggnaden och åt sin lunch och umgicks med varandra. Det visade sig att en religiös fanatiker hade ringt till myndigheterna och sagt att det fanns en bomb i byggnaden. Man genomsökte lokalen utan att hitta något, och därför kunde bröderna fortsätta sammankomsten. Efter det att man hade gjort några smärre förändringar i programmet kunde sammankomsten genomföras, och alla fick nytta av programmet.

STENAR, SKÖLDAR OCH SVÄRD

Sanningens säd spreds snabbt runt om i landet. Eija Tanninen berättar: ”År 1998 gjorde vi oss i ordning för en 15 timmar lång tågresa från en områdessammankomst till en annan. Bröderna frågade oss då om vi kunde ta med oss en hel del rekvisita för sammankomstens drama. Det var lite riskabelt, eftersom vi visste att tågpersonalen vanligtvis inte var så vänligt stämd mot människor med mycket bagage. Men med brödernas hjälp bar vi frimodigt stenar, sköldar, svärd och väskor fulla av dräkter till vår kupé för fyra personer. Där satt vi med allt vårt bagage tillsammans med två andra passagerare.

När konduktören kom för att kolla våra biljetter, frågade hon varför vi hade med oss så mycket bagage. Vi förklarade att detta var rekvisita till ett drama som skulle framföras vid en av Jehovas vittnens områdessammankomster. Hon var mycket vänlig och berättade att hon en tid dessförinnan hade lyssnat på ett offentligt föredrag som min man hade hållit när vi besökte en församling i den stad där hon bodde. Vi kände att Jehova var med oss.”

 IAKTTAGARE VID BIBELSTUDIER

Systrar kunde lära mycket av varandra. Eija berättar: ”Jag kan bara föreställa mig hur mycket tålamod och ödmjukhet som krävdes av våra systrar när vi började vår tjänst i Ryssland och jag inte kunde språket ordentligt. Jag blev rörd över att se hur ivriga systrarna var att få lära sig hur man skulle leda bibelstudier. Många av dem var nya i sanningen, och några av dem hade tjänat under förbudstiden, då de inte alltid kunde nås av anvisningar från Jehovas organisation.

Vi tjänade i staden Volzjskij 1995 och 1996. Ofta när en syster bad mig följa med på ett bibelstudium kunde flera andra systrar fråga om de också fick följa med. Först undrade jag varför, men då förklarade de att de ville se och lära sig hur man skulle leda bibelstudier. Jag sade att om personen i fråga inte hade något att invända mot detta och inte skulle bli blyg i deras närvaro kunde de gärna följa med. Vanligtvis kom det mellan sex och tio systrar. De menade att det inte skulle störa personen i fråga, och det gjorde det faktiskt inte heller. Efter några månader fick jag se många som studerat leda egna bibelstudier med intresserade. Då hade Volzjskij två församlingar. Tio år senare hade elva församlingar bildats.”

HENNES BÖN BLEV BESVARAD

Det var uppenbart att teokratiska anvisningar var till stor hjälp, inte bara för nya bröder och systrar utan också för dem som under många år hade tjänat Jehova under förbudstiden. Hannu Tanninen berättar: ”Vi upplevde ofta hur änglarna vägledde oss, och vi fick bevittna sådant som gjorde djupt intryck på oss. År 1994 kom vi till en ny församling i Novgorod, som  nu också kallas Velikij Novgorod, och bröderna förde oss till den lägenhet där vi skulle bo under veckan. Där väntade en äldre syster som hette Marija. Hon hade rest omkring fem mil för att få vara med vid det här tillfället. Hon hade varit med i sanningen i 50 år och ville få träffa en av de första kretstillsyningsmän som tjänade efter förbudstiden. Vi bad henne berätta för oss hur hon hade lärt känna sanningen. Hon berättade då att hon vid 17 års ålder hade hamnat i ett koncentrationsläger i Tyskland, och där hade hon träffat Jehovas vittnen. Hon tog emot sanningen och blev döpt i lägret av en smord syster. Så småningom blev hon frigiven och återvände till Ryssland för att där predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Efter någon tid greps hon och fängslades på grund av att hon hade predikat. Hon satt många år i sovjetiska arbetsläger.

Vid slutet av den här ödmjuka systerns berättelse blev vi rörda över att höra henne säga att hon under de senaste veckorna hade bett Jehova att visa henne om det var något fel med hennes tillbedjan av honom. Senare den kvällen nämnde jag för henne att Vakttornet för länge sedan hade haft en intressant artikel i ’Frågor från läsekretsen’. Det sades där att dopet måste utföras av en kristen broder för att vara giltigt. Marija blev mycket tacksam. Hon tyckte att hon hade fått svar på sina böner. Hon var därför glad över att få bli döpt i ett badkar. Det hade gått 50 år sedan hon överlämnade sig 1944.”

ANDLIG MAT LEVERERADES ÖVER ELVA TIDSZONER

Från början av 1991 skickades litteratur i små paket per post till Ryssland från Tyskland eller Finland. I juli 1993 kom den första lastbilen från Tyskland till  Solnetjnoje med 20 ton litteratur. Lastbilar från avdelningskontoret i Ryssland började leverera litteratur till Moskva, Vitryssland och Kazakstan. Det var inte alltid så lätt. För att leverera litteratur till Kazakstan måste bröderna köra 500 mil enkel väg. De kunde bli fördröjda vid gränserna, och under vintern kunde lastbilarna fastna i snödrivor.

För närvarande får Solnetjnoje omkring 200 ton litteratur varje månad. Betels chaufförer tar vara på alla tillfällen att vittna för gränspoliser och tulltjänstemän. Bland dessa finns det sådana som tycker om att läsa biblisk litteratur. När en polis under en besiktning insåg att lastbilen tillhörde en religiös organisation, började han högt fördöma religion i största allmänhet.  Han berättade hur en präst som han hade stoppat för en grov trafikförseelse hade svurit över honom. Bröderna förklarade för honom hur Gud behandlar människor och vad som är hans avsikter med jorden och människan. Polisen ändrade tonfall och blev vänligare. Han började till och med ställa frågor, och bröderna tog därför fram sina biblar och hade ett uppbyggande samtal med honom. Detta rörde polisen så mycket att han sade: ”Jag skall leta reda på vittnena, så att jag kan fortsätta det här samtalet.”

Mellan 1995 och 2001 hade avdelningskontoret i Japan hand om leveransen av litteratur till församlingarna i Vladivostok i ryska Fjärran östern. Därifrån skickade bröderna litteraturen med båt till församlingarna i Kamtjatka. Bröderna i Vladivostok blev bekanta med kaptenerna på några fartyg som seglade på Kamtjatka. En kapten gick med på att gratis transportera vår litteratur i sin hytt, och han hjälpte även till med att lasta litteraturen på sitt fartyg. Han sade till bröderna: ”Jag är inte troende, men jag vill gärna göra en god gärning. Jag tycker om er, och jag gillar det sätt ni är organiserade på. När jag kommer fram behöver jag inte vänta länge på att litteraturen skall lastas av. Ni är som fåglar som dyker ner på litteraturkartongerna och snabbt för bort dem.”

TILLVÄXT SKAPAR ETT BEHOV

Under många år kom den ryska upplagan av Vakttornet ut en gång i månaden som en 16-sidig tidskrift, tryckt på något större papper än det som nu används.  Alla studieartiklar översattes till ryska och gjordes tillgängliga för bröderna i Sovjetunionen, men de kom ut långt efter de engelska. Studieartiklarna kunde komma ut från sex månader till två år efter de engelska, och andrahandsartiklarna kom ut ännu senare. Med början 1981 gavs den ryska upplagan av Vakttornet ut en gång i månaden som en 24-sidig tidskrift, och sedan 1985 har den kommit ut två gånger i månaden. Det första 32-sidiga numret i fyrfärg som kom ut samtidigt som det engelska var numret för 1 juni 1990.

Tanja, en av översättarna, berättar: ”När vi ser tillbaka ser vi att mycket av det vi översatte och tryckte på den tiden inte uppfyllde kraven för en naturlig och lättförståelig översättning. Men vi gjorde så gott vi kunde.  Och det var den mat som andligen svältfödda människor så väl behövde.”

I och med att verket blev tillåtet i länderna i det tidigare Sovjetunionen kunde vår litteratur få stor spridning. Ryska översättare som arbetade i Tyskland var ivriga att få hjälp. Utvecklingen på två områden bidrog till en bättre kvalitet på översättningen. För det första fick flera bröder och systrar från Ryssland och Ukraina till sin stora glädje komma till avdelningskontoret i Tyskland för utbildning av översättare. Fem av dem kom den 27 september 1991, och andra kom senare. Det ryska översättningsteamet började omstruktureras. Det var inte så lätt. Deras trä och sten omvandlades inte omedelbart till ”guld”, utan gick igenom alla de stadier som omnämns i Jesaja 60:17.

För det andra började de ryska översättarna få nytta av det arbete som den då nybildade avdelningen Translation Services utförde. Vid den tid som de första bröderna och systrarna kom från Ryssland till Selters i Tyskland hölls ett seminarium för översättare där.

Det bästa är ju om översättningen kan ske i det land där det språk man översätter till talas. Det var därför spännande när det ryska översättningsteamet i januari 1994 lämnade avdelningskontoret i Tyskland och flyttade till det Betel som då höll på att byggas i Solnetjnoje.

Det var naturligtvis svårt för dessa att skiljas från dem som i all tysthet i årtionden hade översatt för bröderna bakom järnridån men vars omständigheter inte tillät dem att flytta med till Ryssland. Det var många tårar och kramar då gruppen på 17 bröder och systrar, tillsammans med två bröder som skulle tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag, reste ifrån Selters söndagen den 23 januari 1994.

 ”HÄR ÄR DET JAG SOM ÄR GUD FÖR PATIENTEN”

I årtionden hade läkare och sjukvårdspersonal i Ryssland grundat sin syn på sina patienters religiösa trosuppfattningar på sin ateistiska utbildning och det utbredda bruket av blod inom sovjetisk medicin. När vittnen behövde läkarvård och begärde att behandlas utan blod blev därför läkarna rådvilla och ibland rentav oförskämda.

Läkarna kunde ofta till och med säga: ”Här är det jag som är Gud för patienten!” Om patienten inte höll med läkaren kunde han bli ombedd att genast lämna sjukhuset. Vidare använde motståndare ofta vittnenas bibelenliga syn på blodtransfusioner för att försöka få vår verksamhet i Ryssland förbjuden.

År 1995 bildades avdelningen för sjukhusinformation vid avdelningskontoret i Ryssland för att ge läkare och sjukvårdspersonal korrekt information om Jehovas vittnens ståndpunkt. Flera seminarier hölls där äldste från över 60 sjukhuskommittéer fick lära sig hur de skulle förse läkare och sjukvårdspersonal med nödvändig information och även hur de skulle hitta läkare som var villiga att behandla vittnen utan att använda blod.

År 1998 höll ryska läkare och deras utländska kolleger en internationell konferens i Moskva med namnet ”Alternativ till blodtransfusion i samband med kirurgi”, den första i sitt slag i Ryssland. Över 500 läkare från många olika delar av Ryssland var med vid konferensen. Mellan 1998 och 2002 fick ryska läkare tillräckligt med erfarenhet för att kunna hålla många sådana konferenser i flera större städer i Ryssland. Dessa konferenser gav goda resultat.

Doktor A. I. Vorobjev, tidigare hälsominister och chefshematolog i Ryssland, konstaterade i ett officiellt  brev till advokater som försvarade vittnenas patienträttigheter att som en följd av att läkare hade omvärderat sin syn på blodtransfusioner hade ”antalet mödrar som dog i samband med förlossning minskat med 34 procent i vårt land”. Doktor Vorobjev konstaterade sedan: ”Tidigare rapporterade vårt medicinska system ett åtta gånger högre dödstal för mödrar i samband med förlossning än i Europa, eftersom barnmorskor här gav mödrar onödiga blodtransfusioner.”

År 2001 skickade ryska hälsoministeriet anvisningar till medicinska institutioner i landet. I anvisningarna stod det att läkarna bör respektera en patients vägran att av religiösa skäl ta emot blodtransfusion. År 2002 gav det ryska hälsoministeriet ut ”Anvisningar om bruket av blodkomponenter”. Där sades det att blod endast kunde ges om patienten skriftligen hade gett sitt samtycke. Det stod också att om en patient av religiösa skäl vägrat att ta emot en transfusion av blodkomponenter skulle man använda alternativa behandlingsmetoder.

Många läkare ändrade inställning till bruket av blod efter att ha arbetat med representanter för avdelningen för sjukhusinformation. En kirurg sade till dem: ”Av patienter [som är vittnen] och av er har jag hört att er vägran att ta emot blodtransfusioner inte är grundad på en nyck, utan på en befallning i Bibeln. Jag beslöt mig för att undersöka om det förhöll sig så. Jag läste alla de bibelställen som det hänvisades till i det material ni gav mig. Efter att ha tänkt över det hela kom jag fram till att er ståndpunkt faktiskt är grundad på Bibeln. Men varför tiger våra präster om detta? Nu när ämnet kommer upp talar jag om för andra läkare att det är vittnena som följer Bibeln.” Nu erbjuder över 2 000 läkare i Ryssland blodfri medicinsk behandling till patienter som är vittnen.

 DE TJÄNAR MED GLÄDJE PÅ SINA DISTRIKT

Arno och Sonja Tüngler, som gått igenom Gileadskolans filial i Tyskland, har tjänat i olika ryska städer sedan oktober 1993. Hur har Jehovas verk gått framåt på de distrikt där de har tjänat? Lyssna på dem när de berättar sina erfarenheter.

Arno: ”Vi kom till vårt distrikt i Moskva, och efter bara några veckor höll vi våra första tal i skolan i teokratisk tjänst. Efter sex veckor i Ryssland höll jag mitt första tal vid en sammankomst. Vi blev förordnade att tjäna i en församling med omkring 140 döpta förkunnare, och församlingens distrikt var lika stort som en hel krets i Tyskland! Vårt första distrikt låg nära vårt pionjärhem. Det var verkligen spännande att vara de allra första vittnen som predikade från dörr till dörr där!”

 Sonja: ”Trots att vi knappast kunde någon ryska alls vittnade vi ibland själva på gatan och gav traktater och annan litteratur till dem vi fick tala med. De inhemska bröderna stödde oss verkligen, och det var lätt att avtala med dem om att gå ut i tjänsten på fältet. De var mycket vänliga och tålmodiga och lät oss tala på vår brutna ryska. De människor som vi besökte var också mycket tålmodiga. Sovjetunionen hade upplösts, och människor var mycket intresserade av religion.”

Arno: ”Att ta del i tjänsten från dörr till dörr och att leda bibelstudier var till stor hjälp för att lära sig ryska. Under vår fjärde månad i Ryssland i januari 1994 ledde vi redan 22 bibelstudier, och därför fick vi rika tillfällen att höra och tala den ryska som människor använder till vardags.

På den tiden blev fantastiskt många döpta vid de olika sammankomsterna; det kunde vara tio procent eller fler av dem som var närvarande. Det var inte alla församlingar som hade tillräckligt många kvalificerade bröder som kunde tjäna som äldste och biträdande tjänare. En äldstebroder tjänade rentav som presiderande tillsyningsman i fem församlingar! Han bad mig att hålla talet vid Åminnelsen i en av dessa församlingar. Det var 804 närvarande, och de måste lämna lokalen omedelbart efter talet, eftersom en annan församling skulle församlas där. På grund av att den broder som skulle hålla det andra talet råkade ut för en bilolycka på vägen till lokalen och inte kunde komma i tid måste jag hålla det talet också. Den gången var 796 närvarande! Så i endast två församlingar var 1 600 närvarande vid Åminnelsen, vilket visar det enormt stora intresse människor hade för sanningen på den tiden.”

JEHOVA PÅSKYNDAR SKÖRDEN

I sitt ord har Jehova lovat att ”påskynda” insamlandet av sina ”dyrbara skatter”. (Jes. 60:22; Hagg. 2:7)  År 1980 fanns det 65 förkunnare i Sankt Petersburg, vilka trots KGB:s stränga övervakning försökte samtala med stadens invånare om Bibeln. År 1990 vittnade över 170 vittnen informellt på gatorna i olika delar av staden. I mars 1991 blev Jehovas vittnens verksamhet i Sovjetunionen inregistrerad, och snart fanns det fem församlingar i staden. Den internationella sammankomsten i Sankt Petersburg 1992 samt andra teokratiska händelser ledde till snabb tillväxt. År 2006 fanns det över 70 församlingar i Sankt Petersburg.

År 1995 fanns det endast en församling i Astrachan, nära gränsen till Kazakstan. Det fanns inga äldste eller biträdande tjänare i församlingen. Men ändå höll bröderna en kretssammankomst och ett kretsmöte. Talen hölls av äldstebröder som fått resa över 70 mil från Kabardinien-Balkarien. Dessa bröder visste inte i förväg  hur många som skulle bli döpta vid dessa sammankomster. Roman Skiba berättar: ”En annan äldste och jag kom två veckor innan en sammankomst skulle hållas för att gå ut i tjänsten på fältet tillsammans med församlingen och för att gå igenom frågorna med dem som önskade bli döpta. Men vi fick absolut inte någon tid till att gå ut i tjänsten. Vi måste ägna all vår tid åt samtalen med de 20 dopkandidaterna!”

År 1999 inbjöd bröderna i Jekaterinburg flera handlare från en marknad till Åminnelsen. Dessa handlare frågade om de också kunde inbjuda sina vänner. Vittnena blev verkligen förvånade när det kom omkring 100 personer till lokalen! Trots att den förhyrda lokalen var stor måste några stå.

 ETT BIBELSTUDIUM MED FEMTIO PERSONER

Förkunnarverksamheten i Ivanovo oblast, inte långt från Moskva, började mot slutet av 1991, när Pavel och Anastasija Dimovy flyttade dit. En svår uppgift väntade dem, att predika på ett distrikt med över en miljon invånare. Hur skulle de börja? De beslöt sig för en enkel och effektiv metod: ett litteraturstånd. De satte upp ett stånd på det största torget i staden och lade ut broschyrer, tidskrifter och böcker. Människor som gick förbi stannade upp, och många av dem visade ett uppriktigt intresse. Alla som var intresserade av sanningen inbjöds till ett bibelstudiemöte. Dessa möten kunde knappast kallas för bibelstudium i hem, eftersom de hölls i hyrda lokaler och så många som 50 personer kunde vara närvarande. Studierna liknade möten och bestod av två delar. Först studerade man boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, och sedan studerade man en artikel i Vakttornet. Studierna hölls tre gånger i veckan och varade i tre timmar. Tre sådana studiemöten hölls i olika delar av staden. Pavel skrev alltid i sin rapport att han ledde tre bibelstudier. När han tillfrågades varför han hade så få studier, under en tid då flertalet förkunnare hade mellan 10 och 20 studier, meddelade han att omkring 50 intresserade personer var med vid varje studium! Det var uppenbart att Jehova välsignade den här anordningen, för snart gav många av dem som var närvarande uttryck åt sin önskan att få tala med andra om de goda nyheterna. Efter ett studium meddelade Pavel att de som önskade bli förkunnare kunde stanna kvar. Ingen lämnade lokalen, och alla blev förkunnare. Antalet litteraturstånd i staden ökade, och snart var många kiosker på torgen och i parkerna i staden fyllda med litteratur.

 Nu var det dags att börja en annan form av tjänst, tjänsten från dörr till dörr. Men hur skulle man kunna göra det, när nästan ingen av förkunnarna tidigare hade tagit del i den här tjänsten? De som ville lära sig hur man skulle predika från hus till hus fick följa med makarna Dimovy i tjänsten. Det var ofta många som ville lära sig detta. Pavel hade ibland sällskap av tio förkunnare samtidigt! Förvånansvärt nog skrämde inte detta dem som man besökte, och de var glada över att få samtala med gruppen. Några bjöd till och med in hela delegationen i sin lägenhet.

Snart var de nya förkunnarna ivriga att få förkunna i andra städer i Ivanovo oblast, och därför organiserade man resor till dessa städer. Grupper på 50 förkunnare kunde gå ombord på tåget, och de började predika på väg till den stad dit de skulle, och sedan delade de upp sig två och två. När de gick igenom ett hyreshus inbjöd de människor till ett möte som skulle hållas den kvällen. Vid mötet visade bröderna filmer som hade framställts av Jehovas vittnen. De höll också tal. Efter mötet erbjöds alla de närvarande ett bibelstudium, och de som ville studera gav bröderna sin adress. Tack vare den här verksamheten bildades så många som fem församlingar i flera städer i Ivanovo oblast.

År 1994 fanns det 125 förkunnare enbart i Ivanovo, och 1 008 personer var närvarande vid Åminnelsen. Under samma år blev 62 personer från Ivanovo döpta vid områdessammankomsten. En hel församling hade kommit till på en enda dag! I Ivanovo oblast är nu 1 800 förkunnare verksamma i Herrens verk.

MAN HÅLLER MÖTEN TROTS MOTSTÅND

I flera städer var det inte lätt att få lov att använda idrottsarenor till sammankomster. I Novosibirsk försökte  motståndare stödda av prästerskapet hindra människor att komma in på den arena där sammankomsten hölls. En skylt som sådana motståndare hade gjort löd: ”Akta er för Jehovas vittnen.” Men demonstranterna hade inte lagt märke till att de två sista bokstäverna i det första ordet på skylten hade smetats ut så att det faktiskt stod: ”Ta hand om Jehovas vittnen.”

År 1998 blev det problem när man skulle hålla en kretssammankomst i Omsk. Under påtryckningar från motståndare blev den som hade ansvaret för lokalen i sista minuten tvingad av de lokala myndigheterna att säga upp kontraktet med vittnena. Flera hundra personer som kommit till sammankomsten församlades utanför lokalen. Den förskrämde mannen, som fruktade för sin egen och lokalens säkerhet, bad bröderna att säga till folket att inte ta till våld. Bröderna lugnade honom och sade att ingen där skulle lyfta en hand mot någon. De närvarande tog lugnt kort på varandra till minne av händelsen och skingrade sig sedan. Mannen blev övertygad om att Jehovas vittnen är fridsamma människor. Två veckor senare hölls sammankomsten i en annan lokal. Motståndarna fick reda på den sammankomsten för sent för att kunna stoppa den. De kom inte förrän vid slutet av programmet.

EN SAMMANKOMST ”UNDER STJÄRNORNA”

Mellan 22 och 24 augusti 2003 skulle en av flera områdessammankomster på teckenspråk hållas i staden Stavropol i Kaukasien. Det kom deltagare från 70 städer i Ryssland. Men det fanns risk att sammankomsten skulle inställas på grund av våldsamt motstånd från stadens myndigheter. Dagen före sammankomsten sade den som var ansvarig för lokalen upp hyreskontraktet. Men fredagen den 22 augusti avtalade  bröderna med ledningen för en cirkus om att få använda deras arena för sammankomsten.

Programmet började klockan 15.00, men strax efter pausen bröt man helt oväntat strömmen. Deltagarna satt tålmodigt kvar på sina platser, och när elektriciteten kom tillbaka en timme senare fortsatte programmet och slutade klockan 21.30.

Andra sammankomstdagen började med ett strömavbrott klockan 9.30. Snart stängde man även av vattnet. Hur skulle bröderna kunna fortsätta sammankomsten utan vare sig vatten eller el? Klockan 10.50 beslöt sammankomstkommittén att öppna alla dörrarna till arenan, eftersom det var solsken utanför. Bröderna använde sin uppfinningsrikedom och tog ut stora speglar på gatan för att återkasta solljuset in i lokalen och på talaren. Även om publiken nu kunde se talaren visade det sig snart att det starka ljuset bländade talaren och gjorde det svårt för honom att se vad som stod i manuskriptet. Därför tog bröderna andra speglar och riktade solljuset mot en stor spegelboll som hängde i cirkustaket. Cirkusarenan fylldes av ljusreflexer, och nu kunde talaren och hela publiken koncentrera sig på programmet. Det visade sig bli en unik sammankomst ”under stjärnorna”. Det var så deltagarna beskrev alla de blinkande ljusreflexerna över den mörka cirkusarenan.

Snart körde borgmästaren och flera tjänstemän fram till cirkusarenan. De var förvånade över att vittnena fortsatte att hålla sin sammankomst. Framför allt var de imponerade av sammankomstdeltagarnas uppförande. Ingen protesterade eller klagade, och all deras uppmärksamhet var riktad mot podiet. Polischefen, som tidigare hade varit aggressiv mot vittnena, blev så berörd av det han såg att han sade: ”Jag är med  er av hela mitt hjärta, men vi lever i en värld som inte gillar er.”

Tjänstemännen for sin väg, och snart var strömmen på arenan tillbaka. Fastän sammankomsten slutade sent under de första två dagarna satt deltagarna kvar på sina platser tills den avslutande bönen hade framburits. Trots motståndet steg antalet närvarande för varje dag, från 494 på fredagen till 535 på lördagen och 611 på söndagen! I den avslutande bönen uttryckte man ett särskilt tack till Jehova för att man hade kunnat hålla denna fantastiska sammankomst. Deltagarna skildes åt med glädje, än mer beslutna att tjäna sin himmelske Fader och lovprisa hans namn.

DÖVA LOVPRISAR JEHOVA

Bland de tusentals delegater från Sovjetunionen som var med vid den särskilda sammankomsten i Polen 1990 fanns det ett antal döva. Den andliga uppmuntran de hade fått vid sammankomsten fick dessa första ”såningsmän” att verkligen gå in för att predika. Redan 1992 kunde det sägas att också denna del av fältet hade blivit mogen för skörd och att skörden skulle bli stor. (Matt. 9:37) År 1997 bildades den första teckenspråksförsamlingen i landet, och det fanns många teckenspråksgrupper. År 2002 bildades en krets för teckenspråkstalande, den största kretsen i världen om man tänker på ytan. År 2006 var antalet förkunnare per invånare bland de döva i landet 1 på 300, medan det bland den hörande befolkningen var 1 på 1 000.

Det behövdes litteratur på teckenspråk, och översättningen måste vara bra. År 1997 började man översätta till teckenspråk vid avdelningskontoret i Ryssland. Jevdokija, en av de döva systrarna i översättningsteamet för teckenspråk, säger: ”Det är ett särskilt privilegium för  mig att få tjäna vid Betel och att översätta till teckenspråk. I världen litar man inte på döva personer, utan betraktar dem som underlägsna. Men allt är annorlunda i Guds organisation. För det första upplever jag att Jehova anförtror oss döva människor att förmedla sanningen på vårt språk. För det andra känner vi oss trygga bland Jehovas folk och är uppriktigt glada över att få vara en del av en så stor familj.”

DE GODA NYHETERNA PÅ VARJE SPRÅK

Även om ryska var det officiella språket inom handel och utbildning i Sovjetunionen, talade man också omkring 150 andra språk i landet. År 1991, efter upplösningen av Sovjetunionen i 15 länder, blev många som talade dessa språk intresserade av sanningen, särskilt i de länder som då blivit självständiga. I enlighet med Uppenbarelseboken 14:6 inriktade man sig på att nå människor från ”varje nation och stam och språk och folk” på detta stora distrikt. För att tillhandahålla andlig mat för tiotusentals nya lärjungar på det distrikt som avdelningskontoret i Ryssland ansvarar för måste man därför framställa Vakttornet på 14 nya språk. För att främja spridandet av de goda nyheterna har avdelningskontoret i Ryssland tillsyn över översättningen av litteratur till mer än 40 språk, vilket gör det möjligt för Bibelns sanning att beröra människors hjärtan snabbare och djupare än någonsin tidigare.

Flertalet av dessa språk talas inom Ryska federationen. Man kan till exempel få höra ossetiska talas på gatorna i Beslan och Vladikavkaz; burjatiska, ett mongolspråk, i området runt Bajkalsjön; jakutiska, ett turkspråk som talas av renskötare och andra invånare i ryska Fjärran östern, samt omkring 30 andra språk i Kaukasien. Efter ryska är tatariska det största språket i Ryssland, och det talas av mer än fem miljoner människor, särskilt  i det område som kallas Tatarstan.

Människor som talar tatariska är ofta villiga att läsa litteratur på tatariska, men de vill inte gärna ha litteratur på ryska. Under kampanjen med Nyheter om Guds rike nr 35 tog en kvinna som bodde på landsbygden emot ett exemplar. Hon skrev sedan ett brev och begärde att få broschyren Vad kräver Gud av oss? på tatariska. En syster skickade henne en broschyr och ett brev, och kvinnan svarade med ett entusiastiskt brev på åtta sidor. Hon började snart studera Bibeln med hjälp av litteratur på tatariska. En man som hade fått broschyren Bryr Gud sig verkligen om oss? på tatariska sade att den hade hjälpt honom att se situationen i världen annorlunda. Inget av detta skulle ha varit möjligt utan litteratur på tatariska.

En kvinna som talar mari fick Nyheter om Guds rike nr 35. När hon hade  läst det här vikbladet ville hon veta mer, men det fanns inga vittnen på landsbygden där hon bodde. När hon var på besök i staden tog hon kontakt med ett Jehovas vittne och fick ”Kunskapsboken” och annan litteratur på ryska. Efter att ha studerat detta på egen hand började hon predika där hon bodde, och snart studerade hon med en grupp intresserade personer. Hon fick sedan reda på att det skulle bli ett kretsmöte i Izjevsk och reste dit i hopp om att få bli döpt. Men vid sammankomsten fick hon veta att de som önskade bli döpta måste studera Bibeln mer ingående, och bröderna gjorde anordningar för att hjälpa henne andligen. Allt detta var en följd av att hon hade läst Nyheter om Guds rike på sitt eget språk.

I Vladikavkaz fanns det endast en ossetisktalande församling, och inga tal tolkades till ossetiska vid krets- och områdessammankomster. År 2002 tolkades emellertid talen för första gången. De ossetisktalande bröderna var överlyckliga! Även de som kunde ryska bra sade att det rörde deras hjärta att få höra Bibelns budskap på sitt eget språk. Detta bidrog till församlingens andliga tillväxt och drog många osseter till sanningen. År 2006 organiserades en krets i Ossetien, och kretssammankomster hölls för första gången på ossetiska.

Under ett besök av resande tillsyningsmän hos en grupp i den avlägset belägna byn Aktasj i republiken Altaj församlades omkring 30 personer i en lägenhet, och det trots att det endast fanns några få förkunnare i gruppen. Alla lyssnade på det offentliga föredraget, men under områdestillsyningsmannens tjänstetal gick omkring hälften av de närvarande. Efter mötet frågade områdestillsyningsmannen varför så många hade gått. En äldre altajisk kvinna svarade på bruten ryska: ”Ni utför ett viktigt arbete, men jag förstod nästan ingenting!” Vid nästa  besök av kretstillsyningsmannen tolkades talen, och alla stannade kvar under hela programmet.

Det finns många utländska studenter i staden Voronezj. År 2000 organiserade en kinesisktalande biträdande tjänare några kurser för att lära ut kinesiska. Många vittnen insåg behovet och började predika för kinesiska studenter. Kinesiska är ett oerhört svårt språk, men bröderna gav inte upp. I februari 2004 organiserades den första kinesiska bokstudiegruppen i staden. I april det året döptes den första kinesisktalande studenten, och två månader senare döptes ytterligare en. Nu kommer grupper av intresserade regelbundet till bokstudiet, och man leder omkring 15 bibelstudier på kinesiska. Allteftersom de goda nyheterna når ut till alla delar av detta stora distrikt fortsätter det ryska avdelningskontoret att se till att det kommer ut mer litteratur på fler språk.

PIONJÄRER FÅR UTBILDNING

Skolan i pionjärtjänst har nu hållits i Ryssland i flera år. Varje klass består av mellan 20 och 30 pionjärer, och man behöver inte resa så långt för att vara med vid skolan. Men så var det inte när skolan först hölls i Ryssland. Roman Skiba berättar: ”Den pionjärskola som jag minns bäst är den som hölls i Jekaterinburg 1996. Det var mer än 40 bröder och systrar i den klassen. För att kunna gå igenom skolan måste många färdas tiotals mil, en del närmare 100 mil.”

Svetlana har sedan 1997 tjänat som reguljär pionjär bland dem som är döva. I januari 2000 var hon med vid pionjärskolan på teckenspråk. Efter skolan berättade Svetlana hur den har hjälpt henne att förbättra sin tjänst och att bättre förstå vad det innebär att vara kristen både i familjen och i församlingen. Hon säger: ”Jag började få större kärlek till andra. Jag insåg också värdet  av att samarbeta med bröderna och systrarna, och nu tar jag villigt emot råd. Jag har även blivit bättre på att leda bibelstudier sedan jag började använda illustrationer i min undervisning.”

Aljona tjänar som pionjär i Chabarovsk, en stad i ryska Fjärran östern, och hjälper döva att lära känna sanningen. För att bättre kunna göra detta ville Aljona gå igenom Skolan i pionjärtjänst på teckenspråk. Vilka problem måste hon övervinna? Aljona säger: ”Den närmaste pionjärskolan på teckenspråk hölls i Moskva, som ligger 900 mil från Chabarovsk. För att vara med vid skolan måste jag åka tåg i åtta dagar och lika många dagar för att åka hem.” Men hon ångrade inte detta ett enda dugg!

Förutom de pionjärskolor som har hållits för att hjälpa dem som predikar på teckenspråk har det hållits hundratals andra pionjärskolor i Ryssland mellan 1996 och 2006. Utbildningen av pionjärer har direkt bidragit till tillväxten både på predikofältet och i församlingarna. Marcin, som nu tjänar som kretstillsyningsman, berättar: ”År 1995 blev jag förordnad som pionjär med särskilt uppdrag i Kuntsevoförsamlingen i Moskva. När jag kom till det offentliga talet och Vakttornsstudiet såg det ut som om det skulle bli en sammankomst, omkring 400 personer satt i lokalen. Då hade församlingen 300 förkunnare. Mindre än tio år senare har det bildats tio nya församlingar från den där ursprungliga församlingen!

När jag tjänade som kretstillsyningsman under 1996 och 1997 fick jag bevittna en fantastisk tillväxt i kretsen. Jag besökte församlingen i staden Volzjskij i Volgograd oblast. När jag återvände sex månader senare hade det blivit 75 nya förkunnare i den församlingen. Det  var som en helt ny församling! Det går inte att beskriva den entusiasm som dessa nya förkunnare visade. Vid de möten för tjänst som hölls i en lägenhet i ett flervåningshus var regelbundet upp till 80 personer närvarande. Många stod i trappan och på trappavsatsen, eftersom de inte fick rum inne i lägenheten.”

DE UNGA LOVPRISAR JEHOVA

Många unga visar intresse för budskapet om Riket, och det trots sina föräldrars motstånd. Så här berättar en 20-årig syster: ”År 1995, när jag var nio år, predikade Jehovas vittnen för mina föräldrar, men de tog inte emot sanningen. Jag ville veta mer om Gud. Lyckligtvis började en vän som också gick i samma klass studera Bibeln, och jag var med vid hennes studium. När mina föräldrar fick reda på detta förbjöd de mig att träffa vittnena. Ibland låste de in mig ensam i lägenheten för att hindra mig att gå till bibelstudiet. Detta fortsatte tills jag blev myndig. Jag flyttade då hemifrån för att gå i skolan i en annan stad och hittade vittnena där. Jag var så glad över att få fortsätta mitt studium av Bibeln! Jag kom att älska Jehova av hela mitt hjärta och blev döpt vid en områdessammankomst 2005. Efter dopet började jag omedelbart som hjälppionjär. Nu är mina föräldrar gynnsamt inställda till det som har varit så dyrbart för mig ända sedan min barndom.”

En annan syster berättar: ”År 1997, när jag var 15 år, erbjöd vittnena mig ett exemplar av Vakna! Jag tyckte verkligen om namnet på tidskriften och dess innehåll, och jag ville få den regelbundet. När min far hörde att jag läste den här tidskriften förbjöd han vittnena att komma hem till oss. Någon tid senare började min kusin studera Bibeln med Jehovas vittnen, och i början  av 2002 började jag följa med henne till mötena i Rikets sal. Där fick jag höra att Jehovas vittnen tjänar som missionärer, och jag fick en brinnande önskan att hjälpa andra att lära känna Gud. Men min kusin förklarade för mig att jag först måste sluta röka och börja leva enligt Guds normer och bli en av hans tjänare. Jag följde de här råden, och sex månader senare blev jag döpt och började omedelbart som hjälppionjär. Jag är lycklig över att ha fått en mening med mitt liv.”

MAN SÖKER EFTER ”DYRBARA SKATTER” I SACHA

I en krets som omfattar Amur oblast och republiken Sacha hade man under tjänsteåret 2005 för första  gången en kretssammankomst och ett kretsmöte i Jakutsk, huvudstaden i Sacha. Det var särskilt trevligt att få se personer som tillhörde den inhemska befolkningen vara med vid dessa sammankomster.

För att underlätta för vännerna delades kretsen upp i fem delar, och varje del hade sin egen sammankomst. Det tog 24 timmar med tåg, 15 timmar med bil och 3 timmar med flyg för de resande tillsyningsmännen att ta sig från en sammankomst till en annan.

Det är mycket stränga vintrar i de här trakterna. Det kan bli ner till 50 minusgrader eller mer. Trots det predikar förkunnarna inte bara i höghus utan också från hus till hus.

I början av 2005 bildades två nya grupper av förkunnare, den ena gruppen i byn Chajyr, åtta mil från Laptevhavet ovanför norra polcirkeln. I byn bor 500 personer, och 4 av dessa är vittnen. År 2004 var 76 personer närvarande vid Åminnelsen. För att besöka gruppen i den här byn måste kretstillsyningsmannen först resa 90 mil med flyg och sedan över 45 mil med bil på snötäckta vägar.

En annan grupp bildades i den avlägset belägna byn Ust-Nera, 10 mil från byn Ojmjakon. Här kan det ibland bli ända ner till 60 minusgrader på vintern. För att vara med vid en kretssammankomst förra året gav sig förkunnare från den här gruppen i väg i två bilar. I 50 minusgrader måste de resa omkring 200 mil i vardera riktningen och större delen genom ödsliga och obebodda trakter.

En kretstillsyningsman berättade en intressant erfarenhet som ägde rum på 4 000 meters höjd: ”Under  kampanjen med broschyren Var ständigt vaksamma! hölls en rad sammankomster i vår krets. När områdestillsyningsmannen och jag tog flyget till nästa sammankomst, erbjöd vi flygvärdinnan broschyren Vad kräver Gud av oss? eftersom vi tyvärr hade slut på den andra broschyren. Hon sade att hon redan hade fått en del biblisk litteratur, och till vår förvåning visade hon oss ett exemplar av broschyren Var ständigt vaksamma! Vi blev mycket glada över att se att våra bröder hade varit verksamma! Under vårt samtal passerade andrepiloten förbi. Han blev intresserad av vårt samtal, och vi pratade nästan hela resan. Han tyckte om det han fick höra och tog flera tidskrifter för att dela med sig åt personalen i förarkabinen.”

DE GODA NYHETERNA PÅ SACHALIN

I slutet av 1970-talet kom vittnena för första gången till Sachalin, en ö som ligger ovanför Hokkaido, Japans nordligaste ö. Bröder från Vladivostok, som hade tillsynen över predikoarbetet i det området, uppmuntrade Sergej Sagin att utöka sin tjänst och flytta till den ön och predika för människorna där. Sergej fick arbete i hamnen, och han försökte tala med de andra arbetarna om bibliska ämnen. Han ledde snart flera bibelstudier. Sergej måste senare flytta från ön, men sanningens säd bar till slut frukt.

Sammankomsterna i Polen 1989 och 1990 fick många vittnen i Ryssland att vilja utöka sin tjänst och flytta till områden där behovet var större. År 1990 flyttade Sergej och Galina Averiny från Chabarovsk i ryska Fjärran östern till Korsakov på Sachalin. Några månader senare flyttade två pionjärer och flera förkunnare till Juzjno-Sachalinsk, där det endast fanns ett vittne.

 Pavel Sivulskij, son till den Pavel Sivulskij som nämndes tidigare, var en av dessa två pionjärer. Han tjänar nu vid Betel. Han berättar: ”När vi kom till Juzjno-Sachalinsk övernattade en broder och jag på ett hotell, eftersom vi inte genast kunde hitta en bostad. Vi började gå från dörr till dörr i närheten av hotellet och frågade människor vi talade med om de hade något logi att hyra ut. Vi träffade människor som frågade var de kunde få fortsätta att samtala om Bibeln, men vi måste tala om för dem att vi bodde på hotell och att vi skulle inbjuda dem till oss så snart vi hade en bostad. Vi bad innerligt till Jehova att han skulle hjälpa oss att finna arbete och bostad. Jehova besvarade våra böner. Snart hade vi både arbete och bostad. En kvinna erbjöd oss att få bo i hennes lägenhet. Hon tog inte någon hyra av oss, och hon lagade till och med maten åt oss, något som hjälpte oss att använda mer tid i tjänsten. Jehova visade att han var med oss. Vi ledde snart många bibelstudier och organiserade bokstudiegrupper. Två månader senare hyrde vi ett hus och hade mötena där.”

Allteftersom församlingen växte började många nya förkunnare i pionjärtjänsten. De visade pionjäranda och flyttade till andra delar av ön för att sprida sanningen där. Jehova välsignade rikligt denna snabbt växande församlings nitiska tjänst, och 1993, tre år senare, hade det bildats åtta nya församlingar från den ursprungliga!

Med tiden flyttade många förkunnare från ön på grund av ekonomiska svårigheter och även för att utöka sin tjänst. Som tidigare åtföljdes alla ansträngningar att utöka sin tjänst av tillväxt. Nu finns det en tilltalande Rikets sal i centrum av staden Juzjno-Sachalinsk, och  det finns nio församlingar och fyra grupper på ön, och de utgör en hel krets.

DÖRREN ÖPPNAS TROTS MÅNGA MOTSTÅNDARE

Under det första århundradet sade aposteln Paulus: ”En stor dörr som leder till verksamhet har öppnats för mig, men det finns många motståndare.” (1 Kor. 16:9) Det har inte blivit färre motståndare nu två tusen år senare. Från 1995 till 1998 satte Moskvas åklagarmyndighet vid fyra tillfällen i gång en rättsprocess mot Jehovas vittnen. Jehovas vittnen anklagades för att egga upp människor till religiös intolerans, att förstöra familjer, att ta del i statsfientlig verksamhet och att inkräkta på andra medborgares rättigheter. När dessa anklagelser inte kunde bevisas inleddes 1998 ett civilmål mot vittnena, som byggde på samma grundlösa anklagelser.

Ungefär ett år senare inregistrerade justitiedepartementet åter Jehovas vittnens administrativa centrum i Ryssland och erkände att Jehovas vittnen inte främjar något som får människor att visa religiöst hat eller som förstör familjer eller som inkräktar på mänskliga rättigheter, och det gör inte heller deras litteratur. Trots detta kom åklagarmyndigheten åter med samma anklagelser!

Några teologiprofessorer inser att Jehovas vittnen grundar sin tro uteslutande på Bibeln. Så här säger dr N. S. Gordijenko vid Herzens pedagogiska universitet i Sankt Petersburg: ”När experter angriper Jehovas vittnens läror, inser de inte att det i själva verket är Bibeln de riktar sina angrepp mot.”

Men en domstol i Moskva beslöt att beröva Jehovas vittnen i Moskva deras lagliga erkännande. Detta hindrar emellertid inte våra bröder att lyda Bibelns  befallning att dela med sig av de goda nyheterna till andra. Jehovas vittnen är övertygade om att människor i Moskva själva måste få bestämma vad de vill tro i religiösa frågor. Att begränsa den rätten skulle vara att inkräkta på Moskvabornas rättigheter. Därför kommer vittnena i Moskva att fortsätta att lyda Jesu Kristi befallning att predika och göra lärjungar. (Matt. 28:19, 20) Nu granskar Europadomstolen Moskvadomstolens beslut.

I september 1998, när rättegångarna om försöken till att förbjuda Jehovas vittnen i Moskva först hade börjat, fanns det 43 församlingar i Moskva. Åtta år senare fanns det 93! Jehova har lovat sitt folk: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång.” (Jes. 54:17) År 2007 höll Jehovas vittnen sin områdessammankomst i Moskva på Luzjnikistadion, där de olympiska spelen en gång har hållits. Vid den sammankomsten var 29 040 närvarande, och 655 blev döpta.

GUDS NAMN ÄR STORT I RYSSLAND

Som vi läser i Malaki 1:11 har Jehova Gud sagt: ”Från solens uppgång ända till dess nedgång skall mitt namn vara stort bland nationerna.” Varje ny soluppgång medför nya möjligheter att finna ytterligare någon fårlik person i detta vidsträckta land. Enbart under föregående tjänsteår döptes över sju tusen personer i Ryssland. Detta visar utom allt tvivel att ”tsarernas tsar”, som Jesus Kristus kallas i den ryska bibeln, är med sina undersåtar när de utför detta verk. (Matt. 24:14; Upp. 19:16)

”Jehovas dag [skall] komma som en tjuv”, skrev aposteln Petrus. (2 Petr. 3:10) Jehovas folk i Ryssland är därför beslutna att utnyttja den återstående tiden till att söka reda på dem som är rätt sinnade från varje nation, stam, språk och folk.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 110]

”Om vi hade funnit något emot er, om ni så bara hade utgjutit en enda droppe blod, så skulle vi ha skjutit er alla”

[Infälld text på sidan 128]

”Om vi låter er gå fria kommer många sovjetmedborgare att ansluta sig till er. Det är därför som vi ser er som ett allvarligt hot mot vår stat”

[Infälld text på sidan 219]

”Ni är som fåglar som dyker ner på litteraturkartongerna och snabbt för bort dem”

 [Ruta/Bild på sidan 69]

Sibirien

Hur föreställer du dig Sibirien? Ser du framför dig en ogästvänlig vildmark med extremt kalla vintrar? Tänker du på ett ödsligt land, dit de som kom i konflikt med de sovjetiska myndigheterna förvisades? Det här stämmer visserligen, men det är inte hela bilden.

Sibirien är ett stort område, större än Kanada, som är världens näst största land. Sibirien omfattar nu en yta på över 13 miljoner kvadratkilometer och sträcker sig från Uralbergen österut till Stilla havet och från Mongoliet och Kina norrut till Norra ishavet. Det är ett land som är rikt på naturtillgångar – skog, olja och gas. I Sibirien finns bergskedjor, slätter, sumpmarker, sjöar och stora floder.

Under omkring 150 år var Sibirien ett område som förknippades med fängelse, tvångsarbete och förvisning. Under 1930- och 1940-talen skickade Josef Stalin miljontals människor till arbetsläger där. Åren 1949 och 1951 förvisades omkring 9 000 Jehovas vittnen från Moldavien, Baltikum och Ukraina till Sibirien.

 [Ruta/Bilder på sidorna 72, 73]

En presentation

Landet

Världens största land, Ryssland, sträcker sig 7 700 kilometer längs med polcirkeln från öster till väster och 3 000 kilometer från norr till söder och har en sammanlagd yta på 17 075 400 kvadratkilometer. Ryssland sträcker sig över 11 tidszoner, dvs. över nästan hälften av norra halvklotet. I Ryssland finns det högsta berget och den längsta floden i Europa samt världens djupaste sjö.

Befolkning

Åttio procent av befolkningen är ryssar. Men över 70 andra etniska grupper bor i Ryssland. En del av dessa är bara några tusen till antalet, och andra är över en miljon.

Språk

Ryska är det officiella språket och talas av praktiskt taget alla. Dessutom talas det över 100 andra språk, och några av dessa är modersmål för närmare en miljon människor.

Ekonomi

Ryssland är en av världens ledande producenter av olja och naturgas. Andra stora näringar är skogsbruk, gruvdrift och olika slag av tillverkningsindustrier.

Mat

Närande och kraftig mat bestående av kött, fisk, kål eller färskost serveras tillsammans med mörkt rågbröd, potatis och bovete. Det ryska köket är rikt på fett och kolhydrater för att ge den energi som behövs för att klara de långa och kalla vintrarna. En typisk måltid kan bestå av pelmeni (kött i små degknyten) i en soppa eller tillsammans med en klick sur grädde, eller av pirosjki (små piroger) fyllda med kål, kött, ost eller potatis. Populära soppor är borsjtj (rödbetssoppa) och sjtji (kålsoppa).

Klimat

Somrarna är varma, och vintrarna är mörka och kalla. Våren och hösten går snabbt förbi, vilket får de andra två årstiderna att dominera.

 (Kartor över Ryssland finns på sidorna 116 och 167)

[Bilder]

Kreml

Berget Elbrus i Kabardinien-Balkarien

Brunbjörn på Kamtjatkahalvön

 [Ruta på sidorna 92, 93]

En strid om hjärtan och sinnen

Den sovjetiska regeringen försökte inte utrota vittnena. Dess mål var att omvända dem, antingen genom övertalning eller tvång, till den sovjetiska ideologin. För att åstadkomma detta anlitade regimen KGB, den sovjetiska säkerhetstjänsten. Här följer några av KGB:s metoder:

Husrannsakningar: Dessa genomfördes i vittnenas hem, till och med på natten. Vissa familjer tvingades att byta bostad på grund av alla husrannsakningar.

Övervakning: Detta inbegrep att man avlyssnade telefoner, öppnade och läste post och installerade dolda mikrofoner i brödernas hem.

Böter och avbrytande av möten: Över hela landet tog de lokala myndigheterna reda på var bröderna höll sina möten. Alla de närvarande blev bötfällda. Bötesbeloppet uppgick ofta till hälften eller mer av en genomsnittlig månadslön.

Mutor och utpressning: KGB lovade också vissa vittnen lägenheter i centrala Moskva och även bilar om de samarbetade. Bröderna fick ofta höra att de skulle dömas till många år i arbetsläger om de vägrade att samarbeta.

Propaganda: Filmer, tv-program och tidningsartiklar framställde vittnena som samhällsfarliga. I fängelser  och arbetsläger hölls föreläsningar där bröderna anklagades för att använda Bibeln som täckmantel för politisk agitation. Propagandan ledde till diskriminering; lärare gav vittnens barn sämre betyg, och arbetsgivare lät inte våra bröder få semester och andra förmåner som de var berättigade till.

Infiltrering: KGB-agenter som låtsades vara intresserade av budskapet om Guds kungarike studerade och blev döpta. Somliga lyckades även få ansvarsfulla uppgifter inom organisationen. Deras mål var att sätta stopp för predikoarbetet genom att skapa misstro och splittring bland vittnena.

Förvisning: Bröder sändes till avlägsna delar av landet. Där fick de slita hårt och arbeta 12 timmar om dagen för att klara sitt uppehälle. Under vintern fick de stå ut med bitande kyla och under sommaren med myggor och bromsar.

Konfiskering och separation: Egendom, hus och ägodelar konfiskerades. Föräldrar som var vittnen fråntogs ibland sina barn.

Hån och misshandel: Många vittnen, även kvinnor, blev förolämpade och hånade. Några blev mycket grymt misshandlade.

Fängelsestraff: Avsikten var att tvinga vittnena att avsvära sig sin tro eller att isolera dem från deras bröder.

Arbetsläger: Bröderna var nära total fysisk utmattning i dessa läger. Ofta måste de gräva upp jättestora trädstubbar. De arbetade också i kolgruvor och byggde vägar och järnvägar. De som arbetade i lägren var skilda från sina familjer och bodde i baracker.

 [Ruta/Bild på sidorna 96, 97]

Två gånger blev jag dömd till döden

PJOTR KRIVOKULSKIJ

FÖDD 1922

DÖPT 1956

BAKGRUND Han studerade vid ett prästseminarium innan han lärde känna sanningen. Han tillbringade 22 år i fängelser och läger och dog 1998.

ÅR 1940 började polska vittnen predika där jag bodde i Ukraina. Jag fick besök av Kornej, en smord broder. Vi samtalade hela natten, och jag blev övertygad om att det han berättade för mig var sanningen om Gud.

År 1942 ryckte den tyska armén framåt, och de sovjetiska trupperna retirerade från min hemtrakt. Det var en tid av anarki. De ukrainska nationalisterna krävde att jag skulle ansluta mig till dem i deras kamp mot både tyskar och ryssar. När jag vägrade misshandlade de mig tills jag blev medvetslös, och sedan slängde de ut mig på gatan. Samma kväll kom de och hämtade mig till en plats för massavrättningar. Där frågade de mig återigen om jag ville tjäna det ukrainska folket. Jag svarade dem högt och bestämt: ”Jag kommer endast att tjäna Jehova Gud!” Då dömde de mig till döden. När en av soldaterna gav order om att skjuta mig grep en annan tag i det gevär som riktades mot mig och skrek: ”Skjut inte! Han kan fortfarande vara till nytta!” En annan man började ursinnigt slå mig. Han lovade att han personligen skulle skjuta mig inom en vecka, men inom några dagar blev han själv dödad.

 I mars 1944 kom den sovjetiska armén tillbaka till vår trakt, och soldaterna förde bort alla män, inbegripet mig. Den här gången var det den sovjetiska armén som behövde folk. Vid deras samlingsplats träffade jag Kornej, den broder som först hade talat med mig om sanningen. Det var 70 andra vittnen där. Vi stod skilda från de övriga och uppmuntrade varandra. En officer kom fram till oss och frågade varför vi stod för oss själva. Kornej förklarade att vi var kristna och inte kunde bära vapen. De förde omedelbart bort honom och sade till oss att han skulle skjutas. Vi såg honom aldrig mer. De började hota oss och säga att vi precis som han skulle komma att skjutas, och en efter en tillfrågades vi om vi ville ansluta oss till armén. När jag vägrade kom tre soldater och en officer och förde mig till skogen. Befälhavaren läste upp militärdomstolens dom: ”Avrättning genom arkebusering för vägran att bära uniform och vapen.” Jag bad innerligt till Jehova och undrade sedan om han skulle ta emot min tjänst för honom, eftersom jag inte hade fått tillfälle att bli döpt. Plötsligt hörde jag ordern: ”Skjut fienden!” Men soldaterna sköt i luften. Sedan började officeren slå mig. Jag dömdes till tio års fängelse och hamnade i ett arbetsläger i Gorkij oblast i centrala Ryssland.

Jag släpptes 1956 och gifte mig senare med Regina, ett troget vittne. Vi hade bara varit gifta i sex månader när jag helt oväntat greps och dömdes till tio års fängelse.

När jag till slut blev frigiven sade en tjänsteman till mig: ”Det finns ingen plats för dig på sovjetisk mark.” Han hade fel. Det är verkligen underbart att veta att jorden tillhör Jehova och att han är den som bestämmer vilka som skall få leva för evigt på den. (Ps. 37:18)

 [Ruta/Bild på sidorna 104, 105]

”Flickor, är det några av er som är Jehovas vittnen?”

JEVGENIJA RYBAK

FÖDD 1928

DÖPT 1946

BAKGRUND Hon föddes i Ukraina och tvångsförflyttades till Tyskland, där hon lärde känna sanningen. Hon fortsätter att troget tjäna Jehova i Ryssland.

EN SÖNDAG fick jag höra vacker sång genom fönstret. Det var Jehovas vittnen som sjöng. Jag började snart vara med vid deras möten. Jag kunde inte förstå varför tyskar förföljde andra tyskar för deras tro. Mina ukrainska vänner, som hade förts till Tyskland samtidigt med mig, började hata mig för att jag umgicks med tyskar. Vid ett tillfälle skrek en av dem till mig och slog mig sedan rakt i ansiktet. Mina tidigare väninnor började skratta.

Sedan jag hade blivit fri 1945 återvände jag till Ukraina. Min morfar sade: ”Din mamma har tappat förståndet. Hon har kastat bort sina ikoner, och nu har hon någon annan Gud.” När mamma och jag var för oss själva tog hon fram Bibeln och läste ur den att Gud hatar avgudadyrkan. Hon berättade sedan för mig att hon var med vid Jehovas vittnens möten. Jag kastade mig om halsen på henne och sade tyst med tårar i ögonen: ”Älskade mamma,  jag är också ett Jehovas vittne!” Vi grät båda av glädje.

Mamma var mycket nitisk i tjänsten. Eftersom nästan alla bröder var fängslade i läger förordnades hon som grupptjänare. Hennes nit smittade också av sig på mig.

År 1950 greps jag för religiös verksamhet och dömdes till tio år i läger. Vi var fem systrar som fördes till Usolje-Sibirskoje i Sibirien. Från april 1951 arbetade vi med att bygga järnväg. Två och två bar vi tunga sliprar på våra axlar. Med bara händerna flyttade vi också och lade ut 10 meter långa järnvägsskenor som vägde 320 kilo vardera. Vi blev mycket trötta. En gång när vi gick hem, utmattade av arbetet, kom ett tåg fullt med fångar och stannade intill oss. En man tittade ut genom fönstret och frågade: ”Flickor, är det några av er som är Jehovas vittnen?” All trötthet var som bortblåst. Vi ropade: ”Vi är fem systrar här!” Fångarna var våra kära bröder och systrar som hade förvisats från Ukraina. Medan tåget stod stilla berättade de ivrigt om vad som hade hänt och hur de hade förvisats. Sedan läste barnen upp dikter för oss som bröderna själva hade skrivit. Inte ens soldaterna störde oss, och vi kunde samtala med varandra och uppmuntra varandra.

Från Usolje-Sibirskoje överfördes vi till ett stort läger i närheten av Angarsk. Där fanns 22 systrar. De hade organiserat allt, till och med distrikt att predika på. Detta hjälpte oss att överleva andligen.

 [Ruta/Bild på sidorna 108, 109]

Jag skickades flera gånger till ”femte hörnet”

NIKOLAJ KALIBABA

FÖDD 1935

DÖPT 1957

BAKGRUND År 1949 förvisades han till Kurgan oblast i Sibirien.

DET verkade som om alla vittnen i Sovjetunionen skuggades. Livet var inte lätt, men Jehova gav oss vishet. I april 1959 greps jag för religiös verksamhet. Eftersom jag inte ville förråda någon av bröderna, beslöt jag att inte avslöja någonting. Förhörsledaren pekade på foton av bröder och bad mig att namnge dem. Jag sade att jag inte kunde identifiera någon av dem. Sedan visade han mig ett foto av min köttslige bror och frågade: ”Är detta din bror?” Jag svarade: ”Jag vet inte om det är han eller inte, jag kan inte säga det.” Därefter visade förhörsledaren mig ett foto av mig själv och frågade: ”Är detta du?” Jag svarade: ”Den här personen liknar mig, men om det är jag eller inte kan jag inte svara på.”

Jag låstes in i en cell i över två månader. Varje morgon när jag steg upp tackade jag Jehova för hans kärleksfulla omtanke. Därefter erinrade jag mig ett bibelställe som jag sedan begrundade. Sedan sjöng jag en av Rikets sånger, men tyst för mig själv, eftersom det var förbjudet att sjunga i cellen. Därefter gick jag igenom ett ämne i Bibeln.

  I det läger som jag skickades till fanns det redan många vittnen. Förhållandena var mycket svåra, och vi hade inte lov att tala. Bröderna skickades ofta till isoleringsavdelningen, eller femte hörnet, som den kallades. Jag skickades till femte hörnet flera gånger. Där fick fångarna endast 200 gram bröd om dagen. Jag sov på en träbänk som var beslagen med ett tjockt lager järn. Rutorna i fönstret var trasiga, och det fanns gott om mygg. Som kudde hade jag mina kängor.

Varje broder hade i allmänhet sitt eget gömställe för litteraturen. Jag beslöt att gömma min litteratur i den kvast som jag sopade golvet med. När förmannen sökte igenom min cell tänkte han inte ens på att titta inuti kvasten, trots att han noggrant undersökte allt. Vi gömde också litteratur i väggarna. Jag lärde mig att förtrösta på Jehovas organisation. Jehova ser och vet allt och hjälper alla sina trogna tjänare. Jehova hjälpte mig alltid.

Redan innan min familj förvisades 1949 sade min far att Jehova skulle kunna se till att människor långt borta i Sibirien fick höra sanningen. Vi tänkte: Hur skall det gå till? Men som det senare visade sig gjorde myndigheterna själva det möjligt för tusentals uppriktiga människor i Sibirien att lära känna sanningen.

När förhållandena i landet drastiskt förändrades, var bröderna ivriga att ta vara på möjligheten att resa till Polen och vara med vid den internationella sammankomsten där 1989. Det var oförglömliga dagar. Efter den avslutande bönen stod vi kvar och applåderade länge. Det var många starka känslor! Jag hade under många år vant mig vid olika svårigheter och problem, men vi hade sällan tårar i ögonen. Men när vi skildes från våra kära bröder i Polen strömmade tårarna ner för våra kinder, och ingen kunde eller ville stoppa dem.

 [Ruta/Bild på sidorna 112, 113]

Att göra allt för de goda nyheternas skull

PJOTR PARTSEJ

FÖDD 1926

DÖPT 1946

BAKGRUND Pjotr träffade Jehovas vittnen 1943 och satt i två nazistiska koncentrationsläger samt i ett arbetsläger i Ryssland. Senare tjänade han som kretstillsyningsman under förbudet.

EFTER att ha lärt känna Bibelns grundläror i Nazityskland började jag omedelbart tala med mina vänner och bekanta, och många omfattade den rena tillbedjan tillsammans med mig. År 1943 angav en präst mig för Gestapo, som grep mig och anklagade mig för uppviglande verksamhet bland ungdomar. Jag hamnade snart i koncentrations- och utrotningslägret Majdanek i Polen. Det var i synnerhet värdefullt att få vara tillsammans med bröderna och systrarna. I lägret blev vi ännu mer beslutsamma att predika. Många där visade intresse för sanningen, och vi sökte tillfällen att få vittna om Jehovas kungarike. En gång när jag hade fått 25 slag av en piska med två läderremmar reste jag mig upp och sade högt och tydligt på tyska ”Danke schön!” (”Tack så mycket!”) En tysk utropade: ”Se hur tuff den här grabben är! Vi slår honom, och han tackar oss!” Min rygg var gul och blå av piskrappen.

Arbetet var hårt, och vi blev fullständigt utmattade. De som dog brändes i krematoriet, som var i gång natt  och dag. Jag trodde att det snart skulle vara min tur att brännas i krematoriets ugn. Det föreföll inte sannolikt att jag skulle lämna lägret levande. Men jag blev skadad, och det räddade mig. Alla som var relativt friska och starka tvingades att arbeta, och de övriga skickades till andra läger. Två veckor senare skickades jag till koncentrationslägret i Ravensbrück.

Mot slutet av kriget fick jag höra rykten om att tyskarna snart skulle skjuta oss alla. Sedan fick vi höra att vakterna hade gett sig i väg. När fångarna förstod att de var fria, gav de sig alla i väg åt var sitt håll. Jag hamnade i Österrike, där jag uppmanades att gå med i armén. Jag vägrade omedelbart och förklarade att jag hade suttit i koncentrationsläger på grund av min religiösa tro. Jag fick lov att återvända hem till Ukraina, som då var en del av Sovjetunionen. År 1949 gifte jag mig med Jekaterina, som blev min trogna livskamrat. År 1958 greps jag och skickades till ett arbetsläger i Mordvinien.

Sedan jag hade frisläppts tog jag del i att trycka biblisk litteratur. När vi vid ett tillfälle 1986 hade arbetat hela natten med att trycka 1 200 sidor och lagt dem i högar på golvet, i sängarna och varhelst det gick, dök en KGB-agent helt oväntat upp ”bara för att prata”, som han sade. Jekaterina frågade var han ville samtala utan att tänka på att han kanske ville komma in i huset. Men han ville lyckligtvis samtala med oss i vårt utomhuskök. Om han hade gått in i huset skulle vi ha blivit gripna.

Vi har till dags dato försökt leva enligt vårt överlämnande och göra allt för de goda nyheternas skull. Våra 6 barn, 23 barnbarn och 2 barnbarnsbarn tjänar troget Jehova, och vi är tacksamma mot Jehova över att våra barn fortsätter att vandra i sanningen.

 [Ruta på sidan 122]

Isolering

Det var vanligt i det sovjetiska straffsystemet att fångar som till exempel vägrade att frivilligt lämna ifrån sig religiös litteratur isolerades. De fick utslitna bomullskläder och spärrades in i isoleringsceller.

Föreställ dig en typisk cell. Den var liten, omkring tre kvadratmeter. Den var mörk, fuktig, smutsig och fruktansvärt kall, i synnerhet på vintern. Betongväggarna hade en skrovlig yta. Det satt ett litet fönster långt inne i den metertjocka väggen. Några av fönsterrutorna var sönder. En elektrisk lampa som gav lite ljus satt i en nisch inne i väggen bakom en järnplatta med små hål. Bortsett från betonggolvet fanns det endast en smal bänk att sitta på, och den var gjuten i ett med väggen. Där kunde man inte sitta så länge innan ben- och ryggmuskler blev trötta och började värka, och den ojämna väggen skar in i ryggen.

På kvällen ställde vakterna in en låg trälåda, som man skulle sova på. Den var förstärkt med metallskenor. Man kunde lägga sig på bräderna och metallen, men kylan höll en vaken. Det fanns inga filtar. Fångar i isoleringscell brukade få 300 gram bröd om dagen och en vattnig soppa var tredje dag.

Latrinen, som inte var mycket mer än ett hål i golvet, stank fruktansvärt. Vissa celler var försedda med fläktar som blåste in stanken från avloppssystemet i cellen. Förmännen satte ibland på den här fläkten för att demoralisera fången och straffa honom ytterligare.

 [Ruta/Bild på sidorna 124, 125]

Läger nr 1 i Mordvinien

Mellan 1959 och 1966 satt hundratals bröder under någon tid i det här lägret, som hade sammanlagt 600 fångar. Vid ett tillfälle var det över 450 bröder samtidigt. Det här lägret, som var ett av 19 arbetsläger i Mordvinien, var inhägnat av ett elektriskt taggtrådsstängsel, som var nära tre meter högt. Runt det stängslet fanns det ytterligare 13 taggtrådsstängsel. Marken runt lägerområdet var alltid tilljämnad för att man skulle kunna se fotspåren av dem som försökte rymma.

Genom att fullständigt isolera vittnena från omvärlden försökte myndigheterna bryta ner dem fysiskt och psykiskt. Trots detta lyckades bröderna organisera teokratisk verksamhet inom lägret.

Själva lägret blev en krets med en egen kretstillsyningsman. Kretsen bestod av fyra församlingar med 28 bokstudiegrupper. För att hjälpa alla att bevara sig andligt starka beslöt bröderna att hålla sju möten i veckan. Till en början fanns det bara en bibel bland dem, och därför gjorde de upp ett schema för att kunna läsa Bibeln församlingsvis. Vid första lämpliga tillfälle började bröderna skriva av Bibeln. De olika bibelböckerna skrevs av för hand i separata anteckningsböcker, och originalet gömdes noggrant på ett säkert ställe. På det här sättet kunde bröderna följa med i bibelläsningsschemat. Studiet av Vakttornet organiserades också. Systrar som kom för att besöka sina män förde in miniatyrexemplar av tidskrifterna i lägret. De  hade dem i munnen eller i klackarna på sina skor, eller så hade de flätat in tunna pappersark i håret. Många bröder hamnade i isoleringscell i mellan en och femton dagar för att ha skrivit av litteraturen för hand.

Den här avdelningen låg vid sidan av, isolerad från andra fångar. De ansvariga såg mycket noga till att vittnena inte läste något medan de var där. Men trots det tänkte andra bröder ut sätt att förse dem med andlig mat. En broder brukade klättra upp på taket till en byggnad varifrån man kunde se den gård där de som satt i isoleringscell fick ta promenader. Han hade små papperslappar med bibelställen som var hopknycklade till små bollar, en centimeter i diameter. Han lade en boll i änden av ett långt rör och blåste bollen mot vittnet som promenerade på gården nedanför. Vittnet böjde sig ner och plockade oförmärkt upp den andliga maten medan han låtsades knyta sina skosnören.

Till frukost och kvällsmat fick fångarna välling blandad med lite bomullsfröolja. Middagen bestod av en vattnig rödbetssoppa eller någon annan vattnig soppa och en enkel huvudrätt. Brödet som fångarna åt såg ut som den filt som man gjorde stövlar av! Ivan Mikitkov erinrar sig: ”Jag satt sju år i det här lägret, och vi hade nästan alltid intensiva magsmärtor.”

Bröderna förblev fasta i tron. Isoleringen kunde inte få Guds lojala tjänare att förlora sin andliga balans. De fortsatte att visa tro och kärlek mot Gud och sin nästa. (Matt. 22:37–39)

 [Ruta/Bild på sidorna 131, 132]

Hon frågade: ”Varför gråter du?”

POLINA GUTSHMIDT

FÖDD 1922

DÖPT 1962

BAKGRUND Hon gifte sig med Viktor Gutshmidt. Medan hon satt i fängelse lade hon märke till hur omtänksamma Jehovas vittnen var.

JAG trodde på de kommunistiska idealen och försvarade dem lojalt. Men jag greps av kommunisterna i maj 1944 och skickades till ett arbetsläger i Vorkuta. Under tre år fick jag inte veta varför jag hade gripits. Först trodde jag att det var ett misstag, och jag väntade på att få bli frigiven. Men i stället dömdes jag till tio år i läger för att man menade att jag hade yttrat något antisovjetiskt.

Eftersom jag hade arbetat inom sjukvården tidigare, fick jag under mina första år i fångenskap arbeta på lägersjukhuset. År 1949 blev jag överförd till ett läger för politiska fångar i Inta. Lägerregimen där var mycket strängare. Det rådde en anda av förbittring, ohövlighet, omoral, likgiltighet och förtvivlan bland fångarna. Rykten om att alla i lägret snart skulle skjutas eller dömas till livstid gjorde den redan spända situationen ännu värre. Stressen gjorde att många fångar förlorade förståndet. Fångarna misstänkte varandra och  hatade varandra, eftersom det fanns så många angivare i lägret. Människor höll sig för sig själva och anpassade sig så gott de kunde. Själviskhet och girighet rådde överallt.

En grupp på omkring 40 kvinnliga fångar skilde sig avsevärt från de övriga. De höll alltid ihop och var förvånansvärt söta, prydliga, omtänksamma och vänliga. Det var i huvudsak unga kvinnor och även några små flickor. Jag fick veta att de var troende, att de var Jehovas vittnen. De andra fångarna behandlade dem på olika sätt. Några var elaka och fientliga mot dem. Andra beundrade deras uppförande, i synnerhet deras kärlek till varandra. När någon av dem blev sjuk turades de andra om att vaka vid sjukbädden. Detta var något mycket ovanligt i lägret.

Jag var förvånad över att denna grupp bestod av så många olika nationaliteter och att de ändå var så vänliga mot varandra. Vid det här laget hade jag förlorat all livslust. En gång när jag kände mig särskilt nedstämd och satt och grät kom en av flickorna fram till mig och frågade: ”Polina, varför gråter du?”

”Jag vill inte leva längre”, svarade jag.

Den här flickan, Lidija Nikulina, började trösta mig. Hon berättade för mig om livets mening, hur Gud skulle lösa alla mänsklighetens problem och mycket annat. I juli 1954 blev jag fri. Då hade jag fått lära mig mycket av Jehovas vittnen och var glad över att få bli en av dem.

 [Ruta/Bild på sidorna 140, 141]

Från fortifikationsofficer till förkunnare av de goda nyheterna

VLADIMIR NIKOLAJEVSKIJ

FÖDD 1907

DÖPT 1955

BAKGRUND Han flyttades 256 gånger mellan olika läger och fängelser. Han dog 1999.

ÅR 1932 utexaminerades jag från ett institut för kommunikationsteknik i Moskva. Fram till 1941 arbetade jag som ingenjör och chefskonstruktör vid ett institut i Moskva. Jag ritade och konstruerade specialutrustning till krigsfartyg. Jag greps under kriget och fördes så småningom till ett läger i byn Kengir i centrala Kazakstan.

Där fångade en grupp Jehovas vittnen min uppmärksamhet. De skilde sig från de övriga fångarna. Det fanns omkring 80 vittnen bland cirka 14 000 fångar i tre lägeravdelningar. Skillnaden mellan vittnena och de övriga blev särskilt uppenbar under Kengirupproret 1954. Jehovas vittnen deltog inte i upproret och vägrade till och med att förbereda för det. De visade ett beundransvärt lugn och försökte förklara sin ståndpunkt för andra fångar. Jag blev så imponerad av deras uppförande att jag frågade om deras trosuppfattningar. En tid senare överlämnade jag mitt liv åt Jehova. Vittnenas tro prövades i lägret, i synnerhet när upproret krossades av väpnade styrkor med stridsvagnar.

  Vid ett tillfälle kom två generaler från Moskva enbart för att träffa mig. En av dem sade: ”Vladimir, nu räcker det. Du är fortifikationsofficer och konstruktör. Ditt land behöver dig. Vi vill att du skall återgå till ditt arbete. Hur i all världen kan du tycka om att vara bland dessa obildade människor?”

”Jag har ingenting att skryta över”, svarade jag. ”Människan har fått alla sina förmågor av Gud. De som är lydiga mot honom kommer att få uppleva Kristi tusenåriga regering, då människorna kommer att bli fullkomliga och bildade i ordets rätta bemärkelse.”

Jag var mycket glad över att ha fått tillfälle att tala med dessa generaler om sanningen. De tiggde och bad mig flera gånger att återgå till mitt tidigare arbete. Men jag bad dem att inte göra sig mer besvär för min skull, utan låta mig få vara kvar i lägret tillsammans med mina andliga bröder, som jag älskade så mycket.

År 1955 blev jag frigiven. Jag började arbeta på ett ritkontor som inte hade något med det militära att göra. Genom att jag rikligt sådde ut av sanningens säd kunde jag börja ett bibelstudium med en ingenjör och hans familj. Snart blev de Jehovas vittnen och nitiska förkunnare. Men KGB höll ögonen på mig, och under en husrannsakan hittade de biblisk litteratur i min lägenhet. Jag dömdes till 25 års fängelse och skickades till ett arbetsläger i staden Krasnojarsk i Sibirien. Jag förflyttades många gånger mellan olika läger och fängelser. Jag har räknat ut att jag under årens lopp flyttades 256 gånger.

 [Ruta/Bild på sidorna 147, 148]

Vi behövde stora resväskor

NADEZJDA JAROSJ

FÖDD 1926

DÖPT 1957

BAKGRUND Hon lärde känna sanningen i koncentrationslägret Ravensbrück. När hon återvände till Sovjetunionen arbetade hon under många år som litteraturkurir. Hon bor nu i Kaukasien.

NÄR jag hamnade i koncentrationsläger 1943, förlorade jag helt lusten att leva. Det tillståndet höll i sig tills jag träffade Jehovas vittnen. När jag återvände hem till Ukraina var jag glad över att jag hade ett verkligt hopp om att få leva för evigt på en paradisisk jord. Jag började brevväxla med andliga systrar för att stärka mig själv andligen. Men KGB läste mina brev, och det dröjde inte länge förrän jag dömdes till 15 år i läger.

I november 1947 sändes jag till ett läger i Kolyma, där jag avtjänade mitt straff utan att träffa något annat vittne. Jehova hjälpte mig att predika. Jevdokija, en av de andra fångarna, visade intresse för Bibeln. Vi blev vänner och stödde varandra både andligt och känslomässigt. Jag hade inte mycket kunskap i Bibeln, men det jag hade lärt mig räckte för att jag skulle bevara min ostrafflighet mot Jehova.

I början av 1957, ett år efter det att jag blivit frigiven, flyttade jag till Sujeticha i Irkutsk oblast.  Bröderna tog hjärtligt emot mig och visade gästfrihet. De hjälpte mig att hitta arbete och lägenhet. Men det som gjorde mig allra gladast var att de bad mig ta del i teokratisk verksamhet. Jag måste dock först bli döpt, och det skedde i ett stort badkar. Sedan var jag beredd att utföra uppgifter i Jehovas organisation. Min uppgift var bland annat att leverera biblisk litteratur och korrespondens.

Litteraturen skulle levereras till hela Sibirien, centrala Ryssland och västra Ukraina. Allt måste noggrant planeras i förväg. För att leverera litteratur till västra Ukraina behövde vi stora resväskor. En gång vid Jaroslavskijstationen i Moskva gick låset på en av resväskorna sönder, och all litteratur föll ut. Jag bad till Jehova och samlade lugnt ihop litteraturen. På något sätt lyckades jag få med mig allt och lämnade snabbt stationen. Lyckligtvis var det ingen som ägnade mig någon uppmärksamhet.

Vid ett annat tillfälle förde jag två resväskor fulla med litteratur från Ukraina till Sibirien via Moskva. Jag lade en resväska under sätet i tågkupén. Snart kom två KGB-agenter in i kupén. De talade bland annat om vittnena och sade att de ”sprider litteratur och tar del i antisovjetisk agitation”. Jag försökte hålla mig lugn för att inte väcka misstankar. De satt ju trots allt nästan på litteraturen!

Antingen jag levererade litteratur eller utförde andra uppgifter var jag beredd på att bli gripen när som helst. Det var många situationer som lärde mig att alltid förtrösta på Jehova.

 [Ruta/Bild på sidorna 158, 159]

”Ni är helt annorlunda”

ZINAIDA KOZYREVA

FÖDD 1919

DÖPT 1958

BAKGRUND Hon satt många år i olika läger och dog 2002.

JAG hade ända sedan min barndom längtat efter att få tjäna Gud. År 1942 tog min väninna i all uppriktighet med mig till sin ryska ortodoxa kyrka för att jag, som hon sade, inte skulle ”hamna i helvetet”. Men när prästen fick höra att jag var osset vägrade han döpa mig. När min väninna hade gett honom pengar ändrade han sig dock och döpte mig. I mitt sökande efter sanningen gick jag till adventister, pingstvänner och baptister. Därför dömde myndigheterna mig till straffarbete. I lägret träffade jag Jehovas vittnen och insåg snart att de hade sanningen. Efter min frigivning 1952 återvände jag hem och började predika de goda nyheterna.

Tidigt en morgon i december 1958 hörde jag hur det bultade på dörren. Soldater rusade in och började söka igenom vårt hus, och två av dem höll vakt över mig i ett hörn. Min far vaknade och blev mycket förskräckt över vad som skulle kunna hända med hans familj, i synnerhet med hans söner. Mina föräldrar hade fem söner, och jag var deras enda dotter. När min far fick se hur soldaterna sökte igenom alla rum och  vinden, drog han slutsatsen att det hade något med min tro att göra. Han fick tag i ett gevär och skrek: ”Amerikansk spion!” Han försökte skjuta mig, men soldaterna tog ifrån honom geväret. Jag kunde inte fatta att min egen far tänkte skjuta mig. När husrannsakan var över fördes jag bort i en liten täckt lastbil, men jag var glad över att vara vid liv. Jag dömdes till tio års fängelse för min religiösa verksamhet.

I december 1965 blev jag frigiven innan jag helt hade avtjänat mitt straff. Mina föräldrar blev glada över att se mig, men far ville inte att jag skulle stanna hemma. Men konstigt nog tvingade KGB-anställda min far att låta skriva mig i sitt hem, och de hjälpte mig till och med att få ett arbete. Min far var lika fientlig mot mig som tidigare, men någon tid senare förändrades hans inställning. Han träffade bröderna och systrarna när de kom för att besöka mig. Mina köttsliga bröder arbetade inte, utan drack och slogs. En gång sade min far: ”Jag ser att ni är helt annorlunda än vad jag trodde. Jag vill ge dig ett eget rum, så att ni kan hålla era möten där.” Jag kunde inte tro det! Min far lät mig få ett stort rum och sade: ”Var inte rädd. När ni är församlade här skall jag hålla vakt, och ingen kommer in här.” Så blev det också, eftersom alla kände till hur envis min far var.

Nu kunde vi under beskydd av Jehova och min far hålla våra kristna möten hemma hos mig. Vi var ända upp till 30 personer. Det var så många vittnen det fanns i Ossetien på den tiden. Det var så trevligt att titta ut genom fönstret och se min far och mor sitta på gatan och hålla vakt över oss. Nu finns det omkring 2 600 nitiska vittnen som förkunnar om Jehovas kungarike i Ossetien. (Jes. 60:22)

 [Ruta/Bild på sidorna 162, 163]

Jag var det enda vittnet som var kvar i lägret

KONSTANTIN SKRIPTJUK

FÖDD 1922

DÖPT 1956

BAKGRUND Han lärde känna sanningen 1953 i ett arbetsläger och blev döpt där 1956. Som ett Jehovas vittne satt han 25 år i fängelse utan avbrott. Han dog 2003.

I BÖRJAN av 1953 träffade jag en broder som hette Vasilij i en fängelsecell. Han sade att han hade hamnat där på grund av sin tro på Gud. Jag kunde inte förstå hur någon kunde hamna i fängelse för sin tros skull. Detta störde mig så mycket att jag inte kunde sova. Följande dag förklarade han det hela för mig. Jag blev så småningom övertygad om att Bibeln är en bok från Gud.

Jag blev döpt 1956. Vid slutet av det året gjorde förmännen en genomsökning och fann att vi hade en stor mängd biblisk litteratur. Utredningen pågick i närmare ett år, och 1958 dömdes jag till 23 år för religiös verksamhet. Då hade jag redan suttit fem och ett halvt år i läger. Jag var berövad min frihet i 28 år och sex månader utan uppehåll.

I april 1962 förklarade domstolen att jag var ”en särskilt farlig förbrytare”, och jag överfördes till ett rymningssäkert fängelse, där jag satt i elva år. Den här  sortens läger var ”speciellt” på många sätt. Den dagliga matransonen var till exempel inte värd mer än elva kopek, mindre än den summa som behövdes för att köpa en limpa bröd på den tiden. Jag var 192 centimeter lång och vägde endast 59 kilo. Min hud blev rynkig och flagnade.

Eftersom jag var en skicklig byggnadsarbetare, skickades jag ofta för att utföra reparationsarbeten i tjänstemännens bostäder. Ingen var rädd för mig, och de boende brydde sig inte om att gömma undan sina ägodelar. När hustrun till en tjänsteman fick reda på att jag skulle arbeta i bostaden, behövde hennes sexårige son inte gå till lekskolan. Det var en märklig scen: en ”särskilt farlig förbrytare” var ensam hela dagen med ett sexårigt barn! Det var uppenbart att ingen trodde att jag var en brottsling, och än mindre en ”särskilt farlig” sådan.

Undan för undan blev alla bröder i vårt läger befriade. År 1974 var jag det enda vittnet som var kvar i lägret. Jag var kvar där i ytterligare sju år tills jag blev frigiven i augusti 1981. Jehova fortsatte att uppehålla mig andligen. Hur då? Under dessa sju år fick jag Vakttornet i brevform. En broder skickade mig regelbundet prydligt handskrivna brev som innehöll artiklar från nya nummer. Varje gång jag fick dessa brev av censorn i lägret var de redan öppnade. Vi visste båda exakt vad brevet innehöll. Jag vet än i dag inte vad som fick honom att ta en sådan risk, men jag är glad över att han arbetade där under alla dessa sju år. Jag är framför allt tacksam mot Jehova. Under alla dessa år lärde jag mig att förtrösta på Jehova, och han gav mig styrka. (1 Petr. 5:7)

 [Ruta/Bild på sidorna 168, 169]

Efter kriget återvände jag till Ryssland

ALEKSEJ NEPOTJATOV

FÖDD 1921

DÖPT 1956

BAKGRUND Han lärde känna sanningen i koncentrationslägret Buchenwald år 1943 och satt fängslad 19 år i Ryssland. Han tjänade som reguljär pionjär i över 30 år, och under större delen av den tiden var verket förbjudet.

VID 20 års ålder skickades Aleksej till koncentrationslägret Auschwitz i Nazityskland. Senare överfördes han till Buchenwald, där han lärde känna sanningen. Strax innan han blev frigiven sade två smorda vittnen till honom: ”Aleksej, det skulle vara bra om du efter kriget återvände till Ryssland. Det är ett oerhört stort land där behovet av skördearbetare är särskilt stort. Förhållandena där är svåra, så var beredd på att möta prövningar av alla slag. Vi skall be för dig och för dem som lyssnar.”

Britterna befriade Aleksej 1945. Han återvände till Ryssland, där han omedelbart dömdes till tio års fängelse för att han vägrade rösta. Han skriver: ”Först var jag det enda vittnet i fängelset. Jag bad Jehova om vägledning att finna fåren, och snart var vi 13 stycken! Under hela den här tiden hade vi ingen biblisk litteratur. Vi brukade skriva av bibelställen ur böcker som vi lånade i fängelsets bibliotek.”

  Aleksej avtjänade sitt tioåriga fängelsestraff. När han blev frigiven flyttade han till en trakt där han visste att många människor trodde på Jesus. Han säger: ”Människorna hungrade andligen. De kom till mig dag och natt och hade sina barn med sig. De kontrollerade alltid att det de fick höra stämde med Bibeln.”

Under de följande åren hjälpte Aleksej över 70 personer fram till dopet. En av dessa var Marija, som blev hans hustru. Han berättar: ”Jag jagades av KGB. Jag greps och dömdes till 25 års fångenskap. Sedan grep de Marija. Före rättegången fick hon sitta sju månader i isoleringscell. Utredaren sade att han omedelbart skulle frige henne om hon avsade sig sin tro på Jehova. Marija vägrade. Domstolen dömde henne till sju år i arbetsläger. En andlig syster tog hand om vår dotter som bara var ett spädbarn.”

Aleksej och Marija frigavs innan de hade avtjänat sina straff. De flyttade till Tver oblast. Där var myndigheterna och lokalbefolkningen mycket fientliga mot dem, och en granne satte eld på deras hus. Under de följande åren tvingades de flytta många gånger, men på varje nytt ställe gjorde de nya lärjungar.

Aleksej säger: ”Under de år vi satt fängslade kunde vi inte läsa Guds ord. Sedan dess har vi satt som mål att läsa Bibeln varje dag. Marija och jag har nu läst igenom Bibeln över 40 gånger. Det är Guds ord som har gett oss styrka och nit i tjänsten.”

Aleksej satt sammanlagt 4 år i nazistiska koncentrationsläger och 19 år i ryska fängelser och läger. Under sina 30 år som pionjär har han och hans hustru hjälpt många att lära känna Jehova och att älska honom.

 [Ruta/Bild på sidorna 177, 178]

Soldaten hade rätt

REGINA KUKUSJKINA

FÖDD 1914

DÖPT 1947

BAKGRUND Trots att hon under många år inte hade någon kontakt med församlingen fortsatte hon troget att predika de goda nyheterna.

ÅR 1947 talade ett vittne med mig på marknaden. Den kvällen besökte jag henne i hennes hem, och vi samtalade i flera timmar. Jag beslöt mig omedelbart för att jag precis som hon skulle tjäna Jehova nitiskt. Jag sade till henne: ”Du predikar, och det skall jag också göra.”

År 1949 greps jag i Lviv i Ukraina för att jag predikade, och jag togs från min man och mina två små döttrar. Bakom lyckta dörrar dömdes jag till arkebusering av en trojka bestående av tre domare. När en av domarna, en kvinna, hade läst upp domen tillade hon: ”Eftersom du har två barn har vi beslutat att ändra dödsdomen till 25 års fångenskap.”

Jag fördes till en fängelsecell där det enbart satt män. De visste redan att jag var ett Jehovas vittne. När de fick höra att jag hade fått 25 år var de förundrade över att jag kunde vara så lugn. När jag fördes ut ur det här fängelset räckte en ung soldat mig ett matpaket och sade vänligt: ”Var inte rädd, allt kommer att ordna sig.”

  Fram till 1953 avtjänade jag mitt straff i ett läger i norra Ryssland. I lägret satt många systrar från olika republiker i Sovjetunionen. Vi älskade varandra och var som en familj.

Vi systrar försökte avge ett gott vittnesbörd genom vårt uppförande i hopp om att det skulle få andra att också vilja tjäna Gud. Vi måste arbeta hårt under långa dagar. Jag frigavs från lägret innan jag hade avtjänat mitt straff, men jag hamnade i ett annat slags isolering. Under mer än fem år hade jag inte någon kontakt med församlingen. Detta var mycket svårare än att sitta fängslad. Men trots den här situationen kände jag hela tiden Jehovas kärlek och stöd. Jag läste mycket i Bibeln och mediterade över vad jag hade läst, och detta styrkte mig andligen.

Jehova hjälpte mig på ett ovanligt sätt att komma i kontakt med vittnena. I tidningen Sovetskaja Rossija läste jag en negativ artikel om våra bröder i Ossetien i sydvästra Ryssland. Artikeln sade att Jehovas vittnens verksamhet var emot sovjetsamhället. Den namngav bröder och systrar och uppgav även deras adresser. Jag blev så lycklig! Jag skrev och talade om för dem att jag ville träffa dem. När vi sedan träffades fick jag mycket hjälp och stöd av bröderna, som sade att Jehova hade låtit den här artikeln publiceras för att jag skulle få komma i kontakt med hans folk.

Jag är nu över 90 år. Ja, den där vänlige soldaten hade rätt. Trots problem och svårigheter har faktiskt allt ordnat sig för mig i livet.

 [Ruta/Bild på sidorna 188, 189]

Vi gjorde våra ”tältpluggar” så starka vi kunde

DMITRIJ LIVYJ

FÖDD 1921

DÖPT 1943

BAKGRUND Han tjänade över 20 år i landskommittén i Ryssland och tjänar nu som äldste i en församling i Sibirien.

DET var 1944, sex månader före slutet på andra världskriget. Jag stod inför en militärdomstol på grund av att jag som kristen var neutral. Jag dömdes till döden genom arkebusering, men domen förvandlades till tio år i arbetsläger.

I januari 1945 fördes jag till ett läger i staden Petjora i republiken Komi i norra Ryssland. Bland hundratals fångar i lägret fanns det tio bröder. Tyvärr konfiskerade man mitt enda exemplar av Vakttornet, och vi var utan andlig mat. Jag var så fysiskt svag att jag inte kunde utföra något arbete alls. När vi tvättade oss i badhuset sade en broder till mig att jag såg ut som ett skelett. Ja, jag såg så eländig ut att jag fördes till ett sjukhusläger i Vorkuta.

Efter en tid började jag bli lite bättre, och jag skickades att arbeta i ett stenbrott. Inom en månad liknade jag åter ett skelett. Läkaren trodde att jag bytte ut min mat mot tobak, men jag sade till honom att jag var ett Jehovas vittne och att jag inte rökte. Jag  satt över två år i det lägret. Jag var det enda vittnet, men det fanns alltid de som tyckte om att höra om sanningen, och en del av dem tog emot de goda nyheterna.

En gång sände mina släktingar mig ett handskrivet exemplar av Vakttornet. Hur kunde jag ta emot det när varje paket undersöktes så noga av förmannen? Sidorna hade vikts två gånger och lagts i botten av en dubbelbottnad burk. Bottnen hade täckts med ett tjockt lager av fett. Förmannen stack igenom burken, men då han inte upptäckte något som verkade misstänkt gav han den till mig. Denna källa med ”levande vatten” uppehöll mig under någon tid. (Joh. 4:10)

I oktober 1949 blev jag frigiven innan jag hade avtjänat hela mitt straff, och i november återvände jag hem till Ukraina. Vi fick höra att flera bröder hade rest till Moskva för att inregistrera vår verksamhet, men det verkade inte som om myndigheterna då var redo att erkänna Jehovas vittnen i Sovjetunionen.

På natten den 8 april 1951 placerades vi i järnvägsvagnar tillsammans med andra familjer av Jehovas vittnen och skickades till Sibirien. Två veckor senare var vi långt inne i centrala Sibirien i byn Chazan i Irkutsk oblast.

Orden i Jesaja 54:2 rörde våra hjärtan: ”Förläng dina tältlinor, och gör dina tältpluggar starka.” Det verkade som om vi uppfyllde den här profetian. Vem av oss skulle frivilligt ha flyttat till Sibirien? Jag tänkte att vi måste göra våra tältpluggar så starka vi kunde. Därför har jag nu bott i Sibirien i över 55 år.

 [Ruta/Bild på sidorna 191, 192]

Jag hade aldrig något eget hem

VALENTINA GARNOVSKAJA

FÖDD 1924

DÖPT 1967

BAKGRUND Hon satt 21 år i fängelser och läger, 18 av dessa innan hon blev döpt. Valentina dog 2001, och dessförinnan hade hon hjälpt 44 personer att lära känna sanningen.

MIN mor och jag bodde i västra Vitryssland. I februari 1945 träffade jag Jehovas vittnen. En broder kom till vårt hem endast tre gånger och visade oss intressanta saker från Bibeln. Trots att jag aldrig såg honom mer började jag predika för grannar och bekanta. Myndigheterna grep mig och dömde mig till åtta år i läger. De skickade mig till Uljanovsk oblast.

I lägret iakttog jag andra fångar och lyssnade på deras samtal i hopp om att jag skulle få träffa ett Jehovas vittne. År 1948 fick jag höra en kvinnlig fånge tala om Guds kungarike. Hon hette Asia. Jag blev så glad över att få tala med henne om andliga ting. Snart kom ytterligare tre systrar till lägret. Eftersom vi inte hade så mycket litteratur, försökte vi vara tillsammans så mycket vi kunde.

År 1953 blev jag frigiven, men tre och ett halvt år senare dömdes jag till tio års fängelse för att jag hade predikat. År 1957 överfördes jag till lägret i Kemerovo, där det fanns omkring 180 systrar. Vi var aldrig utan biblisk litteratur. På vintern gömde vi litteraturen i  snön och på sommaren i gräset och i marken. Vid genomsökningar gömde jag manuskript i båda händerna, täckte axlarna med en stor sjal och höll i sjalens ändar med händerna. När jag flyttade från läger till läger bar jag en mössa som jag själv hade sytt, och i den hade jag lagt in flera nummer av Vakttornet.

Till slut sändes jag till ett läger i Mordvinien. Där fanns det en bibel, gömd på ett säkert ställe. Vi fick bara läsa den i närvaro av den syster som hade ansvaret för att den var i säkert förvar. Den enda bibel som jag tidigare hade sett var den bibel som den broder hade som först hade gjort mig bekant med sanningen 1945.

När jag blev frigiven 1967 flyttade jag till Angren i Uzbekistan. Här kunde jag visa mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Det var första gången jag träffade bröder sedan det där första besöket. Jag hade ju bara suttit i läger för kvinnor. Alla bröder och systrar i församlingen var nitiska i tjänsten, och jag kom att tycka mycket om dem. I januari 1969 greps åtta bröder och fem systrar från vår församling för att ha predikat, och jag var en av dem. Jag dömdes till tre år som en ”särskilt farlig förbrytare”. Och många gånger fick jag sitta i isoleringscell för att jag hade predikat.

Jag ledde bibelstudier med intresserade personer i skydd av en filt. Vi fick inte samtala med varandra när vi var ute och gick. Om man kom på oss med att tala straffades vi med isolering. Den enda litteratur vi hade var avskriven för hand, och vi skrev hela tiden av den på nytt.

Jag hade aldrig något eget hem. Allt det jag ägde rymdes i en resväska, men jag var glad och nöjd över att få tjäna Jehova.

 [Ruta/Bild på sidorna 200, 201]

Andligen styrkt av en förhörsledare

PAVEL SIVULSKIJ

FÖDD 1933

DÖPT 1948

BAKGRUND Myndigheterna försökte gång på gång att omskola honom. Han tjänar nu som äldste i en församling i Ryssland.

ÅR 1958 greps jag för religiös verksamhet. Den officer som följde mig till tåget sade: ”Titta nu en sista gång på din hustru, för du kommer aldrig mer att få se henne.”

I Irkutsk sattes jag i en speciell cell som endast var stor nog att stå i. Därefter satt jag sex månader i isoleringscell före min rättegång. Under förhören som hölls på natten gjorde förhörsledarna allt för att försvaga min tro på Bibeln och min förtröstan på Guds organisation. Jag anklagades för att ta del i Jehovas vittnens illegala verksamhet. Ibland brukade man våld, men deras huvudsakliga metod var att försöka hjärntvätta mig. Jag bad Jehova att ge mig styrka att stå fast. Han uppehöll mig alltid.

Under ett rutinförhör kallade förhörsledaren in mig på sitt kontor och sade: ”Nu skall vi visa dig vad din organisation håller på med. Sedan kan du avgöra om det är Guds verk eller inte!”

Han såg intensivt på mig och fortsatte: ”I år var 253 000 personer samlade på två stadion vid er sammankomst  i New York. Om man tänker på den omfattning som detta hade, inser man att det skulle vara omöjligt att genomföra något sådant utan stöd av CIA. Sammankomsten pågick i åtta dagar. Det kom delegater från olika länder, och de reste med flyg, tåg, båt och andra transportmedel. Skulle det ha gått att genomföra detta utan hjälp av myndigheterna? Vilka skulle kunna betala för en sammankomst på dessa jättestora stadion i åtta dagar?”

Förhörsledaren lade ut fotografier på bordet. På ett av dem såg jag glada delegater i färgrika folkdräkter som omfamnade varandra. Ett foto visade hur broder Knorr höll ett tal, och på andra bilder såg man dopet och hur broder Knorr gav dem som blivit döpta boken ”Må din vilja ske på jorden”. Vi hade inte fått den här boken, men vi läste om den senare i Vakttornet. Förhörsledaren såg mig i ögonen och sade: ”Vad handlar den här boken om? Jo, nordlandskungen och vad som väntar honom. Hur skulle Jehovas vittnen ha kunnat organisera detta ensamma? Vi vet att den amerikanska militären är med vid dessa sammankomster för att lära sig av er hur man organiserar militära manövrer. Vi vet också att en miljonär har skänkt en stor summa pengar till den här sammankomsten. Miljonärer strör inte pengar omkring sig hur som helst!”

Förhörsledaren kunde inte föreställa sig hur jag kände mig vid det tillfället. Jag tyckte att jag var med vid sammankomsten utan att ens ha lämnat fängelset. Jag kände hur jag fick ny styrka. Jag hade verkligen behövt något sådant här! Och Jehova välsignade mig frikostigt på ett särskilt sätt. Jag var redo att uthärda mer.

 [Ruta/Bild på sidorna 214, 215]

Biografen var full av Jehovas vittnen

VENERA GRIGORJEVA

FÖDD 1936

DÖPT 1994

BAKGRUND Under 1960-talet var hon skådespelerska och hade en roll i en sovjetisk propagandafilm. Sedan 1995 har hon tjänat som reguljär pionjär i Sankt Petersburg.

ÅR 1960, i början av min karriär som skådespelerska, fick jag huvudrollen i dokumentärfilmen ”Guds vittnen”, som visades på sovjetiska biografer. Filmen skildrade ”den skrämmande sekten Jehovas vittnen”, som bar skulden för att hjältinnan Tanja, som jag spelade, dog. Enligt manus rymmer Tanja från ”sekten” mitt i natten och ut i en snöstorm utan ytterkläder. Hon försvinner i snön, och en sorgsen berättarröst meddelar: ”Det här var slutet för Tanja Veselova.” Jag tyckte om manuset och kände mig hedrad över att få vara med i kampen mot Jehovas vittnen, och det trots att det enda jag kände till om dem var det jag läst i manuset.

Filmen visades på biografer och klubbar i många städer i Sovjetunionen. Jag for till varje premiär och framträdde på scenen efter filmen. På den tiden trodde människor i Sovjetunionen okritiskt på allt de såg på bio. Så när jag kom ut på scenen suckade alla av lättnad och sade: ”Hon lever!” Sedan beskrev jag  hur filmen hade gjorts och hur regissören och de som skötte specialeffekterna hade åstadkommit snöstormen, som verkade svepa ner mig i en ravin och täcka mig med snö.

En gång i Visjnyj Volotjok i Kalinin (nu Tver) oblast var biografen fullsatt, men allt gick inte som det brukade. Efter filmen ställde en äldre man frågor till mig som uteslutande gällde religion, men jag vidhöll den ateistiska synen om livets uppkomst på jorden. Ingen nämnde något om filmen. Jag smet bakom scenen och frågade den som hade organiserat det hela: ”Vem var det jag talade med nu?”

”Det är ledaren för Jehovas vittnens sekt. Det är bara vittnen i salongen just nu”, sade han. Det var så som jag utan att inse det träffade Jehovas vittnen. Sedan ville jag läsa Bibeln, men jag fick inte tag i någon. Jag gifte mig med en polack och flyttade till Polen med honom. År 1977 fick vi besök av två systrar, och jag började snart studera Bibeln med dem. Jag kom att älska den här boken, och vi blev vänner med vittnena. År 1985 blev min far sjuk, och min man och jag flyttade till Leningrad (nu Sankt Petersburg) för att vara hos honom. Jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig att få kontakt med Jehovas vittnen där.

Till slut blev jag ett Jehovas vittne. Jag har nu tjänat som reguljär pionjär i 12 år, och min man Zdzisław är biträdande tjänare i en församling i Sankt Petersburg.

Av egen erfarenhet vet jag att filmindustrin ”genom slughet i att finna medel till förvillelse” kan vilseleda många människor. (Ef. 4:14) När jag spelade i den där sovjetiska propagandafilmen kunde jag aldrig ana att jag 30 år senare själv skulle vara ett Jehovas vittne.

 [Ruta på sidan 237]

Nya världens översättning på ryska

I över hundra år har Jehovas vittnen gjort gott bruk av olika ryska bibelöversättningar. En av dessa är synodalöversättningen. Trots att den har ett ålderdomligt språk och sällan använder Guds namn, har den hjälpt många tusen ryska läsare att förstå Guds vilja. Makarijs översättning, som använder Guds namn omkring 3 000 gånger, har också varit till stor hjälp. Men samtidigt som antalet Jehovas vittnen i Ryssland har ökat, så har också behovet av en exakt och tydlig modern bibelöversättning ökat.

Den styrande kretsen ordnade med att Nya världens översättning översattes till ryska. I mer än tio år arbetade man vid avdelningskontoret i Ryssland på detta stora översättningsprojekt.

År 2001 kom Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna ut på ryska. Till glädje för alla rysktalande i världen kom så hela Nya världens översättning av Den heliga skrift ut på ryska 2007. Tillkännagivandet av detta gjordes av medlemmar av den styrande kretsen – av Theodore Jaracz i Sankt Petersburg och av Stephen Lett i Moskva. Detta åtföljdes av rungande applåder. Vännerna var mycket entusiastiska. En syster skrev: ”Vilket tydligt, lättförståeligt och livfullt språk! Det är ännu trevligare att läsa Bibeln nu.” Många skrev till organisationen och gav uttryck åt sin uppskattning med kommentarer som dessa: ”Vilken dyrbar gåva från Jehova!” och ”Var snäll och ta emot vårt hjärtliga tack.” Utgivningen av Nya världens översättning på ryska är utan tvivel en milstolpe för rysktalande sanningsälskare överallt i världen.

 [Ruta/Bild på sidorna 244, 245]

På en och samma dag löstes våra problem

IVAN OCH NATALIJA SLAVA

FÖDDA 1966 respektive 1969

DÖPTA 1989

BAKGRUND Som pionjärer flyttade de till ett område där behovet var större. Ivan tjänar nu som medlem av avdelningskontorets kommitté i Ryssland.

I BÖRJAN av 1990-talet flyttade Natalija och jag från Ukraina till Ryssland. I Belgorod oblast, som då hade en befolkning på en och en halv miljon, fanns det inte ens tio förkunnare. Det rådde inget tvivel om att detta var en plats där skörden var stor, men arbetarna var få. (Matt. 9:37)

Vi var nygifta och måste hitta arbete för att kunna försörja oss. Men den ekonomiska situationen i landet förvärrades, och många förlorade sitt arbete. För att  människor skulle kunna skaffa sig baslivsmedel delade myndigheterna ut kuponger vid arbetsplatserna. Eftersom vi inte hade något arbete fick vi inga kuponger. Därför var vi tvungna att köpa maten dyrt vid marknaden. Vi hade också problem med att finna logi och måste bo på hotell. När vi hade betalat för ett rum i 20 dagar hade vi nästan inga pengar kvar. Vi bad varje dag till Jehova om att han skulle hjälpa oss att finna ett arbete och en billig bostad. Hela den här tiden predikade vi flitigt och sökte efter uppriktiga människor. Så kom sista dagen för vår vistelse på hotellet. Med de pengar vi hade kvar köpte vi ett litet runt bröd och lite mjölk. När vi gick och lade oss den kvällen bad vi återigen Jehova om hjälp att finna arbete och någonstans att bo, eftersom vi följande morgon måste lämna hotellet.

På morgonen väcktes vi av ett telefonsamtal. Till vår förvåning sade hotellchefen att min kusin väntade på mig i lobbyn. Min kusin gav mig lite pengar och sade att han nyligen hade fått en bra bonus och ville dela med sig av den till mig. Men det var inte allt. Några minuter senare ringde en broder upp mig och sade att han hade hittat en billig lägenhet åt oss. Och samma dag fick vi arbete som vaktmästare vid en förskola. På en och samma dag löstes således våra problem. Vi hade lite pengar, en bostad och ett arbete. Det rådde inget tvivel om att Jehova hade hört våra böner.

År 1991 var antalet närvarande vid Åminnelsen i Belgorod 55, ett år senare var antalet 150. Följande år var det 354. År 2006 fanns det sex församlingar i staden, och det fanns över 2 200 förkunnare i Belgorod oblast.

 [Bild på sidan 250]

Vad som nyligen har hänt på det juridiska området

Vår rätt att tillbe utan att myndigheterna ingriper erkändes i januari 2007, när Europadomstolen enhälligt dömde till vår förmån och förklarade att ”det kollektiva studium och dryftande av religiösa texter som medlemmar av den religiösa gruppen Jehovas vittnen ägnar sig åt utgör ett erkänt sätt att genom tillbedjan och undervisning utöva sin religion”.

Även om myndigheterna i staden Moskva 2004 införde begränsningar av vår verksamhet fortsätter bröderna att öppet komma tillsammans för tillbedjan och att ta del i predikoarbetet så mycket som möjligt. År 2007 var bröderna överlyckliga över att kunna högtidlighålla Åminnelsen och ha områdessammankomster i Moskva utan att myndigheterna ingrep, och så var det i huvudsak i hela Ryssland.

Även om juridiska svårigheter kvarstår fortsätter våra bröder modigt att försvara sig när de möter motstånd. Man lämnade till exempel in en ny anmälan till Europadomstolen angående fallet med Ljublino-polisen som avbröt högtidlighållandet av Åminnelsen den 12 april 2006. Polisen höll kvar 14 bröder och hotade deras advokat med kniv. Även om en lokal domstol i viss utsträckning dömde till brödernas förmån överklagades beslutet, och bröderna förlorade i en högre domstol. I juli 2007 lämnade bröderna dessutom in en anmälan mot olika tjänstemän som hade gjort en utdragen och obefogad undersökning av vår religiösa verksamhet i Sankt Petersburg.

 [Tabell/Bild på sidorna 228–230]

VIKTIGA ÅRTAL – Ryssland

1890

1891 Semjon Kozlitskij blir förvisad till östra delen av det ryska imperiet för att han frimodigt predikade.

1904 Avdelningskontoret i Tyskland får brev från Ryssland, där man uttrycker uppskattning av biblisk litteratur.

1910

1913 De ryska myndigheterna erkänner bibelforskarnas kontor i Finland, som då var en del av det ryska imperiet.

1923 Sällskapet Vakttornet börjar få många brev där man ber att biblisk litteratur skall skickas till Ryssland.

1928 I Moskva framställer George Young en begäran om att bibelforskarnas verksamhet skall tillåtas i Ryssland. Myndigheterna vägrar att förlänga hans visum.

1929 Ett kontrakt undertecknas med en radiostation i Tallinn i Estland. Bibliska föredrag sänds ut i etern och kan höras i Leningrad och andra städer.

1930

1939, 1940 Sovjetunionen annekterar västra Ukraina, Moldavien och Baltikum. Därigenom hamnar tusentals Jehovas vittnen inom landets gränser.

1944 Hundratals vittnen skickas till fängelser och arbetsläger över hela Ryssland.

 1949 Jehovas vittnen förvisas från Moldavien till Sibirien och ryska Fjärran östern.

1950

1951 Över 8 500 vittnen från västra Ukraina, Vitryssland, Lettland, Litauen och Estland förvisas till Sibirien.

1956/1957 Deltagare vid 199 områdessammankomster över hela världen vädjar till den sovjetiska regeringen om religionsfrihet.

Senare delen av 1950-talet Över 600 vittnen isoleras i ett speciellt arbetsläger i Mordvinien.

1965 Sovjetregeringen utfärdar en speciell order om att avlägsna restriktionerna för var man får bosätta sig. Vittnen som hade förvisats till Sibirien skingras och slår sig ner över hela landet.

1970

1989, 1990 Medlemmar av den styrande kretsen sammanträffar för första gången med bröder i Sovjetunionen. Vittnen från Sovjetunionen reser till Polen för särskilda sammankomster.

1990

 1991 Den 27 mars får Jehovas vittnen lagligt erkännande i Sovjetunionen.

1992/1993 Det hålls internationella sammankomster i Sankt Petersburg och Moskva.

1997 Det ryska avdelningskontoret i byn Solnetjnoje i närheten av Sankt Petersburg överlämnas.

1999 Den första sammankomsthallen i Ryssland, i Sankt Petersburg, överlämnas.

2000

2003 Utbyggnaden av avdelningskontoret fullbordas.

2007 Över 2 100 församlingar och isolerade grupper av förkunnare är verksamma i Ryssland.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

Antal förkunnare

Antal pionjärer

Sammanlagda antalet förkunnare i de 15 länder som tidigare ingick i Sovjetunionen

360 000

300 000

240 000

180 000

120 000

60 000

40 000

20 000

1890 1910 1930 1950 1970 1990 1990 2000

[Diagram/Bild på sidan 218]

(För formaterad text, se publikationen)

Andra avdelningskontor hjälpte till med att transportera litteratur runt om i landet

TYSKLAND FINLAND

↓ ↓

Solnetjnoje

↓ ↓ ↓ ↓

VITRYSSLAND KAZAKSTAN MOSKVA RYSSLAND

JAPAN

↓

Vladivostok

↓

KAMTJATKA

 [Kartor på sidorna 116, 117]

(För formaterad text, se publikationen)

 NORRA POLCIRKELN

NORRA ISHAVET

Nordpolen

Barents hav

Karahavet

Laptevhavet

Östsibiriska havet

Tjuktjerhavet

Berings sund

SVERIGE

NORGE

DANMARK

KÖPENHAMN

TYSKLAND

POLEN

Łódź

WARSZAWA

Östersjön

FINLAND

ESTLAND

LETTLAND

LITAUEN

VITRYSSLAND

Brest

UKRAINA

Lviv

MOLDAVIEN

Kaspiska havet

KAZAKSTAN

ASTANA

Kengir

UZBEKISTAN

TASJKENT

Angren

KINA

MONGOLIET

ULAANBAATAR

KINA

Japanska havet

JAPAN

TOKYO

Hokkaido

Ochotska havet

Berings hav

RYSSLAND

Petrozavodsk

Sankt Petersburg

Solnetjnoje

Kaliningrad

Novgorod

Vysjnij-Volotjok

MOSKVA

Tula

Orjol

Kursk

Voronezj

Vladimir

Ivanovo

Nizjnij Novgorod

Syktyvkar

Uchta

Petjora

Inta

Novaja Zemlja

Vorkuta

URALBERGEN

SIBIRIEN

Jekaterinburg

Naberezjnyje Tjelny

Izjevsk

Saratov

Volzjskij

Udarnyj

Stavropol

Pjatigorsk

Elbrus

Naltjik

Nartkala

Beslan

Vladikavkaz

KAUKASUS

Astrachan

Volga

Tomsk

Novosibirsk

Kemerovo

Krasnojarsk

Novokuznetsk

Ust-Kan

Aktash

Birjusinsk

Oktjabrskij

Bratsk

Vichorevka

Tulun

Chazan

Zima

Zalari

Usolje-Sibirskoje

Kitoj

Angarsk

Irkutsk

Bajkalsjön

Kirensk

Chabarovsk

Vladivostok

Korsakov

Juzjno-Sachalinsk

Sachalin

Jakutsk

Ojmjakon

Ust-Nera

Kamtjatka

Tjuktjerhalvön

Kolyma

Chajyr

Norilsk

 [Karta på sidan 167]

(För formaterad text, se publikationen)

Kaspiska havet

Östersjön

Barents hav

Karahavet

NORRA ISHAVET

Nordpolen

Laptevhavet

Östsibiriska havet

Tjuktjerhavet

Berings sund

Ochotska havet

Japanska havet

KAZAKSTAN

KINA

MONGOLIET

MURMANSK

PSKOV

TVER

MOSKVA

BELGOROD

VORONEZJ

ROSTOV

KABARDINIEN-BALKARIEN

NORDOSSETIEN-ALANIEN

IVANOVO

NIZJNIJ NOVGOROD

MORDVINIEN

ULJANOVSK

VOLGOGRAD

TATARSTAN

PERM

REP. KOMI

URALBERGEN

SIBIRIEN

SVERDLOVSK

TJELJABINSK

KURGAN

TIUMEN

OMSK

TOMSK

NOVOSIBIRSK

ALTAJ

GORNYJ-ALTAJ

KEMEROVO

REP. CHAKASSIEN

KRASNOJARSK

REP. TUVA

IRKUTSK

BURJATIEN

TJITA

REPUBLIKEN SACHA

AMUR

CHABAROVSK

PRIMORSKIJ KRAJ

SACHALIN

KAMTJATKA

 [Bild på sidan 66]

Soluppgång över Tjuktjerhalvön

[Bilder på sidan 68]

Den här skylten på kazakiska och ryska pekar mot den sibiriska byn Buchtarma, dit Semjon Kozlitskij förvisades

[Bilder på sidan 71]

Paret Herkendell hjälpte under sin bröllopsresa tysktalande i Ryssland

[Bilder på sidan 74]

Den fullmakt som Kaarlo Harteva (till höger) hade fått och som den ryske konsuln i New York satte en stämpel på

[Bild på sidan 80]

Vid detta ryska konvent i Carnegie i Pennsylvania i maj 1925 var 250 personer närvarande, och 29 blev döpta

[Bild på sidan 81]

Den här tidskriften förklarade: ”Voronezj oblast är fullt av sekter”

[Bild på sidan 82]

George Young

[Bilder på sidan 84]

Under närmare tio år översatte Aleksandr Forstman traktater, broschyrer och böcker till ryska

[Bild på sidan 90]

Regina och Pjotr Krivokulskij 1997

[Bilder på sidan 95]

Olga Sevrjugina blev en tjänare åt Jehova som en följd av Pjotrs ”stenbrev”

[Bild på sidan 100]

Ivan Krylov

[Bilder på sidan 101]

Förvisade vittnen byggde egna hus i Sibirien

[Bild på sidan 102]

Magdalina Belosjitskaja förvisades till Sibirien tillsammans med sin familj

[Bild på sidan 110]

Viktor Gutshmidt

[Bild på sidan 115]

Alla år 1964

[Bild på sidan 118]

Semjon Kostylev i dag

[Bild på sidan 120]

Vladislav Apanjuk uppfostrades enligt Bibeln, och det hjälpte honom att klara av trosprov

[Bilder på sidan 121]

Polisen hittade den här broschyren ”Efter Harmageddon – Guds nya värld” hemma hos Nadezjda Visjnjak

[Bild på sidan 126]

Boris Kryltsov

[Bild på sidan 129]

Viktor Gutshmidt tillsammans med sin syster (överst), sina döttrar och sin hustru, Polina, omkring en månad innan han greps 1957

[Bild på sidan 134]

Ivan Pasjkovskij

[Bild på sidan 136]

År 1959 hade tidskriften ”Krokodil” den här bilden av litteratur som hade upptäckts i en höstack

[Bild på sidan 139]

Under det här huset fanns ett av de tryckerier som KGB upptäckte 1959

[Bild på sidan 142]

Aleksej Gaburjak hjälpte till med att återförena dem som hade skingrats

 [Bilder på sidan 150]

Hemmagjord tryckeriutrustning

Rotationspress

Papperspress

Skärmaskin

Häftmaskin

[Bild på sidan 151]

Stepan Levitskij, en spårvagnsförare som modigt tog kontakt med en tryckare

[Bild på sidan 153]

Grigorij Gatilov predikade för andra i sin fängelsecell

[Bilder på sidan 157]

Höga blommor gav fint skydd för studium och samtal om Bibeln

[Bild på sidan 161]

Ett exemplar av tidskriften ”Vakttornet” i naturlig storlek

[Bild på sidan 164]

”Order från Högsta sovjets presidium”

[Bild på sidan 170]

Bröder brukade gömma ”skatter” i resväskor med dubbla sidor eller under sulorna i sina kängor

[Bild på sidan 173]

Ivan Klimko

[Bild på sidan 175]

En tändsticksask kunde innehålla fem eller sex exemplar av ”Vakttornet” framställt i spindelvävsskrift

 [Bild på sidorna 184, 185]

 Under alla de år som bröderna satt i ett läger i Mordvinien var det ingen av dem som missade Åminnelsen

[Bild på sidan 194]

Nikolaj Gutsuljak vittnade informellt för lägerchefens hustru

 [Bilder på sidan 199]

Internationella sammankomster

År 1989 var ryska delegater med vid de tre internationella sammankomsterna i Polen

Warszawa

Chorzów

Poznan

[Bild på sidan 202]

Efter det att Jehovas vittnen blivit officiellt inregistrerade, från vänster till höger: Theodore Jaracz, Michail Dasevitj, Dmitrij Livyj, Milton Henschel, en anställd vid justitiedepartementet, Ananij Grogul, Aleksej Verzjbitskij och Willi Pohl

[Bilder på sidan 205]

Milton Henschel håller ett tal vid den internationella sammankomsten ”Ljusbärare” på Kirovstadion i Sankt Petersburg 1992

[Bild på sidan 206]

Den här tomten med byggnader köptes i Solnetjnoje

[Bild på sidan 207]

Aulis och Eva Lisa Bergdahl var med i den första gruppen av frivilliga arbetare som kom till Solnetjnoje

[Bild på sidan 208]

Hannu och Eija Tanninen förordnades till Sankt Petersburg

[Bild på sidan 210]

Tillsammans med sin hustru Ljudmila reste Roman Skiba långa sträckor i områdestjänsten

[Bild på sidan 220]

Bröder lastar litteratur vid hamnen i Vladivostok

[Bild på sidan 224]

Arno och Sonja Tüngler har haft många intressanta uppgifter i Jehovas tjänst i Ryssland

[Bild på sidorna 226, 227]

En församling har möte i skogen i närheten av Sankt Petersburg 1989

[Bild på sidan 238]

Avdelningskontoret i Ryssland har tillsyn över översättningen av litteratur till mer än 40 språk

[Bild på sidan 243]

Den första pionjärskolan, som hölls i Sankt Petersburg i juni 1996

 [Bilder på sidan 246]

Att predika i Ryssland

På fälten i Perm oblast och Nartkala

På gatorna i Sankt Petersburg

Från hus till hus i Jakutsk

På marknaden i Saratov

 [Bilder på sidorna 252, 253]

 Avdelningskontoret i Ryssland

Flygfoto av bostadsbyggnaderna och omgivningen

 [Bild på sidan 254]

Vid områdessammankomsten i Moskva 2006 var det 23 537 närvarande

[Bild på sidan 254]

Luzjnikistadion