Västafrika i början av 1980-talet präglades av sociala, politiska och ekonomiska motsättningar. När kriget härjade i grannlandet Liberia flydde många till Sierra Leone. Avdelningskontoret ordnade så att bröderna och systrarna som hade flytt togs emot av sina medvittnen och kunde bo i vännernas hem och på Rikets salar.

Det var en turbulent tid, men mitt i allt kunde man ibland dra på smilbanden. Isolde Lorenz har tjänat som missionär under lång tid, och hon berättar: ”En pappa skickade i väg sin pojke till baksidan av Rikets sal, som låg på avdelningskontorets ägor. Han skulle värma mat på eldstaden som fanns där i trädgården. När pojken kom tillbaka sa han till sin pappa att ’det blir ingen mat i dag’. Pappan frågade varför. ’För att Jehova räddade mig från att bli uppäten av ett lejon!’, sa pojken upphetsat. Vad hade hänt? På väg tillbaka med tallriken stötte pojken ihop med avdelningskontorets stora men ganska harmlösa schäfer, Lobo. Pojken blev livrädd. Han sträckte darrande ut tallriken så långt han kunde för att värja sig mot hunden. Lobo tyckte förstås att det här var en vänlig gest. Han passade på att smörja kråset!”

Krig härjade i Liberia, och den 23 mars 1991 spred sig konflikten över gränsen till Sierra Leone. Det här ledde till ett inbördeskrig som varade i 11 år. Rebellrörelsen RUF (Revolutionära förenade fronten) avancerade snabbt genom Kailahun och Koindu, och största delen  av lokalbefolkningen tvingades fly till Guinea. Bland flyktingarna fanns 120 av våra bröder och systrar. Andra vittnen, som var på flykt från Liberia, strömmade in i Sierra Leone med rebellerna hack i häl.

”I flera månader kom det grupper av tärda, magra och hungriga bröder och systrar till Betel i Freetown”, berättar Billie Cowan, samordnare för avdelningskontorets kommitté vid den tiden. ”Många av dem hade bevittnat fasansfulla övergrepp. De hade överlevt flykten genom att äta växter de hittade utmed vägen. Vi skyndade oss att ge dem mat och kläder och tog hand om deras släktingar och intresserade som också var med. Bröderna och systrarna tog emot dem med öppna armar. De nyanlända började snabbt engagera sig i tjänsten och hjälpa till i församlingarna. De flesta av dem flyttade vidare så småningom, men under tiden de bodde här blev vi mycket uppmuntrade.”

Avdelningskontoret skickade mat, läkemedel, byggnadsmaterial, verktyg och utrustning till vännerna i flyktinglägren i södra Guinea. En stor sändning med kläder kom från vittnen i Frankrike. En pappa skrev: ”Barnen dansade, sjöng och tackade Jehova. De hade nya kläder att ta på sig till mötena!” Några bröder och systrar sa att de aldrig hade kunnat klä sig så fint.

Men flyktingarna behövde också andlig hjälp. Jesus sa: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matt. 4:4) Därför skickade avdelningskontoret biblisk  litteratur och hjälpte till att organisera kretsmöten och sammankomster regelbundet. Pionjärer och resande tillsyningsmän blev också förordnade till området.

Kretstillsyningsmannen André Baart besökte Koundou i Guinea. Han fick träffa en av de ansvariga för flyktinglägret som inbjöd honom att hålla ett bibliskt tal till flyktingarna. Omkring 50 personer lyssnade på Andrés tal över temat ”Ta din tillflykt till Jehova”, baserat på Psalm 18. När han var klar reste sig en äldre kvinna och sa: ”Du har gjort oss mycket lyckliga. Ris löser inte våra problem, men Bibeln visar att vi kan lita på Gud. Vi tackar dig från djupet av våra hjärtan för att du har gett oss hopp och tröst.”

Missionärerna William och Claudia Slaughter blev förordnade till Guékédou i Guinea och kom till en församling med över 100 flyktingar som var ”brinnande i anden”. (Rom. 12:11) ”Många av de unga bröderna ville göra andliga framsteg”, berättar William. ”Om någon inte kunde hålla sitt tal i teokratiska skolan, fanns det 10 till 15 unga bröder som gärna hoppade in. Många av dem använde mycket tid i tjänsten. Några av de här nitiska bröderna blev längre fram specialpionjärer och resande tillsyningsmän.”

Strax efter att inbördeskriget hade brutit ut köpte bröderna i Freetown en tomt på sex hektar. Den låg på Wilkinson Road 133, några hundra meter ner på samma gata som avdelningskontoret. ”Vi ville bygga ett nytt  Betelhem där, men vi var oroade över situationen”, säger Alfred Gunn. ”Eftersom Lloyd Barry från styrande kretsen var på besök just då, kunde vi resonera om det med honom. Han sa: ’Om vi hade låtit krig hindra oss skulle vi aldrig fått något gjort.’ Det gav oss både motivation och mod att fortsätta med projektet.”

Hundratals bröder och systrar erbjöd sig att vara med, bland annat över 50 frivilliga från 12 andra länder och många från de lokala församlingarna. Arbetet satte i gång i maj 1991. ”Många som tittade på blev imponerade av byggblocken som tillverkades på plats. De var av hög kvalitet, och byggnaden hade en stålkonstruktion som var något helt nytt jämfört med den lokala standarden”, säger Tom Ball, som var byggtillsyningsman då. ”Men det som gjorde störst intryck var att vita och svarta arbetade ihop på projektet, och dessutom tyckte om att göra det.”

Den 19 april 1997 samlades bröder och systrar från många länder för att vara med vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret. Men en månad senare förändrades läget. Våldsamma strider hade rasat ute i landet i fem år, och nu attackerades Freetown av RUF-gerillan.

Tusentals RUF-soldater med tovigt hår och röda pannband drog fram genom staden och plundrade, våldtog och dödade. ”Situationen var extremt spänd”, säger Alfred Gunn. ”De flesta av de utländska missionärerna evakuerades snabbt. De sista som lämnade Freetown var Billie och Sandra Cowan, Jimmie och Joyce Holland och Catherine och jag.”

”Först bad vi tillsammans med beteliterna som erbjöd sig att stanna kvar, och sedan skyndade vi oss till uppsamlingsplatsen.  På vägen blev vi stoppade av 20 fulla och galna rebellsoldater. Vi gav dem tidskrifter och pengar, och då fick vi fortsätta. Tillsammans med oss evakuerades mer än tusen andra. Vi samlades vid en vägspärr som kontrollerades av tungt beväpnade amerikanska marinsoldater. Där fick vi gå ombord på en militärhelikopter och flögs snabbt till ett marinfartyg ute till havs. Längre fram berättade en sjöofficer att den här evakueringen av civila var den mest omfattande som genomförts av USA:s marinkår sedan Vietnamkriget. Nästa dag flög vi med helikopter till Conakry i Guinea. Där inrättade vi ett tillfälligt avdelningskontor.”

Missionärerna väntade oroligt på nyheter från Freetown. Till sist kom ett brev: ”Trots kaoset fortsätter vi sprida Nyheter om Guds rike nr 35, Kommer alla en dag att älska varandra? Det får stor respons, och till och med några av rebellerna studerar med oss. Därför har vi bestämt oss för att satsa ännu mer på tjänsten.”

En kretstillsyningsman som heter Jonathan Mbomah berättar: ”Vi hade till och med ett kretsmöte i Freetown. Programmet var så andligt uppbyggande att vi ordnade kretsmöten även i Bo och Kenema. Bröderna i de här krigsdrabbade städerna och byarna tackade Jehova för den underbara andliga maten.

Mot slutet av 1997 hade vi en områdessammankomst på National Stadium i Freetown. Sista dagen kom rebellsoldater in och beordrade oss att lämna stadion. Vi vädjade om att få fortsätta programmet. Efter en lång diskussion gav de med sig och gick därifrån. Över 1 000 personer var närvarande och 27 blev döpta. Flera bröder och systrar gjorde den riskfyllda färden till Bo, där de fick höra programmet igen. Vilka underbara, fantastiska sammankomster det var!”