EN EFTERMIDDAG kom rebellerna till vår stad och sköt i luften under två timmar. En del av dem var bara tonåringar som knappt orkade bära sina vapen. De var mycket smutsiga, hade tovigt hår och verkade påtända.

Dagen efter började dödandet. Människor blev brutalt avrättade eller lemlästade. Kvinnor blev våldtagna. Situationen var kaotisk. Broder Amara Babawo och hans familj gömde sig hemma hos mig tillsammans med fyra intresserade. Vi var skräckslagna.

Snart dök en rebelledare upp och beordrade att vi skulle anmäla oss till militärtjänst nästa morgon. Men vi ville vara neutrala, trots att vi riskerade att bli dödade. Vi bad stora delar av den natten. Tidigt på morgonen gick vi igenom dagens text och väntade på rebellerna. Men de kom aldrig.

 Längre fram kom en rebellofficer och fyra av hans män och beslagtog mitt hus. De befallde oss att stanna kvar, och vi kunde fortsätta läsa dagens text och hålla möten. Några av soldaterna sa: ”Ni läser dagens text. Ni måste vara Jehovas vittnen.” De var inte intresserade av Bibeln men respekterade oss.

En dag kom en överste för att inspektera soldaterna som var inkvarterade i mitt hus. Han gjorde honnör och tog broder Babawo i hand. Han skrek till soldaterna: ”Den här mannen bestämmer på det här stället! Om ni rör så mycket som ett hårstrå på honom eller någon av hans vänner ligger ni risigt till. Uppfattat?” ”Ja, översten!”, svarade de. Sedan fick vi ett brev av översten där RUF beordrades att inte skada oss, eftersom vi är fridsamma medborgare.

Flera månader senare började olika rebellgrupper strida mot varandra, så vi var tvungna att fly till grannlandet Liberia. Där hotades vi av en annan rebellgrupp. Vi berättade att vi var Jehovas vittnen. Då frågade en soldat: ”Vad står det i Johannes 3:16?” När vi citerade versen lät han oss gå.

Senare träffade vi en annan rebelledare som beordrade broder Babawo och mig att följa med honom. Vi var livrädda. Men ledaren ville bara berätta att han hade studerat med Jehovas vittnen innan kriget. Han gav oss lite pengar och tog med sig ett brev till bröderna i en närliggande församling. Kort därefter kom två bröder till oss. De hade med sig nödhjälp och förde oss sedan i säkerhet.