Den nybildade församlingen i Freetown var mycket entusiastisk för sanningen och blev ”intensivt upptagen med ordet”. (Apg. 18:5) Alfred Joseph berättar: ”Jag band ofta fast en kartong med litteratur på min Norton. Thomas Grant eller hans bror Sylvester fick sitta bak på motorcykeln, och så åkte vi ut på landet och till de små byarna runt omkring Freetown och predikade.”

Fram till 1927 predikade förkunnarna till största delen i och omkring Freetown i ett område som kallades The Colony. Men från och med 1928 brukade församlingen hyra en buss och resa ut till olika delar av landet. Det här gjorde man varje år före regnperioden. De som inte kunde följa med bidrog ekonomiskt till resorna som leddes av Melbourne Garber. Vännerna predikade i byar och områden öster om Kailahun ända bort mot gränsen till Liberia i söder. Den första söndagen varje månad återvände de för att göra återbesök hos alla som visat intresse.

 Ungefär vid den tiden besökte broder Brown Västindien och kom tillbaka med en bil, en av de första i Sierra Leone. Bilen hade en ljudanläggning som var särskilt anpassad för offentligt vittnande. Broder Brown brukade parkera bilen på en allmän plats och spela livlig musik för att dra till sig uppmärksamhet. Sedan höll han ett kort tal eller spelade upp ett föredrag och erbjöd biblisk litteratur. Den talande bilen, som många kallade den, blev en stor sensation och många kom och lyssnade.

Broder Brown ville fortsätta till distrikt där ingen hade predikat förut och inriktade sig på de övriga engelsktalande länderna i Västafrika. Under senare delen av 1920-talet gav han sig ut på flera predikoturer till  Gambia, Ghana, Liberia och Nigeria. Han upptäckte att många var intresserade i de här länderna, särskilt i Nigeria. Så 1930 flyttade han med sin familj från Freetown till Lagos. Därifrån fortsatte han att ha tillsynen över predikoverksamheten i Västafrika.

År 1950 var broder Brown tvungen att återvända till Jamaica på grund av hälsoproblem, men han lämnade efter sig ett fantastiskt arv. Under 27 års tid hade han och hans fru sett antalet vittnen i Västafrika öka från 2 till mer än 11 000. De hade bokstavligen fått se uppfyllelsen av Jesajas profetia: ”Den minste skall bli till en skara på tusen, och den ringaste till en mäktig nation.” (Jes. 60:22) Nu när drygt 60 år har gått finns ”en mäktig nation” på över 500 000 vittnen i Västafrika.

Andra världskriget kastade sin skugga även över Sierra Leone, där soldater rekryterades till fronten. Men Jehovas folk var helt neutrala. (Mik. 4:3; Joh. 18:36) De brittiska myndigheterna stämplade dem som samhällsfientliga. De övervakade verksamheten och förbjöd litteraturen. Tulltjänstemän i Freetown beslagtog en litteratursändning och brände upp den. En del bröder greps för att de ägde förbjuden litteratur men blev snart frisläppta. *

Trots förbudet fortsatte vittnena att predika. Pauline Cole berättade: ”En broder som arbetade på ett fartyg  som regelbundet kom till hamnen brukade ge oss exemplar av Vakttornet. Sedan gjorde vi kopior av dem som vi använde på mötena. Vi tryckte också flygblad med bibliska ämnen som vi delade ut till allmänheten. Och bröderna fortsatte hålla offentliga tal och spela upp broder Rutherfords radioföredrag, speciellt i byarna på landet.”

Det var tydligt att Jehova välsignade deras ansträngningar under de här svåra omständigheterna. James Jarrett, som under lång tid varit äldste och specialpionjär, berättar: ”Under kriget arbetade jag som stenhuggare, och då fick jag broschyren Flyktingar av en äldre syster. Titeln fångade mitt intresse eftersom många flyktingar kom till Freetown. Jag läste den samma kväll och förstod genast att det var sanningen. Morgonen därpå letade jag upp systern och bad att få broschyrer även till mina tre bröder. Vi kom med i sanningen alla fyra.”

När kriget var över 1945 hade församlingen i Freetown 32 förkunnare. De hade bevarat sin ostrafflighet och var aktiva i sanningen. De var redo att fortsätta framåt.

I december 1944 kom ett spännande meddelande i Informationer, numera Tjänsten för Guds kungarike. Varje församling skulle annonsera om fyra offentliga möten som skulle hållas i ”varje stad, by och samhälle” på distriktet. Mötena skulle bestå av ett entimmestal och hållas av en broder som var 18 år eller äldre och en god talare i teokratiska skolan. Efter de fyra mötena skulle bröderna ordna med studiegrupper för att hjälpa intresserade i området. Under tjänstemötet den  29 augusti 1945 resonerade församlingen i Freetown om den här kampanjen.

Hur reagerade förkunnarna på den här nya anvisningen? I anteckningarna från Freetown-församlingens tjänstemöte kan man läsa följande kommentarer:

Ordföranden: ”Hur ska vi göra med den här nya kampanjen?”

Broder 1: ”Vi kan inte vänta oss samma goda resultat som i Amerika. Människor är annorlunda här.”

Broder 2: ”Jag instämmer.”

Broder 3: ”Varför inte ge det en chans?”

Broder 4: ”Men det kommer att bli svårt.”

Broder 5: ”Ja, men vi måste följa anvisningarna från Jehovas organisation.”

Broder 6: ”Det kommer aldrig fungera i det här landet.”

Syster 1: ”Anvisningarna i Informationer är tydliga, så vi kan väl pröva?”

Och det gjorde de. I ett område som sträckte sig från Freetown vid kusten mot Bo i sydöst och till Kabala i norr höll bröderna möten i skolsalar, på marknader och i privata hem. Den här satsningen gav församlingen ny energi, och ”Jehovas ord fortsatte att ha framgång och utbreda sig”. (Apg. 12:24)

Men förkunnarna behövde mer teokratisk övning. Och Jehova såg till att de fick det.