Många öar i Mikronesien har sällan nåtts med de goda nyheterna, så en grupp förkunnare på Marshallöarna planerade en två veckors båttur. De lämnade Majuro och nådde öarna Wotje och Ormed i Wotjeatollen.

För att nå så många som möjligt hade gruppen förberett litteraturpaket innan de gav sig av på sin båttur. Varje paket innehöll fyra tidskrifter och två broschyrer.  Eftersom förkunnarna inte visste när de kunde komma tillbaka till öarna, lämnade de ett paket till de intresserade och uppmuntrade dem att dela med sig av litteraturen till släkt och vänner. Under de två veckorna lämnade förkunnarna tillsammans 531 broschyrer, 756 tidskrifter och 7 böcker.

I februari 2014 gjorde sex förkunnare från Papua Nya Guinea en tio dagar lång predikotur till byar på vulkanön Karkar. De träffade många intresserade och lämnade 1 064 publikationer. En syster som heter Relvie sa: ”Under vår första dag i tjänsten predikade vi fortfarande klockan tre på eftermiddagen. Då var våra vattenflaskor tomma, käkarna trötta och munnarna torra av allt pratande. Jag pratade med en ung flicka. Jag ville läsa ett bibelställe men kunde inte, för jag var så törstig. Precis då bjöd hon mig på vatten.”

Kvällen innan vi lämnade en av byarna hölls ett stort möte där representanter för samhället och kyrkliga ledare var samlade. Relvie berättar: ”Jag kände mig som Stefanus när han skulle försvara sanningen inför Sanhedrin, men med den skillnaden att våra åhörare var vänligt inställda.” Efter det att de sex förkunnarna hade slutat tala ställde sig ledaren för lutherska söndagsskolan upp och tackade sin moster, som var en av förkunnarna, för att hon hade fört sanningen till sitt folk. ”Ditt goda exempel”, sa hon, ”påminner om den samariska kvinnan som gick och berättade för sin familj om det goda hon fått höra av Jesus. Tack för att du inte glömde oss.”

En morgon var Teariki, en sjuårig pojke på ön Tarawa, som är en del av Kiribati, ute i tjänsten tillsammans med sin pappa, Tueti. När de gick in i ett hus mötte de en grupp på ungefär tio män och kvinnor i 20-årsåldern. Sedan Tearikis pappa berättat om Guds rike för gruppen, sa en av dem till honom: ”Vi har lagt märke till att ni alla är ute och predikar tillsammans med era barn. Varför tar ni med er barnen? De är för unga för att predika om Gud.”

Tueti svarade: ”Vill du veta om min son kan tillräckligt för att få predika? Jag skulle kunna gå åt sidan, och så får du höra vad han har att säga.” Hela gruppen svarade: ”Ja, vi vill lyssna på honom.”

När Tueti gått ut, frågade Teariki gruppen: ”Vet ni vad Gud heter?”

”Ja, Jesus!” sa en av dem. ”Gud”, sa en annan. Ytterligare en annan sa ”Herren”.

Teariki sa: ”Vi kan ta reda på vad Bibeln säger. Om vi slår upp Jesaja 42:5 kan vi läsa det tillsammans.” När de läst bibelversen, frågade han: ”Vem är det bibelversen handlar om?”

En av ungdomarna svarade: ”Gud.” Teariki sa då: ”Ja, den sanne Guden. Om vi fortsätter och läser vers åtta, vad säger den sanne Guden där? ’Jag är Jehova. Detta är mitt namn; och jag ger inte min ära åt någon annan.’ Såg ni vad som är Guds namn?”

Gruppen svarade: ”Jehova.”

Nu när alla lyssnade uppmärksamt frågade Teariki: ”Varför är det bra att använda Guds namn, Jehova? Vi kan gå till Apostlagärningarna 2:21 och se vad som står  där: ’Var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad.’ Varför är det bra att använda Guds namn?”

En av ungdomarna i gruppen sa: ”Vi kan bli räddade.”

Nu kom Tearikis pappa tillbaka in i rummet. Han frågade då gruppen: ”Okej, vad tycker ni? Är våra barn och ungdomar kapabla att predika? Är det rätt av oss att ta med dem?” Alla i gruppen instämde i att barnen var mycket duktiga och att det var rätt att låta dem ta del i predikandet. Tueti sa sedan: ”Ni skulle också kunna dela med er av sanningar från Bibeln precis som Teariki gjorde, om ni undersöker vad den innehåller.”

I november 2013 flög Jean-Pierre, som arbetar på översättningskontoret i Port-Vila i Vanuatu, till en kretssammankomst på sin hemö. När Jean-Pierre landade på öns landningsbana, kom en grupp intresserade personer från södra delen av ön fram till honom och bad om biblisk litteratur. Han lämnade nästan alla tidskrifter han hade med sig. Sedan kom en pastor fram till Jean-Pierre, och han ville också ha litteratur. Den här mannen bad honom enträget att komma till hans by och sa: ”Vi är andligt utsvultna. Du måste komma till vår by och besvara alla våra frågor.” Tidigt på morgonen dagen efter sammankomsten begav sig Jean-Pierre ut på en lång vandring uppför ett högt berg. Så småningom nådde han toppen av berget där byn låg. Efter att ha blivit varmt välkomnad av byborna visade Jean-Pierre Nyheter om Guds rike nr 38 och samtalade med dem om den fråga som tas upp där: ”Kan de döda få liv igen?” Han uppmuntrade alla som lyssnade, omkring 30 personer, att följa med i sin egen bibel. Samtalet varade i nästan sju timmar. Byborna var verkligen utsvultna. En 70-årig man sa: ”Jag har aldrig i hela mitt liv hört en så klar och tydlig förklaring om de dödas tillstånd!”

Jean-Pierre övernattade i byn. Han delade rum med pastorn. När han vaknade på morgonen, läste pastorn en av våra tidskrifter. Jean-Pierre frågade honom vad det han läste handlade om, och han svarade entusiastiskt att han läste om Guds rike. Han höll med om att Guds rike inte fanns i hjärtat på fariséerna, som Jesus talade till i Lukas 17:21. Han drog slutsatsen att Guds rike inte kan finnas i en människas hjärta, som hans kyrka lärde. När Jean-Pierre kom tillbaka till Port-Vila  fortsatte han att följa upp intresset han fann i byn genom att hålla kontakt med byinvånarna per telefon. Tre bröder från en närliggande församling erbjöd sig att gå upp till byn i samband med minneshögtiden, och 109 var närvarande.