Tahiti

Sedda från luften ter sig sådana öar i Franska Polynesien som Tahiti, Mooréa och Bora-Bora som ädelstenar infattade i Stilla havets turkosblå vidsträckta vatten. Där finns skimrande laguner med vackra koraller och fiskar i klara färger och stränder med guldgul sand eller svart vulkanisk sand. Palmer som dignar av kokosnötter vajar för vinden. Och de oländiga, bergiga inre delarna, som är klädda i grönska och täckta av moln, får varje vy att likna bilden på ett vykort.

Man kan förstå varför både konstnärer och författare har framställt dessa öar som paradiset på jorden. Och de måste ha tett sig som ett paradis för de sjöfarare som först steg i land och bosatte sig på dem för kanske över tusen år sedan. Dessa modiga människor, som var förfäder till dem som vi nu kallar polynesier, härstammade av allt att döma från Sydostasien. Från de öar där de slagit sig ner seglade de under århundradenas lopp allt längre ut i det vidsträckta Stilla havet och lade under sig dess myriader öar och atoller.

Det som nu kallas Polynesien, ett namn som betyder ”många öar”, ligger inom en tänkt triangel som går från Hawaii i norr till Påskön långt ner i sydost och över till Nya Zeeland långt borta i sydväst. Den här berättelsen handlar i  huvudsak om Franska Polynesien, där Tahiti är huvudön. * Franska Polynesien består av fem ögrupper: Tubuaiöarna (Australöarna), Gambieröarna, Marquesasöarna, Sällskapsöarna och Tuamotuöarna. Det var inte förrän på 1500-talet som europeiska upptäcktsresande råkade finna detta område i Stilla havet.

Européer anländer

År 1595 upptäckte spanjoren Álvaro de Mendaña de Neira några av Marquesasöarna. År 1606 upptäckte Pedro Fernandes de Queirós, som hade tjänat under Mendaña de Neira, några av Tuamotuöarna. År 1722 upptäckte så den holländske upptäcktsresanden Jacob Roggeveen öarna Bora-Bora, Makatéa och Maupiti. Och 1767 steg kapten Samuel Wallis, på det brittiska krigsfartyget Dolphin, i land på Tahiti, den största ön i Franska Polynesien. Följande år gjorde den franske sjöfararen kapten Louis Antoine de Bougainville också det.

Imponerad av öns skönhet och häpen över invånarnas amorösa läggning kallade Bougainville Tahiti för Nouvelle Cythère efter den grekiska ön Kythera, där Afrodite (kärlekens och fruktbarhetens gudinna) sades ha stigit i land. Den brittiske upptäcktsresanden James Cook besökte Tahiti fyra gånger mellan åren 1769 och 1777. Han gav den ögrupp inom vilken Tahiti ligger namnet Sällskapsöarna.

Efter upptäcktsresandena kom missionärerna. De mest effektiva var de som skickades ut av London Missionary Society, som understöddes av protestanterna. Två av dess missionärer, Henry Nott och John Davies, utförde den  fantastiska bedriften att utarbeta ett tahitiskt skriftspråk och att sedan översätta Bibeln till detta språk. Den tahitiska översättningen av Bibeln är fortfarande mycket använd i Franska Polynesien, i synnerhet där den protestantiska kyrkan har stort inflytande. Adventister, katoliker och mormoner har också haft en viss framgång i sin missionsverksamhet. Katolska kyrkan har till exempel ett starkt fäste på Marquesasöarna, Gambieröarna och östra Tuamotuöarna.

Hur blev dessa fem ögrupper franskt territorium? På 1880-talet började Frankrike annektera öarna och bilda en ny fransk koloni. Papeete på Tahiti gjordes till huvudstad, och människorna i området fick franskt medborgarskap. År 1946 blev öarna ett franskt utomeuropeiskt territorium, och 1957 antog territoriet namnet Franska Polynesien.

Budskapet om Guds kungarike anländer

År 1931 kom Sydney Shepherd som första vittne till Tahiti. Under två år seglade Sydney till ett flertal öar i Stilla havet och vittnade för dem som bodde där. Efter honom kom nyzeeländaren Frank Dewar. Även om dessa bröder inte kunde stanna länge, lämnade de stora mängder litteratur. Omkring tjugo år senare rapporterade faktiskt Leonard (Len) Helberg, en kretstillsyningsman från Australien: ”När jag åkte med församlingstjänaren genom Papeete, stannade han för att erbjuda skjuts åt en äldre amerikan som han kände från bergen. När mannen fick veta att jag var ett vittne sade han: ’Å, jag minns hur en av er för flera år sedan kom förbi här och lämnade mig flera av domare Rutherfords böcker.’ Detta var ett av många tecken som vittnade om det arbete som de pionjärer som kommit före oss hade utfört. I det här fallet måste det ha varit antingen Sydney Shepherd eller Frank Dewar.”

 Jean-Marie och Jeanne Félix, ett gift par som lärt känna sanningen i den dåvarande franska kolonin Algeriet, var bland de första som vittnade lite grundligare i Franska Polynesien. De döptes 1953. År 1955 gick det ut en inbjudan att tjäna där det rådde större behov av förkunnare, och däribland var Franska Polynesien. Som svar på den inbjudan flyttade makarna Félix och deras unge son, Jean-Marc, till Tahiti 1956. Men då Jean-Marie, som var ingenjör, inte kunde finna något arbete där flyttade familjen drygt 20 mil nordost om Tahiti till ön Makatéa, som ligger bland Tuamotuöarna, där Jean-Marie fick arbete vid ett fosfatbolag.

Vännerna Félix började omedelbart vittna för sina grannar och för Jean-Maries arbetskamrater. Jeanne skriver: ”Öborna visade stor respekt för Bibeln, lyssnade uppmärksamt på budskapet om Riket och gick in för sitt studium av Bibeln. Detta var mycket uppmuntrande för oss. Men prästerna på ön fick oss att känna oss högst ovälkomna. De varnade till och med sina församlingsmedlemmar för ’falska profeter’ ibland sig och sade till människor att de inte skulle tala med oss eller ens gå förbi vårt hus!”

Men med tiden kom flertalet att ändra uppfattning om detta kristna par. Många öbor fick också djup respekt för Jean-Marie och Jeanne, eftersom dessa till skillnad  från vissa européer på Makatéa inte såg ner på polynesier.

Men det krävdes mod att fortsätta predikandet, eftersom direktören på fosfatfirman när som helst kunde avskeda en anställd. Dessutom besökte de båda poliserna på ön ibland familjen för att höra sig för om deras verksamhet. Men så småningom insåg dessa franska poliser att Jean-Marie och Jeanne inte utgjorde något hot. Poliserna blev till och med vänliga.

Den förste som gjorde fina framsteg av dem som studerade Bibeln på ön Makatéa var Maui Piirai, en polynesier som var arbetskamrat till Jean-Marie. När sanningen nådde hjärtat hos Maui gjorde han stora förändringar i sitt liv. Han slutade till exempel att röka och supa, och han gifte sig med den kvinna som han hade bott ihop med i 15 år. Maui döptes 1958 och blev därmed den förste polynesier på distriktet som överlämnade sitt liv åt Jehova. Han delade naturligtvis också med sig av de goda nyheterna till andra, vilket retade  prästerna. En pastor försökte till och med att få Maui avskedad från hans arbete. Men den planen misslyckades eftersom Maui var en duktig och uppskattad arbetare.

Den andra personen på Makatéa som reagerade positivt på Guds ord var Germaine Amaru, en lärarinna som lärde känna sanningen genom sin elev, Jean-Marc Félix. Trots att han bara var sju år hade han så god kunskap i Bibeln att hans lärarinna blev imponerad och ringde upp hans föräldrar, som började studera Bibeln med henne. Och Germaine i sin tur hjälpte en kollega, Monique Sage, och hennes man, Roger, att lära känna Jehova.

Makarna Félix och Maui Piirai började också studera med Manuari Tefaatau, en ung diakon i den protestantiska kyrkan på Makatéa, och med dennes vän Arai Terii. Till en början fortsatte dessa båda att gå till sin egen kyrka, och de visade andra kyrkomedlemmar sanningen från Bibeln om sådant som treenigheten, ett brinnande helvete, själens odödlighet osv. Som du förstår väckte detta stor uppståndelse bland protestanterna på ön. Men likt dem i det forntida Berea forskade många uppriktiga människor i sina biblar för att se om det de fick höra var sant. (Apg. 17:10–12)

Det behöver väl knappast sägas att kyrkans pastor inte tyckte om detta. Han hotade rentav att utesluta alla som fortsatte att lyssna på vittnena. Några gav vika för hotet, medan andra gjorde andliga framsteg och lämnade kyrkan. Bland de senare var Manuari och Arai samt Maui Piirais hustru, Moea, och Taina Rataro, som nämns längre fram i berättelsen.

Till en början församlades den växande gruppen förkunnare och sådana som studerade Bibeln hemma hos familjen Félix, där Jean-Marie höll tal på franska som Maui tolkade till tahitiska. Sedan familjen Félix 1959 flyttat från Makatéa  församlades gruppen hemma hos Maui, som nu var en döpt broder. Vad tyckte Jean-Marie och Jeanne om sin tjänst på öarna? Jeanne, som nu är änka och bor i Italien, talar för både sig själv och sin döde man när hon säger: ”Vi ångrade absolut ingenting. Vår tjänst på Makatéa var faktiskt den bästa tiden av vårt liv tillsammans.”

De goda nyheterna kommer till Tahiti

År 1955, strax innan familjen Félix for till Makatéa, förordnades Len Helberg av avdelningskontoret i Australien att börja i kretstjänsten i Söderhavet. Hans krets sträckte sig över miljontals kvadratkilometer, från Nya Kaledonien till Franska Polynesien. Men det bodde inte fullt 90 förkunnare i detta stora område och ingen enda på Tahiti. Len hade tre grundläggande mål: att besöka varje församling och grupp var sjätte månad, att kontakta varje isolerad förkunnare och intresserad person och att öppna nya distrikt genom att där så var möjligt visa filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”.

I december 1956 steg Len för första gången i land på Tahiti och stannade där i två månader. Då han hade glömt mycket av den franska han läst i skolan, började han bearbeta affärsdistrikt i tanken att där finna människor som talade engelska. Där träffade han på en av de rikaste männen på Tahiti. Mannen lyssnade med stort intresse och inbjöd Len att komma tillbaka. Sedan de följande lördag hade ätit lunch tillsammans inbjöd mannen Len till sitt hem och lät honom åka dit i sin bil, som kördes av en chaufför. Len skriver: ”Mitt på eftermiddagen tog mannen till min förvåning fram en trumpetsnäcka och blåste i den. Jag upptäckte att detta var en signal till byns alla framträdande män att församlas i den möteslokal som låg i anknytning till mannens hus.

 Det kom ett dussintal personer, bland annat borgmästaren, polischefen och flera diakoner från den protestantiska kyrkan. Efter att ha presenterat mig som en representant för Jehovas vittnen, ’ett nytt samfund här på ön’, sade min värd:  ’Mr Helberg kommer nu att besvara alla era frågor om Bibeln.’” Och Len skriver att han kunde besvara alla frågor som ställdes till honom. Detta upprepades varje lördag under de följande två månaderna. Den här rike mannen tog aldrig emot sanningen, men han ordnade så att Len kunde visa filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” på ett sjukhus för spetälska. Över 120 personer såg filmen.

Var det någon som tog emot budskapet om Riket? Broder Helberg berättar: ”På juldagen 1956, när jag arbetade från hus till hus i Arue, träffade jag familjen Micheli, som ivrigt tog emot budskapet.” Familjen Micheli kände till Vakttornet och Vakna! genom en släkting som bodde i USA och som hade sett till att de fått prenumeration på tidskrifterna. Senare kom deras dotter, Irene, och hennes man med i sanningen. Len kunde också börja ett bibelstudium med en mr Garnier, vilket ledde till att andra i hans familj tog emot sanningen. När församlingen i Papeete bildades 1959, var familjerna Micheli och Garnier bland dess första medlemmar.

När broder Helberg for till Gilead 1957, bad avdelningskontoret i Australien kretstillsyningsmannen Paul Evans och dennes hustru, Frances, att besöka Tahiti. Under den korta tid de var där lämnade de 70 biblar och böcker och tecknade många prenumerationer på Vakttornet och Vakna! Broder Evans skrev: ”Flera intresserade personer på Tahiti har nu så pass kunskap i Bibeln att de kan predika, och de är ivriga att få börja göra det under ledning av organisationen.” Skulle dessa nya få det stöd och den vägledning de behövde?

En tahitisk syster återvänder till sitt hemland

Agnès, en ung tahitisk kvinna, for 1936 till USA för att gifta sig med amerikanen Earl Schenck. De träffade Jehovas  vittnen, omfattade sanningen och blev döpta i San Diego i Kalifornien 1954. Vid en områdessammankomst i Los Angeles 1957, då de satt tillsammans med sina vänner Clyde och Ann Neill, fick de höra Nathan Knorr från huvudkontoret räkna upp flera ställen där behovet var större, däribland Tahiti.

”Agnès hoppade upp från stolen av iver och grät”, berättar Clyde. ”Jag vände mig sedan till henne och Earl och sade att jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa dem och deras son på 11 år att komma till Tahiti. Då började Earl, som var handikappad, också gråta. Han hade bott i Söderhavet i 17 år och arbetat som konstnär och författare och var ivrig att få återvända. Och hans hustru, Agnès, hade fortfarande franskt medborgarskap.”

Clyde fortsätter: ”Efter många böner beslöt Ann och jag att vi och våra tre söner, som var tolv, åtta och tre år, skulle flytta till Tahiti. Våra vänner David och Lynne Carano och deras son, David j:r, beslöt att flytta med oss. Efter att  ha varit med vid den internationella sammankomsten i New York 1958 for vi med båt till Tahiti.

Avdelningskontoret i USA hade gett oss namnen på några intresserade personer, och vi besökte dem omedelbart efter vår ankomst. Agnès, som hade kommit före oss, hade redan satt i gång i tjänsten. Eftersom Ann och jag varken talade franska eller tahitiska, tog vi närhelst det gick med oss Agnès i predikoarbetet. När vi arbetade ensamma tog vi med oss ett exemplar på engelska och ett på franska av boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, som användes vid bibelstudier på den tiden.”

Som ett resultat av dessa ansträngningar och det arbete som broder Helberg och broder och syster Evans tidigare gjort, började 17 personer studera Guds ord inom bara några veckor. Clyde berättar: ”En som jag särskilt kommer ihåg är Teratua Vaitape. Han hade förlorat sitt arbete som protestantisk präst på grund av alla de frågor han ställt om kyrkans läror. Han och hans familj bodde i ett litet hus med bara ett rum, utan elektricitet, vatten och avlopp. Han berättade för mig att han efter bara några veckors bibelstudium med oss hade lärt sig mer om Bibeln än han hade gjort under sina fyra år vid prästseminariet och sina sju år som präst.”

Clyde fortsätter: ”När vi hade varit några veckor på ön spred sig ryktet om oss via djungeltelegrafen. Detta var bra, för tahitierna är vänliga, och de älskar Bibeln.”

Till en början hade den lilla gruppen av förkunnare sina möten hemma hos familjen Schenck. Det var bara två intresserade personer som kom. ”Men det dröjde inte länge”, berättar broder Neill, ”förrän omkring 15 personer kom regelbundet. En kvinna som vi studerade med hade hjälpt  Len Helberg, när hans cykel två eller tre år tidigare hade gått sönder utanför hennes hus. Len hade lämnat litteratur till henne, och hon blev mycket glad när hon fick reda på att vi tillhörde samma trossamfund som Len. Eftersom hon bodde långt bort brukade hon bjuda oss på mat när vi besökte henne. För det mesta fick vi underbart god färsk fisk tillagad över en plåttunna.”

Innan familjerna Neill och Carano flyttade i december 1958, höll Clyde det andra doptalet i Franska Polynesien. Det första hade hållits på Makatéa i oktober, när Maui Piirai döptes. Sextio personer hade då varit närvarande, och åtta hade blivit döpta. Bland dessa var paret Neills son Steven och även Auguste Temanaha, en tahitier som senare var med om att bilda en församling på ön Huahine.

 En period av stabilisering

År 1959 flyttade John Hubler och hans hustru, Ellen, på begäran av avdelningskontoret i Fiji, från Australien till Tahiti för att hjälpa den nybildade församlingen i Papeete. John var församlingstjänare under de sju månader som han och Ellen kunde stanna på Tahiti. John, som var född i Schweiz, talade flytande franska. Ellen talade också franska, eftersom hon hade tjänat några år på Nya Kaledonien tillsammans med sin man. Då de flesta av de nya förkunnarna bara hade predikat informellt fick de behövlig träning i tjänsten från dörr till dörr av broder och syster Hubler.

År 1960 började John och Ellen i kretstjänsten. Då deras krets omfattade Franska Polynesien kunde de fortsätta att hjälpa förkunnarna på Tahiti. John berättar: ”År 1961 inbjöds jag att gå igenom Gileadskolan. Efter skolan blev jag förordnad att tjäna som kretstillsyningsman på alla de fransktalande öarna i Stilla havet.”

Tahitis första Rikets sal

Broder Hubler berättar: ”Under vårt andra besök på Tahiti kunde jag sätta i gång ett bibelstudium med Marcelle Anahoa, som varit lärarinna. Vi letade då förtvivlat efter en tomt där vi kunde bygga en egen Rikets sal. Men det fanns två hinder. För det första verkade det inte finnas någon som hade en tomt som de ville sälja, och för det andra hade  församlingen mycket lite pengar. Men vi fortsatte att söka i förtröstan på att Jehova skulle ge oss vägledning.

När jag studerade med Marcelle nämnde jag vår situation för henne. ’Kom så skall jag visa dig något’, sade hon. Hon tog med mig ut, pekade och sade: ’Ser du den här marken? Den tillhör mig. Jag hade tänkt bygga lägenheter, men nu när jag har lärt känna sanningen har jag ändrat mig. Jag vill skänka hälften av marken till en Rikets sal.’ När jag fick höra detta tackade jag omedelbart Jehova i en tyst och innerlig bön.”

När alla papper var klara byggde församlingen i Papeete sin första Rikets sal, som blev klar 1962. Det var en enkel byggnad i tahitisk stil med öppna sidor och tak av palmblad. Men tyvärr tyckte hönsen i grannskapet om att slå sig ner på stolar och takbjälkar. När bröderna kom till mötena kunde de därför hitta ägg och andra mindre önskvärda lämningar efter hönsen på golv och möbler. Men salen fungerade tills bröderna byggde en större och mer permanent byggnad.

 Juridiska oklarheter blir utredda

Under den första tiden var bröderna osäkra på om Jehovas vittnen hade lagligt erkännande i Franska Polynesien. Tidskriften Vakttornet hade varit förbjuden i Frankrike sedan 1952, men predikoverket var inte förbjudet. Var det så också i detta franska territorium? I och med att antalet förkunnare ökade kom Jehovas vittnen att uppmärksammas av allmänheten. Vid ett tillfälle i slutet av 1959 kom faktiskt polisen in på ett möte för att se vad som pågick.

Därför fick bröderna rådet att söka bli lagligen inregistrerade, vilket skulle reda ut oklarheter och undanröja misstankar. Bröderna blev verkligen glada när de den 2 april 1960 fick bekräftelse på att de hade blivit lagligen inregistrerade som sammanslutningen av Jehovas vittnen!

Men tidskriften Vakttornet förblev förbjuden i Frankrike. Eftersom bröderna trodde att detta förbud också gällde Franska Polynesien, fick de artiklar ur Vakttornet i en tidskrift som kallades La Sentinelle (Vaktposten) och som skickades från Schweiz. Vid ett tillfälle avslöjade polisen för Michel Gelas, som då var ordförande för den inregistrerade sammanslutningen, att polisen var väl medveten om att  La Sentinelle var en ersättning för Vakttornet. Men polisen hindrade aldrig tidskriften från att föras in i landet. Bröderna skulle få reda på varför, när förbudet mot Vakttornet i Frankrike hävdes 1975.

När det förbudet hävdes ansökte bröderna på Tahiti om att få föra in Vakttornet. Det framkom då att förbudet aldrig hade publicerats i Journal Officiel de la Polynésie Française. Och därför hade Vakttornet aldrig varit förbjudet i Franska Polynesien, något som förvånade många.

Men myndigheterna var stränga när det gällde att utfärda visum. Därför kunde sådana vänner som Clyde och Ann Neill, som nämnts tidigare och som inte var franska medborgare, vanligtvis inte stanna mer än några månader. Vännerna Hubler hörde också till den kategorin. Men John kunde utan större svårighet få visum, eftersom han var medlem av den inregistrerade sammanslutningen, och fransk lag tillät att en av styrelsemedlemmarna var utlänning.

Detta hjälpte John i kretstjänsten. Polischefen kallade faktiskt en dag John till sitt kontor för att få veta varför han så ofta besökte öarna. John förklarade då att han som medlem i styrelsen måste besöka styrelsens möten. Polischefen var nöjd med den förklaringen. Men detta var inte enda gången som John måste infinna sig hos polischefen.

I början av 1963 blev många polynesier och åtminstone en framträdande pastor förbittrade över att man provade  kärnvapen i Stilla havet. En avfälling passade då på att gå till polisen och anklaga broder Hubler för att vara en av uppviglarna, vilket naturligtvis inte var sant. Ändå fick John återigen infinna sig hos polischefen. Utan att fördöma den som anklagat honom förklarade John vänligt att vi som kristna är neutrala och respekterar de styrandes myndighet. (Rom. 13:1) Han gav också polischefen en del litteratur. Till sist insåg polischefen att anklagelserna kom från någon som bara ville ställa till svårigheter för vittnena.

Men till slut kunde makarna Hubler inte längre få visum. De återvände därför till Australien, där de fortsatte i resetjänsten till 1993, då de av hälsoskäl var tvungna att sluta.

Medan broder och syster Hubler var på öarna fick de se många göra stora förändringar i sitt liv för att behaga Jehova. En av dessa var en kvinna på 74 år som hade fött 14 barn, alla utanför äktenskapet. John berättar: ”Vi brukade kalla henne för mamma Roro. När hon lärde känna sanningen gifte hon sig med den man som hon då levde ihop med och såg till att få alla sina barn registrerade, och det trots att de hade olika fäder. För att skriva upp alla barnen måste borgmästaren på orten foga ihop två blanketter för att få en som var tillräckligt lång. Mamma Roro insisterade på att allt skulle göras så som Jehova ville.” Efter sitt dop började denna trogna syster som pionjär, och hon blev mycket duktig på att sprida tidskrifter. Tillsammans med andra förkunnare for hon också ut till avlägsna öar för att predika.

Bibeln på tahitiska – en välsignelse

På 1960-talet var det inte ovanligt att träffa på människor som enbart talade tahitiska. Men tack vare översättarna Nott och Davies fanns Bibeln på tahitiska efter 1835. *  Ett av dess framträdande drag är att den använder Guds namn, Jehova, i både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna.

Den tahitiska översättningen av Bibeln är allmänt spridd på öarna och har hjälpt många att komma till exakt kunskap om sanningen. En av dessa var Taina Rataro. Han föddes 1927 och tillhörde den första gruppen av dem som studerade Bibeln på Makatéa. Han kunde till en början varken läsa eller skriva sitt modersmål tahitiska. Men han gick in för att lära sig det och gjorde fina framsteg. Han skrev till och med in sig i skolan i teokratisk tjänst och förordnades senare som biträdande tjänare.

Elisabeth Avae, som är 78 år, föddes på den avlägset belägna ön Rimatara bland Tubuaiöarna, omkring 60 mil söder om Tahiti. På 1960-talet förstod hon inte ett enda ord franska, men hon kunde läsa och skriva tahitiska. Sedan hon gift sig flyttade hon och hennes man till Papeete. Där lärde hon känna Bibelns sanning genom sin äldsta dotter, Marguerite, som hade börjat vara med vid kristna möten. Elisabeth började också vara med vid mötena tillsammans med sina nio andra barn. Och detta gjorde hon trots hårt motstånd från sin man, som brukade slänga ut alla hennes kläder när hon var på mötena.

På den tiden hölls mötena på franska, och det var bara ibland som delar av programmet översattes till tahitiska. Elisabeth fick andlig näring från programmet genom att i sin tahitiska bibel slå upp och läsa de bibelställen som nämndes. Den syster som studerade med henne använde broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” och översatte muntligt från franska till tahitiska medan Elisabeth läste bibelställena i sin tahitiska bibel. Som en följd av detta gjorde hon fina framsteg och blev döpt 1965. Hon studerade i sin  tur med andra som bara talade tahitiska. Hon undervisade också sina barn, av vilka sex överlämnade sig åt Jehova, och även några av sina barnbarn. Flera av dessa uppfostrade hon själv.

Ett av hennes barnbarn, Diana Tautu, har under de senaste 12 åren tjänat som översättare vid avdelningskontoret på Tahiti. Diana säger: ”Jag tackar mormor för att hon hjälpt mig att få god kunskap i tahitiska. Nu har jag förmånen att få ha en liten andel i att hjälpa andra att få livräddande andlig mat på sitt modersmål.”

Kineser lär känna Jehova

På 1960-talet var omkring tio procent av Tahitis befolkning kineser. Den första kines som tog emot sanningen var Clarisse Lygan, som då var i tonåren. Hon kom från en fattig familj, och för att hjälpa till med ekonomin arbetade hon  varje onsdag, då det inte var någon skola. Hon var anställd hos en familj som var vittnen. På det sättet kom hon i kontakt med sanningen och blev trots hårt motstånd från sina föräldrar döpt 1962 vid 18 års ålder.

Bland de första kineser på Tahiti som tjänade Jehova var också Alexandre och Arlette Ly Kwai och Ky Sing Lygan. Alexandre, som körde taxi, träffade en dag Jim och Charmian Walker, ett gift par som hade kommit från Nya Zeeland 1961 för att hjälpa till med predikandet. Alexandre uttryckte då sin önskan att lära sig engelska. Charmian berättar: ”Jag var pionjär på den tiden, och Jim sade därför till Alexandre att jag kunde undervisa honom. Han tackade ja till erbjudandet. Hans studium bestod av en 30 minuter lång lektion i engelska och ett 30 minuters bibelstudium med hjälp av boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset.”

Alexandres bror, Ky Sing, kom också i kontakt med sanningen. Men vid den här tiden hade de båda bröderna nyligen konverterat till katolicismen och gick nu en kurs i den läran. Detta ledde naturligtvis till att de började se skillnaden mellan det Bibeln lär och det kyrkan lär. Vid slutet av kursen frågade så prästen klassen på cirka 100 elever om de hade några frågor. Alexandre räckte då upp handen och bad att få bevis från Bibeln för läran om själens odödlighet. ”Jag vet nog var den där frågan kommer ifrån”, svarade prästen. ”Du brukar tala med Jehovas vittnen, eller hur?” Sedan hånade han den unge mannen inför hela klassen.

Den här händelsen gjorde klart för Alexandre och Ky Sing att katolska kyrkan inte var sanningens väktare. Så småningom överlämnade de båda bröderna och deras hustrur sitt liv åt Jehova, och senare blev båda bröderna förordnade som äldste i församlingen. Alexandre tjänade även  under någon tid i avdelningskontorets kommitté på Tahiti. Därefter flyttade han och hans fru till Raiatea, en av Sällskapsöarna, för att stödja Rikets verk där, och sedan flyttade de till Bora-Bora, där Alexandre tjänade troget till sin död.

Ett liv som ändrade kurs ute till havs

Antonio Lanza arbetade som tekniker vid en fabrik som tillverkade TV-apparater i Milano i Italien. År 1966 frågade firman om någon av de anställda kunde tänka sig att åka till Tahiti för att där stå för servicen av sålda apparater. Antonio tog arbetet, som skulle vara i tre år. Men han planerade att lämna kvar sin hustru, Anna, och deras två små söner. Anna grät i veckor och försökte få sin man att ändra sig, men förgäves.

Båtfärden från Marseille i Frankrike till Papeete på Tahiti tog 30 dagar. Antonio är en utåtriktad person som tycker om att prata, men nästan alla ombord talade franska, och det språket kunde han inte. Den andra dagen på resan träffade han dock två katolska nunnor från Italien. Men eftersom de hade sina dagliga ritualer, hade de inte så mycket tid att prata. De berättade dock för Antonio att det fanns en fransk dam ombord som talade italienska. Den damen var Lilian Selam, ett Jehovas vittne. Lilian var tillsammans med sina barn på väg till Tahiti till sin man, som hade fått arbete där.

Antonio sökte upp Lilian och hade ett trevligt samtal med henne. Hon i sin tur gav honom en biblisk publikation på italienska. Sedan hade de många samtal om andliga ting. Under ett av dessa samtal påminde Lilian Antonio om vilka moraliska risker han utsatte sig för genom att lämna sin hustru och sina barn i tre år medan han arbetade på Tahiti. Hon visade honom också Guds syn på äktenskapets helgd  med hjälp av sådana bibelställen som Efesierna 5:28, 29 och Markus 10:7–9.

Efter att ha tänkt över detta började Antonio ångra sitt beslut. När han var i Panama skrev han faktiskt till sin hustru och berättade att så snart han hade tillräckligt med pengar skulle han låta henne och barnen ta flyget över till Tahiti. Därefter skrev han på nytt och bad Anna att skaffa en bibel av sin präst och ta med sig den till honom. Vad tyckte prästen om detta? Han sade till Anna att hennes man måste ha blivit tokig som ville läsa en bok som var så svår att förstå.

Sex månader efter det att Antonio stigit i land på Tahiti kom hans familj efter. Dagen efter deras ankomst bad Anna, som var religiös, Antonio att ta med sig familjen till kyrkan för att tacka Gud för att de blivit återförenade. ”Visst”, sade Antonio, ”vi skall gå till kyrkan.” Men i stället för att ta med familjen till den katolska kyrkan tog han med dem till Rikets sal! Anna blev naturligtvis väldigt förvånad. Men hon tyckte om programmet och tackade till och med ja till ett bibelstudium. Vem studerade med henne? Ingen mindre än Lilian Selam, den syster som hade vittnat för Antonio på båten.

De tre år som Antonio ensam skulle ha stannat på Tahiti har nu blivit 35 år tillsammans med familjen. Dessutom är nu Antonio, Anna och deras fyra söner förenade i  den sanna tillbedjan, och Antonio tjänar som äldste i församlingen.

Familjer tjänar där behovet är större

Många bröder och systrar har under årens lopp flyttat till isolerade öar för att hjälpa till där behovet av Rikets förkunnare är större. Bland dessa är familjerna Mara, Haamarurai och Terii och även Ato Lacour, vars familj inte var i sanningen. Familjen Mara – Vaieretiai, Marie-Medeleine och deras fem barn – flyttade från Tahiti till Raiatea. Ett par pionjärer med särskilt uppdrag hade fått flytta till ett nytt distrikt, och det fanns nu bara två systrar och några odöpta förkunnare på ön.

Vaieretiai var träskulptör och senare också korallskulptör, vilket gjorde att han kunde flytta utan att behöva byta arbete. I fem år tog han som ende äldste hand om den lilla gruppen på Raiatea, tills en annan kvalificerad broder kom. Då flyttade familjen Mara till Tahaa, där de stannade i fyra år.

I materiellt avseende var livet på dessa öar inte så lätt för familjen Mara. ”Jag var tvungen att åka till Tahiti för att sälja mina skulpturer”, säger Vaieretiai. ”Ibland hade jag inte pengar till flygbiljetten. Då bad jag mannen som förestod den lilla flyglinjen att få köpa biljetten på kredit och lovade att jag skulle betala den på återfärden. Ja, vi hade ibland ont om pengar, men vi hade alltid det nödvändigaste.”  Vaieretiais och Marie-Medeleines självuppoffrande anda hade en god inverkan på deras dotter Jeanne, som har varit i heltidstjänsten i 26 år och som nu är medlem av Betelfamiljen på Tahiti.

År 1969 flyttade Ato Lacour med familj till ön Rurutu, en av Tubuaiöarna. Han kunde genom sitt arbete bli förflyttad dit. Han hade bara varit döpt i tre år och var den ende i familjen som var i sanningen och den ende förkunnaren på de öarna. Dagen efter sin ankomst till ön gick han ut och vittnade. Han skrev i sin dagbok: ”Jag har börjat predika ensam. Det är svårt. Det stora Babylon är väl befäst här.”

Men det dröjde inte länge förrän intresserade personer började ta emot de goda nyheterna, och det bildades en grupp. Till en början samlades de i vardagsrummet hos familjen Lacour. Ato säger: ”Vår grupp kom att kallas ’Lacours religion’, eftersom detta var en helt ny religiös grupp på ön. Men Jehova ’fick det att växa’, och 1976 blev vår grupp en församling.” (1 Kor. 3:6) Innan broder Lacour dog 2000 förenade sig flera i hans familj med honom i den sanna tillbedjan, däribland hans hustru, Perena.

Rudolphe och Narcisse Haamarurai flyttade till Bora-Bora. Rudolphe sade upp sig från sitt arbete som inspektör för Tahitis elbolag och fick arbete på Bora-Bora med att plocka kokosnötter och tillverka kopra. Under två år var detta det enda arbete han kunde finna. Men Jehova välsignade honom och hans hustru, för med tiden fick de se en församling bildas på ön! I över 25 år samlades församlingen hemma hos familjen Haamarurai. År 2000 flyttade de så in  i sin egen nya Rikets sal, alldeles intill Bora-Boras vackra lagun.

Taaroa och Catherine Terii, som fortfarande hade 7 av sina 15 barn att ta hand om, flyttade till den lilla ön Maupiti, som också hör till Sällskapsöarna. När familjen Terii kom dit 1977 fanns det inga andra förkunnare där. De bodde på en liten bevuxen holme vid kanten av lagunen. Deras mat bestod i huvudsak av fisk och riven kokosnöt. Familjen samlade också ätbara skaldjur som de sålde. När de skulle ut och vittna vadade de över lagunen till huvudön och aktade sig noga för att trampa på någon fisk med giftiga taggar.

År 1980 förordnades Taaroa och Catherine som pionjärer med särskilt uppdrag på Bora-Bora. Efter att ha tjänat som detta i fem år var de reguljära pionjärer i 15 år. Bland de första som de studerade Bibeln med var ett gift par som fick utstå mycket motstånd för de goda nyheternas skull.

Andliga spädbarn blir prövade

De första som tog emot sanningen av dem som vännerna Terii studerade Bibeln med på Bora-Bora var Edmond (Apo) och Vahinerii Rai. De bodde i ett hus som tillhörde Edmonds mor. När de hade studerat i sex månader körde Edmonds mor, på inrådan av sin pastor, ut dem ur huset. Edmond, Vahinerii och deras tvåårige son tvingades att bo i en hydda i bushen. Pastorn övertalade också Edmonds arbetsgivare att avskeda Edmond, ja, han gick så långt som till att säga till andra eventuella arbetsgivare att inte anställa  Edmond! I åtta månader levde den lilla familjen i huvudsak på fiske.

Så en dag kontaktade en kvinna som ville få ett hus byggt Edmonds tidigare arbetsgivare. Då hon uppskattade Edmonds yrkesskicklighet ville hon att han skulle vara med och bygga huset. När hon fick veta att Edmond hade blivit avskedad för att han var ett Jehovas vittne, sade hon till byggmästaren att han skulle få jobbet bara om Edmond arbetade hos honom. Detta ledde till att Edmond fick tillbaka sitt arbete. Edmonds mor hade nu också blivit vänligare stämd och inbjöd honom och Vahinerii att flytta tillbaka till hennes hus. Edmond tjänar nu som äldste i församlingen på Bora-Bora.

 De goda nyheterna får fotfäste på Huahine

Auguste Temanaha tillhörde den grupp som först blev döpt på Tahiti 1958. Efter sitt dop flyttade Auguste till USA, men vid slutet av 1960-talet återvände han till Tahiti tillsammans med sin hustru, Stella, och deras tre barn. Där drev han ett framgångsrikt företag. Efter att ha blivit uppmuntrade av en kretstillsyningsman och av den tidigare nämnda familjen Maras exempel sålde de sin firma 1971 och flyttade till ön Huahine, lite mer än 15 mil från Tahiti.

Vid den tiden bodde det endast en syster och några intresserade på ön. Deras enda kontakt med Jehovas organisation hade varit sporadiska besök av pionjärer och kretstillsyningsmannen. De blev därför mycket glada när familjen Temanaha kom. Auguste började omedelbart anordna möten hemma i deras kök. Omkring 20 personer var med.

Till en början kunde Auguste inte hitta något arbete. Men han och hans familj var upptagna i tjänsten i förtröstan på att Jehova skulle sörja för dem, vilket han också gjorde. När de var ute och predikade brukade Auguste parkera bilen på distriktet, och när de kom tillbaka till bilen fann de den ofta full med mat. De visste inte vem som hade lagt maten där. De antog att det var några godhjärtade personer på distriktet som kände till deras situation. Detta pågick i några veckor, tills familjens ekonomiska situation förbättrades.

 Med tanke på det engagemang och uthärdande som familjen Temanaha och andra visade och öbornas vänliga läggning är det inte överraskande att det nu finns en blomstrande församling på Huahine. Det finns faktiskt en förkunnare på var 53:e invånare på ön. Och på senare år har så många som var tolfte person varit med vid Åminnelsen.

Många andra familjer av Jehovas vittnen har visat en liknande självuppoffrande anda. Från 1988 till 1990 tjänade till exempel Jean-Paul och Christiane Lassalle på Marquesasöarna. Jean-Paul hade varit styrelseledamot i socialförvaltningen på Tahiti, men han hade slutat detta prestigefyllda arbete för att kunna utvidga sin tjänst. År 1994 flyttade paret Lassalle igen, den här gången till Rangiroa bland Tuamotuöarna, där de stannade i tre år. Jean-Paul tjänar nu troget i Frankrike.

För inte så länge sedan flyttade Colson Deane och hans hustru, Lina, till ön Tubuai bland Tubuaiöarna efter det att han hade gått i pension som biträdande fängelsedirektör på Tahiti. De är båda pionjärer och är en fin tillgång i den lilla  församlingen på den ön, där det fortfarande råder ett stort behov av äldste.

Familjer flyttar från Frankrike för att hjälpa till

Några familjer har kommit ända från Frankrike för att hjälpa till med verksamheten. Tänk på familjen Sicari, Francis och Jeannette och deras båda döttrar på sex och nio år. ”Vi hade väntat på ett tillfälle att kunna utvidga vår tjänst”, säger Francis. ”Så såg vi i ’Årsboken’ för 1971 en inbjudan att tjäna i Söderhavet.” Trots att vissa vänner och släktingar försökte avråda familjen Sicari, antog de utmaningen och kom till Papeete i april 1972.

Genom att Francis var äldste kunde det bildas en andra församling på Tahiti, i Punaauia. Tillsammans med  Jean-Pierre Francine, som då var presiderande tillsyningsman i den andra församlingen, fick Francis privilegiet att tjäna i avdelningskontorets kommitté på Tahiti, när anordningen med kommittéer började 1976. Han tjänade i den uppgiften i 12 år.

Var familjen Sicaris vänners och släktingars oro befogad? ”Tvärtemot vad andra hade sagt hade vår flytt en positiv inverkan på våra döttrar”, säger Francis. ”Vi fyra har faktiskt nu använt sammanlagt 105 år i heltidstjänsten, och precis som Jehova har lovat har vi fått många välsignelser. (Mal. 3:10)”

År 1981 meddelade avdelningskontoret i Frankrike i Tjänsten för Guds rike att det fanns behov av äldste på ön Mooréa, som ligger 30 minuter med färja från Papeete. Två gifta par svarade på kallelsen. Det ena paret var Alain och Eileen Raffaelli, som hjälpte till att bilda en församling på Mooréa, där de tjänade i åtta år. Alain tjänade också i avdelningskontorets kommitté mellan åren 1987 och 1994.

År 1997 inbjöd avdelningskontoret i Frankrike pensionerade bröder att flytta till avlägsna öar, där det rådde ett stort behov av äldste, för att hjälpa till där i två år eller mer. Så här säger Gérard Balza, som är samordnare för avdelningskontorets kommitté på Tahiti: ”Vi trodde att två eller tre par skulle svara. Vilken överraskning när 11 par anmälde sig! Två par valde till och med att slå sig ner här. På grund av sin andliga mogenhet och erfarenhet har dessa bröder och systrar varit till stor hjälp för våra förkunnare. Och de har, trots att de inte är missionärer, fått pröva på missionärslivet och de problem det innebär att bo på en avlägsen ö.”

Ett avdelningskontor öppnas

Utvidgningen av verksamheten i Stilla havet medförde organisatoriska förändringar. Avdelningskontoret i  Australien hade tillsyn över verksamheten i Franska Polynesien till 1958, då avdelningskontoret i Fiji, som ligger mycket närmare, tog över. En annan förändring skedde 1975, när Nathan Knorr och Frederick W. Franz från huvudkontoret besökte Tahiti. De höll uppmuntrande tal till över 700 personer, och broder Knorr visade diabilder för omkring 500 personer i en av Rikets salarna.

Efter programmet sammanträffade broder Knorr med de äldste och föreslog att man skulle öppna ett avdelningskontor på Tahiti. Detta gladde bröderna mycket. Alain Jamet, en kretstillsyningsman som talade engelska, förordnades som tillsyningsman för avdelningskontoret, som öppnades den 1 april samma år. Allt detta visade sig vara ett steg i rätt riktning. Det är sant att Fiji låg närmare än Australien, men språkbarriären kvarstod. Men nu kunde bröderna i Franska Polynesien ha direkt och nära kontakt med sitt eget avdelningskontor.

Med mindre än 300 förkunnare på hela distriktet var avdelningskontoret litet. Det bestod faktiskt bara av ett enda rum i anslutning till Rikets sal i Papeete. Ett skrivbord stod på ena sidan, och på den andra sidan fanns litteraturförrådet. Till en början arbetade broder Alain Jamet bara deltid på avdelningskontoret, vilket gjorde att han och hans hustru, Mary-Ann, kunde fortsätta i kretstjänsten och även predika på avlägsna öar där det inte fanns några förkunnare.

Predikandet på Tuamotuöarna och Gambieröarna

I och med att det öppnades ett avdelningskontor på Tahiti försökte man än mer att nå avlägsna öar med de goda nyheterna. Ibland åkte vännerna ut i grupp till dessa öar. Axel Chang, som under en tid tjänade i avdelningskontorets kommitté, kommer ihåg hur en grupp på 20 bröder och systrar  chartrade ett plan och flög till Rangiroa, den största atollen bland Tuamotuöarna. Han säger: ”När vi hade vittnat för alla på atollen, gjorde vi förberedelser för att hålla ett offentligt föredrag. Borgmästaren gjorde det möjligt för oss att samlas under tak. Först verkade det som om inga andra än vi själva skulle komma och lyssna! Vi tänkte att människor kanske var rädda för sina religiösa ledare. Men så började de droppa in under talets gång, och till slut blev det fullt.”

Broder Chang fortsätter: ”Under talet kunde vi se hur den katolske prästen kom cyklande i full fart mot vår mötesplats. Men när han kom närmare saktade han farten och försökte se vilka från hans hjord som var där. Vi tyckte att det var komiskt att se hur han återkom gång på gång.”

År 1988 anordnade Alain Raffaelli en predikotur till Gambieröarna. Denna ögrupp, där de flesta är katoliker, är den minsta och mest avlägsna ögruppen i Franska Polynesien. Den ligger mer än 160 mil från Tahiti. Dessa öar hade bara en enda gång tidigare haft besök av ett vittne, vilket var 1979, då Alain Jamet var där i tre dagar.

Bröderna tog först kontakt med borgmästaren för att förklara vad deras verksamhet gick ut på och för att fråga om det fanns någon plats där de kunde få hålla ett offentligt möte. Han erbjöd dem vigselrummet, men han bad om ursäkt för att han inte kunde följa med bröderna och inbjuda, eftersom han var mitt uppe i en valkampanj. Det behöver  väl inte sägas att bröderna mer än gärna ursäktade honom. Det kom 30 personer till föredraget, och bland dessa var borgmästaren och en gendarm.

Under föredraget, som handlade om de dödas tillstånd, nämnde Alain att ordet helvetet, när det förekommer i Bibeln, är detsamma som graven och att Kristus själv kom dit. ”Det kan inte vara sant om Jesus!” ropade någon i publiken. Alain citerade då från den apostoliska trosbekännelsen, där det står att Kristus ”for ner i helvetet”. Det här svaret förvånade publiken, eftersom det nu gick upp för dem att de hade rabblat den här frasen i åratal utan att egentligen tänka sig in i dess innebörd. En av de familjer som var med vid det mötet är nu med i sanningen.

Under de veckor då resande tillsyningsmän inte besökte några församlingar, passade de ofta på att utföra pionjärtjänst i områden där det inte fanns några förkunnare. Detta gjorde Mauri och Mélanie Mercier, ett par från Tahiti. De var de första som predikade de goda nyheterna på atollerna Ahe, Anaa, Hao, Manihi, Takapoto och Takaroa bland Tuamotuöarna. Närhelst det var möjligt brukade Mauri också hålla ett offentligt föredrag eller visa diabilder. ”De flesta öbor var vänliga”, berättar han, ”utom de på Anaa, som var ett katolskt fäste. Under bildvisningen började några skrika, och andra hotade att ge oss stryk. Men till vår lättnad lyckades vi till slut lugna ner dem.”

 Missionärer kommer till öarna

År 1978 började man skicka ett antal missionärer från Frankrike till de mer avlägsna öarna. I augusti 1978 kom Michel och Babette Muller, och de blev förordnade att tjäna på Nuku Hiva, den största och folkrikaste ön bland Marquesasöarna. Denna till största delen katolska ögrupp hade  tidigare endast fått sporadiska besök av bröder, men ingen hade kunnat stanna där under någon längre tid. Då det inte fanns några vägar fick Michel och Babette antingen gå till fots eller färdas till häst. De fick ofta sova över hos lokalbefolkningen. En natt fick de till och med sova på ett lager med kaffebönor som låg till tork.

Paret Muller stannade på Marquesasöarna i 18 månader innan de började i kretstjänsten. Många uppskattade deras besök och skaffade sig litteratur. På ett år lämnade faktiskt Michel och Babette tillsammans ett tusen exemplar av Min bok med bibliska berättelser! Som ett resultat av insatserna av sådana duktiga missionärer och av pionjärer och församlingsförkunnare i allmänhet gick verket framåt, inte bara på Marquesasöarna utan också på avdelningskontorets hela distrikt. Man hade faktiskt 69 förkunnarrekord i följd!

Alla dessa nya behövde naturligtvis övning. Men det fanns inte alltid tillräckligt med erfarna bröder för att hjälpa dem en och en. Paret Muller löste problemet genom att arbeta med två förkunnare åt gången. Medan den ene förkunnaren gick med Michel eller Babette till huset väntade den andre på sin tur vid vägen. Paret Muller tjänar nu som missionärer i Benin i Afrika.

Vittnandet satte vår kunskap i Bibeln på prov

I februari 1982 kom missionärerna Christian och Juliette Belotti till Franska Polynesien. Först tjänade de i kretstjänsten, och sedan var de pionjärer i fem år på ön Raiatea, som på sina ställen bara kunde nås med hjälp av utriggarkanot. Men att vittna där satte inte bara skickligheten med paddeln på prov, utan ”det satte också vår kunskap i Bibeln på prov”, säger Christian. ”Det hände rätt ofta att vi fick sådana frågor som: ’Hur vet de smorda att de skall komma till himlen?’ eller: ’Vad representerar vilddjuren i Apokalypsen?’”

 Som i de flesta mindre samhällen kände alla på ön Raiatea varandra. Christian säger: ”Om en förkunnare blev overksam, var det inte ovanligt att den besökte sade: ’Jag har inte sett den och den på ett tag. Har han kallnat?’ Eller: ’Den och den behöver hjälp. Det måste vara något fel med honom andligen!’” När paret Belotti lämnade Raiatea hade någon i så gott som varje hus studerat tillsammans med Jehovas vittnen.

Från sin bas på Raiatea for paret Belotti också ut till ön Maupiti. Vid ett tillfälle hade de beställt att få böcker skickade direkt till ön. Men sändningen kom inte fram i tid. Christian och Juliette lät sig dock inte hindras, utan visade människor sitt eget exemplar av de böcker de hade tänkt erbjuda. Närmare 30 familjer beställde böckerna, övertygade om att de skulle komma. När böckerna till slut kom var en intresserad person vänlig nog att leverera böckerna.

Därefter blev paret Belotti förordnade att tjäna på Rangiroa bland Tuamotuöarna, där det inte fanns några andra vittnen. De blev senare förordnade att tjäna i Franska Guyana och slutligen i Kongo (Kinshasa), där broder Belotti nu tjänar i avdelningskontorets kommitté.

”Jehova kommer att utbilda dig”

I april 1985 kom Frédéric och Urminda Lucas från Frankrike och blev förordnade att tjäna på ön Tahaa, där det bara fanns tre förkunnare. De två första veckorna var svåra för detta unga par. De höll mötena i sitt eget vardagsrum, och de var de enda som var närvarande. De sjöng Rikets sånger och grät, men de lät inte sitt mod slås ner.

Det fanns ingen elektricitet på ön och ingen telefonförbindelse. Men Frédéric och Urminda hade en walkie-talkie, som de använde för att kommunicera med missionärerna på den närliggande ön Raiatea, dvs. när det gick att få kontakt!  De hade också ett litet kylskåp som fick ström från en grannes generator. ”Vanligtvis”, säger Frédéric, ”var generatorn på mellan klockan sex och tio på kvällen. Men en gång kom vi hem och upptäckte att alla våra tomater var djupfrysta. Vår granne hade bestämt sig för att se en match på TV och hade därför slagit på generatorn mycket tidigare.”

Paret Lucas måste också lära sig tahitiska. Som alla som har försökt att lära sig ett främmande språk vet, så gör man som nybörjare bort sig ibland. Frédéric minns till exempel hur han gick från hus till hus och trodde att han sade ”helig ande”, varua mo’a, men eftersom han inte hade lyckats lära sig det svåra uttalet av ordet mo’a, så hade han i stället talat om en ”hönas ande”.

Frédéric var 23 år och biträdande tjänare när de kom till Tahaa. I förtroende sade han till Alain Jamet, som då var samordnare för avdelningskontorets kommitté, att han inte kände sig kvalificerad att sköta det uppdrag han fått. ”Oroa dig inte”, sade Alain, ”Jehova kommer att utbilda dig!” Och det gjorde han. Fem år senare när paret Lucas for därifrån till sitt nästa förordnande i Burkina Faso hade den lilla gruppen på Tahaa blivit en församling med 14 förkunnare och egen Rikets sal, och Frédéric tjänade som äldste.

De är båda mycket glada över att de inte tappade modet i början! ”Detta var våra bästa ungdomsår”, sade de nyligen. ”Vi lärde oss att visa tålamod och att helt och fullt förtrösta på Jehova och inte på vår egen förmåga. När vi kände oss modfällda, gav bönen oss nytt mod. Vi gjorde Jehova till vår tillflykt, och han svek oss aldrig. Ja, han utbildade oss verkligen.”

Ogifta missionärer åtar sig tuffa distrikt

Det kom också ogifta missionärer från Frankrike för att hjälpa till i Franska Polynesien. Georges Bourgeonnier och  Marc Montet var två tidiga missionärer. Båda tjänade vid avdelningskontoret och i resetjänsten. Marcs krets omfattade Tubuaiöarna, Gambieröarna, Marquesasöarna och Tuamotuöarna. På vissa atoller predikade han ensam, och på andra ställen arbetade han tillsammans med pionjärer med särskilt uppdrag. Varhelst det gick höll han offentliga föredrag, och på vissa öar kom nästan alla på ön för att lyssna. Sedan Marc hade gift sig fortsatte han en tid i resetjänsten. Nu är han och hans fru, Jessica, i Bora-Boraförsamlingen, där Marc tjänar som äldste och pionjär.

I februari 1986 kom Philippe Couzinet och Patrick Lemassif från Frankrike. De blev förordnade att tjäna på Marquesasöarna. Till skillnad från de andra öarna i Franska Polynesien skyddas inte Marquesasöarna av korallrev. De branta klipporna på dessa öar störtar nästan lodrätt ner i det turkosblå Stilla havet, vars väldiga vågor slår mot klipporna. Mellan oländiga bergsryggar ligger smala, bördiga dalar med strömmar och vattenfall – ett perfekt hem för alla getter, hästar och all förvildad boskap som strövar omkring på ön.

Marquesasöarna hade under årens lopp sporadiskt fått besök av pionjärer och förkunnare. Broder och syster Muller var till exempel på ön Nuku Hiva i ungefär ett och ett halvt år under åren 1978/1979. Men det hade inte vittnats grundligt på hela ögruppen. Detta ändrades när Philippe och Patrick kom. Det var visserligen trögt i början, eftersom katolicismen hade ett starkt fotfäste och många människor var rädda för prästen. Det var faktiskt prästerna som låg bakom vissa hot som riktades mot de båda bröderna. Vid den tiden blomstrade också en karismatisk katolsk rörelse som underblåste fanatism och låg bakom några otäcka incidenter i samhället.

 Till en början arbetade Patrick och Philippe tillsammans, men när de blev mer bekanta med distriktet arbetade de var för sig. Medan den ene var kvar vid missionärshemmet på Hiva Oa och ledde mötena där, for den andre i väg med båt och var borta i flera veckor och besökte andra öar. Till slut fann de det mer praktiskt och effektivt att helt arbeta på var sitt håll. Patrick bearbetade öarna i norr och Philippe öarna i söder.

För att hjälpa de båda missionärerna förordnade avdelningskontoret pionjärer med särskilt uppdrag från Tahiti att samarbeta med dem. Den ene var Pascal Pater, som nu tjänar som församlingsäldste, och den andre var Michel Bustamante, som nu tjänar som kretstillsyningsman. Dessa entusiastiska unga män var glada över att kunna ge Jehova av sin ungdomliga kraft. (Ords. 20:29) Och kraft behövde de, eftersom detta att predika på Marquesasöarna inte var något för klena eller räddhågade personer. Där fanns inga vägar, bara steniga och ofta leriga stigar som slingrade sig fram genom djupa, smala dalar till isolerade hus och samhällen. Det enda praktiska sättet att ta sig fram till några av dessa platser var med hjälp av terrängmotorcykel.

Philippe minns hur han for med sin motorcykel längs en smal stig, när en hjord med förvildad boskap, som hade blivit skrämd av ett annat fordon, kom rusande emot honom. Med ett brant stup på den ena sidan och en brant bergvägg på den andra gjorde Philippe det enda möjliga. Han stannade sin cykel och lutade sig och cykeln så mycket han kunde mot den branta bergväggen. Djuren dundrade förbi och lämnade honom uppskakad men oskadd.

”För mig var det här distriktet ett äventyr”, säger Michel Bustamante. ”Men det kunde vara lite kusligt ibland, i  synnerhet när vi var ensamma på vissa av öarna. Vid ett tillfälle bodde jag i en bungalow som låg inne i en djup, mörk dal, långt ifrån där jag hade vittnat under dagen. Jag hade försökt att få någonstans att sova över i en närliggande by, men det hade inte gått, så jag måste gå hem. Det började bli mörkt, och jag kände mig instängd i mörkret mellan de branta bergväggarna. Jag började tänka på den spiritism som utövades på ön och på de demoner som måste finnas i omgivningen. Allt detta gjorde att jag överväldigades av rädsla. Jag började därför be till Jehova och sjunga sådana Rikets sånger som ofta innehöll Jehovas namn. När jag till slut kom hem till min bungalow, stängde jag dörren och slog upp min  bibel och började läsa, och så småningom kände jag mig lugn igen.”

Efter tre års hårt arbete kunde bröderna glädja sig åt att se den förste på Marquesasöarna som de studerat Bibeln med komma med i sanningen. Det var en ung man som hette Jean-Louis Peterano. Han fick besök av en präst som ville att han skulle ”återvända till församlingen”. I ett försök att ”rädda” den unge mannen försäkrade prästen att namnet Jehova var något som Jehovas vittnen hade hittat på. Jean-Louis citerade då Psalm 83:18 i den franska katolska La Sainte Bible (1905), som använder Guds namn. Prästen gick sin väg utan att säga ett ord, och han kom aldrig mer tillbaka. Detta var antagligen första gången som en infödd marquesasbo med hjälp av en katolsk bibel med framgång kunde bemöta en präst i teologiska frågor. Senare lämnade till och med den katolske biskopens privatsekreterare kyrkan och kom med i sanningen.

På ön Hiva Oa träffade missionärerna ett europeiskt par, Jean och Nadine Oberlin. De hade i likhet med den berömde franske konstnären Paul Gauguin kommit till Marquesasöarna för att dra sig undan från civilisationen. De levde ett enkelt liv utan några moderna bekvämligheter på ett mycket otillgängligt ställe. Efter att ha studerat Bibeln i tre år och gjort många förändringar i sitt liv blev Jean och Nadine döpta.

När Philippe Couzinet och Patrick Lemassif 1986 kom till Marquesasöarna, fanns det bara en enda förkunnare i hela ögruppen. När Philippe, som var den siste av de två som flyttade därifrån, åtta år senare blev förordnad att tjäna i Kamerun, fanns det 36 förkunnare, dvs. 1 på 210 invånare. Och det fanns tre församlingar, en på var och en av huvudöarna, dvs. Hiva Oa, Nuku Hiva och Ua Pou.

 De missionärer som kommit senast

De missionärer som kommit senast från Frankrike är Serge och Marie-Louise Gollin. De kom i november 1990. Också de förordnades att tjäna på Marquesasöarna, där de har gjort mycket för att stärka församlingarna. De har lärt sig marquesiska, och de har faktiskt besökt varje familj på de sex bebodda öarna!

Paret Gollin bor på Hiva Oa, där Serge är den ende som tjänar som äldste, och därifrån far de regelbundet ut till flera andra öar, inbegripet två öar där det inte finns några förkunnare. Vid deras första besök på Fatu Hiva blev Serge förvånad över hur samarbetsvillig den katolske och den protestantiske diakonen var. Vid slutet av sina gudstjänster inbjöd dessa båda män sina åhörare att vara med vid det offentliga föredrag på en halvtimme som Serge skulle hålla i en skola på ön. Och den protestantiske diakonen kom till och med och tolkade Serges tal till marquesiska, som han då talade mer flytande än Serge.

För att hjälpa åhörarna att hitta de olika bibelställena i sin egen bibel skrev Serge upp dem på svarta tavlan. Han  bad också en bön, till vilken alla högt och tydligt sade ”amen”. Följande dag lämnade paret Gollin litteratur till varje familj på Fatu Hiva. Sedan dess har de alltid blivit hjärtligt välkomnade när de har besökt ön, som har en befolkning på knappt 600.

Bibelns sanning tränger in i fängelser

Precis som i många andra länder har rätt många människor i Franska Polynesien lärt känna Bibelns sanning i fängelse. Det har till exempel Alexandre Tetiarahi, som började begå brott i sin ungdom och som suttit i fängelse i sju år. Han rymde minst sex gånger och kom att kallas Papillon, efter huvudpersonen i en berömd roman om en fånge som rymde.

På ett ställe på Raiatea, där Alexandre höll sig gömd, hittade han en bibel och boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”. Han läste igenom Bibeln en gång och boken flera gånger. Nu, när han var övertygad om att han hade funnit sanningen, började han få dåligt samvete. Vad gjorde han då?

Utan att ha varit i kontakt med Jehovas vittnen, som gett ut boken, överlämnade Alexandre sig till polisen, som sände tillbaka honom till fängelset på Tahiti, där Colson Deane arbetade som fångvaktare. Kort efter det att Alexandre hade kommit dit råkade han få höra hur Colson vittnade för en arbetskamrat, och han kände omedelbart igen det han fick höra. Han tog därför kontakt med Colson och bad att få veta mer.

Broder Deane fick tillåtelse av fängelsedirektören att studera med Alexandre i dennes cell. Snart ville fler interner studera. Direktören tillät då Colson att under sin lunchrast också studera med dessa interner. Längre fram insåg man att det skulle vara bättre att två andra äldste fortsatte studiet.  I flera år var det mellan 30 och 50 fångar som varje vecka lyssnade till ett bibliskt föredrag, och därefter hade de som så önskade ett eget bibelstudium.

Alexandre gjorde snabba framsteg, vilket fängelsepersonalen noterade. Därför gav de denne före detta rymningsexpert permission för att under uppsikt av broder Deane få vara med vid sin första områdessammankomst. Där blev Alexandre döpt. En tid därefter blev han frisläppt, och han fortsätter att tjäna Jehova.

Internationella sammankomster på Tahiti

År 1969 hade Tahiti sin första internationella sammankomst. Det fanns då endast 124 förkunnare på öarna. Så du kan föreställa dig hur glada de var över att få ta emot 210 delegater från 16 länder, däribland Frederick W. Franz, den förste medlemmen av den styrande kretsen som besökte Tahiti. Som mest var 610 närvarande vid sammankomsten, som sporrade bröderna mycket och bidrog till att antalet  förkunnare följande år ökade med 15 procent. År 1978 var Tahiti så värdland för en av de internationella sammankomsterna ”Segerrik tro”, och som mest var 985 närvarande!

Översättning till tahitiska

Allteftersom antalet förkunnare ökade, så ökade också arbetet på avdelningskontoret, i synnerhet arbetet med att översätta den bibliska litteraturen till tahitiska, det största polynesiska språket. Redan innan avdelningskontoret öppnades hade några äldre förkunnare som kunde tahitiska översatt några publikationer på deltid. Man översatte vanligtvis från franska. Med början 1963 översatte de till exempel Tjänsten för Guds rike. År 1971 hade de så översatt boken Sanningen som leder till evigt liv.

I och med att det öppnades ett avdelningskontor på Tahiti 1975 ökade översättandet. Många nyare översättare hade fått lära sig engelska i skolan. Därför kunde man nu  översätta direkt från engelska i stället för från den franska översättningen. Med början 1976 översatte avdelningskontoret tidskriften Vakttornet till tahitiska, och den kom då ut två gånger i månaden. Under en tid översattes även Vakna! Man översatte också ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”, Resonera med hjälp av Skrifterna och hela sångboken. Det finns faktiskt ingen annan grupp som har gett ut så mycket litteratur på tahitiska som Jehovas vittnen.

Men under de senaste 30 åren har tahitiska och andra polynesiska språk mer och mer trängts ut av franskan. En orsak till detta är att franska, ett stort språk med ett rikt ordförråd, används både av medier och i skolorna hela vägen upp till universitetsnivå.

Men många polynesier betraktar tahitiska som en del av sin kulturella identitet, och därför vittnar bröderna ofta på det språket. Och 5 av de 26 församlingarna på avdelningskontorets distrikt är tahitiska och representerar därigenom  omkring 20 procent av förkunnarna. Det finns därför fortfarande en stor efterfrågan på litteratur på det språket.

Ett intensivt byggnadsprogram påbörjas

Det lilla rummet i anslutning till Rikets sal i Papeete tjänade som kontor för avdelningskontoret mellan åren 1975 och 1983, då man byggde ett nytt avdelningskontor i Paea, drygt två mil från Papeete. Det nya Betelhemmet, som helt och hållet byggdes av inhemska bröder, hade fyra rum för Betelfamiljens medlemmar, tre kontor, ett litteraturlager och en Rikets sal. Den 15 april 1983 överlämnade Lloyd Barry från den styrande kretsen den nya anläggningen inför en åhörarskara på 700 personer.

Men även det avdelningskontoret blev snart för litet. Den styrande kretsen godkände därför att man byggde en större anläggning, som även skulle omfatta en sammankomsthall, i Toahotu, ett lantligt område nära det näs som  förbinder öns båda delar. Denna anläggning byggdes av bröder från Australien, Canada, Frankrike, Nya Zeeland och USA. De inhemska bröderna hjälpte naturligtvis också till en hel del. Milton G. Henschel från den styrande kretsen överlämnade den nya anläggningen den 11 december 1993.

Ungefär vid den här tiden började också ett intensivt program med att bygga Rikets salar. Under tillsyn av den regionala byggnadskommittén byggde bröderna 16 nya Rikets salar på mindre än tio år. Som en följd av detta har nu flertalet församlingar sin egen Rikets sal.

Förändringar vid avdelningskontoret och ytterligare utbildning

År 1995 hade Alain Jamet varit avdelningskontorets samordnare i närmare 20 år, men på grund av familjeförpliktelser kunde han inte fortsätta att vara det längre. Men han kunde fortsätta att vara medlem av avdelningskontorets kommitté och att tjäna som områdestillsyningsman på deltid. I september samma år förordnade därför den styrande kretsen Gérard och Dominique Balza i den franska Betelfamiljen att tjäna på Tahiti. Gérard förordnades som samordnare för avdelningskontorets kommitté.

Den tredje medlemmen i avdelningskontorets kommitté är Luc Granger. Han och hans hustru, Rébecca, flyttade till Tahiti 1991 för att tjäna där behovet var större. Efter att en kort tid ha tjänat som pionjärer med särskilt uppdrag var de i krets- och områdestjänsten i fyra år, och 1995 förordnades de så att tjäna vid avdelningskontoret.

I maj 1997 kunde avdelningskontoret på Tahiti ha sin första klass i Skolan för förordnade tjänare. Många av de 20 eleverna fick speciella tjänsteuppdrag efter skolan. Så till exempel tjänar nu Félix Temarii som en av två  kretstillsyningsmän på öarna. Gérard Balza säger: ”Vår bön är att fler bröder skall sträva efter att bli kvalificerade och kunna ställa sig till förfogande, så att vi kan ha en andra klass. Det råder fortfarande ett stort behov på många öar. På en del öar finns det inga förkunnare alls, och på andra behövs det kvalificerade bröder som kan axla ansvar i församlingen. Och invånarna på 58 öar, vilka utgör omkring sju procent av befolkningen, får sällan höra de goda nyheterna. I vissa fall skulle andligt mogna pensionerade par som är franska medborgare kunna fylla detta behov. Om det finns sådana som skulle tycka om att hjälpa oss, om det så bara är för ett par år, så vill vi gärna höra av dem.”

Utmaningar i ett samhälle som snabbt förändras

På Tahiti i synnerhet upplever man ekonomisk tillväxt och en snabb sekularisering och urbanisering. Detta har lett till att människor från andra öar har flyttat till Tahiti. Det materiella välståndet har fört med sig en ökande materialism, konsumism och jakt på nöjen.

Tyvärr har några bland Jehovas folk dukat under för dessa försåtliga frestelser. I synnerhet ungdomar tycker att det är svårt att sätta andliga intressen främst och förbli moraliskt rena. Men Jehova fortsätter att välsigna verket, vilket framgår av att området nu har 1 förkunnare av de goda nyheterna på 141 invånare.

 Detta visar att många människor i Franska Polynesien har kommit att uppskatta ett långt vackrare paradis – det andliga, som bebos av folket som bär Guds namn. (Joh. 6:44; Apg. 15:14) Och detta paradis är en föregångare till det bokstavliga paradis som snart skall täcka jorden, där det inte skall finnas sådant som smärta, sorg eller ens döden, vilket har plågat alla generationer av människor var de än har bott. (Job 14:1; Upp. 21:3, 4)

De första polynesierna var duktiga och modiga sjömän som navigerade med ledning av himlakropparna och som var övertygade om att de skulle finna land, ja, kanske rentav ett bättre land bortom horisonten. De blev inte besvikna. På liknande sätt fortsätter Jehovas lojala tillbedjare, till exempel de som har nämnts i den här berättelsen, att sträva efter den långt större belöning som Jehova har lovat dem. De kommer inte heller att bli besvikna. Ja, långt bättre än någon himlakropp kommer Jehova att leda alla som förtröstar på honom till det jordiska paradis som ligger alldeles framför oss. (Ps. 73:23, 24; Luk. 23:43)

[Fotnoter]

 [Ruta på sidan 72]

En presentation av Franska Polynesien

Landet: De 130 öarna har en landareal på 4 000 kvadratkilometer, och de ligger utspridda över en yta på omkring 5 miljoner kvadratkilometer. De bildar fem ögrupper: Tubuaiöarna (Australöarna), Gambieröarna, Marquesasöarna, Sällskapsöarna och Tuamotuöarna. Åttiofem procent av befolkningen bor på de 14 Sällskapsöarna.

Befolkning: Flertalet är polynesier eller av blandat polynesiskt ursprung. Det finns också en minoritet bestående av kineser, européer och amerikaner.

Språk: Franska och tahitiska är huvudspråk. Franska är det språk som används i administrativa sammanhang och när det gäller handel.

Näringsliv: Ekonomin grundar sig i huvudsak på administrationen och tjänstesektorn, inbegripet turismen. Jordbruk, tillverkningsindustri och pärlodling sysselsätter den övriga arbetskraften. Åttio procent av exporten utgörs av pärlor.

Livsmedel: Öarna är mycket beroende av importerad mat. Man odlar sådant som ananas, bananer, kassava, kokosnötter, papaya, sallad, taro, tomater och vattenmeloner. Maten består också av fisk, ostron och räkor samt kött av nötboskap, getter och grisar.

Klimat: Klimatet är tropiskt, dvs. varmt och fuktigt, men det varierar lite mellan de olika ögrupperna. Regnperioden (sommaren) sträcker sig från november till april. Centrala Tahiti kan årligen få över nio meter regn.

 [Ruta/Bilder på sidan 74]

Höga öar, låga öar och motu

Alla öar i Franska Polynesien är av vulkaniskt ursprung och är i huvudsak av två slag – höga öar och låga öar. De höga öarna är oländiga och bergiga, och några av dem har toppar på tusentals meter över havet. Tahiti är ett typiskt exempel på en hög ö.

Alla de höga öarna, utom Marquesasöarna, skyddas av omgivande korallrev. På många av dessa rev, som till exempel det runt Bora-Bora, finns det små bevuxna holmar som kallas motu. De är populära utflyktsmål.

De låga öarna är korallatoller som bara reser sig någon meter eller så över havsytan. Reven bildar ofta en ringform som ger upphov till en lagun med kristallklart vatten. Ett exempel på det är öarna i ögruppen Tuamotu. Några laguner är mycket stora. Den på Rangiroa, till exempel, är sju mil lång och två mil bred där den är som längst och bredast.

[Ruta/Bild på sidan 77]

Från diakon i kyrkan till förkunnare av Guds kungarike

Manuari Tefaatau

Född: 1913

Döpt: 1959

Bakgrund: Var diakon i den protestantiska kyrkan och lärde känna sanningen genom några av de första som studerade Bibeln på ön Makatéa.

Vittnena Jean-Marie och Jeanne Félix kom till Makatéa 1956, och de första som de studerade Bibeln med var Maui Piirai och Germaine Amaru, och de i sin tur vittnade sedan för mig. Jag började snart tala med andra kyrkomedlemmar om Bibelns sanning, vilket ledde till rätt stor uppståndelse i kyrkan. Pastorn sade faktiskt till mig att jag skulle sluta upp med att tala med Jehovas vittnen.

Utan att tveka lämnade jag kyrkan och började vara med vid de möten som hölls hemma hos familjen Félix. Några andra kyrkomedlemmar började också vara med vid mötena. Jag ser det som ett privilegium att ha tillhört den första lilla grupp som studerade Bibeln i hela Franska Polynesien.

 [Ruta/Bild på sidorna 83, 84]

Jehova kompenserade mina brister

Leonard (Len) Helberg

Född: 1930

Döpt: 1951

Bakgrund: Som ogift kretstillsyningsman i sin första krets satte han i gång verksamheten på Tahiti. Han och hans hustru, Rita, bor nu i Australien.

År 1955, när avdelningskontoret i Australien gav mig i uppdrag att börja i kretstjänsten i Söderhavet, fanns det bara två församlingar i detta stora område – en i Fiji och en i Samoa – och sex isolerade grupper. Det fanns inga förkunnare på Tahiti.

Jag anslog december 1956 till att göra mitt första besök på Tahiti. Jag kom dit med oceanångaren Southern Cross. Resan från Fiji tog sex dagar. Jag fick logi på ett pensionat som hade utsikt över den pittoreska hamnen i Papeete. Följande morgon, när jag höll på att klä på mig för att gå ut i tjänsten, fick jag se hur Southern Cross passerade förbi bara några hundra meter utanför mitt fönster. Jag var ensam i ett nytt land, 300 mil från mina närmaste bröder och med människor som talade ett främmande språk, franska. Det enda jag hade var en adress till en prenumerant på Vakna!

Jag överväldigades plötsligt av sådana känslor av ensamhet att jag bröt samman och grät ohejdat. Då jag inte kunde sluta gråta sade jag till mig själv: ”Jag får se detta som en förlorad dag och gå och lägga mig igen. Jag skall börja i morgon.” Den natten bad jag innerligt, och följande morgon vaknade jag på gott humör. På eftermiddagen hittade jag sedan prenumeranten på Vakna!, en kvinna från Algeriet. I likhet med Lydia, som omtalas i Apostlagärningarna, välkomnade hon och hennes 34-årige son mig med öppna armar och insisterade på att jag skulle bo hos dem. (Apg. 16:15) Plötsligt var jag botad från min känsla av ensamhet! Jag tackade Jehova, övertygad om att han hade hört min gråt och mina långa böner.

Nu, när jag ser tillbaka, inser jag verkligen vilken kärleksfull Fader Jehova är! Ja, när vi ställer oss till förfogande, så hjälper han oss att trots våra brister klara av våra uppgifter.

 [Ruta/Bilder på sidorna 87, 88]

Tidiga pionjärer

Alexis Tinorua var med vid de möten som Len Helberg anordnade i slutet av 1950-talet. Alexis berättade: ”Jag lyssnade på ett samtal som broder Helberg hade med ett antal protestantiska diakoner, och jag förstod då att det Jehovas vittnen lärde var sanningen. Jag började studera tillsammans med dem och blev döpt 1960. Jag var sedan pionjär i nio år. År 1965 fick jag privilegiet att vara den förste som predikade på ön Huahine bland Sällskapsöarna. Jag är mycket tacksam mot Jehova som gav mig förmånen att få hjälpa 80 personer att komma till exakt kunskap om sanningen i Bibeln.” Alexis tjänade Jehova ända fram till sin död i maj 2002.

Hélène Mapu började som pionjär på Tahiti 1963, kort efter det att hon hade lärt känna sanningen. Hon fick ett fint stöd av sin man, trots att han inte var något vittne. Då han i sitt arbete seglade mellan Tahiti och Raiatea hade han ingenting att invända mot att Hélène tackade ja till en inbjudan att bli pionjär med särskilt uppdrag på Raiatea. Hon var den första som predikade de goda nyheterna där. Hélène flyttade sedan tillbaka till Tahiti, nu till den halvö som kallas Tahiti Iti, där hon och en annan syster, Mereani Tefaaroa, var de enda vittnena. Hélène säger: ”Det fanns mycket intresse på halvön, och inom kort hade vi satt i gång många bibelstudier.”

Det var uppenbart att Jehova välsignade dessa trogna systrar, eftersom det senare bildades en församling på det distriktet i Vairao.

 [Ruta/Bild på sidan 101]

”Du får välja mellan mig och Jehova”

Yvette Gillot

Född: 1932

Döpt: 1968

Bakgrund: Hon är den som har varit pionjär längst i Franska Polynesien.

När jag berättade för min man att jag ville bli ett Jehovas vittne, ställde han mig följande ultimatum: ”Du får välja mellan mig och Jehova.” Jag försökte resonera med honom, men det gick inte. Han lämnade mig och våra tre barn. Men flera år senare kom han tillbaka.

Under tiden kunde jag både försörja min familj och vara reguljär pionjär. Jag utförde mitt förvärvsarbete tidigt på morgonen. Därefter ledde jag mötet för tjänst. Under senare delen av 1960-talet fanns det bara omkring 100 förkunnare på öarna, och därför fanns det inte alltid bröder som kunde leda mötena för tjänst.

Jag tackar Jehova för att jag har haft privilegiet att hjälpa omkring 50 personer att överlämna sitt liv åt honom. Bland dessa är Richard Wong Foo, som har varit medlem av Betelfamiljen på Tahiti sedan 1991. Jag är glad över att mina båda söner tjänar som församlingsäldste.

 [Ruta/Bild på sidan 105]

Den sista prinsessan begravs

Michel Gelas, en äldste i Papeete, hade 1976 en ovanlig erfarenhet i samband med att prinsessan Takau Pomare, den sista medlemmen av Tahitis kungahus, dog vid 89 års ålder. Prinsessan härstammade i rakt nedstigande led från Pomaredynastin, som under någon tid styrde Tahiti och andra öar i närheten. Hennes adoptivdotter, ett Jehovas vittne, bad Michel hålla begravningstalet, och det trots att prinsessan inte hade varit något vittne.

Michel gick med på att hålla talet, eftersom han tyckte att det här var ett utmärkt tillfälle att få förklara hoppet om uppståndelsen för många människor, däribland politiska och religiösa befattningshavare och medlemmar av nyhetsmedierna. Dagen efter begravningen publicerade en dagstidning en bild av broder Gelas, där han stod och höll talet med kistan framför sig. Bland de närvarande var guvernören, presidenten för den polynesiska regeringen, andra befattningshavare och den katolske ärkebiskopen, som var klädd i sin vita prästrock.

 [Ruta/Bild på sidorna 109, 110]

En präst lånade ut sin skoter till oss, en annan brände våra böcker

Jacques Inaudi

Född: 1944

Döpt: 1965

Bakgrund: Tillsammans med sin hustru, Paulette, har han tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i Frankrike och i resetjänsten i Stilla havet.

År 1969 sade Paulette och jag farväl till släkt och vänner i Frankrike och for med båt till Tahiti, vårt nya distrikt. Resan blev lite äventyrlig, eftersom vårt fartyg fattade eld mitt ute på Stilla havet, och vi drev omkring i fyra dygn! När vi kom fram till Tahiti blev jag förordnad att tjäna som kretstillsyningsman.

Vår krets omfattade Nya Kaledonien, Vanuatu och Franska Polynesien. På den tiden fanns det endast en församling och två isolerade grupper i Franska Polynesien. År 1971 minskades vår krets till att bara omfatta Franska Polynesien, vilket gjorde att vi fick tid att besöka ett antal isolerade öar. På vissa av dessa öar hade budskapet om Guds kungarike aldrig tidigare blivit predikat. Paulette och jag tillbringade nio månader på Huahine och även en liten tid på ön Maupiti. På Huahine hade vi privilegiet att sätta i gång 44 bibelstudier.

För att vi skulle få mat fiskade jag. Vi levde enkelt, men vi behövde aldrig gå hungriga. Vi hade alltid vad vi behövde. När vi vittnade på ön Tubuai blev vi glatt överraskade när en pastor lånade ut sin skoter till oss. Han kanske tyckte synd om oss för att vi inte hade något transportmedel.

År 1974 besökte vi fyra av Marquesasöarna: Hiva Oa, Nuku Hiva, Ua Huka och Ua Pou. Avdelningskontoret bad oss besöka Kalina Tom Sing Vien, en isolerad syster som 1973 hade flyttat till Ua Pou för att arbeta som sjuksköterska. Hon stannade där i 13 månader, och hon var den första förkunnare som skickade in en tjänsterapport från Marquesasöarna.

Till skillnad från den vänlige pastorn på Tubuai motstod prästen på Ua Pou oss aktivt. Han följde efter oss i smyg runt distriktet och befallde sina församlingsbor att ge honom den litteratur som de hade skaffat av oss. Därefter brände han upp alltsammans framför Kalinas hus, något som inte bara chockerade oss utan också många katoliker!

Trots sådant motstånd har arbetet på Marquesasöarna gått framåt, och vi ser det som ett privilegium att ha fått ha en liten andel i detta. På grund av Paulettes hälsa har vi varit tvungna att sluta i heltidstjänsten. Men vi är fast beslutna att fortsätta att ge Jehova vårt bästa.

 [Ruta på sidan 113]

Hur det är att besöka en ö för första gången

Föreställ dig hur det är att komma till en avlägsen ö eller atoll för första gången och att planera att stanna där i en eller två veckor för att vittna för människorna. Det finns emellertid inga Jehovas vittnen på ön, utom du, och ingen allmän inkvartering och inga transportmedel. Vad skall du göra? Var skall du bo? Marc Montet och Jacques Inaudi, som har tjänat som pionjärer och kretstillsyningsmän, har upplevt detta vid ett flertal tillfällen.

Marc berättar: ”Jag brukade börja vittna så snart jag kommit av planet eller båten, och samtidigt brukade jag fråga efter logi. Det var inte alltid så lätt för en ogift man att finna någonstans att bo, men vanligtvis brukade någon ge mig en säng och servera mig lite mat. Det gick lättare när jag kom tillbaka, eftersom människor då kände mig. Det var också lättare sedan jag hade gift mig. Människor kände sig mer obesvärade med ett gift par.”

Jacques berättar hur han gick till väga: ”Jag brukade besöka borgmästaren och fråga honom om han kände till någon som kunde ge mig logi under den tid jag tänkte stanna. Han brukade för det mesta ge mig något bra tips. På många öar respekterar människor någon som de betraktar som en gudsman, och de gör vad de kan för att hjälpa. Jag fick vanligtvis någonstans att bo utan att behöva betala.”

 [Ruta/Bild på sidorna 117, 118]

Störst glädje får vi i tjänsten på fältet

Alain Jamet

Född: 1946

Döpt: 1969

Bakgrund: Tillsammans med sin hustru, Mary-Ann, har han tagit del i olika grenar av heltidstjänst i Frankrike och i Franska Polynesien.

När jag var 13 år flyttade min familj från Frankrike till Tahiti. Efter gymnasiet återvände jag till Frankrike för att studera medicin. Där träffade jag Mary-Ann, en biologistuderande från Tahiti, och vi gifte oss. År 1968 fick vi besök av Jehovas vittnen, och vi omfattade sanningen.

Vi ville naturligtvis delge våra föräldrar vårt nyvunna hopp, men förgäves. Vi skrev också till våra respektive kyrkor på Tahiti och bad att få bli strukna ur deras medlemsförteckningar. I Mary-Anns församling i Papeete gick man så långt att man bannlyste henne offentligt. Pastorn inbjöd till och med hennes föräldrar till detta tillfälle.

Vi döptes 1969 och började som pionjärer. Medan vi var i Marseille blev jag inkallad till militärtjänst och fick sitta två månader i fängelse för min neutrala ståndpunkt. När jag blev frigiven blev Mary-Ann och jag förordnade att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i Marseille och Bordeaux. Sedan bad våra gamla föräldrar oss att komma hem till Tahiti, och 1973 återvände vi så och arbetade under ett år på heltid som lärare.

Eftersom det rådde behov av en kretstillsyningsman i Franska Polynesien och Nya Kaledonien, frågade tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Fiji om vi hade som mål att återuppta heltidstjänsten. Då våra föräldrars situation hade förbättrats tackade vi ja till erbjudandet och började i kretstjänsten i augusti 1974. Under ett besök av N. H. Knorr 1975 blev jag så inbjuden att tjäna som tillsyningsman för det nyöppnade avdelningskontoret på Tahiti.

År 1986 föddes så vår son, Rauma, och min hustru slutade i heltidstjänsten. Vi är glada över att Rauma nu är vår andlige broder. När vi ser tillbaka är vi mycket tacksamma för alla våra tjänsteprivilegier. Men tjänsten på fältet är fortfarande det som skänker oss störst glädje.

 [Ruta/Bild på sidorna 123–125]

Jehova sörjer för sina får

Michel Bustamante

Född: 1966

Döpt: 1987

Bakgrund: Tillsammans med sin hustru, Sandra, betjänar han den ena av de två kretsarna i Franska Polynesien.

Vår krets omfattar alla fem ögrupperna i Franska Polynesien och är lika stor som Europa. På några av de mer avlägsna öarna finns det bara en eller två förkunnare. Men fastän de bor så isolerat besöker vi dem. Rosita, till exempel, bor på Takapoto bland Tuamotuöarna. Varje vecka förbereder sig denna trogna syster för alla möten, och hennes man, som inte är med i sanningen, förenar sig ofta med henne. Varje söndag, också när de flesta andra går och badar och fiskar i lagunen, tar Rosita på sig möteskläder och studerar avsnittet i Vakttornet för den veckan. Hon rapporterar också troget sin tjänst på fältet. Hennes rapport, som hon ringer in till avdelningskontoret, är ofta den som kommer in först! Och det som gör detta särskilt berömvärt är att hon måste åka båt i 45 minuter för att komma till närmaste telefon.

Det är alltid en stor händelse när det kommer ett flygplan till ön. Så när vi kommer med flyg för att besöka vår syster är nästan alla som bor i närheten av  flygplatsen där för att se vem som stiger av planet. En gång sade en dam till Rosita: ”Vilka skall du välkomna?” Rosita svarade: ”Min andlige broder och min andliga syster. De kommer helt och hållet för min skull, bara för att uppmuntra mig.” Vi stannar i tre dagar hos Rosita och arbetar med henne i tjänsten och ger henne andlig uppmuntran. Vi kommer ofta inte i säng före midnatt, så stark är hennes längtan efter andligt uppbyggande sällskap.

På en annan ö såg en adventist oss besöka hans granne som är ett Jehovas vittne. Senare bekände han för vår broder: ”Jag har bott här i sju år, men det är aldrig någon från min kyrka som har kommit för att uppmuntra mig.” Den här mannen tjänar som lekmannapredikant för den lilla gruppen adventister på ön.

Daniel och Doris är de enda förkunnarna på ön Raevavae bland Tubuaiöarna. De bor mycket isolerat, och när vi långt om länge hittade dem frågade vi om vi kunde ordna med ett möte i deras hem den eftermiddagen. De blev mycket glada över detta, och vi begav oss alla i väg för att inbjuda människor att komma. När vi kom till mötet stod sju plantagearbetare, som just hade slutat sitt arbete för dagen, och väntade utanför på vägen. Några hade kassar med taro hängande över axeln.

 ”Tänk inte på hur ni ser ut”, sade vi till dem. ”Följ med in.” Och de kom med. Men de satte sig på golvet, trots att vi bjöd dem att sitta på stolar. De tyckte om mötet och ställde många frågor efteråt. Men de som fick störst uppmuntran av eftermiddagen var naturligtvis vår broder och syster, och det var ju först och främst för deras skull vi hade kommit.

Det är ibland svårt att besöka isolerade förkunnare, eftersom flygplatsen inte ligger på deras ö. Vid ett tillfälle fick vi åka båt i två timmar över öppet hav för att komma till den ö där två förkunnare bodde. Båten var en fyra meter lång öppen racerbåt. För att lugna oss själva frågade vi den som körde ifall båten var sjöduglig och om han hade en reservmotor. Att driva omkring ute på Stilla havet är en minst sagt obehaglig upplevelse!

När vi kom fram var vi genomvåta av vattnet som hade stänkt på oss, och våra ryggar värkte av vågornas slag mot båtskrovet. Återresan var inte bättre. Sandra säger: ”När vi kom tillbaka till huvudön den eftermiddagen, steg jag på min cykel för att cykla ut och predika en stund. Men jag var så mörbultad och svag efter båtturen att jag inte kunde hålla kontroll på cykeln utan genast ramlade av.”

Med tanke på det vi här har berättat förstår ni säkert varför vi varje gång vi besöker våra isolerade bröder och systrar tänker på den stora kärlek som Jehova och hans organisation har till dem. Vi tillhör förvisso en mycket speciell andlig familj. (Joh. 13:35)

[Ruta]

”De kommer helt och hållet för min skull, bara för att uppmuntra mig”

 [Tabell på sidorna 80, 81]

FRANSKA POLYNESIEN – VIKTIGA ÅRTAL

1835: Översättningen av Bibeln till tahitiska fullbordas.

1930-talet: Sydney Shepherd och Frank Dewar besöker Tahiti och möjligen också andra öar.

1940

1956: Predikoarbetet börjar på allvar på Makatéa och Tahiti.

1958: Två dop utförs, de första i Franska Polynesien.

1959: Den första församlingen i Franska Polynesien bildas i Papeete.

1960

1960: Lagligen inregistrerade som sammanslutningen Jehovas vittnen.

1962: Öarnas första Rikets sal byggs i Papeete.

 1969: Tahiti är värd för sin första internationella sammankomst.

1975: Det öppnas ett avdelningskontor på Tahiti.

1976: Man börjar översätta Vakttornet till tahitiska.

1980

1983: Det första Betelhemmet överlämnas.

1989: Landet har nu 1 000 förkunnare.

1993: Ett nytt Betelhem och en angränsande sammankomsthall överlämnas.

1997: Den första Skolan för förordnade tjänare hålls.

2000

2004: 1 746 förkunnare är verksamma i Franska Polynesien.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

2 000

1 000

1940 1960 1980 2000

 [Kartor på sidan 73]

(För formaterad text, se publikationen)

FRANSKA POLYNESIEN

FRANSKA POLYNESIEN

MARQUESASÖARNA

Nuku Hiva

Ua Pou

Ua Huka

Hiva Oa

Fatu Hiva

TUAMOTUÖARNA

Manihi

Ahe

Rangiroa

Takaroa

Takapoto

Makatéa

Anaa

Hao

SÄLLSKAPSÖARNA

Maupiti

Tahaa

Raiatea

Bora-Bora

Huahine

Mooréa

Tahiti

TUBUAIÖARNA (AUSTRALÖARNA)

Rurutu

Rimatara

Tubuai

Raevavae

GAMBIERÖARNA

MOORÉA

TAHITI

PAPEETE

Punaauia

Paea

Toahotu

Vairao

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 70]

Jeanne och Jean-Marie Félix var bland de första som vittnade grundligt i Franska Polynesien

[Bilder på sidan 71]

Maui Piirai, den förste polynesier i området som överlämnade sitt liv åt Jehova och blev döpt av Jean-Marie Félix 1958

[Bilder på sidan 79]

Clyde och Ann Neill (nedan) anslöt sig till Agnès Schenck (till höger) på Tahiti för att hjälpa till med predikoarbetet

[Bild på sidan 85]

John och Ellen Hubler började i kretstjänsten 1960

[Bild på sidan 86]

År 1962 byggde församlingen i Papeete sin första Rikets sal, en enkel byggnad med öppna sidor och tak av palmblad

[Bild på sidan 89]

Numret för 15 april 1965 av ”La Sentinelle”, som innehöll artiklar ur ”Vakttornet”

[Bild på sidan 92]

För att göra andliga framsteg lärde sig Taina Rataro att läsa och skriva tahitiska

[Bild på sidan 92]

Elisabeth Avae (sittande) tillsammans med sin dotterdotter Diana Tautu

[Bild på sidan 95]

Anna och Antonio Lanza

[Bild på sidan 96]

Vaieretiai och Marie-Medeleine Mara

[Bild på sidan 97]

Ato Lacour

[Bild på sidan 98]

Rudolphe Haamarurai

[Bild på sidan 99]

Vahinerii och Edmond Rai (till vänster) tillsammans med Taaroa och Catherine Terii (till höger)

[Bild på sidan 100]

Auguste och Stella Temanaha

[Bilder på sidan 102]

Christiane och Jean-Paul Lassalle (till vänster) och Lina och Colson Deane (till höger)

[Bild på sidan 103]

Roger Sage (till vänster) tolkar ett tal som hålls av Francis Sicari till tahitiska vid en områdessammankomst på 1970-talet

[Bild på sidan 107]

Eileen och Alain Raffaelli

[Bild på sidan 108]

Mauri och Mélanie Mercier

[Bild på sidan 120]

Marie-Louise och Serge Gollin tjänar som missionärer på Marquesasöarna

[Bild på sidan 122]

Alexandre Tetiarahi, hans hustru, Elma, och deras två yngsta döttrar, Rava (till vänster) och Riva

[Bild på sidan 126]

Det tahitiska översättningsteamet

[Bild på sidan 127]

Sammankomsten ”Fred på jorden” 1969 var den första internationella sammankomst som hölls på Tahiti

[Bild på sidan 128]

Denna Rikets sal på ön Bora-Bora är den som byggts senast i Franska Polynesien

[Bild på sidan 130]

Christine och Félix Temarii

[Bild på sidan 131]

Avdelningskontorets kommitté, från vänster till höger: Alain Jamet, Gérard Balza och Luc Granger

 [Bilder på sidorna 132, 133]

 1) Avdelningskontoret på Tahiti

2) Gérard Balza presenterar boken ”Närma dig Jehova” på tahitiska i juli 2002

3) Betelfamiljen på Tahiti