Asiatiska nomader som skapade ett imperium

Skräck och förvirring spred sig bland ryska folket. Som gräshoppor svepte horder av beridna krigare från öster fram över stäpperna och dräpte, plundrade och utplånade alla härar som satte sig upp mot dem. Den enda delen av Ryssland som undkom var furstendömet Novgorod. En förbryllad krönikör därifrån beskrev det hela som en invasion av ”okända stammar” med ett främmande språk.

INKRÄKTARNA var mongolerna, ett folk som kom från gräsmarkerna på högslätten i det som i dag är Mongoliet i mellersta och nordöstra Asien. Deras snabba erövringar började tidigt på 1200-talet och påverkade Asiens och halva Europas historia. På bara 25 år hade mongolerna underkuvat invånarna i fler områden än romarna hade gjort under 400 år. När de stod på toppen av sin stormaktstid härskade de från Korea till Ungern och från Sibirien till Indien – det största sammanhängande imperiet i historien!

Annalerna från det förhållandevis kortlivade mongolriket sprider inte bara ljus över Asiens och Europas historia, utan de bestyrker också det Bibeln säger om människans natur och om människans styre över sina medmänniskor. Vi kan ta de här exemplen: En människas ryktbarhet är värdelös och kortvarig. (Psalm 62:9; 144:4) ”Människa har haft makt över människa till hennes skada.” (Predikaren 8:9) Och i Bibeln har mäktiga politiska riken beskrivits i symboliska ordalag som vilddjur som aggressivt försökt få herravälde över andra nationer. *

Vilka var mongolerna?

Mongolerna var nomader och skickliga ryttare som livnärde sig på boskapsskötsel, handel och jakt. Till skillnad från många andra folk, där bara en liten del av befolkningen var utbildad och utrustad för krigföring, var praktiskt taget alla mongoliska män med häst och båge härdade och grymma krigare. Och varje stam var orubbligt lojal mot sin härskare, som kallades khan.

Efter 20 års stridigheter förenade en khan, Temüdjin (ca 1162–1227), över 25 mongolstammar under sitt styre. Senare stred muslimer av turkisk härkomst, kallade tatarer, tillsammans med mongolerna. Så när den mongoliska ångvälten drog västerut kallade skräckslagna européer inkräktarna tartarer. * År 1206, när Temüdjin var lite över 40 år, gjorde mongolerna honom till härskare och gav honom titeln Djingis khan, som kan betyda  ”stor härskare” eller ”världshärskare”. Han var också känd som den store khanen.

Djingis khans horder av ridande bågskyttar anföll snabbt och våldsamt, och ofta sträckte sig krigszonen många mil. Militärt ”kunde han [Djingis khan] mäta sig med Alexander den store och Napoleon I”, sägs det i uppslagsverket Encarta Encyclopedia. Den persiske historikern Juzjani levde samtidigt med Djingis khan och beskrev honom som en man ”i besittning av mycket kraft, skarpsinne, begåvning och förstånd”. Han kallade honom också ”en slaktare”.

Bortom Mongoliet

I norra Kina härskade manchuerna, som kallade sin dynasti Jin, ”den gyllene dynastin”. För att nå manchuiska områden passerade mongolerna den ogästvänliga Gobiöknen, inget stort hinder för nomader som kunde överleva på mjölk och blod från hästar om det skulle behövas. Även om Djingis khan utvidgade sitt välde in i Kina och Manchuriet, drog kriget ut på tiden och höll på i ungefär 20 år. Bland det kinesiska folket värvade han experter, hantverkare och köpmän och även ingenjörer som kunde tillverka belägringsmaskiner, katapulter och krutfyllda bomber.

När Djingis khan hade tagit kontrollen över Sidenvägens handelsleder mot länder västerut, ville han få till stånd en handelsförbindelse med den turkiske sultanen Muhammad. Sultanen härskade över ett stort rike som omfattade dagens Afghanistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan och större delen av Iran.

År 1218 kom mongoliska representanter, till synes intresserade av handel, till sultanens gräns. Men styresmannen där avrättade dem, vilket satte i gång händelser som ledde till att mongolerna för första gången invaderade ett muslimskt land. Under de följande tre åren plundrade och brände mongolerna systematiskt städer och åkrar, och de sades vara talrikare än myror. De slaktade sultan Muhammads folk, med undantag av sådana som de kunde ha användning för.

Sedan red de mongoliska styrkorna på uppskattningsvis 20 000 man genom Azerbajdzjan och Georgien till stäpperna i norra Kaukasien, och de besegrade alla arméer de stötte ihop med, däribland en rysk styrka på 80 000 man. Under ett fälttåg på omkring 1 300 mil red det mongoliska kavalleriet runt Kaspiska havet, en bedrift som av vissa anses vara en av de största i sitt slag i historien. Deras erövringståg blev ett mönster för framtida mongolhärskare som invaderade östra Europa.

Djingis khans efterträdare

Ögödei, som var den tredje av Djingis khans fyra söner med första hustrun, blev näste  storkhan. Ögödei gjorde förnyat anspråk på de erövrade länderna, mottog tribut från vasallfurstar och slutförde erövringen av Jindynastin i norra Kina.

För att kunna behålla både imperiet och den slösaktiga livsstil som mongolerna hade blivit vana vid beslöt Ögödei till slut att åter gå ut i krig, men den här gången mot länder som ännu inte blivit plundrade. Han anföll på två fronter – mot europeiska länder i väster och mot Songdynastin i södra Kina. Fälttåget i Europa var framgångsrikt, men det var inte det andra. Trots att mongolerna vann en del segrar lyckades de inte erövra hela Songdynastins kärnområde.

Fälttåget i väster

År 1236 red uppskattningsvis 150 000 krigare västerut mot Europa. Deras första mål var områdena längs floden Volga. Sedan anföll de ryska stadsstater och lade Kiev i aska. Mongolerna lovade att inte förstöra städerna om folket gav dem en tiondel av allting. Men ryssarna föredrog att strida. Mongolerna använde katapulter och överöste fienden med stora stenar, brinnande nafta och salpeter. När de hade brutit igenom stadsmurarna vällde de in och gick så hårt fram att en historiker skrev: ”Inte ett öga fanns att sörja de döda.”

Mongolstyrkorna plundrade Polen och Ungern och kom nära gränsen till dagens Tyskland. Västeuropa beredde sig på ett anfall, men det kom aldrig. I december 1241 dog Ögödei khan, förmodligen redlöst berusad. De mongoliska generalerna skyndade sig därför hem till huvudstaden, Karakorum, 600 mil bort, för att utse en ny härskare.

Ögödeis son, Güyük, blev hans efterträdare. En som bevittnade Güyüks tronbestigning var en italiensk munk som gjorde den 15 månader långa resan genom mongoliskt område för att överlämna ett brev från påven Innocentius IV. Påven ville ha en försäkran om att Europa gick fritt från nya invasioner, och han yrkade på att mongolerna skulle bli kristna. Güyük gav inga löften. I stället sade han till påven att komma med en delegation kungar för att betyga khanen sin vördnad.

Ett annat anfall på två fronter

Näste storkhan var Möngke, som blev härskare 1251. Han och hans bror Khubilai (Kublai) anföll Songdynastin i södra Kina, medan en annan styrka begav sig västerut. Den senare ödelade Bagdad och tvingade Damaskus att kapitulera. De så kallade kristna som hade deltagit i korståg mot muslimerna gladde sig, och de ”kristna” som bodde i Bagdad plundrade och dödade sina muslimska grannar.

 Vid den här avgörande tidpunkten, när mongolerna verkade redo att krossa den muslimska världen, upprepade historien sig. Mongolerna nåddes av nyheten att Möngke hade dött. Ännu en gång återvände de hem, och den här gången lämnade de bara 10 000 män att försvara gränsen. Kort därefter tillintetgjordes den här otillräckliga styrkan av en egyptisk armé.

Anfallet mot den mäktiga Songdynastin i södra Kina var framgångsrikt. Khubilai khan grundade en ny kinesisk dynasti, som han kallade Yuan. Hans nya huvudstad låg på den plats där det nutida Beijing ligger. Sedan Khubilai i slutet av 1270-talet besegrat de sista anhängarna till Songdynastin, härskade han över ett Kina som var enat för första gången sedan Tangdynastins fall 907.

Imperiets upplösning och fall

Tidigt på 1300-talet började det mäktiga mongolimperiet falla sönder. Orsakerna till det är många. Det förekom till exempel maktkamper mellan Djingis khans ättlingar, vilket splittrade imperiet i ett antal khanater. Dessutom införlivades mongolerna i en del av de kulturer som de hade erövrat. I Kina fick Khubilais ättlingar en försvagad position på grund av maktkamper. Kineserna var trötta på inkompetent styre, korruption och höga skatter, och 1368 störtade de Yuandynastins härskare och tvingade dem att återvända till Mongoliet.

Mongolriket var som en rasande storm – det kom snabbt, varade en kort period och försvann sedan. Men det lämnade spår i Europas och Asiens historia, däribland enandet av Mongoliet och av Kina. Ja, i dag hyllar mongoler den förste storkhanen, Djingis khan, som nationens fader.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 13]

Från erövring till handel

Under Yuandynastins glansdagar främjades handel och resor, vilket ledde till vad som har kallats ”den största utvecklingen av handel i Eurasiens historia”. Det var under den här tiden som den framstående venetianske upptäcktsresanden Marco Polo levde (1254–1324). * Arabiska, persiska, indiska och europeiska köpmän tog landvägen eller sjövägen och bytte hästar, mattor, ädelstenar och kryddor mot keramik, lackarbeten och siden.

År 1492 seglade Christofer Columbus västerut från Europa med en kopia av Marco Polos reseskildring till hands, och han hoppades kunna återupprätta handelsförbindelserna med det mongoliska hovet. Men det han inte visste var att imperiet hade gått under mer än hundra år tidigare! Dess fall hade gjort att kommunikationerna inte fungerade, och muslimerna hade stängt landvägen från Europa och österut.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 14]

Kända för sin religiösa tolerans

Även om de forntida mongolerna själva var animister, var de toleranta mot dem som hade andra trosuppfattningar. I boken The Devil’s Horsemen förklaras det att västerlänningar blev förundrade när de kom in i mongolernas huvudstad, Karakorum, inte bara för att det rådde välstånd, utan också för att det rådde religiös frihet – kyrkor, moskéer och tempel låg sida vid sida.

Namnkristendomen kom till mongolerna genom nestorianerna, som hade brutit sig loss från den bysantinska, eller österländska, kyrkan. Nestorianerna omvände många bland Asiens turkiska klaner, som mongolerna stötte ihop med. Några av kvinnorna som konverterade blev till och med ingifta i mongolernas kungliga familj.

I dag har mongolerna många olika religiösa trosuppfattningar. Uppskattningsvis bekänner sig 30 procent till schamanismen, 23 procent till den tibetanska formen av buddhism (lamaismen) och 5 procent till islam. De flesta andra är icke-religiösa.

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Mongolernas inflytande

UNGERN

RYSSLAND

Kiev

Volga

SIBIRIEN

Kaspiska havet

Damaskus

IRAN

Bagdad

UZBEKISTAN

MONGOLIET

Karakorum

Gobiöknen

KOREA

KINA

Beijing

INDIEN

Novgorod

[Bild på sidan 15]

Hästflock, Mongoliet

[Bild på sidan 15]

Djingis khan

[Bildkälla på sidan 12]

Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz/Art Resource, NY

[Bildkällor på sidan 15]

Naturbild: © Bruno Morandi/age fotostock; Djingis khan: © The Stapleton Collection/The Bridgeman Art Library