Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Anden som vänder åter till Gud

Anden som vänder åter till Gud

Kapitel 6

Anden som vänder åter till Gud

DET bör inte finnas något tvivel i sinnet hos en uppriktig människa, som undersökt vad bibeln säger, om att ”själen” inte är någon odödlig del av människan som fortsätter en medveten tillvaro efter döden. Men när det överväldigande bevismaterialet om själens verkliga natur läggs fram för somliga människor, kommer de med andra argument i ett försök att finna stöd för sin tro att något inom människan äger fortsatt tillvaro efter döden.

Ett skriftställe som de ofta använder är Predikaren 12:7, som lyder: ”Stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud som har givit den.” Den metodistiske teologen Adam Clarke skriver i sin Commentary följande om denna vers: ”Den vise mannen gör här en mycket tydlig åtskillnad mellan kroppen och själen: de är inte samma sak; de är inte materia båda två. Kroppen, som är materia, vänder åter till stoft, varifrån den kommit; men anden, som är immateriell, vänder åter till Gud.” A Catholic Commentary on Holy Scripture framhåller likaså: ”Själen vänder tillbaka till Gud.” Båda dessa kommentarer antyder således att själen och anden är samma sak.

Det är emellertid intressant att lägga märke till att andra romersk-katolska och protestantiska lärda lägger fram en helt annan syn på saken. Vi läser följande i ”Förteckning över bibliska teologiska termer”, som ingår i den katolska bibelöversättningen The New American Bible (utgiven av P. J. Kenedy & Sons, New York, 1970): ”När ’ande’ används i kontrast till ’kött’, . . . är syftet inte att åtskilja en materiell del från en immateriell del av människan. . . . ’Ande’ betyder inte själ.” I Predikaren 12:7 använder denna översättning inte ordet ”ande”, utan uttrycket ”livets andedräkt”. I den protestantiska The Interpreter’s Bible heter det om Predikarens skribent: ”Kohelet menar inte att människans personlighet fortsätter att existera.” Kan vi, med tanke på dessa skiljaktiga slutsatser, vara säkra på vad anden egentligen är och i vilken bemärkelse den vänder åter till Gud?

Predikaren 12:1—7 beskriver i poetiska ordalag verkningarna av ålderdom och död. Efter döden sönderdelas kroppen till slut och blir åter en del av jordens stoft. ”Anden”, å andra sidan, ”vänder åter till Gud”. Människans död är alltså förbunden med att anden vänder åter till Gud, vilket visar att människans liv på något sätt är beroende av denna ande.

I grundtexten till Predikaren 12:7 är det hebreiska ord som översatts med ”ande” eller ”livets andedräkt” ruach. Motsvarande grekiska ord är pneuma. Även om vårt liv är beroende av andningsprocessen, är ordet ”andedräkt” (med vilket många översättare ofta återger orden ruach och pneuma) inte alltid ett lämpligt översättningsalternativ till ”ande”. Dessutom översätts även andra hebreiska och grekiska ord, nämligen neschamahʹ (hebreiska) och pnoeʹ (grekiska), med ”andedräkt”. (Se 1 Moseboken 2:7 och Apostlagärningarna 17:25 enligt Nya Världens översättning.) Men det är ändå värt att lägga märke till att när översättare använder ”andedräkt” som ett alternativ till ”ande”, visar de att grundspråkets ord har avseende på något som inte har någon personlighet men som är nödvändigt för livets fortbestånd.

ANDEN IDENTIFIERAS

Att människans liv är beroende av anden (ruach eller pneuma) framhålls bestämt i bibeln. Vi läser: ”Du [Jehova] tager bort deras ande [ruach], då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.” (Psalm 104:29) ”Kroppen utan ande [pneuma] är död.” (Jakob 2:26) Anden är alltså det som ger kroppen liv.

Men denna livgivande kraft är inte blott och bart andedräkten. Varför inte det? Därför att livet stannar kvar i kroppens celler under en kort tid efter det att andningen upphört. Av den orsaken kan återupplivningsförsök lyckas, och kroppsorgan kan transplanteras från en person till en annan. Men dessa åtgärder måste vidtas snabbt. När livskraften en gång har lämnat kroppens celler, är alla försök att förlänga livet fåfänga. All andedräkt i världen skulle inte kunna återuppliva så mycket som en enda cell. Med tanke på detta är ”anden” tydligen en osynlig livskraft, som är verksam i varje levande cell i människokroppen.

Är denna livskraft verksam endast hos människan? Bibelns vittnesbörd kan hjälpa oss att komma till en rätt slutsats i fråga om detta. Beträffande förintelsen av mänskligt och animaliskt liv i en världsomfattande syndaflod heter det i bibeln: ”Allting, vari livskraftens [det hebreiska ord som här översatts med ”kraft” är ruach, ande] andedräkt [neschamahʹ] var verksam i dess näsborrar, nämligen alla som var på torra marken, dog.” (1 Moseboken 7:22, NW) I Predikaren 3:19 (NW) påpekas samma grundläggande förhållande i förbindelse med döden: ”Det finns en slutlig bestämmelse vad beträffar människors söner och en slutlig bestämmelse vad beträffar djuren, och de har samma slutliga bestämmelse. Såsom den ene dör, så dör den andre; och de har alla blott en ande [ruach], så att människan intet företräde har framför djuret.” Människan är följaktligen inte djuren överlägsen när det gäller den ande som ger liv åt hennes kropp. Samma osynliga ande eller livskraft finns hos dem båda.

På sätt och vis skulle den ande eller livskraft som är verksam i både djur och människor kunna liknas vid en ström av elektroner eller elektricitet genom en maskin eller apparat. Den osynliga elektriciteten kan användas till att utföra olika funktioner, beroende på vilket slags maskin eller apparat som den ger kraft åt. Spisar kan fås att frambringa värme, fläktar att åstadkomma vinddrag, datorer att utföra beräkningar och televisionsapparater att återge bilder, röster och andra ljud. Samma osynliga kraft som frambringar ljud i en apparat kan frambringa värme i en annan och matematiska beräkningar i åter en annan. Men lägger sig den elektriska strömmen någonsin till med de ofta komplicerade egenskaperna hos de maskiner eller apparater som den verkar i? Nej, den förblir blott och bart elektricitet — endast en kraft eller form av energi.

På liknande sätt har både människor och djur ”blott en ande”, en enda aktiverande kraft. Den ande eller livskraft som gör det möjligt för människan att upprätthålla livsfunktionerna skiljer sig heller inte på något sätt från den ande som sätter djuren i stånd att göra detta. Denna ande behåller inte egenskaperna hos den döda kroppens celler. När det gäller hjärncellerna behåller inte anden de informationer som finns lagrade där och upprätthåller inte tankeprocesserna åtskild från dessa celler. Bibeln säger oss: ”Hans ande [ruach] går ut, han vänder tillbaka till sin jord; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” — Psalm 146:4, NW.

Eftersom det är så, kan det förhållandet att ruach eller anden vänder åter till Gud helt enkelt inte betyda att den medvetna tillvaron fortsätter. Anden fortsätter inte med människans tankeprocesser. Den är endast en livskraft, som inte har någon medveten tillvaro åtskild från en kropp.

HUR ANDEN VÄNDER ÅTER TILL GUD

Men hur vänder då denna osynliga, opersonliga kraft eller ande åter till Gud? Vänder den åter till hans bokstavliga närvaro i himmelen?

Det sätt på vilket uttrycket ”vända åter” eller ”vända tillbaka” används i bibeln kräver inte att vi alltid tänker oss en verklig förflyttning från en plats till en annan. De otrogna israeliterna blev till exempel uppmanade: ”’Vänd tillbaka till mig, så skall jag vända tillbaka till er’, har härskarornas Jehova sagt.” (Malaki 3:7, NW) Detta betydde uppenbarligen inte att israeliterna skulle lämna jorden och komma in i Guds själva närvaro. Det betydde inte heller att Gud skulle lämna sin ställning i himmelen och börja bo på jorden hos israeliterna. Att Israels barn ”vände tillbaka” till Jehova innebar i stället att de vände om från ett orätt handlingssätt för att på nytt vandra på Guds rättfärdiga vägar. Att Jehova ”vände tillbaka” till israeliterna innebar att han ännu en gång ägnade sitt folk välvillig uppmärksamhet. Tillbakavändandet gällde i båda fallen inställningen, inte en bokstavlig förflyttning från en geografisk plats till en annan.

Att någots tillbakavändande eller återvändande inte kräver en verklig förflyttning kan belysas genom vad som händer när en affärsrörelse eller en egendom överflyttas från en part till en annan. I ett visst land kan till exempel järnvägarna övergå från privata företag till statens ägo. När en sådan överflyttning äger rum, kan den utrustning som hör till järnvägen och även alla dokument förbli på samma plats. Det är myndigheten över detta som övergår från den ena parten till den andra.

Så förhåller det sig också med anden eller livskraften. Vid döden behöver inte någon egentlig förflyttning från jorden till himmelen äga rum för att anden skall vända åter till Gud. Men gåvan att existera som en förnuftsbegåvad varelse, vilken tidigare åtnjutits av den döde, återgår nu till Gud. Det som krävs för att ge individen liv, nämligen anden eller livskraften, ligger nu i Guds händer. — Psalm 31:65; Lukas 23:46.

Situationen kan liknas vid den som en åtalad man befinner sig i. Han säger till domaren: ”Mitt liv ligger i edra händer.” Han menar att det beror på domaren vad som kommer att hända med hans liv. Den åtalade har ingen talan i fråga om detta. Det ligger utanför hans kontroll.

På liknande sätt har inte heller en död man kontroll över sin ande eller livskraft. Den har vänt åter till Gud i den meningen att han har kontrollen över individens framtida utsikter till liv. Det är Guds sak att avgöra om den avlidne skall få tillbaka sin ande eller livskraft.

Men utesluter detta med nödvändighet alla möjligheter till liv efter döden? Är det inget annat vi bör begrunda?

HUR FÖRHÅLLER DET SIG MED ÅTERFÖDELSE ELLER REINKARNATION?

Millioner människor inom olika religiösa trossamfund, vare sig de kallas kristna eller icke-kristna, tror att människor haft en tillvaro före sitt nuvarande liv och kommer att fortsätta att leva sedan de dött. Även om deras uppfattningar varierar i hög grad, har de den gemensamma övertygelsen att någon del av kroppen återföds eller reinkarneras i en annan kropp.

A Manual of Buddhism (En handbok i buddism) lägger fram argument till förmån för tron på en återfödelse: ”Ibland har vi egendomliga upplevelser som inte kan förklaras på något annat sätt än genom återfödelse. Hur ofta händer det inte att vi träffar personer som vi aldrig tidigare har träffat men att vi då ändå har en inre känsla av att de verkar mycket välbekanta? Hur ofta händer det inte att vi besöker platser och får en känsla av att vi är helt förtrogna med omgivningarna?”

Har du någonsin upplevt något sådant? Har du någonsin fått en känsla av att du under lång tid känt en person som du träffar för första gången? Vad är förklaringen till sådana upplevelser?

Människor har många drag som liknar andra människors. Vid närmare eftertanke kanske du själv insåg att personen i fråga hade personlighetsdrag och anletsdrag som liknade någon av dina släktingars eller vänners.

Du kan likaså ha bott i en viss stad eller sett bilder av den. När du sedan besöker en annan stad, kanske du lägger märke till vissa likheter, så att du tycker att du egentligen inte befinner dig i främmande och obekanta omgivningar.

Är det då inte förnuftigt att dra slutsatsen att känslor av förtrogenhet med tidigare okända personer och platser inte är en följd av något tidigare liv, utan beror på erfarenheter i det nuvarande livet? Om alla människor verkligen hade haft en tidigare tillvaro, skulle de då inte allesammans vara medvetna om detta? Varför har då milliontals människor inte den ringaste känsla av eller tanke på att ha levat ett tidigare liv? Och hur kan vidare en person undvika misstagen i sina tidigare liv, om han inte ens kan minnas dem? Till vilket gagn skulle sådana tidigare liv vara?

Somliga kan komma med förklaringen att livet skulle vara en börda, om människor kände till detaljerna i fråga om sin tidigare tillvaro. Det var så Mohandas K. Gandhi uttryckte saken, när han sade: ”Det är naturens omtanke att vi inte kommer ihåg tidigare födelser. Vad skulle det vara för nytta med att i detalj känna till de otaliga födelser vi har genomgått? Livet skulle vara en börda, om vi hade en sådan oerhörd last av minnen. En vis man glömmer medvetet många ting, precis som en advokat glömmer de olika fallen och deras detaljer så snart han är klar med dem.” Detta är en intressant förklaring, men vilar den på fast grundval?

Även om vi har begränsad förmåga att minnas många ting som vi har upplevt, är vårt minne sannerligen inte helt och hållet blankt i fråga om dessa ting. En advokat kan glömma de exakta detaljerna av vissa fall, men den erfarenhet han vunnit vid behandlingen av dem blir en del av hans kunskapsförråd. Det skulle i sanning vara till stor nackdel för honom om han verkligen glömde allting. Och vilket orsakar människor mest bekymmer — ett dåligt minne eller ett gott minne? Är inte en gammal man som har sitt kunskapsförråd och sin erfarenhet i gott minne i en långt bättre situation än en gammal man som har glömt praktiskt taget allting?

Vilken ”omtanke” skulle det egentligen ligga i att vara tvungen att om och om igen lära sig sådant som man en gång lärt sig under en tidigare tillvaro? Skulle du betrakta det som ”naturens omtanke”, om du vart tionde år glömde praktiskt taget allting du visste och måste börja lära dig ett språk på nytt och sedan börja bygga upp ett förråd av kunskap och erfarenhet, endast för att återigen få det utplånat? Skulle inte detta göra dig besviken och missräknad? Skulle inte detta innebära fruktansvärda bakslag? Varför skulle man då tänka sig att detta sker vart sjuttionde eller åttionde år? Kan du föreställa dig att en kärleksfull Gud kan ha gjort sådan återfödelse till en del av sitt uppsåt för mänskligheten?

Många som godtar läran om en återfödelse tror att de som lever ett dåligt liv kommer att bli återfödda i en lägre kast eller som insekter, fåglar eller fyrfotadjur. Men vad beror det då på att det råder en stor befolkningsexplosion bland människorna i en tid då brottslighet och våld ökar i tidigare okänd skala? Och varför kan till och med personer som tillhör den lägsta kasten överträffa andra när de får tillfälle att skaffa sig utbildning? New York Times för 26 oktober 1973 rapporterade till exempel att en sextonårig flicka av låg kast var den duktigaste flickan i skolan i Kallipashim i Indien. Hon var intelligentare än en flicka av den högsta kasten, bramankasten. Hur kan detta förklaras? Är det inte sant att läran om en återfödelse eller reinkarnation saknar förmåga att ge tillfredsställande förklaringar till sådana ting?

Tänk också på vilken frukt sådana läror har frambringat. Har de inte berövat många människor en värdig ställning och tvingat dem att ägna sig åt lägre sysslor under dåliga arbetsförhållanden med små möjligheter att förbättra sin lott i livet genom utbildning?

LÄR BIBELN OM EN ÅTERFÖDELSE?

Somliga kan visserligen påpeka att logiska slutledningar inte med nödvändighet utesluter möjligheten att det existerar en återfödelse. Deras svar på de argument som här nämnts kan vara: ”Till och med bibeln lär om en återfödelse. Detta är bara ett av många ting som människor inte helt och fullt kan förklara.”

Eftersom de som tror på återfödelsen för in bibeln i argumenteringen, bör vi önska ta del av vad bibeln själv säger. Vilka bibliska bevis finns det egentligen för tron på en återfödelse? Boken What Is Buddhism? (Vad är buddism?) ger svaret: ”För den kristne läsaren vill vi framhålla att [läran om en återfödelse] tydligt kan kännas igen i sådana förvanskade fragment av Kristi läror som ännu finns bevarade. Tänk till exempel på de vitt spridda ryktena att han var Johannes döparen, Jeremia eller Elia, som hade kommit tillbaka (Matt. xvi, 16:13—16). Till och med Herodes tycktes tro att han var ’Johannes döparen som hade uppstått från de döda’.”

Vad är att säga om dessa argument? Påstod Jesus Kristus själv att han var Johannes döparen, Jeremia eller Elia? Nej, dessa påståenden gjordes av personer som inte godtog Jesus för vad han i verkligheten var, nämligen den utlovade Messias eller Kristus. Jesus kunde helt enkelt inte ha varit Johannes döparen. När Jesus var omkring trettio år gammal, blev han nämligen döpt av Johannes, som var äldre än han. (Matteus 3:13—17; Lukas 3:21—23) Kung Herodes drog den orimliga slutsatsen att Jesus var Johannes, som hade uppstått från de döda, därför att han hade oerhörda skuldkänslor för att han låtit avrätta Johannes.

Men finns det inte direkta uttalanden av Jesus Kristus som anses utgöra stöd för tron på en återfödelse eller reinkarnation? Jo, det finns ett sådant uttalande. Vid ett tillfälle förband Jesus Kristus Johannes döparen med den forntida hebreiske profeten Elia. Han sade: ”Jag säger eder, att Elias redan har kommit. Men de ville icke veta av honom, utan förforo mot honom, alldeles såsom de ville. . . . Då förstodo lärjungarna, att det var om Johannes döparen, som han talade till dem.” (Matteus 17:12, 13) När Jesus sade att ”Elias redan har kommit”, menade han då att Johannes döparen var Elia, som hade blivit återfödd?

Svaret på den frågan måste avgöras på grundval av vad bibeln säger i sin helhet. Många judar vid tiden för Jesu tjänsteutövning på jorden trodde verkligen att Elia skulle komma tillbaka i bokstavlig bemärkelse. Och Malakis profetia pekade framåt mot den tid då Jehova Gud skulle sända profeten Elia. (Malaki 4:5) Johannes döparen betraktade emellertid inte sig själv såsom Elia personligen eller såsom en reinkarnation av denne hebreiske profet. Vid ett tillfälle frågade vissa judar honom: ”Är du Elias?” Johannes svarade: ”Det är jag icke.” (Johannes 1:21) Det hade emellertid blivit förutsagt att Johannes skulle bereda vägen framför Messias ”i Elias’ ande och kraft”. (Lukas 1:17) När Jesus förband Johannes döparen med Elia, visade han alltså bara hur profetian gick i uppfyllelse på Johannes, som utförde ett verk som liknade det som den forntida profeten Elia hade utfört.

Ett annat avsnitt i Skriften som åberopas av dem som tror på reinkarnationen är Romarna 9:11—13: ”Förrän dessa [Esau och Jakob] voro födda och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne [Rebecka] sagt — för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar utan på honom som kallar — det ordet: ’Den äldre skall tjäna den yngre.’ Så är ock skrivet [i Malaki 1:2, 3]: ’Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.’” Visar inte detta skriftställe att Guds val var grundat på vad Jakob och Esau hade gjort under de liv de hade levat innan de blev födda av Rebecka?

Varför inte läsa skildringen på nytt? Lägg märke till att det uttryckligen heter att Guds val gjordes innan någon av dem hade gjort vare sig gott eller ont. Guds val berodde alltså inte på gärningar de hade gjort i något tidigare liv.

På vilken grundval kunde då Gud göra ett val redan innan pojkarna föddes? Bibeln uppenbarar att Gud är i stånd att se fostret och därför känner till människors genuppsättning innan de är födda. (Psalm 139:16, Åk) Gud utövade sitt förutvetande och kunde därför veta hur de båda pojkarna skulle komma att bli när det gällde temperament och personlighet, och därför kunde han välja den som skulle vara lämpligast att få ta emot den största välsignelsen. De båda pojkarnas handlingssätt i livet bekräftar hur vist Guds val var. Under det att Jakob visade andligt intresse och tro på Guds löften, lade Esau i dagen en materialistisk böjelse och brist på uppskattning av heliga ting. — Hebréerna 11:21; 12:16, 17.

När det gäller aposteln Paulus’ citat från Malaki om att Gud älskade Jakob och hatade Esau, har också detta att göra med Jehovas syn på dem, som var grundad på deras genuppsättning. Eftersom detta uttalande upptecknades av Malaki många hundra år efter det att Jakob och Esau dött, bekräftade det vad Gud hade framhållit om pojkarna innan de föddes.

En fråga som ställdes av Jesu lärjungar är ännu ett exempel på skriftställen som somliga anför till stöd för tron på reinkarnationen. Lärjungarna frågade beträffande en man som varit blind ända sedan han föddes: ”Vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?” (Johannes 9:2) Uppenbarar inte dessa ord att mannen måste ha haft en tidigare tillvaro?

Nej! Jesus Kristus instämde inte i att barnet, som utvecklades i sin moders liv, självt hade syndat innan det föddes. Jesus sade: ”Det är varken denne, som har syndat, eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.” (Johannes 9:3) Detta innebär att sådana mänskliga ofullkomligheter och defekter som denne mans blindhet gjorde det möjligt att Guds gärningar kunde göras uppenbara genom en mirakulös helbrägdagörelse. Om ingen någonsin hade blivit född blind, skulle människor inte ha fått veta att Gud kan ge synförmåga åt en människa som blivit född blind. Genom att tillåta ett syndigt människosläkte att komma till har Jehova Gud använt människornas ofullkomligheter och brister för att visa vad han kan göra för dem.

Även om det kan finnas skriftställen som somliga människor menar utgör stöd för uppfattningen om en återfödelse, så visar en noggrann undersökning att det förhåller sig annorlunda. Vi kan faktiskt inte någonstans i bibeln finna något omnämnande av en återfödelse eller överflyttning av en själ, ande eller något annat som överlever kroppens död. Somliga har försökt att i den Heliga skrift ”läsa in” uppfattningen om en återfödelse eller reinkarnation. Men detta är ingen biblisk lära.

Bibeln visar klart och tydligt att medveten tillvaro inte fortsätter förmedelst en själ eller ande som lämnar kroppen vid döden. När Gud dömde den förste mannen till döden på grund av olydnad, gav Gud honom ingen utsikt till en återfödelse eller reinkarnation. Han sade i stället till Adam: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” (1 Moseboken 3:19) Ja, han skulle vända åter till jordens livlösa stoft.

Skall vi då dra slutsatsen att detta livet är allt vi kan vänta oss? Eller finns det någon föranstaltning för framtida liv som är tillgänglig på något annat sätt? Gör denna föranstaltning det nödvändigt för de levande att hjälpa de döda, eller är de döda ur stånd att ta emot någon hjälp från de levande?

[Bild på sidan 51]

Anden liknar i mångt och mycket elektriciteten, som sätter många olika föremål i verksamhet men inte tillägnar sig deras egenskaper