Kapitel 12

En rik man i hades

EFTERSOM hades endast är den döda mänsklighetens gemensamma grav, varför talar då bibeln om en rik man som pinas i elden i hades? Visar inte detta att hades, eller åtminstone en del av det, är en plats av glödhet pina?

De som lär att det finns ett brinnande helvete pekar ivrigt på denna skildring som ett direkt bevis för att det verkligen finns ett pinohelvete som väntar de ogudaktiga. Men när de gör detta bortser de från sådana tydliga och upprepade uttalanden i bibeln som: ”Den själ, som syndar, hon skall dö” (Hesekiel 18:4, 20, 1878 års sv. övers.) och: ”De döda veta alls intet.” (Predikaren 9:5) Det är tydligt att dessa uttalanden inte stöder föreställningen om pina för ”förlorade själar” i ett brinnande helvete.

Bibelns lära om de dödas tillstånd försätter därför många av kristenhetens präster i en brydsam situation. Just den bok som de påstår sig grunda sina läror på, bibeln, motsäger deras läror. Men medvetet eller undermedvetet känner de sig ändå tvungna att vända sig till bibeln för att få tag på något som kan bevisa deras ståndpunkt, varigenom de gör sig själva och andra blinda för sanningen. Ofta gör de detta medvetet.

Uppriktiga sanningssökare vill å andra sidan veta vad som är rätt. De inser att de bara skulle lura sig själva, om de förkastade vissa delar av Guds ord och påstod sig grunda sina trosuppfattningar på andra delar av det. De vill veta vad bibeln verkligen säger om de dödas tillstånd. Och för att göra bilden fullständig vill de lära känna innebörden  i det som sägs om den rike mannen, som pinades i hades, och hur detta stämmer överens med bibeln i övrigt.

Det var Jesus Kristus som talade om en viss rik man och om en tiggare vid namn Lasarus. Hans ord återfinns i Lukas 16:19—31 och lyder:

”Det var en man som var rik, och han brukade pryda sig med purpur och linne, och i sin prakt njöt han av livet dag efter dag. Men en tiggare, vid namn Lasarus, brukade bli placerad vid hans port, full av sår och med den åstundan att få mätta sig med de ting som föll från den rike mannens bord. Ja, därtill brukade hundarna komma och slicka hans sår. Men med tiden dog tiggaren, och han blev förd bort av änglarna till platsen invid Abrahams bröst.

Också den rike mannen dog och blev begraven. Och i hades lyfte han upp sina ögon, där han befann sig i plågor,  och han såg Abraham långt borta och Lasarus på platsen invid hans bröst. Därför ropade han och sade: ’Fader Abraham, ha förbarmande med mig och sänd Lasarus att doppa spetsen av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag lider kval i denna flammande eld.’ Men Abraham sade: ’Barn, kom ihåg att du till fullo erhöll ditt goda i din livstid, men Lasarus fick i motsvarande grad det som var skadligt. Nu får han emellertid tröst här, medan du lider kval. Och förutom allt detta har ett stort svalg blivit befäst mellan oss och er därborta, så att de som vill gå över härifrån till er inte kan det, och inte heller får folk komma över därifrån till oss.’ Då sade han: ’I så fall ber jag dig, fader, att sända honom till min faders hus, ty jag har fem bröder, på det att han må ge dem ett grundligt vittnesbörd, för att inte de också skall komma till denna plågans ort.’ Men Abraham sade: ’De har Mose och profeterna; må de lyssna till dessa.’ Då sade han: ’O nej, fader Abraham, men om någon från de döda går till dem, skall de ändra sinne.’ Men han sade till honom: ’Om de inte lyssnar till Mose och profeterna, skall de inte heller bli övertygade, om någon uppstår från de döda.’” (NW)

Lägg märke till vad som sägs om den rike mannen. Varför plågades han i hades? Vad hade han gjort? Jesus sade inte att den rike mannen levde ett liv i förnedring, eller hur? Allt Jesus sade var att mannen var rik, välklädd och åt överdådiga måltider. Förtjänar ett sådant handlingssätt i sig självt att straffas med pina? En allvarlig underlåtenhet antyds visserligen i den rike mannens inställning till  tiggaren Lasarus. Den rike mannen saknade medlidande med honom. Men skilde denna underlåtenhet honom i tillräcklig grad från Lasarus?

Tänk på vad Jesus sade om Lasarus. Finns det något i skildringen som leder till slutsatsen att Lasarus skulle ha visat medlidande, om situationen hade varit den motsatta? Läser vi att Lasarus gjorde goda gärningar inför Gud, vilket ledde till att han kom till ”platsen invid Abrahams bröst”, dvs. ett tillstånd av gudomlig ynnest? Jesus sade inte det. Han beskrev Lasarus som blott och bart en av sjukdom hemsökt tiggare.

Är det då logiskt att dra slutsatsen att alla sjuka tiggare kommer att få ta emot gudomliga välsignelser vid döden, under det att alla rika män kommer till en plats av medveten pina? Inte alls. Tiggeri är i sig självt inget tecken på Guds ynnest. Bibeln innehåller i stället följande bön: ”Giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom.” (Ordspråksboken 30:8) Och kung David skrev om förhållandena på sin tid: ”Jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” — Psalm 37:25.

Om vi skulle ta Jesu ord bokstavligt, måste vi också dra andra slutsatser som skulle göra liknelsen mycket egendomlig. Det skulle till exempel betyda att de som åtnjuter himmelsk salighet kan se och tala med dem som lider plåga i hades, att vattnet på någons fingertopp inte blir förångat av elden i hades och att en enda vattendroppe skulle skänka lindring åt den som lider i hades, trots att plågorna var så stora.

Tycker du att det låter förnuftigt att uppfatta dessa ting bokstavligt? Eller anser du i stället att det som Jesus sade inte var avsett att uppfattas bokstavligt? Kan vi vara säkra på hur det förhåller sig?

DEN ”RIKE MANNEN” OCH ”LASARUS” IDENTIFIERAS

Undersök den omgivande texten. Vilka var det Jesus talade till? I Lukas 16:14 får vi veta: ”Allt detta hörde nu  fariséerna, som voro penningkära, och de drevo då gäck med honom.”

Berättade Jesus här om en verklig händelse, eller framställde han endast en liknelse, med tanke på att han talade detta så att fariséerna kunde höra det? Beträffande Jesu metod att undervisa folkskarorna läser vi: ”Utan liknelser talade han intet till dem.” (Matteus 13:34) Följaktligen måste berättelsen om den rike mannen och Lasarus vara en liknelse.

Denna liknelse var tydligen riktad till fariséerna. Som klass betraktade liknade de den rike mannen. De älskade pengar såväl som en framträdande ställning och smickrande titlar. Jesus sade om dem: ”Alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas ’rabbi’.” — Matteus 23:5—7.

Fariséerna såg ner på andra, i synnerhet på skatteindrivare, skökor och andra som hade rykte om sig att vara syndare. (Lukas 18:11, 12) Vid ett tillfälle, då de rättstjänare som blivit sända för att gripa Jesus kom tillbaka tomhänta därför att hans undervisning gjort så starkt intryck på dem, sade fariséerna förtretat: ”Haven nu också I blivit förvillade? Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.” — Johannes 7:47—49.

I liknelsen är därför tiggaren Lasarus en passande bild av de anspråkslösa människor som fariséerna föraktade men som ändrade sinne och blev Jesu Kristi efterföljare. Jesus visade att när dessa föraktade syndare ändrade sinne, skulle de vinna en ställning av gudomlig ynnest, under det att fariséerna och andra framträdande religiösa ledare som klass betraktade skulle gå miste om detta. Han sade: ”Sannerligen  säger jag eder: Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I. Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så att I trodden honom.” — Matteus 21:31, 32.

DEN ”RIKE MANNEN” OCH ”LASARUS” DÖR

Vad betecknar då döden för den ”rike mannen” och ”Lasarus”? Vi behöver inte dra slutsatsen att den har avseende på bokstavlig död. När begreppet död används i bibeln, kan det också ha avseende på en stor förändring av det tillstånd som människor befinner sig i. Människor som lever ett liv som är i strid med Guds vilja omtalas till exempel såsom varande ”döda genom . . . överträdelser och synder”. Men när de kommer i en godkänd ställning inför Gud såsom Jesu Kristi lärjungar, heter det om dem att de blir ”levande”. (Efesierna 2:1, 5; Kolosserna 2:13) Samtidigt blir sådana levande personer ”döda” från synden. Vi läser: ”Så mån ock I hålla före, att I ären döda från synden och leven för Gud, i Kristus Jesus.” — Romarna 6:11.

Eftersom både den ”rike mannen” och ”Lasarus” i Jesu liknelse uppenbarligen är symboler, är det logiskt att dra slutsatsen att deras död också är symbolisk. Men i vilken mening dör de då?

Nyckeln till svaret på denna fråga ligger i vad Jesus sade alldeles innan han framställde liknelsen: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till hustru en kvinna, som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.” (Lukas 16:18) Det kan förefalla som om detta uttalande inte har något som helst att göra med liknelsen. Men det har det verkligen.

På grundval av den mosaiska lagen stod Israels nation i förbundsförhållande till Gud och kunde därför omtalas såsom  en hustru till honom. I Jeremia 3:14 (1878) talar Gud till exempel om nationen såsom en otrogen hustru: ”Omvänden eder, I avfälliga barn! säger Herren, ty jag är eder äkta man.” I och med Jesu ankomst fick judarna sedan möjlighet att tillhöra hans ”brud”. Det var därför Johannes döparen sade till sina lärjungar: ”I kunnen själva giva mig det vittnesbördet, att jag sade: ’Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.’ Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått. Det är såsom sig bör, att han [Jesus] växer till och att jag förminskas.” — Johannes 3:28—30.

För att få tillhöra Kristi ”brud” måste judarna bli befriade från lagen, som bildligt talat gjorde dem till en hustru åt Gud. Utan en sådan befrielse kunde de inte komma i ett hustruligt förhållande till Kristus, eftersom detta i så fall skulle innebära äktenskapsbrott. Orden i Romarna 7:1—6 bekräftar detta:

”Veten I icke, mina bröder — jag talar ju till sådana som känna lagen — att lagen råder över en människa för så lång tid, som hon lever? Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag, som band henne vid mannen. Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska, om hon giver sig åt en annan man.

Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud. . . . Nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det, varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya väsende och icke i bokstavens gamla väsende.”

Även om det var Jesu Kristi död som utgjorde grundvalen för att befria judarna från lagen, var det till och med  före hans död möjligt för ångerfulla människor att komma i ett gynnat förhållande till Gud såsom lärjungar åt hans Son. Johannes döparens och Jesu Kristi budskap och verksamhet öppnade dörren för judarna att gripa tillfället att vinna Guds ynnest och utsikten att få del av ett himmelskt arv såsom medlemmar av Kristi brud. Som Jesus själv uttryckte saken: ”Från Johannes döparens dagar intill nu är himmelriket det mål, varemot människor ivrigt strävar, och de som ivrigt strävar framåt griper det.” — Matteus 11:12, NW.

Johannes döparens och Jesu Kristi verk och budskap började alltså leda till en fullständig förändring i förhållandena för den symboliske ”rike mannen” och ”Lasarus”. Båda klasserna dog i förhållande till sitt tidigare tillstånd. Den ångerfulla Lasarusklassen kom i en ställning av gudomlig ynnest, under det att den ”rike mannens” klass drabbades av Guds misshag därför att den höll fast vid sin obotfärdighet. Det fanns en tid då Lasarusklassen hade blickat upp till fariséerna och andra religiösa ledare inom judendomen för att få del av andliga ”smulor”. Men när Jesus gav dem sanningen, blev deras andliga behov tillgodosedda. Bibeln framhåller en kontrast mellan hur Jesus delade ut andlig föda och hur de religiösa ledarna gjorde det: ”Folket [häpnade] över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet och icke såsom deras skriftlärde.” (Matteus 7:28, 29) Det var verkligen en fullständig omkastning som hade ägt rum. Det visades att judendomens religiösa ledare inte hade något att erbjuda Lasarusklassen.

På pingstdagen år 33 v.t. fullbordades denna förändring i förhållandena. Vid denna tidpunkt ersattes det gamla lagförbundet av det nya förbundet. De som hade ändrat sinne och tagit emot Jesus blev då helt och hållet befriade från det gamla lagförbundet. De dog i förhållande till det. På denna pingstdag gavs också omisskännliga bevis för att Jesu  Kristi lärjungar hade blivit upphöjda högt ovan fariséerna och andra framträdande religiösa ledare. Det var inte judendomens religiösa lärare, utan dessa lärjungar, som fick del av Guds ande, vilket gjorde det möjligt för dem att tala om ”Guds väldiga gärningar” på alla de språk som talades av människor från vitt skilda platser i världen. (Apostlagärningarna 2:5—11) Vilket hänförande bevis var inte detta för att de ägde Guds välsignelse och godkännande! Lasarusklassen hade i sanning kommit i denna gynnade situation genom att bli den större Abrahams, Jehovas, andliga säd. Detta framställdes i bild genom ”platsen invid Abrahams bröst”. — Jämför Johannes 1:18.

De obotfärdiga fariséerna och andra framträdande religiösa ledare var döda i förhållande till sin tidigare ställning av skenbar ynnest. De var i ”hades”. Eftersom de förblev obotfärdiga, var de skilda från Jesu trogna lärjungar såsom genom ett ”stort svalg”. Detta ”svalg” var en bild av Guds oföränderliga, rättfärdiga domar. Om detta läser vi i Skriften: ”Dina domar äro såsom ett stort djup.” — Psalm 36:76, Åk.

DEN ”RIKE MANNENS” PLÅGA

Den ”rike mannens” klass blev också plågad. Hur då? Genom att Jesu lärjungar förkunnade Guds glödheta domsbudskap. — Jämför Uppenbarelseboken 14:10.

Det kan inte råda något tvivel om att de religiösa ledarna plågades av det budskap som Jesu lärjungar förkunnade. De försökte desperat sätta stopp för detta förkunnande. När Jesu Kristi apostlar framförde sitt försvar inför judarnas högsta domstol, som bestod av framträdande religiösa män, blev domarna ”mycket förbittrade och ville döda dem”. (Apostlagärningarna 5:33) Längre fram hade lärjungen Stefanus’ försvar en liknande plågande verkan på medlemmarna av denna domstol. ”När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom.” — Apostlagärningarna 7:54.

 Dessa religiösa ledare ville att Jesu lärjungar skulle komma och svalka deras tunga. De ville att Lasarusklassen skulle lämna ”platsen invid Abrahams bröst”, som representerade Guds ynnest, och lägga fram Guds budskap på ett sådant sätt att det inte vållade dem obehag. De ville också att Lasarusklassen skulle vattna ur Guds budskap för att inte förpassa deras ”fem bröder”, deras religiösa medförbundna, till en ”plågans ort”. Ja, de ville inte att några av deras medförbundna skulle bli plågade av domsbudskap.

Men som Jesu liknelse visar skulle varken den ”rike mannens” klass eller dess religiösa medförbundna bli befriade från den plåga som Lasarusklassens budskap vållade. Herren Jesu Kristi apostlar vägrade att vattna ur budskapet. De vägrade att upphöra med att undervisa på grundval av Jesu namn. Deras svar till judarnas högsta domstol löd: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:29.

Om den ”rike mannens” religiösa medförbundna ville undgå denna plåga, kunde de göra det. De hade ”Mose och profeterna”, dvs. de hade de inspirerade heliga skrifter som skrivits av Mose och andra forntida profeter. Dessa inspirerade skrifter pekade inte en enda gång på någon bokstavlig plats av plåga efter döden, men de innehöll verkligen allt som behövdes för att identifiera Jesus såsom den utlovade Messias eller Kristus. (5 Moseboken 18:15, 18, 19; 1 Petrus 1:10, 11) Om den ”rike mannens” klass och hans ”fem bröder” hade ägnat uppmärksamhet åt ”Mose och profeterna”, skulle de följaktligen ha tagit emot Jesus såsom Messias. Detta skulle ha gjort dem förtjänta av Guds ynnest och skulle ha skyddat dem från den plåga som Guds domsbudskap vållade.

KRISTENHETEN BORDE VETA

Kristenhetens prästerskap har ingen ursäkt för att inte känna till denna förståelse av Jesu liknelse. En framträdande  protestantisk bibelkommentar, The Interpreter’s Bible, riktar uppmärksamheten på en liknande förklaring. Den framhåller att många uttolkare anser att Jesu ord är ”ett allegoriskt tillägg som förutsätter konflikten mellan den tidiga kristendomen och den ortodoxa judendomen. Den rike mannen och hans bröder representerar de icke troende judarna. Jesus förmås att försäkra att de hårdnackat har vägrat att göra bättring, trots Skriftens uppenbara vittnesbörd om honom, och att förutsäga att inte heller hans uppståndelse kommer att göra intryck på dem. Det är tänkbart att Lukas och hans läsare lade en liknande innebörd i dessa verser.” Och i en fotnot till Lukas’ sextonde kapitel i den katolska bibelöversättningen The Jerusalem Bible erkänner man att detta är en ”liknelse i form av en berättelse utan hänsyftning på någon historisk person”.

Med tanke på detta kan vi med rätta fråga: Varför har kristenhetens prästerskap inte ens erkänt inför sina kyrkomedlemmar att detta är en liknelse? Varför fortsätter de som vet att bibeln inte lär om människosjälens odödlighet att lägga en bokstavlig innebörd i en uppenbar liknelse? Är inte detta oärligt? Visar de inte vanvördnad för Guds ord genom att medvetet dölja fakta?

Liknelsen om den rike mannen och Lasarus innehåller viktiga lärdomar för oss i våra dagar. Ägnar vi uppmärksamhet åt Guds inspirerade ord? Hyser vi en åstundan att följa detta ord såsom Jesu Kristi hängivna lärjungar? De som vägrar att göra detta, i likhet med de judiska fariséerna, kommer inte att undgå den plågande verkan av Guds domsbudskap mot dem. Hans lojala tjänare kommer att fortsätta att kungöra sanningen och oförskräckt avslöja religiös villfarelse.

Vilken ståndpunkt intar du till denna fråga? Menar du att detta avslöjande borde upphöra, eftersom du anser att det finns något gott i alla religioner? Eller känner du förtrytelse över hur kristenheten har framställt Gud i felaktig  dager genom sina falska läror om de döda? Vill du se Guds namn rentvått från den smälek som hopats över det till följd av att man lärt ut falska läror? Åstundar du att ingen ansträngning skall sparas, när det gäller att befria människor med ärliga hjärtan från slaveri under religiösa lögner? I så fall kommer du att finna Guds uppsåt beträffande de döda och de levande mycket trösterikt.