Kapitel 10

Kan det vara ett mästerligt bedrägeri?

UNDER århundradenas lopp har människor bevittnat de egendomligaste händelser. De har sett stenar, dricksglas och liknande föremål segla genom luften som om de flyttats av osynliga händer. De har hört röster, knackningar och andra ljud, trots att de inte kunnat finna någon källa eller orsak till detta. Skugglika gestalter har visat sig och sedan hastigt försvunnit. Vid vissa tillfällen har sådana händelser bevittnats av så många att det knappast går att betvivla att de verkligen inträffat.

Många människor anser sådana händelser vara bevis för att döden inte gör slut på all medveten tillvaro. Somliga tror att hädangångna andar på något sätt försöker tilldra sig de levandes uppmärksamhet och meddela sig med dem.

Men man skulle kunna fråga: Om detta verkligen är avhållna familjemedlemmar som dött och som försöker komma i kontakt med de levande, varför blir då människor i allmänhet skrämda när de visar sig? Vad ligger egentligen bakom sådana tilldragelser?

Bibeln visar tydligt att döden gör slut på all medveten tillvaro. (Predikaren 9:5) Det måste följaktligen finnas andra krafter som bär ansvaret för sådant som ofta förbinds med de dödas andar. Vad kan detta vara för krafter? Kan de vara förnuftsbegåvade? Kan de i så fall vara skyldiga till att utsätta mänskligheten för ett mästerligt bedrägeri?

 Vi vill naturligtvis inte bli bedragna. Detta skulle betyda förlust för oss och kanske till och med vålla att vi kom i ett tillstånd av allvarlig fara. Därför har vi goda skäl att undersöka de tillgängliga bevisen och begrunda dem för att kunna vara säkra på att vi inte har fallit offer för ett mästerligt bedrägeri. Vi bör vara villiga att gå så långt tillbaka i människans historia som möjligt i ett försök att komma åt sanningen om detta.

Bibeln gör detta möjligt för oss. Den för oss tillbaka till den tid då det första människoparet blev till. I Första Mosebokens tredje kapitel återger bibeln ett samtal som kan låta otroligt för många i våra dagar. Men det är inte fråga om fantasi. Detta samtal ger nyckeln till huruvida en mästerlig bedragare påverkar människors angelägenheter.

NÄR BEDRÄGERIET BÖRJADE

En dag, när den första kvinnan, Eva, inte hade sällskap av sin man, hörde hon en röst. Av allt att döma var det en orms röst. Bibeln berättar om detta samtal:

”Nu visade sig ormen vara det försiktigaste av alla de markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort. Därför började den säga till kvinnan: ’Är det verkligen så att Gud har sagt att ni inte får äta av varje träd i lustgården?’ Därvid sade kvinnan till ormen: ’Av frukten på träden i lustgården får vi äta. Men vad det angår att äta av frukten på det träd, som står mitt i lustgården, har Gud sagt: ”Ni får inte äta av det, nej, ni får inte röra det, för att ni inte skall dö.”’ Därvid sade ormen till kvinnan: ’Ni skall inte oundvikligen dö. Ty Gud vet att på själva den dag då ni äter av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bli lika Gud, i det ni vet vad som är gott och vad som är ont.’ Följaktligen såg kvinnan att trädets frukt var god till föda och att det för ögonen tedde sig värt att längta efter, ja, trädet var åtråvärt att se på.” — 1 Moseboken 3:1—6, NW.

Det budskap som förmedlades genom ormen var en lögn. Detta var den första lögn som finns upptecknad. Källan till  den måste följaktligen vara lögnernas upphovsman eller fader. Eftersom lögnen fick dödsbringande verkningar, var lögnaren också en mördare. Denne lögnare var uppenbarligen inte den bokstavliga ormen, en skapelse som inte blivit utrustad med talförmåga. Det måste i stället ha funnits någon bakom ormen, någon som genom vad man skulle kunna kalla buktaleri fick det att förefalla som om ormen talade. Detta bör inte verka alltför främmande för oss nu på 1900-talet, när en kon i högtalaren till en radio- eller televisionsapparat kan fås att vibrera på sådant sätt att människans röst kan återges. Men vem var det som talade genom ormen?

EN OSYNLIG BEDRAGARE

Han identifieras av Jesus Kristus, som själv hade kommit från himmelen och visste vad som pågick i den osynliga världen. (Johannes 3:13; 8:58) När vissa religiösa ledare försökte döda Jesus, sade han till dem: ”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” — Johannes 8:44.

Eftersom djävulen är en lögnare och en mandråpare, måste han äga tankeförmåga. Detta ger upphov åt frågan: Hur kom han egentligen till?

Bibeln uppenbarar att redan innan jorden kom till fanns det osynliga andevarelser som åtnjöt liv. I Job 38:7 kallas dessa andevarelser för ”Guds söner”, som ”höjde glädjerop” då jorden blev skapad. Såsom ”Guds söner” fick de sitt liv från honom. — Psalm 90:2.

Den som bedrog Eva med hjälp av ormen måste alltså ha varit en av dessa andesöner, en av Guds förnuftsbegåvade skapelser. När denne motsade Guds varning beträffande  trädet för kunskap om gott och ont, baktalade han sin Skapare och fick Gud att framstå som en lögnare. Han kallas därför med rätta ”djävulen”, eftersom detta ord härrör från det grekiska ordet diaʹbolos, som betyder ”falsk anklagare, förtalare, baktalare”. Genom sitt handlingssätt började denna skapelse motstå Gud och gjorde sig därigenom till Satan (hebreiska: satanʹ; grekiska: satanasʹ), som betyder ”motståndare”.

Jehova Gud kan inte klandras för vad denna skapelse gjorde. ”Ostraffliga äro hans gärningar”, heter det i bibeln om Gud, ”ty alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” (5 Moseboken 32:4) Han skapade sina förnuftsbegåvade söner, både andevarelserna och människorna, med förmåga att utöva fri vilja. Han tvingade dem inte att tjäna honom, utan ville att de skulle göra detta villigt, av kärlek. Han gav dem förmågan att ständigt uppodla allt större kärlek till honom såsom deras Gud och Fader.

Den andevarelse som gjorde sig själv till Guds motståndare och baktalare valde emellertid inte att fullkomna sin kärlek till sin Skapare. Han lät självisk ärelystnad slå rot i sitt hjärta. (Jämför 1 Timoteus 3:6.) Detta återspeglas av hur ”Tyrus’ konung” handlade, över vilken en klagosång upptecknades i Hesekiels profetia. I denna klagosång riktas följande ord till Tyrus’ konung, som handlade förrädiskt mot Israels rike:

”Du fulländar inseglet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, i Guds lustgård, var du. . . . Du var en kerub, en smord, som övertäckte, och jag gjorde dig; på Guds heliga berg var du, mitt ibland gnistrande ädelstenar vandrade du. Ostrafflig var du i dina vägar från den dag, då du skapades, till dess orättfärdighet blev funnen i dig. . . . Ditt hjärta upphävde sig över din skönhet; du fördärvade din vishet för din skönhets skull.” — Hesekiel 28:12—17, Åk.

 Guds upproriske andeson hade i likhet med den förrädiske ”Tyrus’ konung” för höga tankar om sig själv. Stolthet fick honom att vilja behärska människosläktet, och han sökte nå sitt mål genom bedrägeri. Ännu i denna dag är flertalet människor föremål för detta bedrägeri. Genom att vägra att göra Guds vilja, som finns uttryckt i hans ord, bibeln, ställer de sig i själva verket på Satans sida. När de gör detta godtar de samma lögn som Eva godtog, nämligen att det kan medföra verkligt gagn att välja att handla stick i stäv med Guds vilja.

Eftersom Guds ord fördömer att man försöker komma i kontakt med de döda, ställer sig alltså de som försöker tala med de döda på Satans sida. De kanske tror att de talar med de döda, men i själva verket har de fallit offer för humbug. Lika lätt som Satan fick Eva att tycka att en orm talade kan han få det att förefalla som om de döda talade genom medier. Innebär detta att Satan är direkt ansvarig för alla de egendomliga företeelser som ofta förbinds med de dödas andar? Eller är också andra inbegripna?

ANDRA OSYNLIGA BEDRAGARE

Bibeln uppenbarar att Satan inte är den enda andevarelse som gjort uppror. Uppenbarelseboken 12:3, 4, 9 visar att det också finns andra sådana. I detta skriftställe är Satan, djävulen, symboliskt framställd som en ”stor röd drake” med en ”stjärt” som ”drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor”. Ja, Satan var i stånd att använda sitt inflytande, som liknas vid en stjärt, för att få andra ”stjärnor” eller andesöner till Gud att förena sig med honom i att göra uppror. (Jämför Job 38:7, där Guds andesöner kallas ”morgonstjärnorna”.) Detta inträffade före den världsomfattande syndafloden på Noas tid. Många änglar ”övergav sin egen tillbörliga boningsort” i himmelen, tvärtemot Guds uppsåt. De materialiserade sig i mänskliga kroppar, levde som äkta män tillsammans med kvinnor och  blev fäder till en bastardavkomma som kallas nefilim. Om detta kan vi läsa:

”Nu hände det sig att när människorna begynte tillväxa i antal på jordens yta och döttrar föddes åt dem, då började den sanne Gudens söner lägga märke till människornas döttrar att de var fagra; och de gav sig till att ta sig hustrur, nämligen alla som de valde ut. . . . Nefilim var på jorden i de dagarna, visade det sig, och även därefter, när den sanne Gudens söner fortsatte att ha förbindelse med människornas döttrar och dessa födde söner åt dem; de var de väldiga i gamla tider, de ryktbara männen.” — 1 Moseboken 6:1—4, NW.

Under syndafloden förlorade dessa Guds söner sina hustrur och sin bastardavkomma. Själva måste de dematerialisera sig. Beträffande vad som sedan hände med dem säger bibeln att ”Gud inte avhöll sig från att straffa änglarna som syndade, utan genom att kasta dem i tartaros överlämnade dem åt hålor av tjockt mörker till att sparas för dom”. (2 Petrus 2:4, NW) Det heter vidare i Judas, vers 6 (NW): ”De änglar, som inte bibehöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort, har han förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom.”

Eftersom dessa beskrivningar gäller andevarelser, är det uppenbart att dessa ”hålor av tjockt mörker” och ”eviga bojor” inte är bokstavliga. Dessa uttryck förmedlar helt enkelt en bild av inskränkning av friheten, ett degraderat tillstånd som är avskilt från all gudomlig upplysning.

Det finns ingen skriftenlig grund för att dra slutsatsen att dessa olydiga änglar befinner sig på en plats som liknar det mytologiska Tartaros i Homeros’ Iliaden, dvs. det djupaste fängelset, där det berättades att Kronos och de andra titanerna hölls fängslade. Aposteln Petrus trodde inte på några sådana mytologiska gudar. Det finns därför inget skäl att dra slutsatsen att hans användning av det grekiska uttrycket ”kasta i tartaros” ens gav någon antydan om att  den mytologiska plats skulle existera som Homeros talade om ungefär nio hundra år tidigare. På grekiska är i själva verket uttrycket ”kasta i tartaros” ett enda ord, nämligen verbet tartaroʹo. Detta används också i betydelsen att degradera till den lägsta graden.

Det grekiska verb som återges med ”kasta i tartaros” behöver därför inte anses föra tanken till en verklig, existerande plats, utan har i stället avseende på ett tillstånd.

I Första Petrus 3:19, 20 omtalas de degraderade andevarelserna som ”de andar, som höllos i fängelse, . . . sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes”. Bibeln klargör alltså att ”änglarna som syndade” blev föremål för ett slags inskränkning av friheten efter syndafloden. Det finns inget i bibeln som tyder på att de efter syndafloden var i stånd att materialisera sig och åter börja leva på jorden med synliga kroppar. Den logiska slutsatsen blir alltså att den inskränkning av friheten de drabbades av gjorde det omöjligt för dem att åter ikläda sig köttsliga kroppar.

TA DIG TILL VARA FÖR DEMONPÅVERKAN

Vi bör emellertid lägga märke till att de olydiga änglarna, som nu kom att bli kända såsom demoner, hade en stark åstundan att stå i nära förbindelse med människor. De var villiga att överge sin himmelska ställning för njutningen att leva som äkta män tillsammans med kvinnor. Skriften vittnar om att deras begär inte har förändrats, även om de numera hålls tillbaka från sådan fysisk kontakt. De utnyttjar varje till buds stående medel för att komma i kontakt med människor och till och med behärska dem. Jesus Kristus talade om detta på ett bildligt sätt. Han sade:

”När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen. Då säger han: ’Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.’ Och när han kommer dit och finner  det stå ledigt och vara fejat och prytt, då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.” — Matteus 12:43—45.

Det är därför mycket viktigt att man är på sin vakt, så att man inte blottställer sig för demonpåverkan. Någon kan befinna sig i stor ovisshet beträffande sig själv och sin framtid. Han kan förtvivlat åstunda någon försäkran om att det kommer att gå bra för honom. Eller också kan han bli fascinerad av de kusliga och skrämmande manifestationer som är förbundna med ockulta handlingar. Han kanske hör talas om någon som påstås kunna exakt förutsäga framtiden. Eller han kanske lär känna vilka olika medel som används vid spådom — ouijabord, översensoriell förnimmelse, de mönster som bildas av teblad i koppar, oljeformationer på vatten, slagrutor, pendlar, stjärnornas och planeternas ställningar och rörelser (astrologi), hundars ylande, fåglars flykt, ormars rörelser, att skåda i kristallkula och liknande metoder. Hans situation kan förefalla så förtvivlad, eller han kan bli så fascinerad, att han bestämmer sig för att fråga en spåman eller ett medium eller att ta sin tillflykt till någon form av spådom. Han kan vara villig att pröva vad som helst för en gångs skull.

Är detta förståndigt? Absolut inte. Hans nyfikenhet kan leda till att han kommer under demonernas herravälde. I stället för att detta handlingssätt skulle ge honom lindring och tröst kan hans situation bli ännu värre. Övernaturliga störningar kan beröva honom sömnen och fylla till och med de ljusa timmarna med skräck. Han kan också börja höra egendomliga röster som föreslår att han tar livet av sig själv eller någon annan.

Är det då inte förståndigt att undvika sådana faror och sky alla former av spådom? Jehova Gud tar inte lätt på detta. För att skydda israeliterna mot att bli bedragna och tillfogade skada av onda andar gjorde han utövande av spådom  till en överträdelse som förtjänade döden, när han gav följande föreskrift i lagen: ”När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden.” — 3 Moseboken 20:27.

Guds syn på andemedier, trollkarlar och spådomsutövning har inte förändrats. Ett gudomligt påbud är fortfarande riktat mot alla som håller fast vid att utöva spiritism. — Uppenbarelseboken 21:8.

Bemöda dig därför om att stå emot att bli bedragen av onda andevarelser. Om du någonsin skulle höra en egendomlig röst som kanske påstår att den tillhör en avliden vän eller släkting, så ägna ingen uppmärksamhet åt den. Åkalla den sanne Gudens, Jehovas, namn för att han skall hjälpa dig att stå emot, så att du inte kommer under demonernas inflytande. Följ det råd som Guds egen Son gav, att man bör rikta följande vädjan i bön till Gud: Befria mig från den onde. (Matteus 6:13, NW) När det gäller föremål som är förbundna med spådom bör du följa deras exempel som tog emot den sanna gudsdyrkan i det forntida Efesus. ”Ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn.” Trots att dessa föremål representerade ett stort värde, avhöll de sig inte från att förstöra dem. — Apostlagärningarna 19:19.

Tror du, med tanke på detta exempel, att det skulle vara rätt att medvetet umgås med sådana som är kända för att syssla med ockulta ting och att ta emot gåvor av dem? Skulle de inte på så sätt kunna bli de redskap genom vilka du kunde komma under demonernas inflytande?

Om vi inser att onda andar ofta är orsaken till att folk hör kusliga ljud eller ser fasansfulla syner — röster, knackningar och skugglika gestalter som det inte finns någon synbar orsak till — kommer detta i stor utsträckning att skydda oss mot att bli bedragna. Denna kunskap kommer  att befria oss från fruktan för de döda och från att ta del i värdelösa ceremonier för deras skull. Det kommer också att bidra till att förhindra att vi faller offer för onda andar.

Men om vi skall bli skyddade från varje sida av det bedrägeri som Satan och hans demoner har utsatt människor för i förbindelse med de döda, måste vi tro och handla i överensstämmelse med bibeln i sin helhet. Det förhåller sig så därför att hela bibeln är Guds inspirerade ord.