Kapitel 3

Människan danades för att leva

GUD danade människan för att leva. Detta är vad bibeln visar genom sin beskrivning av de föranstaltningar Gud gjorde för våra första mänskliga föräldrar, Adam och Eva. Den upplyser oss om att Jehova Gud gav dem en vacker trädgård till hem, ett paradis, som upptog en del av det område som kallades ”Eden”. Detta paradis innehöll allt de behövde för att fortsätta att leva. Beträffande detta heter det i Första Moseboken, den första boken i bibeln: ”Sålunda lät Jehova Gud alla träd som var åtråvärda för ens syn och goda till föda växa upp ur marken, och även livets träd mitt i lustgården och trädet för kunskap om gott och ont.” — 1 Moseboken 2:9, NW.

Lägg märke till att det inte fanns något ”dödens träd”, utan ett ”livets träd” i detta ljuvliga paradis. Detta ”livets träd” stod som en oföränderlig garanti för fortsatt liv för dem som blev berättigade att äta av det. Adam och Eva hade ingen orsak att hysa sjuklig fruktan för möjligheten att behöva dö. Så länge de fortsatte att vara lydiga mot sin Skapare genom att inte äta av det förbjudna ”trädet för kunskap om gott och ont” skulle deras liv inte upphöra. — 1 Moseboken 2:16, 17, NW.

Men stämmer det som bibeln säger om att människan danades för att åtnjuta ett evigt liv med vad vi själva kan iaktta beträffande livet? Visar inte fakta att människor har dött i flera tusen år? Jo, men visste du att din egen kropps uppbyggnad vittnar om att du borde ha ett mycket längre liv än vad som är vanligt i vår tid?

 Tänk till exempel på människohjärnan. Är den utformad för en livslängd på endast sjuttio eller åttio år? Biokemisten Isaac Asimov ger oss en intressant upplysning om hjärnans kapacitet, när han framhåller att dess arkiveringssystem är ”fullt i stånd att ta hand om vilken börda av lärdomar och minnen som människan än kan tänkas belasta det med — och en milliard gånger mer än den mängden dessutom”.

Är det logiskt att människans hjärna skall ha en lagringskapacitet för upplysningar som är en milliard gånger större än den hon kan göra bruk av under vad som i våra dagar är en medellivslängd? Tyder inte detta i stället på att människan danades för att leva så länge att hon skulle behöva en hjärna med obegränsad minneskapacitet?

Men detta är inte allt.

ENDAST MÄNNISKAN HAR BEGREPP OM EVIGHETEN

Något som i sanning är värt att lägga märke till här är att bibeln endast ger människan — inte någon annan av jordens skapelser — utsikten till ett obegränsat liv. Den framhåller faktiskt att till och med begreppet evighet eller obestämd tid bakåt eller framåt i tiden är något som är unikt för människan. Den inspirerade man som skrev boken Predikaren i bibeln framhöll: ”Jag har sett den sysselsättning som Gud har gett människors söner att syssla med. Allting har han gjort skönt för sin tid. Ja, obestämd tid har han lagt i deras hjärtan.” — Predikaren 3:10, 11, NW.

Om nu det som bibeln säger om människan är sant, bör vi kunna se bevis för detta. Kan vi det? Står människan i skarp kontrast till djuren? Är det endast människan som tänker allvarligt på framtiden, bekymrar sig om den och arbetar hänemot den? Reagerar hon annorlunda inför döden än djuren gör, vilket visar att endast hon har uppskattning av vad livet har betytt för henne i det förflutna och skulle kunna betyda för henne i framtiden?

 Det går inte att förneka att alla levande varelser klamrar sig fast vid livet. Sådana djur som jagas av andra djur söker instinktivt undkomma sina fiender genom att fly eller gömma sig. Många djur kämpar mot vad som tycks vara omöjliga odds för att skydda sina ungar mot döden. Man känner till att kaniner har utdelat så våldsamma sparkar att de vräkt omkull tvättbjörnar. I västra delen av Förenta staterna iakttog man en antilophind som framgångsrikt försvarade sitt kid mot en varg genom att skada vargens bakben med sina vassa klövar och slå ut tänderna på den. När vargen försökte komma undan, hoppade hon upp på ryggen på den och trampade den till döds.

Sådana instinktiva reaktioner inför hotet om döden spelar en viktig roll för de olika djurarternas bevarande. Men betyder detta att djuren i likhet med människan har insikt om förfluten tid och framtid?

Som vi vet kan människan tänka tillbaka på det förflutna och planera för framtiden. I sitt hems avskildhet kan hon tänka sig tillbaka till sin barndoms dagar — hon kan minnas sina upptåg, besvikelser, misslyckanden, framgångar och glädjeämnen. Hon kan planera framtida åtgärder — att bygga ett nytt hus, köpa möbler, bestämma vilket slags utbildning hon vill att hennes barn skall få osv. Men kan till exempel en hund tänka tillbaka på den tid då den var valp, de barn som då lekte med den, hur den blev fullvuxen och så småningom parade sig? I sin bok Animals Are Quite Different (Djuren är helt annorlunda) framhåller Hans Bauer vad forskningen har uppenbarat:

”Hunden behöver alltid ett verkligt sinnesintryck för att kunna frammana tidigare händelser. Den kan vid ett visst tillfälle bli förd till låt oss säga en obekant stad, där den upplever ett eller annat. Sedan den kommit hem igen kommer den att ha glömt de intryck den då mottog. Men om den återvänder till samma plats, kommer den att komma ihåg dem. Det är i själva verket en av de speciella egenheterna och fördelarna med människans psykologiska struktur  i jämförelse med djurens att innehållet i människans minne inte är förbundet med varje dags behov, utan är införlivat med strömmen av medvetande som helhet betraktad.”

I olikhet med människan kan djuren alltså inte när som helst minnas händelser i det förgångna.

Men kan de inte planera för framtiden? Är det inte så att hamstrar, vissa myror, ekorrar och andra djur lagrar upp eller gömmer förråd av föda för senare bruk? Är inte detta att planera för framtiden för att inte behöva lida brist under vintern? ”Nej”, säger denne författare, och han framhåller följande fakta till stöd för detta:

”De vet inte vad de gör eller varför de gör det. De handlar helt enkelt i enlighet med sin instinkt, och beviset för detta är att också djur som avlägsnats från sina föräldrar vid mycket tidig ålder och hållits i burar börjar ’samla’ på hösten. Dessa djur har aldrig upplevt vinterförhållanden och kommer inte att bli berövade sin föda under kommande månader. Men ändå ’hamstrar’ de för ’hamstrandets’ egen skull.”

Han sammanfattar skillnaden mellan människan och djuren och säger:

”Djurens värld är därför uteslutande nuets värld i ordets strängaste mening. Man kan nämligen lätt avleda deras uppmärksamhet från till och med de mest fascinerande föremål genom andra som för tillfället äger mera omedelbar lockelse, och de återvänder aldrig till de tidigare föremålen.”

Det är verkligen endast människan som har begrepp om ”obestämd tid” och förmåga att tänka tillbaka på det förflutna, se framåt i tiden och planera för framtiden.

Det är därför att djuren endast lever i nuet som döden uppenbarligen inte är samma tragedi för dem som den är för människan. Djuren tycks reagera inför döden som ett uttryck för händelsernas naturliga gång.

Ett exempel på detta bevittnades i Serengetis nationalpark och gällde en lejoninna och hennes tre ungar. Medan lejoninnan var borta låg ungarna gömda i ett snår. Då uppenbarade  sig två lejonhannar från ett annat område. De hittade de gömda lejonungarna och dödade alla tre. De åt upp en av dem, bar bort den andra och lämnade den tredje kvar. Vad gjorde lejoninnan, när hon kom tillbaka och såg sin återstående döda unge? Hon visade inga tecken på sorg, inga känslor, utan nosade bara på kadavret av sin döda unge som låg kvar — och åt sedan upp det.

Det är också värt att lägga märke till att sådana djurarter som utgör lejonets byte inte reagerar med skräck när de ser ett lejon på något avstånd. Så fort ett lejon har fått sig ett skrovmål återgår djurflockarna till sin vanliga rutin. Bytesdjuren kan faktiskt uppehålla sig mindre än trettiofem meter från ett synligt lejon.

MÄNNISKAN BETRAKTAR DÖDEN SOM NÅGOT ONATURLIGT

Hur annorlunda reagerar inte människan för döden! För de flesta människor är en hustrus, en äkta mans eller ett barns död den mest upprörande erfarenheten under hela livet. Människans hela känsloliv är skakat under lång tid efter en innerligt älskad persons död.

Också de människor som hävdar att ”döden är något naturligt för människan” finner det svårt att förlika sig med tanken att deras egen död kommer att betyda slutet på allt. I The Journal of Legal Medicine (Tidskrift för rättsmedicin) framhålls det: ”De flesta psykiatriker är överens om att människan undermedvetet förnekar döden, också när den tycks vara överhängande.” En ung man som bekände sig vara ateist förklarade till exempel före sin avrättning att hans död från helt rationell ståndpunkt sett inte skulle betyda något annat än det definitiva slutet på ett liv som hade varit kort men mycket intensivt. Men sedan framhöll han att det var svårt, ja, till och med omöjligt, för honom att medge att allting skulle förvandlas till ett intet.

 Människans åstundan att ha del i framtida verksamhet är så stark att ett antal människor har gjort anordningar för att deras kroppar skall frysas ner vid döden. Förstahandskostnaden för detta kan bli så hög som 8.500 dollar med en ytterligare betalning av 1.000 dollar per år för att hålla kroppen nerfryst. Man har låtit frysa ner kroppar i hopp om att vetenskapsmännen till slut skall kunna återföra dem till livet. För närvarande finns det naturligtvis ingen vetenskapsman som ens kan komma i närheten av en sådan bedrift. Men själva tanken på att detta skulle kunna bli möjligt har varit nog för att somliga människor skulle låta bevara sina kroppar till mycket hög kostnad.

På grund av att människor finner det svårt att acceptera att döden innebär slutet på allt, hyser människor överallt en åstundan att föreviga minnet av de döda och att undanskaffa deras kroppar på ett ceremoniellt sätt. I boken Funeral Customs the World Over (Begravningsseder världen utöver) heter det:

”Det finns ingen folkgrupp, hur primitiv eller hur civiliserad den än är, som, när den lämnas på egen hand och äger livets nödtorft, undanskaffar sina medlemmars kroppar utan någon ceremoni. Ceremoniella begravningar är en så allmängiltig företeelse att det tycks vara förnuftigt att dra slutsatsen att den har sin grund i människans natur. Det är något ’naturligt’, normalt, förnuftigt. Det tillfredsställer en djup allmängiltig trängtan. Det tycks vara ’rätt’ att utföra det, och i synnerhet för dem som är nära förbundna med den avlidne genom familjeband, känslor, gemensam bostad, gemensamma upplevelser eller andra band tycks det vara ’orätt’ att inte utföra det, en onaturlig underlåtenhet, något man bör be om ursäkt för eller skämmas för.”

Vilken slutsats drar man i detta verk av begravningssedernas allmängiltighet? Det heter vidare:

”Detta är så sant att man skulle kunna foga ännu en till de olika definitionerna av vad människan är. Hon är en varelse som begraver sina döda under ceremoniella former.”

 Men trots allt detta blir det till slut så, allteftersom generationerna kommer och går, att de avlidna glöms bort helt och hållet. Till och med de som gjorde sig ett stort namn i historien för flera hundra år sedan har i egenskap av verkliga personer försvunnit ur de levandes vardagliga tankar. Deras inflytande på andra är slut. Sådana mäktiga härskare i forna tider som Nebukadnessar, Alexander den store och Julius Caesar påverkar inte vårt dagliga liv i denna tid, trots att de påverkade millioner av sina samtida. Det hårda faktum att de döda så småningom blir glömda erkändes av den man med skarp iakttagelseförmåga som skrev boken Predikaren i bibeln: ”Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.” (Predikaren 1:11) Att människan gör allt som står i hennes makt för att bli ihågkommen, trots att hon vet att hon till slut kommer att bli bortglömd, visar att hennes åstundan att leva, om blott i andras minne, är något som ligger i människans natur.

DET TYCKS INTE VARA RIMLIGT ATT MÄNNISKAN SKALL DÖ

Är det inte uppenbart att människan danades för att leva, när man begrundar hennes allmänna reaktion inför döden, hennes häpnadsväckande möjligheter när det gäller att minnas och inhämta kunskap och hennes inre medvetenhet om evigheten? Endast när vi godtar bibelns förklaring att människans nuvarande döende tillstånd aldrig varit en del av Guds ursprungliga uppsåt, kan vi se någon reson i sådant som annars skulle vara mycket förbryllande. Tänk till exempel på vissa växters och djurs livslängd som vida överträffar människans.

Ett träd kan leva i hundratals år; vissa träd, till exempel sequoiaträd och hickorytallar, i tusentals år. Det är inte ovanligt att en jättesköldpadda blir mer än 150 år gammal. Varför skall det vara så? Varför skall förnuftslösa träd  och sköldpaddor utan tankeförmåga leva längre än den förnuftsbegåvade människan?

Innebär inte dessutom människans död ett fruktansvärt slöseri? Även om en bråkdel av en människas kunskap och erfarenhet kan ha vidarebefordrats till andra, går största delen därav förlorad för eftervärlden. En man kan till exempel vara en framstående vetenskapsman, en duktig arkitekt eller en skicklig musiker, konstnär eller skulptör. Han kan ha undervisat andra. Men vid hans död är det ingen som äger hela summan av hans förmågor och erfarenhet. Han kan också ha varit i färd med att utveckla något nytt, sedan han löst många problem. De som kunde ha fått gagn av den kunskap och erfarenhet han vunnit kanske nu måste lära sig allt detta genom försök och misstag — endast för att få sitt eget verk avbrutet genom döden. Eftersom kunskapens område är mycket stort, varför skall då människan behöva sträva under det handikapp som består i att bli berövad erfarna människor när de faller offer för döden?

Vidare kan tanken att människan skulle leva bara några få år på jorden och sedan dö inte förenas med tron på en kärleksfull Skapare. Varför inte det? Därför att detta skulle betyda att Skaparen bryr sig mera om vissa förnuftslösa växter och oskäliga djur än han bryr sig om människan, som kan ge uttryck åt kärlek och uppskattning. Det skulle också betyda att han hyser föga medlidande med människorna, som av alla livsformer på jorden känner den största sorgen på grund av döden.

Om detta livet verkligen vore allt vi hade att vänta oss, och om det verkligen vore Guds uppsåt att det skulle vara så, hur skulle vi då kunna älska honom? Ja, hur skulle vi kunna känna oss dragna till en person som gjort det omöjligt för oss att i full utsträckning göra bruk av våra möjligheter? Skulle det inte vara en kärlekslös handling att ge en skapelse ofantlig förmåga att inhämta kunskap och sedan  undertrycka dess ansträngningar att använda denna förmåga?

Men om människorna danades för att fortsätta att leva, då behöver de ha svar på frågan: Varför dör egentligen människan? De behöver också ett tillfredsställande svar för att förstå varför Gud har tillåtit döden att under tusentals år kräva sina mänskliga offer. På så sätt kan faktiskt ett stort hinder avlägsnas, som har gjort det svårt för människor att komma i ett gott förhållande till Skaparen och att finna verklig glädje och mening i livet nu.

Men hur kan vi vara säkra på vad som är orsaken till döden?

 [Bild på sidan 24]

VARFÖR ÄR MÄNNISKOLIVET SÅ KORT?

Trots sin häpnadsväckande förmåga att inhämta kunskap blir människan endast 70 eller 80 år gammal

Till och med svanar kan leva i mer än 80 år

Trots att sköldpaddor saknar tankeförmåga blir de mer än 150 år gamla

Somliga träd blir tusentals år gamla