Kapitel 5

Vad är detta som kallas ”själen”?

VAD är du? Är du i själva verket två personer i en — har du en människokropp med hjärna, hjärta, ögon, öron, tunga osv., men har du också inom dig en osynlig, andlig person som är helt och hållet skild från din köttsliga organism och som kallas ”själen”? Vad händer i så fall när du dör? Dör bara din kropp, medan själen däremot fortsätter att leva? Hur kan du med säkerhet veta hur det förhåller sig?

Nästan alla religioner lär att när det gäller människan är döden inte slutet på all tillvaro. Detta är inte bara fallet i så kallade kristna länder i Nord- och Sydamerika, Europa och Australien, utan också i icke-kristna länder i Asien och Afrika. I boken Funeral Customs the World Over (Begravningsseder världen utöver) heter det: ”Människor från de flesta kulturer tror att det vid döden är något som lämnar kroppen och lever vidare.”

Tron på själens odödlighet är mycket framträdande bland icke-kristna religioner. Den mest berömda av alla hinduiska heliga skrifter, Bhagavad-Gita, framhåller till exempel uttryckligen att själen är odödlig. Detta sägs rättfärdiga dödande i krig. Det heter:

”Det Enda är odödligt och oändligt

och evigt lever Det; — blott former växla

och dö; — så kämpa då, o Bharata!

Båd’ den, som tror att anden [själen] mäktar mörda

och den, som tror att han blir mördad, fela.

Han kan ej mörda, kan ej heller mördas.

 Han föds ej och han dör ej; han är till

och upphör ej att vara: aldrig född,

beståndande, evärdlig, oförgänglig,

han dör ej, om än hans lekamen dödas.”

— Bhagavad-Gita, II, 18—20, översatt till svenska av Nino Runeberg, Helsingfors 1955.

Men vad är den själ som omtalas här? Trots att hinduerna hyser stark tro på människosjälens odödlighet, beskriver de dess väsen i vaga ordalag. I publikationen Hinduism av Swami Vivekananda heter det:

”Hindun tror att varje själ är en cirkel vars periferi är ingenstans men vars mittpunkt är belägen i kroppen; och vidare att döden endast betyder att denna mittpunkt flyttas från en kropp till en annan. Själen är inte heller bunden av materiens betingelser. I själva sitt väsen är den fri, obegränsad, helig, ren och fullkomlig. Men på ett eller annat sätt finner den sig vara bunden av materien och tänker på sig själv som materia.”

Vilken är då den allmänna trosuppfattningen bland medlemmarna av kristenhetens kyrkosamfund? Professor Oscar Cullmann (teologiska fakulteten vid universitetet i Basel och vid Sorbonneuniversitetet i Paris) förklarar:

”Om vi skulle fråga en genomsnittlig kristen i våra dagar (vare sig han är protestant eller katolik, intellektuell eller icke-intellektuell) vad han menar att Nya testamentet lär om människans öde efter döden, skulle vi med få undantag få svaret: ’Själens odödlighet.’”

När medlemmar av kristenhetens kyrkosamfund tillfrågas om ”själens” natur, svarar också de i vaga, dunkla ordalag. De har inte något klarare begrepp om en odödlig själ än de icke-kristna religionernas anhängare. Detta ger upphov åt frågan: Lär bibeln att själen är en odödlig del av människan?

ÄR SJÄLEN ODÖDLIG?

I många översättningar av bibeln använder man ordet ”själ” för att återge det hebreiska ordet neʹfesch och det grekiska ordet psycheʹ. (Se till exempel Hesekiel 18:4 och Matteus 10:28 i de svenska översättningarna av år  1917, 1883 och 1878 samt Åkesons, Hedegårds och Benelius’ svenska översättningar.) Samma hebreiska och grekiska ord har också översatts med ”varelse”, ”skapelse” och ”person”. Oavsett om din bibel konsekvent återger dessa ord i grundspråket med ”själ” (vilket är fallet i Nya Världens översättning), kommer en undersökning av bibeltexter, där orden neʹfesch och psycheʹ förekommer, att hjälpa dig att förstå vad dessa ord innebar för Guds folk i forna tider. På så sätt kan du själv ta reda på vad själen verkligen är.

I den första boken i bibeln beskrivs den första människans, Adams, skapelse, och det heter där: ”Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ [neʹfesch].” (1 Moseboken 2:7, NW; 1878; Åk) Vi kanske lägger märke till att bibeln inte säger att människan fick en själ, utan att ”människan blev en levande själ”.

Skilde sig de kristna lärorna i det första århundradet från detta begrepp i fråga om ”själen”? Nej. I det som vanligen kallas ”Nya testamentet” citeras uttalandet om Adams skapelse såsom ett faktum: ”Det är ju så skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’” (1 Korintierna 15:45, NW; 1883; Åk) I grundtexten förekommer i detta skriftställe ordet för ”själ”, psycheʹ. I detta skriftställe avser följaktligen det grekiska ordet psycheʹ, precis som det hebreiska ordet neʹfesch, inte någon osynlig ande som har sin boning i människan, utan människan själv. Det är därför med rätta som vissa bibelöversättare har valt att använda sådana ord som ”varelse”, ”skapelse” och ”person”, när de återgett texten i 1 Moseboken 2:7 och 1 Korintierna 15:45. — 1917, New English Bible, Young’s Literal Translation, Revised Standard Version; jämför The Bible in Living English, där ordet ”person” används i 1 Moseboken 2:7, men ”själ” i 1 Korintierna 15:45.

 Det är också värt att lägga märke till att orden neʹfesch och psycheʹ används om djur. Beträffande havs- och landdjurens skapelse heter det i bibeln: ”Gud sade vidare: ’Må vattnen frambringa ett vimmel av levande själar [”varelser”, 1917], och må flygande varelser flyga över jorden.’ . . . Gud begynte skapa de stora havsvidundren och varje levande själ som rör sig. . . . ’Må jorden frambringa levande själar efter deras arter, husdjur och djur, som rör sig, och vilda djur på jorden efter deras arter.’” — 1 Moseboken 1:20—24, NW.

Det är inte bara bibelns inledande bok som talar om djuren såsom varande själar. Ända från den första boken i den Heliga skrift till den allra sista boken betecknas djuren hela tiden såsom själar. Det är skrivet: ”Du skall lyfta en avgift till Jehová av krigsmännen, som drogo ut i kriget, en själ [neʹfesch] av varje fem hundra, både av människor och av fä och av åsnor och av får.” (4 Moseboken 31:28, Åk) ”Den rättfärdige vårdar sin dragares liv [ordagrant: själ, neʹfesch].” (Ordspråksboken 12:10, Åk) ”Varje levande själ [psycheʹ] i havet dog.” — Uppenbarelseboken 16:3, Åk.

Det är mycket passande att använda ordet ”själ” om djur. Det är i överensstämmelse med vad som anses vara grundbetydelsen i det hebreiska ordet neʹfesch. Detta ord anses vara härlett från en rot som betyder ”att andas”. Ordagrant uttryckt är en själ alltså ”en som andas”, och detta passar verkligen in på djuren. De är levande skapelser som andas.

Orden neʹfesch och psycheʹ används gång på gång om människor på ett sådant sätt att de har avseende på personen som helhet. Vi läser i bibeln att människosjälen föds. (1 Moseboken 46:18, 1878; Åk) Den kan äta eller fasta. (3 Moseboken 7:20, Åk; Psalm 35:13) Den kan gråta och svimma. (Jeremia 13:17, Åk; Jona 2:76, NW) En själ kan svärja, hysa begärelse efter olika ting och gripas av fruktan. (3 Moseboken 5:4; 5 Moseboken 12:20; äldre svensk  översättning; Apostlagärningarna 2:43, 1883) En människa kan röva bort en själ. (5 Moseboken 24:7, äldre sv. övers.) Själen kan bli förföljd och fjättrad i järn. (Psalm 7:65; 105:18, NW) Är inte detta sådant som görs av eller mot människor av kött och blod? Fastslår inte dessa avsnitt i Skriften klart och tydligt att människosjälen är människan som helhet?

Många bibelkännare nu på 1900-talet — katolska, protestantiska och judiska — har kommit till denna slutsats. Lägg märke till deras kommentarer:

”Den mycket omtalade versen i Första Moseboken [2:7] säger inte, vilket så ofta förutsätts, att människan består av kropp och själ; den säger att Jahve formade människan, av jord från marken, och därpå begynte ge liv åt den livlösa gestalten genom att blåsa in levande andedräkt i hennes näsborrar, så att människan blev en levande varelse, vilket är allt vad nefesch [själ] här betyder.” — H. Wheeler Robinson vid Regent’s Park College, London, i Zeitschrift, für die alttestamentliche Wissenschaft, årg. 41 (1923).

”Man får inte tänka sig att människan har en själ; hon är en själ.” — E. F. Kevan, rektor för London Bible College, i The New Bible Commentary (1965), andra upplagan, sid. 78.

”Själen i GT [Gamla testamentet] har inte avseende på en del av människan, utan på hela människan — människan såsom en levande varelse. På motsvarande sätt betecknar ordet i NT [Nya testamentet] det mänskliga livet: en enskild, förnuftsbegåvad varelses liv.” — New Catholic Encyclopedia (1967), band 13, sid. 467.

”Bibeln säger inte att vi har en själ. ’Nefesch’ är människan själv, hennes behov av mat, själva blodet i hennes ådror, hennes kropp.” — Doktor H. M. Orlinsky vid Hebrew Union College, citerad i New York Times, 12 oktober 1962.

Tycker du det verkar underligt att vetenskapsmän inom olika religiösa trossamfund nu säger att själen är människan själv? Är detta vad du har fått lära dig? Eller har du fått lära dig att själen är en odödlig del av människan? Vilken verkan har i så fall denna lära haft på dig? Har den fått  dig att ge ut pengar för religiösa ändamål som du annars skulle ha använt till de nödvändiga tingen i livet? Kan det vara så att ditt kyrkosamfund har varit oärligt i fråga om vad det lärt ut? Vem har rätt — kyrkosamfundet eller dess lärda?

Om dessa lärda har rätt när de säger att människosjälen är personen som helhet, däribland hans köttsliga kropp, bör vi förvänta att bibeln säger att själen är dödlig. Gör den det? Ja. Bibeln talar om att ”skona”, ”rädda” och ”frälsa” en neʹfesch eller själ från döden. (Psalm 78:50; 116:8; Jakob 5:20) Vi läser också: ”Låt oss icke slå ihjäl honom [hans själ, NW].” (1 Moseboken 37:21) ”Den mandråpare skall fly dit, som ouppsåtligt slår en själ till döds.” (4 Moseboken 35:11, NW) ”Deras själ dör i ungdomsåren.” (Job 36:14, 1878) ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — Hesekiel 18:4, 20, 1878.

Men är det inte möjligt att de ord i grundtexten som återges med ”själ” åtminstone på några ställen i Skriften har avseende på något som lämnar kroppen vid döden och är odödligt? Hur förhåller det sig med följande skriftställen? ”När hennes själ utgick och hon dog, kallade hon hans namn Ben-Oni.” (1 Moseboken 35:18, 1878) ”Min Gud, låt denna gosses själ komma tillbaka in i honom.” (1 Konungaboken 17:21) ”Varen icke oroliga; ty hans själ är i honom.” (Apostlagärningarna 20:10, 1883) Antyder inte dessa avsnitt i bibeln att själen är något som existerar oberoende av kroppen?

Texten i Job 33:22, som är skriven i poetisk stil, ger nyckeln till hur man skall förstå dessa avsnitt. Där används orden ”själ” och ”liv” parallellt, så att de båda orden kan bytas ut mot varandra utan att meningen ändras i detta avsnitt. Vi läser: ”Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.” Av denna parallell förstår vi att ordet ”själ” kan betyda liv såsom en person, och därför kan själens bortgång uppfattas som slutet på detta liv såsom en person.

 Låt oss belysa saken: En man kan säga att hans hund ”förlorade livet” när den blev påkörd av en lastbil. Menar han då att detta djurs liv lämnade kroppen och fortsatte att existera? Nej, han använder helt enkelt ett bildligt talesätt för att tala om att djuret dog. Det förhåller sig på samma sätt när vi talar om att en människa ”förlorar sitt liv”. Vi menar då inte att hennes liv existerar oberoende av kroppen. ”Att förlora sin själ” betyder på liknande sätt ”att förlora sitt liv såsom en själ” och har ingen innebörd av fortsatt existens efter döden. The Interpreter’s Dictionary of the Bible bekräftar att det förhåller sig så:

”Att nefesch [själen] ’går hädan’ måste betraktas som ett bildligt talesätt, eftersom den inte fortsätter att existera oberoende av kroppen, utan dör tillsammans med den (4 Mos. 31:19; Dom. 16:30; Hes. 13:19). Det finns inget skriftställe som ger stöd åt påståendet att ’själen’ i dödsögonblicket skils från kroppen.”

KÄLLAN TILL DENNA TROSUPPFATTNING

Skriftens vittnesbörd är klart och tydligt och går inte att ta miste på. Det visar att människan inte har någon odödlig själ, utan själv är en själ. Men hur kom då denna trosuppfattning om en odödlig själ att bli en del av kristenhetens kyrkosamfunds läror? I våra dagar erkänner man öppet att detta har skett genom inflytande från hednisk grekisk filosofi. Professor Douglas T. Holden skriver i sin bok Death Shall Have No Dominion (Döden skall inte härska mer):

”Den kristna teologin har blivit så sammansmält med grekisk filosofi att den har frambragt individer som är en blandning av nio tiondelar grekiska tankar och en tiondel kristna tankar.”

I den katolska tidskriften Commonweal för 15 januari 1971 bekände man att uppfattningen om en odödlig själ var ett begrepp som ”de sentida judarna och de tidiga kristna ärvde från Aten”.

 Vem bär skulden för denna sammanblandning av kristna och hedniska grekiska tankar? Är det inte det religiösa prästerskapet? Det är uppenbart att kyrkomedlemmarna inte på egen hand kommit fram till denna lära, en lära som bibelkännare nu öppet erkänner vara oskriftenlig.

Men varifrån fick de forntida grekerna i första hand sin religiösa grundval? Som redan har framhållits finns det starka bevis för att grekernas och andra folks religiösa begrepp påverkades av babyloniernas. Lägg märke till vad The International Standard Bible Encyclopædia säger beträffande babyloniska trosuppfattningar om själen:

”Man antog att människornas själar fortsatte att existera efter döden. . . . Ofta placerade de [babylonierna] hos den döde saker och ting som skulle kunna användas i hans framtida tillvaro. . . . I den framtida världen tycks det ha gjorts en viss åtskillnad på de döda. De som föll i strid tycks ha rönt särskild ynnest. De fick friskt vatten att dricka, medan de som inte hade några efterkommande, som lade offergåvor på deras gravar, fick lida ont och utstå många försakelser.”

Grekerna kan därför lätt ha fått sina grundläggande uppfattningar om själens odödlighet från Babylon, och de grekiska filosoferna byggde sedan vidare på dessa uppfattningar.

Något liknande tycks ha ägt rum i förbindelse med de icke-kristna religioner som existerar ännu i denna dag. En jämförelse mellan den forntida kulturen i Indusdalen, där hinduismen är den dominerande religionen, och den forntida kulturen i Mesopotamien uppenbarar påtagliga likheter, däribland byggnader som liknar de religiösa terrassformiga zigguraterna i Mesopotamien och bildskriftstecken som uppvisar stora likheter med tidiga mesopotamiska former av bildskrift. På grundval av sina undersökningar har den berömde assyriologen Samuel N. Kramer framhållit att Indusdalen kanske började bebos av ett folk som flydde från Mesopotamien, när sumererna tog detta område i besittning.  Det är då inte svårt att förstå varifrån hinduismen fått sin tro på en odödlig själ.

Bevismaterialet pekar alltså på Babylon såsom den äldsta källa från vilken tron på människosjälens odödlighet spritt sig till jordens ändar. Och där i Babylon inträffade enligt bibeln ett uppror mot Gud. Detta borde i sig självt vara tillräcklig orsak att betrakta läran om en odödlig själ med reservation. Men glöm inte att denna lära, som vi redan har sett, också är i direkt strid med bibeln.

Är inte dessutom uppfattningen att själen är odödlig i strid med vad du personligen har lagt märke till? Vad händer till exempel —när en människa blir slagen medvetslös, svimmar eller får narkos på ett sjukhus? Om hennes ”själ” verkligen är något som är skilt från kroppen och som kan fungera förnuftsmässigt åtskilt från kroppen, så att inte ens döden påverkar dess tillvaro och funktioner, vad beror det då på att individen är fullständigt omedveten om allt som försiggår omkring honom under en sådan period av medvetslöshet? Varför måste man efteråt tala om för honom vad som hänt under denna tid? Om hans ”själ” kan se, höra, känna och tänka efter döden, vilket religionerna i allmänhet lär, varför avbryts då alla dessa funktioner av en period av medvetslöshet, som är något mycket mindre drastiskt än döden?

En död kropp, vare sig den tillhört en människa eller ett djur, återvänder också till slut till jordens grundämnen. Ingenting i förbindelse med döden ger den minsta antydan om att det finns en odödlig själ som lever vidare.

VERKNINGARNA AV LÄRAN OM SJÄLENS ODÖDLIGHET

Det är inte av ringa betydelse vad en människa tror om själen.

Läran om människosjälens odödlighet har använts till att tysta människors samvete i krigstid. Religiösa ledare har fått det att se ut som om det inte är så orätt att ta  andras liv, eftersom de som stupar inte dör, när allt kommer omkring. Och de som dör i strid mot fienden blir lovade lycksalighet. Några typiska kommentarer återgavs i New York Times för 11 september 1950: ”Sörjande föräldrar, vilkas söner inkallats till krigstjänst, fick i går i St. Patrick’s Cathedral höra att döden på slagfältet är ett led i Guds plan för ’himmelrikets’ befolkande.” Den uppfattning som här kommer till uttryck skiljer sig föga från den gamla babyloniska läran att de som dött i strid fick särskild ynnest.

Felaktiga framställningar om vad bibeln säger om själen har på så sätt bidragit till att ge människolivet ett lägre värde och har fått människor att känna sig beroende av de stora religionssystem som falskeligen har utgett sig för att sörja för deras själar.

Vad kommer du att göra med tanke på detta? Det är uppenbart att den sanne Guden, som själv är ”sanningens Gud” och som hatar lögner, inte kommer att se med ynnest på människor som håller fast vid organisationer som lär ut lögner. (Psalm 31:65, NW; Ordspråksboken 6:16—19; Uppenbarelseboken 21:8) Och skulle du över huvud taget vilja vara ansluten till en religion som inte hade varit ärlig och uppriktig mot dig?

 [Bild på sidan 40]

DE ÄR ALLESAMMANS SJÄLAR