Kapitel 14

Vad det betyder att plågas i den brinnande sjön

HUR skulle du reagera, nu när du vet vad bibeln säger om de dödas omedvetna tillstånd, om du fann ett skriftställe som talade om en plats av plåga? Skulle du resonera att detta berättigar dig att bortse ifrån alla de andra skriftställena och hålla fast vid uppfattningen att det ändå kan finnas en möjlighet att medveten tillvaro fortsätter efter döden? Eller skulle du noga undersöka den omgivande texten för att ta reda på vad detta skriftställe egentligen kan innebära och hur det stämmer överens med bibeln i övrigt?

Det är nämligen så att Uppenbarelseboken i bibeln faktiskt talar om ”plåga” i en ”sjö av eld”. I Uppenbarelseboken 20:10 heter det: ”Djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter.” — Se också Uppenbarelseboken 19:20.

På vad sätt plågas de som blir kastade i denna ”sjö av eld”? Att vi inte bör vara alltför snara att uppfatta detta uttryck bokstavligt framgår av Uppenbarelsebokens natur. De inledande orden i denna bok lyder: ”En uppenbarelse genom Jesus Kristus, som Gud gav honom för att visa sina slavar de ting som inom kort måste ske. Och han sände ut sin ängel och framställde det i tecken genom honom för sin slav Johannes.” — Uppenbarelseboken 1:1, NW.

 Som det framhålls där framställdes denna uppenbarelse ”i tecken”. Hur förhåller det sig då med den ”sjö av eld” och den ”plåga” som omtalas där? Är dessa ting bokstavliga, eller är också de ”tecken” eller symboler?

Ytterligare upplysningar om vad som blir slungat i denna sjö av eld, förutom djävulen, ”vilddjuret” och den ”falske profeten”, kastar ljus över detta. Lägg märke till orden i Uppenbarelseboken 20:14, 15: ”Döden och dödsriket [hades, NW] blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden. Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön.”

Men är det möjligt för döden och dödsriket att bli kastade i en bokstavlig brinnande sjö? Uppenbarligen inte, eftersom de inte är föremål, djur eller personer. Döden är ett förhållande eller ett tillstånd. Hur skulle den kunna slungas i en bokstavlig brinnande sjö? Dödsriket eller hades är mänsklighetens gemensamma grav. Vilken sjö skulle väl kunna rymma det?

Dessutom sägs det inte i Uppenbarelseboken 20:14, 15 att denna sjö är bokstavlig. I stället läser vi att ”den brinnande sjön” själv är ett tecken eller en symbol av ”den andra döden”. Samma sak framhålls i Uppenbarelseboken 21:8: ”Men de fega och de otrogna och de som hava gjort, vad styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra döden.”

Den brinnande sjön är en symbol av den andra döden, och att döden och dödsriket blir kastade i den är därför bara ett symboliskt sätt att säga att dessa företeelser skall bli tillintetgjorda för evigt. Detta stämmer överens med bibelns uttalande att ”såsom den siste fienden skall döden göras om intet”. (1 Korintierna 15:26, NW) Dödsriket, den gemensamma graven för människor i allmänhet, skall tömmas,  och ”döden skall icke mer vara till”. Detta betyder att dödsriket upphör att fungera, försvinner ur tillvaron. — Uppenbarelseboken 20:13; 21:4.

BILDLIG PLÅGA

Vad är då den ”plåga” som ogudaktiga människor och andra som blir kastade i ”den brinnande sjön” får erfara? Utan medveten tillvaro kan de inte erfara bokstavlig, plåga, eller hur? Och det finns inget i den Heliga skrift som visar att de kommer att ha någon medveten tillvaro. Varför talar då bibeln om evig plåga i ”den brinnande sjön”?

Eftersom ”den brinnande sjön” är symbolisk, måste också den plåga som är förbunden med den vara symbolisk eller bildlig. Detta kan bättre förstås i ljuset av vad bibeln säger om de ting som blir kastade i ”den brinnande sjön”. Vi bör alltså lägga märke till att det är ”den andra döden” som ”den brinnande sjön” symboliserar. Den adamitiska döden, dvs. den död som alla människor genom födelsen fått i arv från Adam och Eva sedan dessa syndat, liknas aldrig vid något så skräckinjagande, även om döden är ”den lön, som synden giver”. — Romarna 6:23.

Jesus Kristus liknade dödstillståndet för dem som dör på grund av nedärvd synd vid en sömn. Han sade till exempel om Lasarus, som låg död i delar av fyra dygn: ”Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.” (Johannes 11:11) Längre fram sov till och med Jesus dödens sömn i delar av tre dygn. ”Nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade.” (1 Korintierna 15:20) Döden är som en sömn, eftersom den slutar med ett uppvaknande.

Men de som måste lida ”den andra döden” äger inte den tröst som uppståndelsehoppet innebär. Det är inte någon sömn de befinner sig i. De vaknar aldrig upp ur tillintetgörelsen i den andra döden. Eftersom detta tillstånd utan hopp bevarar sitt grepp om dem, kan det sägas att de  ”plågas” för evigt i den meningen att det för all evighet är omöjligt för dem att återfå medveten tillvaro eller utöva någon verksamhet. Att deras förblivande i ”den andra döden” liknas vid den plåga man erfar av att hållas inspärrad i fängelse framgår av den liknelse som Jesus framställde om den otacksamme, obarmhärtige slaven. Beträffande den åtgärd hans husbonde vidtog emot honom sade Jesus: ”Och hans herre blev vred och överlämnade honom åt plågarna, till dess han hade betalt honom hela skulden.” (Matteus 18:34, Åk) Vilka dessa plågare är framgår av 1917 års översättning, som lyder: ”Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.”

Just det förhållandet att ”den brinnande sjön” är en symbol av ”den andra döden” utesluter möjligheten att den skulle kunna vara en plats av medveten plåga. Ingenstans ger bibeln ens någon antydan om att de döda kan erfara medveten plåga, utan framhåller i stället att de döda har förlorat alla sinnesförnimmelser. Bibeln säger om de döda i mänsklighetens gemensamma grav: ”Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst. Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.” — Job 3:17—19.

Precis som den död, som människor i allmänhet fortsätter att vara underkastade, gör slut på alla sinnesförnimmelser och känslor, så gör också ”den andra döden” detta. Men för dem som blir straffade med ”den andra döden” finns det ingen möjlighet till förlåtelse för synder eller återlösning. Detta vanärande tillstånd förblir för evigt deras lott. Minnet av dem har så att säga multnat bort. — Jesaja 66:24; Ordspråksboken 10:7.

Till och med innan de ogudaktiga blir slungade i fullständig förintelse, ”den andra döden”, erfar de plåga. Detta omtalas symboliskt i Uppenbarelseboken 14:9—11: ”Om  någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall ock han få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld och svavel i heliga änglars och i Lammets åsyn. Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters evigheter, och de hava ingen ro, varken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild eller som låta märka sig med dess namn.” Med vilka medel plågas de som tillber ”vilddjuret” och dess ”bild”? De ord i Uppenbarelseboken som följer omedelbart därefter ger oss en ledtråd: ”Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.” — Uppenbarelseboken 14:12.

De heliga skulle inte behöva visa någon ståndaktighet, om de som tillbad ”vilddjuret” och dess ”bild” hölls inspärrade på en bokstavlig plats av plåga. Dessa falska tillbedjare skulle i så fall ha berövats all makt att skada Guds trogna tjänare. Men så länge de är fria och vid liv kan de ta del i hatfyllda, illvilliga handlingar mot ”de heliga”.

Att ”de heliga” över huvud taget omtalas här visar att de är de redskap som används till att plåga de ogudaktiga. Hur kan det förhålla sig så? Jo, de kungör det budskap som framhåller den eviga tillintetgörelse som väntar dem som tillber ”vilddjuret” och dess ”bild”. Detta budskap vållar dessa falska tillbedjare plåga, så att de varken dag eller natt får någon ro. Det är därför de prövar allt som står i deras makt för att tysta Guds tjänare. Den förföljelse som blir följden kräver att ”de heliga” visar ståndaktighet. Slutligen, när de som tillber ”vilddjuret” och dess ”bild” blir tillintetgjorda såsom genom ”eld och svavel”, kommer vittnesbördet om denna fullständiga tillintetgörelse att likt rök stiga upp för all framtid.

Denna tillintetgörelses fullständighet kan belysas av vad som drabbade städerna Sodom och Gomorra. Lärjungen  Judas skrev: ”Sodom och Gomorra med kringliggande städer [hava] . . . blivit satta till ett varnande exempel, i det att de få lida straff i evig eld.” (Judas v. 7) Den eld som förintade dessa städer hade slutat brinna långt innan Judas skrev sitt brev. Men det förblivande, ”eviga” vittnesbördet om denna elds förintande verkan kvarstod, eftersom dessa städer aldrig mer blev uppbyggda.

EVIG PLÅGA STÄMMER INTE ÖVERENS MED GUDS PERSONLIGHET

Att fullständig tillintetgörelse, inte medveten plåga i all evighet, är det straff som utmäts åt dem som håller fast vid ett upproriskt handlingssätt är också i överensstämmelse med vad Gud uppenbarar om sig själv i sitt ord, bibeln. Jehova Gud hyser ömma känslor gentemot sina mänskliga skapelser såväl som sina djurskapelser.

Tänk ett ögonblick på Guds lag om en arbetande oxe: ”Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.” (5 Moseboken 25:4) Denna lag återspeglade Guds medlidsamma omtanke och omsorg om de förnuftslösa djuren. Man fick inte plåga oxen genom att med våld hindra honom från att tillfredsställa sitt begär att få äta något av den säd han tröskade.

Den omsorg och kärlek Gud visar människorna är långt större än den han visar de förnuftslösa djuren. Jesus Kristus påminde sina lärjungar: ”Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud. Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.” — Lukas 12:6, 7.

Skulle det då inte vara fullständigt inkonsekvent att påstå att en Gud med sådana ömma känslor skulle utsätta somliga människor för bokstavlig plåga i all evighet? Vem av oss skulle vilja se någon utstå den mest fruktansvärda tortyr under ens en timme? Är det inte så att endast ondskefulla  människor skulle finna behag i att se andra lida? Gör inte vår inre känsla för kärlek och rättvisa revolt, när vi hör talas om en far som, på grund av att hans barn varit olydigt, torterat det så att det varit nära att dö? Oavsett hur illa barnet uppfört sig, finner vi det omöjligt att hysa några ömma känslor för en sådan far.

Men Guds medlidsamma sätt att handla med ofullkomliga människor vädjar verkligen till vår moraliska känsla. Det värmer våra hjärtan och drar oss närmare vår Skapare. Tänk bara: Inte ens när människor förtjänar att bli straffade finner Gud något behag i att behöva utdela straffet. Profeten Jeremia utropade följande ord beträffande Guds dom som drabbade det otrogna Jerusalem: ”Han bedrövar väl, men han förbarmar sig igen efter sin stora mildhet. Ty han plågar och bedrövar icke människorna av hjärtat.” — Klagovisorna 3:32, 33, äldre sv. övers.

Om det inte är i överensstämmelse med Jehova Guds hjärta att plåga eller bedröva människor som förtjänar straff, hur skulle han då i all evighet kunna se med godkännande på ogudaktiga människors kval? Vilket syfte skulle det vidare tjäna? Prästerskapets oskriftenliga teori om ”helveteselden” säger att även om de som plågas där skulle önska ändra sig, så skulle de inte kunna detta, och inte heller skulle de kunna förbättra sin situation. Guds ord visar emellertid tydligt att fullständig tillintetgörelse, inte plåga, är straffet för alla som framhärdar i ogudaktighet.

När vi inser att Jehova är en kärleksfull och rättvis Gud, kan vi vara förvissade om att han i sanning har ett storslaget uppsåt för dem som åstundar att tjäna honom. Låt oss alltså med ivrig förväntan undersöka Skriften för att lära känna de kärleksfulla föranstaltningar han har gjort för att befria mänskligheten från slaveri under sjukdom och död.