Kapitel 18

Varför många som nu lever har utsikten att aldrig behöva dö

DEN tid då Guds rike skall börja förvalta jordens alla angelägenheter är nära. Du kan få vara med bland dem som får bevittna de storslagna välsignelser det skall skänka mänskligheten. Detta är ingen ogrundad försäkran. Det finns många bevis till stöd för det, däribland sådana som du personligen har sett.

För många hundra år sedan uppenbarade Jehova Gud den bestämda tid då han skulle förläna herravälde åt den som han skulle utse till att bli konung över människovärlden. Han använde symboler när han gjorde detta och förmedlade en del av upplysningarna genom en dröm.

Att Gud använde sådana medel för att förmedla dessa livsviktiga upplysningar till människorna bör inte ge anledning till tvivel. Tänk på vad människor i våra dagar gör när de förmedlar upplysningar till varandra. Hemliga budskap sänds i kodform genom rymden. Därefter dechiffreras dessa kodifierade budskap av antingen människor eller maskiner. Detta sätt att förmedla upplysningar har ett bestämt syfte. Det döljer upplysningarnas innebörd för dem som inte är berättigade att ta del av dem.

Guds bruk av symboler har inte heller varit utan syfte. Det krävs flitigt studium för att förstå dessa symboler. Men många människor vill inte offra den tid som krävs för att förstå, därför att de inte har någon verklig kärlek till Gud och  sanningen. Av den orsaken förblir ”himmelrikets heliga hemligheter” fördolda för dem. — Matteus 13:11—15, NW.

EN FORNTIDA PROFETISK DRÖM

En av dessa ”heliga hemligheter” finns i Daniels bok i bibeln. Denna bok ger upplysningar som är nödvändiga för att man skall kunna fastställa den tid då Guds förordnade konung blev beklädd med konungslig myndighet. I det fjärde kapitlet i denna bok återges en dröm som Gud sände till kung Nebukadnessar i Babylon. Vad var avsikten eller syftet med denna dröm och dess uppfyllelse? Skildringen lyder:

”För att de levande skola besinna, att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till att härska över dem.” — Daniel 4:14.

Drömmens innehåll var i huvudsak följande: Ett väldigt träd blev nedhugget på befallning av en ”helig ängel”. Trädets stubbe blev därefter bunden, så att den inte skulle kunna skjuta skott. Den skulle förbli bunden på detta sätt bland ”markens gräs” under ”sju tider”. — Daniel 4:10—1313—16.

Vilken innebörd hade denna dröm? Den inspirerade förklaring som profeten Daniel gav Nebukadnessar var följande:

”Trädet, som du såg, . . . det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig, du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.

Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen, vilken sade: ’Huggen ned trädet och förstören det; dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han vätas och hava sin lott med markens djur, till dess att sju tider hava gått fram över honom’, detta betyder följande, o konung, och detta är den  Högstes rådslut, som har drabbat min herre konungen: Du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas av himmelens dagg; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du besinnar, att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill.

Men att det befalldes, att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder, att du skall återfå ditt rike, när du har besinnat, att det är himmelen, som har makten.” — Daniel 4:17—2320—26.

Denna dröm hade alltså en förstahandsuppfyllelse på kung Nebukadnessar. Under ”sju tider” eller sju bokstavliga år var Nebukadnessar vansinnig. Hans rike bevarades emellertid åt honom, och när han återfick sitt sinnes sundhet, fick han tillbaka sin konungsliga ställning. — Daniel 4:26—3429—37.

KONUNGADÖME UTÖVAT AV ”DEN LÄGSTE BLAND MÄNNISKOR”

Men uppfyllelsen av denna detaljerade skildring rörande det nedhuggna trädet var inte begränsad till kung Nebukadnessar. Hur kan vi veta det? Därför att det faktiskt heter i denna syn att den har avseende på Guds rike och herravälde genom den som han utser. Och vem har Gud utvalt till att utöva konungadömet? Det svar som gavs åt kung Nebukadnessar var: ”Den lägste bland människor.” — Daniel 4:1417.

Historiska fakta bevisar obestridligen att mänskliga politiska härskare inte har tett sig låga. Mänskliga regeringar och deras härskare har upphöjt sig själva, och de har uppfört sig som vilddjur genom att föra blodiga krig mot varandra. Vi bör därför inte bli överraskade av att bibeln liknar ofullkomliga mänskliga regeringar eller riken vid vilddjur och visar att de allesammans till slut skall bli berövade sitt herravälde. (Daniel 7:2—8) Beträffande vem som skall ersätta dem finner vi följande ord i bibeln, som upptecknats av profeten Daniel:

 ”Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle [av dagar, NW] och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.” — Daniel 7:13, 14.

Den som här beskrivs är ingen annan än Jesus Kristus, som i Skriften kallas både ”Människosonen” och ”konungarnas konung och herrarnas herre”. (Matteus 25:31; Uppenbarelseboken 19:16) Han avstod villigt från sin överordnade ställning i himmelen och blev en människa, ”ringare än änglarna”. (Hebréerna 2:9; Filipperna 2:6—8) Som människa bevisade sig Jesus Kristus, till och med under den svåraste provokation, vara ”saktmodig och ödmjuk i hjärtat”. (Matteus 11:29) ”När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.” — 1 Petrus 2:23.

Människovärlden höll Jesus Kristus för intet och vägrade att bevisa honom den ära som med rätta tillkom honom. Situationen var sådan som profeten Jesaja hade förutsagt: ”Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet.” — Jesaja 53:3.

Det råder inget tvivel om att beskrivningen ”den lägste bland människor” passar in på Jesus. Följaktligen måste den profetiska drömmen om det nedhuggna trädet peka framåt mot den tid då han skulle få ta emot herraväldet över människovärlden. Detta skulle inträffa vid slutet av ”sju tider”. Hur långa är dessa ”tider”? När börjar de? När slutar de?

DE SJU TIDERNAS LÄNGD

Mer än sex hundra år efter Nebukadnessars dröm framträdde Jesus Kristus på skådeplatsen och kungjorde att  ”himmelriket är nära”. (Matteus 4:17) Han kunde säga detta därför att han var närvarande såsom blivande konung. Men han fick inte vid den tiden ta emot konungadömet över människovärlden. Vid ett tillfälle, då andra drog den felaktiga slutsatsen att ”Guds rike strax skulle uppenbaras”, framställde Jesus Kristus en liknelse som visade att en lång tidsperiod skulle förgå, innan han skulle få ta emot sådan konungslig makt. (Lukas 19:11—27) Det är därför tydligt att de ”sju tiderna” i den större uppfyllelsen av Daniels profetia inte omfattar en period på endast sju år, utan många hundra år.

Bevisen ger vid handen att dessa ”sju tider” uppgick till 2.520 dagar, dvs. sju profetiska år om 360 dagar vardera. Detta bekräftas av andra delar av bibeln, där det talas om ”tider”, ”månader” och ”dagar”. I Uppenbarelseboken 11:2 talas det till exempel om en period på ”fyrtiotvå månader” eller tre och ett halvt år. I följande vers sägs samma tidsperiod vara ”ett tusen två hundra sextio dagar”. Om man nu skulle dela 1.260 dagar med 42 månader, skulle man få 30 dagar för varje månad. Ett år om tolv månader skulle därför vara 360 dagar långt. På denna grundval skulle ”sju tider” eller sju år vara 2.520 dagar långa (7 × 360).

Att denna beräkning är korrekt bekräftas av Uppenbarelseboken 12:6, 14, där 1.260 dagar omtalas såsom ”en tid och tider och en halv tid” eller tre och en halv tider (”tre och ett halvt år”, The New English Bible). Eftersom sju är två gånger tre och en halv, skulle ”sju tider” vara lika med 2.520 dagar (2 × 1.260).

Men eftersom de ”sju tiderna” i Daniels profetia är förbundna med att Jesus får ta emot konungadömet över människovärlden, måste de naturligtvis omfatta en mycket längre tidsperiod än 2.520 tjugofyratimmarsdagar. Finns det något sätt att ta reda på längden av var och en av dessa ”dagar”? Ja, bibelns formel för profetiska dagar är:  ”Ett år för var dag.” (4 Moseboken 14:34; Hesekiel 4:6) Om vi tillämpar detta på de ”sju tiderna”, ser vi att de uppgår till 2.520 år.

DE SJU TIDERNAS BÖRJAN

Eftersom vi känner till de sju tidernas längd, är det nu dags att undersöka när de började. Återigen riktar vi uppmärksamheten på vad som hände med Nebukadnessar i uppfyllelse av den profetiska drömmen om det nedhuggna trädet. Begrunda hans situation:

Vid den tidpunkt då Nebukadnessar blev vansinnig utövade han världsherravälde, eftersom Babylon då var den främsta makten på jorden. Att det symboliska trädet blev nedhugget betydde i Nebukadnessars fall ett tillfälligt avbrott i hans herravälde såsom världshärskare.

Hela avsikten med vad Gud gjorde i Nebukadnessars fall gällde herravälde genom den konung som Gud själv utvalt. Att Nebukadnessar förlorade sin tron under ”sju tider” måste därför ha varit en symbol av något. Av vad? Av ett av Gud förorsakat tillfälligt avbrott i fråga om herravälde eller suveränitet, eftersom Jehova Gud var den som hade tillåtit Nebukadnessar att nå ställningen som världshärskare och därefter tog denna ställning ifrån honom tillfälligt, vilket kungen själv erkände. (Daniel 4:31—3434—37) Det som hände Nebukadnessar måste därför ha varit en symbol av att suveräniteten avlägsnades från ett rike som tillhörde Gud. Trädet självt representerade följaktligen världsherravälde med avseende på jorden.

En gång i tiden var den regering som hade sitt säte i Jerusalem ett Guds rike. Härskarna inom Davids kungliga släktlinje sades sitta på ”Jehovás tron” och var förpliktade att regera i enlighet med hans lag. (1 Krönikeboken 29:23, Åk) Jerusalem representerade därför sätet för Guds regering.

 När babylonierna under Nebukadnessar förstörde Jerusalem och det land som det var huvudstad i blev fullständigt ödelagt, övergick världsherraväldet till hedningarna utan något ingripande från ett rike som representerade Jehovas suveränitet. Den högste suveränen avhöll sig från att utöva sitt herravälde på detta sätt. Att han avhöll sig från att utöva suveränitet över jorden genom ett rike liknas vid att den stubbe som återstod av trädet blev bunden. När Jerusalem blev förstört och fullständigt ödelagt, såsom den huvudstad som representerade Jehovas suveränitets regeringsmakt, började Jerusalem att bli ”förtrampat”. Detta betyder följaktligen att de ”sju tiderna” fick sin begynnelse vid den tidpunkt då Nebukadnessar förstörde Jerusalem och Juda land blev fullständigt ödelagt. När inträffade denna händelse?

Bibeln och profanhistorien kan användas för att fastställa att år 607 f.v.t. var tidpunkten för denna händelse. * Bevisen är följande:

Världsliga historiker är överens om att Babylon föll för persern Cyrus år 539 f.v.t. Denna tidpunkt bekräftas av alla tillgängliga historiska redogörelser från forna tider. Bibeln uppenbarar att Cyrus i sitt första regeringsår utfärdade ett påbud som tillät de landsförvista israeliterna att återvända till Jerusalem och återuppbygga templet. Eftersom medern Darius först regerade en kort tid över Babylon, sträckte sig Cyrus’ första regeringsår över Babylon tydligen från år 538 till år 537 f.v.t. (Daniel 5:30, 31)  Eftersom det var ett avsevärt avstånd att färdas, måste det ha varit i ”sjunde månaden” år 537 f.v.t. (snarare än 538 f.v.t) som israeliterna hade kommit tillbaka till sina städer, varigenom Jerusalems och Juda lands ödeliggande upphörde. (Esra 3:1, 6) Men de förblev ändå under hedniskt herravälde och talade därför om sig själva såsom trälar i sitt eget land. — Nehemja 9:36, 37, Åk.

Andra Krönikeboken (36:19—21) i bibeln visar att en period på sjuttio år förgick från den tidpunkt då Jerusalem blev förstört och dess besittning blev ödelagd och fram till återställelsen. Det heter där:

”Man [Nebukadnessar] brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de dyrbara föremål, som funnos där. Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner, till dess att perserna kommo till väldet — för att HERRENS [Jehovas] ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända.”

Om vi räknar sjuttio år tillbaka från den tid då israeliterna kom tillbaka till sina städer, dvs. år 537 f.v.t., kommer vi till år 607 f.v.t. Det var alltså detta år som Jerusalem, vilket representerade sätet för Guds regering, började bli förtrampat av hednanationerna.

DE SJU TIDERNAS SLUT

Jesus Kristus talade om detta förtrampande av Jerusalem, när han sade till sina lärjungar: ”Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Lukas 21:24, NW) Dessa ”fastställda tider” skulle sluta 2.520 år efter år 607 f.v.t. Detta måste bli år 1914 v.t. Upphörde Jerusalem att bli förtrampat då?

Den jordiska staden Jerusalem fick visserligen inte uppleva att en kung inom Davids kungliga släktlinje blev återinsatt  på tronen där år 1914 v.t. Men detta var heller inte att förvänta. Varför inte? Den jordiska staden Jerusalem hade inte längre någon helig innebörd i Guds ögon. Medan Jesus Kristus befann sig på jorden förklarade han: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet.” (Lukas 13:34, 35) Riket under Jesus Kristus är dessutom inte en jordisk regering med Jerusalem eller någon annan stad som huvudstad. Det är ett himmelskt rike.

Det var följaktligen i de osynliga himlarna som följande ord i Uppenbarelseboken 11:15 (NW) gick i uppfyllelse år 1914 v.t.: ”Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.” Det som Jerusalem representerade, dvs. den messianska regeringen som härskar med Guds godkännande, blev då inte längre förtrampat. Det fanns nu återigen en konung av Davids dynasti som genom gudomligt förordnande utövade herravälde över människosläktets angelägenheter. De synliga händelser som har ägt rum här på jorden i uppfyllelse av bibelns profetior sedan år 1914 v.t. visar att det förhåller sig så.

En av dessa profetior återfinns i sjätte kapitlet i Uppenbarelseboken i bibeln. Där beskrivs i symboliska ordalag hur Jesus Kristus får konungslig myndighet och de händelser som följer därpå.

Skildringen beskriver hur Jesus får ta emot konungadömet: ”Se, en vit häst; och den som satt på den hade en båge; och en krona blev given åt honom, och han drog åstad segrande och för att göra sin seger fullständig.” (Uppenbarelseboken 6:2, NW) Längre fram identifierar Uppenbarelseboken otvetydigt ryttaren på denna häst med  orden: ”En vit häst; och mannen, som satt på den, heter ’Trofast och sannfärdig’, och han dömer och strider i rättfärdighet. . . . Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ’Konungarnas konung och herrarnas herre.’” — Uppenbarelseboken 19:11—16.

I Uppenbarelsebokens sjätte kapitel får vi vidare reda på vad som skulle hända här på jorden sedan Jesus fått ta emot denna ”krona” av aktivt konungadöme över människovärlden:

”Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen, som satt på den, blev givet att taga friden bort ifrån jorden, så att människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev honom givet. Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje väsendet säga: ’Kom.’ Då fick jag se en svart häst; och mannen, som satt på den, hade en vågskål i sin hand. . . . Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: ’Kom.’ Då fick jag se en blekgul häst; och mannen, som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på jorden.” — Upp. 19 Verserna 4—8.

Har inte dessa ord gått i uppfyllelse? Har inte den världsomfattande krigföringens svärd härjat alltsedan år 1914? Jo, verkligen! Första världskriget vållade en manspillan som saknar tidigare motstycke i historien. Över nio millioner soldater dog av skador, sjukdomar och andra orsaker. Antalet dödsfall bland civilbefolkningen, som var en direkt eller indirekt följd av kriget, uppgick också till flera millioner. Andra världskriget utsläckte ett ännu större antal människoliv. Det krävde en tribut som beräknas ha uppgått till sammanlagt femtiofem millioner av soldaterna och civilbefolkningen.

Har inte livsmedelsbrist likt en svart häst dragit fram över jorden? Jo, i många delar av Europa rådde hungersnöd under och efter första världskriget. I Ryssland dog millioner  människor. Efter andra världskriget inträffade det som The World Book Encyclopedia (1973) beskriver såsom ”den största världsomfattande livsmedelsbristen i historien”. Och i våra dagar är det ett dystert faktum att var tredje människa på jorden långsamt håller på att svälta ihjäl eller lider av undernäring.

Dödsbringande farsoter krävde också sin tribut. På bara några månader under 1918—1919 dog omkring 20.000.000 människor enbart i den epidemi som kallas spanska sjukan. Ingen enskild katastrof hade någonsin tidigare vållat en sådan omfattande förintelse av liv bland människorna.

Dessa händelser har i sanning varit alltför stora för att kunna undgå allmänhetens uppmärksamhet. Joseph Carter säger i sin bok 1918 Year of Crisis, Year of Change: ”Den hösten [år 1918] lades fasa till fasa. Tre av de fyra ryttarna i Uppenbarelseboken — krig, hungersnöd och farsoter — hade i sanning dragit ut.” Dessa symboliska ryttare har ännu inte slutat sin ritt.

Det finns alltså synliga bevis för att de återhållande banden år 1914 v.t. blev avlägsnade från den symboliska trädstubben i Nebukadnessars dröm. Jehova Gud började utöva myndighet genom sin Sons, Herren Jesu Kristi, rike. Men varför ledde inte detta till att förhållandena förbättrades på jorden? Varför har den tid under vilken Kristus fått myndighet att härska över mänskligheten varit förbunden med svårigheter?

Det beror på att Satan, djävulen, är emot Guds rike genom Kristus. Han kämpade emot det vid den tidpunkt då det fick myndighet över mänskligheten. Men han förlorade striden och blev tillsammans med sina demoner utkastad från de heliga himlarna. I raseri vållar han och hans demoner alla de svårigheter som de förmår bland människorna för att störta allt och alla i fördärvet. Därför heter det i den bibliska skildringen, sedan kriget i himmelen och dess  utgång beskrivits: ”Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.” — Uppenbarelseboken 12:7—12.

Hur kort är denna tidsperiod som återstår för denne motståndare till Riket? Jesus Kristus uppenbarade att den tidpunkt då han skulle komma i Rikets härlighet och den tidpunkt då den ogudaktiga tingens ordning skulle avlägsnas båda skulle inträffa inom en enda generations livstid. Han sade: ”Jag säger er i sanning att detta släktled ingalunda skall försvinna, förrän allt detta inträffar.” — Matteus 24:3—42, NW.

Några av den generation som levde år 1914 måste alltså vara bland de människor som skall få bevittna hur Jesus gör sin seger fullständig och tar hel och full kontroll över  jordens angelägenheter. Detta betyder också att många som nu lever har utsikten att aldrig behöva dö. Varför det?

VARFÖR MÅNGA SOM NU LEVER INTE SKALL SMAKA DÖDEN

När Jesus Kristus gör sin seger fullständig, kommer han såsom konung att ingripa endast mot dem som vägrar att underordna sig hans herravälde. Den inspirerade aposteln Paulus skrev följande om detta, när han tröstade sina medtroende som fick lida förföljelse: ”Det är rättfärdigt å Guds sida att med vedermöda gengälda dem som vållar er vedermöda, men åt er, som lider vedermöda, ge lättnad tillsammans med oss vid Herren Jesu uppenbarelse från himmelen med sina mäktiga änglar i en lågande eld, då han låter hämnd drabba dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus. Just dessa skall undergå det rättsliga straffet evig tillintetgörelse från Herrens ansikte och från hans krafts härlighet.” — 2 Tessalonikerna 1:6—9, NW.

Alla människor vägrar naturligtvis inte att ”känna” eller erkänna Guds myndighet i sina liv. Alla är inte olydiga mot ”de goda nyheterna” om Jesus Kristus. Även om de är få, när man jämför dem med världens befolkning, så finns det ändå en grupp kristna som bemödar sig kraftigt för att bevisa sig vara hängivna tjänare åt Gud och lojala lärjungar åt Jesus Kristus. De som befinns vara odelat hängivna Jehova Gud på den dag då Gud verkställer dom kan vara förvissade om att de inte kommer att bli undanröjda på den dagen. Bibeln säger:

”Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de står inför Guds tron, och de ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen skall spänna ut sitt tält över dem. De skall inte mer hungra och inte mer törsta, och varken solen eller någon förbrännande hetta skall träffa  dem, ty Lammet, som är mitt på tronen, skall vakta dem som en herde och skall leda dem till källor med livets vatten. Och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon.” — Uppenbarelseboken 7:14—17, NW.

Den framtid som ställs i utsikt för den stora skara som överlever ”vedermödan” är inte döden, utan livet. ”Lammet”, dvs. Herren Jesus Kristus, skall leda dem till ”källor med livets vatten”. Detta är inte ett liv som endast skall vara i sjuttio eller åttio år, utan för evigt. Han skall tillämpa gagnet av sitt syndaförsonande offer på dem och befria dem från synden och dess dödsbringande verkningar. Genom att lydigt ge gensvar till hans hjälp kommer de att uppnå mänsklig fullkomlighet och kommer inte att behöva dö.

De kommer inte att hindras i sina framsteg av Satan och hans demonhorder. Sedan den ”stora vedermödan” har gjort slut på den onda tingens ordning på jorden, skall Satan kastas i avgrunden för tusen år. Bibelns symboliska beskrivning av denna händelse lyder: ”Jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken.” (Uppenbarelseboken 20:1—3) Precis som om Satan och hans demoner vore döda kommer de alltså inte att kunna vålla människorna några svårigheter.

Bibeln utpekar klart och tydligt den generation som levde år 1914 såsom den som också skall få bevittna hur Riket skall börja utöva ett herravälde som är fritt från inblandning från Satans sida. Många som lever i våra dagar har följaktligen utsikten att aldrig behöva dö. De skall få överleva tillintetgörelsen av den nuvarande ogudaktiga ordningen och därefter steg för steg bli befriade från synden och förda fram till mänsklig fullkomlighet. Som syndfria  människor kommer de då att vara fritagna från syndens lön — döden. — Romarna 6:23.

Detta gör det mycket angeläget för dig att ställa dig på konungens, Jesu Kristi, sida, om du inte redan har gjort det, och att leva nu såsom en av hans lojala undersåtar. Detta är vad Jehovas kristna vittnen söker göra, och de är ivriga att få hjälpa andra att göra samma sak.

[Fotnoter]