Thomson är en ung man som bor i Uganda. Han var djupt besviken på religion. Han slutade gå i kyrkan när han märkte att prästerna bara ville ha pengar hela tiden. Men han fortsatte läsa Bibeln varje dag. Han var särskilt fascinerad av Uppenbarelseboken. Han försökte tolka den och skrev upp allt i en liten anteckningsbok. En broder  träffade Thomson på hans byggarbetsplats, där han satt och läste Bibeln. Det blev ett livligt samtal, och Thomson tog emot Vad lär Bibeln? Han läste boken från pärm till pärm på en enda kväll. Nästa dag fick brodern ett sms: ”Tacka Herren för informationen du gav mig. Nu är jag redo att lämna det stora Babylon.” Thomson ville ha alla publikationer som det hänvisades till i fotnoterna och tilläggen i boken. Han gick verkligen in för studiet, gjorde snabba framsteg och blev döpt 2012 på områdessammankomsten ”Skydda ditt hjärta”. Redan i mars 2013 blev han reguljär pionjär, och nu hjälper han andra att förstå att de måste lämna det stora Babylon.

Jimmy växte upp i Port Louis, huvudstaden i Mauritius. Han började dricka när han var sexton, och snart var han berusad varje dag. När han var alkoholpåverkad förlorade han ofta självbehärskningen. Han hamnade i fängelse flera gånger. Ibland drack han tre flaskor rom och rökte tre paket cigaretter om dagen. När pengarna var slut drack han fönsterputsmedel som innehöll etanol. Han drack till och med sin mammas parfym. När någon påpekade att han såg ut som ett levande lik skrev han in sig på ett behandlingshem. Han stannade där i ett och ett halvt år, men blev inte så mycket bättre.

Till sist träffade Jimmy Jehovas vittnen och tackade ja till ett bibelstudium. Ibland kunde han gå i väg mitt under studiet för att stilla sitt sug efter alkohol. Det var åtta olika bröder som studerade med honom,  och Jimmy insåg att han måste ändra sin livsstil. Han berättar: ”Det kändes som om svärdet i Hebréerna 4:12 träffade mig rakt i hjärtat. En dag när jag läste Bibeln fastnade blicken på orden i Ordspråksboken 24:16: ’Ty även om den rättfärdige faller sju gånger, reser han sig igen.’ Det blev vändpunkten.” Sju bröder hade försökt hjälpa Jimmy, men han föll gång på gång. När en åttonde broder började studera med honom bestämde han sig för att resa sig, en gång för alla. Jimmy bad innerligt till Jehova om styrka, började gå på mötena och lyckades sluta med sina dåliga vanor. Han blev döpt 2003 och satte i gång som reguljär pionjär 2012. Han är nu biträdande tjänare i en församling på ön Rodrigues.

Mary från Kenya är 70 år. Hon hade varit medlem i presbyterianska kyrkan sedan hon var ung. Mary var mycket engagerad i sin församling. Hon samlade in pengar och hjälpte till att bygga en av de lokala kyrkorna. En av hennes söner blev ett Jehovas vittne, och det tyckte hon inte om. Han inbjöd henne till mötena som hölls på swahili. Men hon vägrade komma och sa att hon bara ville höra Bibelns budskap på kikuyu, som är hennes modersmål. Till sist följde Mary med på en områdessammankomst som hölls på kikuyu. Där satte hon sig i en sektion som var avsedd för äldre vänner och blev mycket imponerad av hur  vänliga och omtänksamma alla var. Mary sa att hon aldrig hade upplevt sådan kärlek i sin egen kyrka. Hon lyssnade uppmärksamt till alla tal och tyckte mycket om det hon hörde. När hon blev erbjuden att studera Bibeln i broschyren Lyssna till Gud, tackade hon ja på en gång.

Mary hade bara studerat några månader när hon bestämde sig för att hon ville bli ett Jehovas vittne och gå ur kyrkan. Prästerna blev rasande. De bad en pastor från huvudstaden Nairobi komma och tala henne till rätta. Pastorn försökte få Mary att stanna kvar i kyrkan, men hon ändrade sig inte. Han frågade: ”Vilka vänner får du om du lämnar kyrkan? Många av dina vänner och grannar är ju medlemmar i kyrkan.”

”Jehova och änglarna blir mina vänner, och alla Jehovas vittnen också”, svarade Mary.

När pastorn förstod att han inte kunde övertala Mary gick han därifrån. Hon gör fina framsteg och går på alla möten även om hon bor långt ifrån Rikets  sal. För inte så länge sedan gick Mary två timmar i regnet för att komma till mötet när hon inte fick tag på någon buss. Trots motståndet från vänner och bekanta har hon bestämt sig för att bli döpt.

Ashton är 14 år och bor tillsammans med sin farbror och faster i Kamerun. Hon fick hårt motstånd från sina släktingar när hon började studera med Jehovas vittnen. De bestämde att hon skulle följa med på gudstjänst i pingstkyrkan. Under gudstjänsten lade pastorn händerna på de närvarandes huvuden för att ge dem ”anden”, och då ramlade de omkull. Men inte Ashton. Pastorn bad och bad, men Ashton stod kvar. Så pastorn knuffade henne! Ashton berättade för sin farbror och faster vad pastorn hade gjort, men de trodde inte på det. Då bestämde hon sig för att aldrig gå till kyrkan igen. Nu går Ashton på möten i Rikets sal, och det fortsätter hon med trots motstånd från familj och grannar.

Anilpa i Angola var bara ett och ett halvt år när hon var med på kampanjen att inbjuda till förra årets områdessammankomst. Anilpas ”uppdrag” var att knacka på dörrarna och ge en inbjudan till den som öppnade, och hennes mamma förklarade helt kort varför de var där. Anilpa var så ivrig att hon inte alltid lät  mamman prata färdigt innan hon knackade på nästa dörr. Hon gjorde ett starkt intryck på många hon träffade i tjänsten. På sammankomstens sista dag kom en kvinna fram till Anilpa och sa: ”Jag har letat efter dig. Jag är så glad att jag hittade dig, för det var du som bjöd in mig till den här sammankomsten!”

I augusti 2012 träffade förkunnare från Antaviranamboförsamlingen på Madagaskar några intresserade som sa att de ville bli Jehovas vittnen. De kände sig förtryckta av sina präster som lärde ut en sak men gjorde något annat. Kyrkomedlemmarna sa att det inte fanns något program för bibelundervisning eller någon litteratur som förklarade Bibeln. Kyrkoavgiften var hög, det fanns ingen gemenskap och de upplevde ingen kristen kärlek. Men de hade hört att Jehovas vittnen inte hade sådana problem.

 De här intresserade skrev längre fram ett brev till avdelningskontoret. Det stod: ”Vi skriver för att upplysa er om vår önskan att tjäna Jehova. Tyvärr bor vi långt bort. Några av oss har 9–15 timmar att gå till mötena. Så vi vädjar till er att skicka någon som kan studera Bibeln med oss. Vi kan inte tjäna Jehova helhjärtat om ni inte hjälper oss att bygga upp vår kärlek till honom. Vi är 215 personer som kommer från åtminstone tre olika byar. Vi har tillhört olika religioner, men nu längtar vi efter att få tjäna och tillbe Jehova med hela vårt hjärta. Vi är säkra på att ni kan hjälpa oss.”

Bröder sändes i väg för att träffa dem. Det var nio timmars gångväg till den första byn. Bröderna ordnade ett möte, och 65 intresserade kom. Ryktet spred sig, och andra byar uttryckte sin önskan att också få besök och bli undervisade i Bibeln. Bröderna gick i fyra timmar till en annan by och inbjöd till ett möte, och mer än 80 personer kom. Flera närvarande var från ytterligare en by som låg två timmar bort. De vädjade till bröderna att komma till deras by också. Det ville bröderna gärna, och till det mötet kom över 50 personer.

Vid två tillfällen gick över 30 bybor till sammankomsten i Mahanoro, och det tog en och en halv dag. När kretstillsyningsmannen var på besök gjorde 25 av dem samma vandring igen. Både par, familjer och äldre delade logi i ett och samma hus. De pratade om olika frågor och allt de fått höra till långt in på natten. Byborna sa att många fler skulle bli Jehovas vittnen för att de var trötta på att bli förtryckta av de religiösa ledarna.