I februari 1998 enades regeringen och ECOMOG, en västafrikansk övervakningsstyrka, om att gå till angrepp mot rebellgrupperna och driva bort dem från Freetown. Tragiskt nog dödades en av våra bröder när han träffades av granatsplitter under den våldsamma striden som utbröt.

Omkring 150 förkunnare sökte skydd på missionärshemmen i Kissy och Cockerill. Laddie Sandy, en av Betels nattvakter, berättar: ”Sent en kväll när jag och Philip Turay hade vakt, dök två beväpnade RUF-soldater upp på Betel och krävde att vi skulle öppna glasdörrarna till lobbyn. Philip och jag skyndade att sätta oss i säkerhet medan de började skjuta mot låset. Otroligt nog höll det, och de tänkte inte på att krossa glaset. De blev frustrerade och gick.

Två dagar senare återvände rebellerna, den här gången mer förberedda. Nu hade de med sig omkring 20 andra soldater. Först varnade vi resten av Betelfamiljen, sedan sprang alla till ett gömställe i källaren. Vi var sju stycken som gömde oss bakom två stora tunnor, skakande av rädsla. Rebellerna sköt vilt omkring sig när de tog sig fram i byggnaden. De sköt så mycket på dörrlåset att det smälte. ’Leta efter de där Jehovas vittnena, och skär halsen av dem’, vrålade en av soldaterna. De höll på i sju timmar och letade igenom hela byggnaden. Vi kröp ihop och försökte sitta knäpptysta. Rebellerna plundrade och förstörde, men när gryningen kom gav de sig i väg.

Vi samlade ihop våra personliga ägodelar och sprang uppför gatan till missionärshemmet i Cockerill, där vi  förut hade Betelhemmet. På vägen blev vi rånade av andra rebeller. Vi var alldeles skakiga när vi kom fram till missionärshemmet, men tacksamma över att vara vid liv. Det tog några dagar innan vi hade återhämtat oss så pass att vi kunde åka tillbaka till Betel och städa upp.”

Två månader senare hade ECOMOG tagit kontroll över staden, och då kunde missionärerna återvända från Guinea. Men de anade inte hur snart de skulle behöva fly igen.

Åtta månader senare, i december 1998, hölls områdessammankomsten ”Guds väg – ett levnadssätt” på National Stadium i Freetown. Hundratals delegater njöt av det andliga programmet när de plötsligt hörde en explosion och såg en rökpelare stiga upp från bergen. Rebellerna slog till igen.

Situationen i Freetown förvärrades under dagarna som följde. Avdelningskontoret chartrade ett litet flygplan och evakuerade 12 missionärer, 8 utländska beteliter och 5 byggvolontärer till Conakry. Tre dagar senare, den 6 januari 1999, startade rebellerna en fruktansvärd kampanj som de kallade ”Operation No Living Thing” (Operation inget levande). Regelrätta dödspatruller gick igenom Freetown och massakrerade 6 000 civila. Rebellerna lemlästade och stympade människor, kidnappade hundratals barn och förstörde tusentals byggnader.

Edward Toby var en älskad broder som blev brutalt mördad. Mer än 200 svårt chockade bröder och systrar fick bo antingen på Betel eller på missionärshemmet i Cockerill. Andra gömde sig i sina hem. Vännerna som hade tagit skydd på missionärshemmet i Kissy var i stort behov av läkemedel. Men att ta sig till andra sidan staden var mycket farligt. Vem skulle våga sitt liv? De orädda  nattvakterna på Betel, Laddie Sandy och Philip Turay, ställde villigt upp.

Philip berättar: ”Det var fullständigt kaos. Vägspärrarna som var spridda över hela staden bemannades av rebellsoldater som plötsligt kunde attackera vem som helst. Det var utegångsförbud från eftermiddagen till förmiddagen nästa dag, så möjligheterna att ta sig någonstans var begränsade. Men två dagar senare kunde vi nå missionärshemmet i Kissy, bara för att upptäcka att det hade blivit plundrat och nerbränt.

När vi sökte igenom området hittade vi en av våra bröder, Andrew Caulker. Rebellerna hade bundit honom och slagit honom med yxa flera gånger. Trots fruktansvärda skallskador hade han lyckats komma undan. Vi  körde honom direkt till sjukhuset där han återhämtade sig så småningom. Han tjänade längre fram som reguljär pionjär.”

Andra vänner undgick att bli dödade eller skadade tack vare att de var kända för att alltid vara politiskt neutrala. En broder berättar: ”Rebellerna krävde att vi skulle ta på oss vita huvudbindlar och dansa på gatorna för att visa vårt stöd för deras sak. ’Om ni vägrar hugger vi av er armar eller ben eller dödar er’, sa de till oss. Skräckslagna klev min fru och jag åt sidan och bad tyst till Jehova. En ung man som samarbetade med rebellerna såg vår svåra situation och sa till rebelledaren: ’Han är vår vän, ingen fiende. Men han blandar sig inte i politik, så vi kan dansa i stället för honom.’ Ledaren blev nöjd och gick sin väg, och vi skyndade oss hem.”

Ett kusligt lugn lade sig över staden, och bröderna började försiktigt organisera möten och tjänst igen. Förkunnarna bar sina sammankomstmärken för att identifiera sig vid vägspärrarna. Vännerna som stod i de långa köerna blev skickliga på att vittna informellt.

Bristen på i stort sett allting i Freetown blev bara värre, och därför flögs 200 lådor med nödhjälp in från avdelningskontoret i Storbritannien. Billie Cowan och Alan Jones flög från Conakry till Freetown för att följa lasten med varor genom en rad vägspärrar. Lådorna kom fram till Betel precis innan utegångsförbudet trädde i kraft. James Koroma var kurir och gjorde turer till Conakry för att hämta litteratur och andra förnödenheter. En del av litteraturen skickades vidare till isolerade förkunnare i Bo och Kenema.

Den 9 augusti 1999 började missionärerna i Conakry att återvända till Freetown. Följande år ingrep en brittisk expeditionsstyrka och drev bort rebellerna från Freetown.  Enskilda strider fortsatte ett tag, men i januari 2002 förklarades kriget vara över. Den 11-åriga konflikten resulterade i att 50 000 miste livet, 20 000 lemlästades, 300 000 hem förstördes och över en miljon människor tvingades på flykt.

Hur hade det gått för Jehovas organisation? Det var tydligt att Jehova hade skyddat och välsignat den. Under konflikten hade runt 700 blivit döpta. Hundratals bröder och systrar hade flytt krigszonen, men antalet förkunnare i Sierra Leone hade ändå ökat med 50 procent. Förkunnarantalet i Guinea hade ökat med över 300 procent. Men det som var ännu viktigare var att Guds folk hade varit lojala. Trots att de tvingades leva mitt i ”betryckets smältugn” bevarade de sin kristna enhet. De fortsatte visa kärlek och ”utan uppehåll ... undervisa och förkunna de goda nyheterna”. (Jes. 48:10; Apg. 5:42)