Med tiden stabiliserades situationen, och vännerna kunde återvända till det som fanns kvar av deras hem. Församlingar som hade blivit upplösta på grund av kriget började blomstra igen, särskilt i den östra delen av Sierra Leone som var hårdast drabbad. Några specialpionjärer berättar: ”Det kom 16 på det första mötet, 36 på det andra, 56 på det tredje och 77 på Åminnelsen. Det kändes fantastiskt!” Nio nya församlingar kunde bildas, så totalt fanns det 24. Det kom tio nya missionärer från Gilead som hjälpte till att sätta fart på predikoarbetet. År 2004 kom 7 594 till Åminnelsen, mer än fem gånger det totala antalet förkunnare. Och man kunde se en liknande ökning i Guinea.

Den styrande kretsen skickade snabbt biståndsmedel för att hjälpa flyktingarna som återvände. (Jak. 2:15, 16) Team med ideella arbetare reste runt till olika platser och byggde eller reparerade 12 Rikets salar. De reparerade även en sammankomsthall i Koindu. De byggde också 42 enkla bostäder i lokalt tillverkat tegel till familjer som hade förlorat sina hem. En änka i 70-årsåldern fick ett enkelt hus med korrugerad plåt på taket. Med tårar i ögonen stod hon bredvid sitt hus och ropade: ”Tack Jehova! Tack Jehova! Tack alla bröder!”

 Avdelningskontoret kunde uppföra fler Rikets salar med ekonomiskt stöd från programmet för länder med begränsade resurser. Saidu Juanah är äldste och pionjär i en församling i Bo, och han berättar: ”En syster kom och sa till mig: ’Om jag får veta att vi ska få en ny Rikets sal kommer jag att klappa med både händerna och fötterna.’ Så när jag pålyste för församlingen att vi skulle få en Rikets sal hoppade systern upp från stolen och började applådera och dansa. Hon ’klappade’ verkligen med händer och fötter!”

Waterloo-församlingen överlämnade sin nya Rikets sal 2010. Modellen är ”expandable”. Den kan öppnas upp och användas som sammankomsthall med 800 sittplatser. Samma dag som församlingen köpte tomten kom det in ett högre bud från en annan spekulant. Men säljaren sa: ”Jag vill hellre att min mark används för ett religiöst bruk än ett kommersiellt.”

Tack vare organisationens biståndsprogram för länder med begränsade resurser har man kunnat bygga 17 Rikets salar i Sierra Leone och 6 i Guinea. De här enkla men värdiga lokalerna har gjort att fler intresserade kommer till mötena.

Predikoverket började ta ordentlig fart, och avdelningskontoret ordnade en två månader lång kampanj på distrikt som inte hade bearbetats på länge. Förkunnarna lämnade nästan 15 000 böcker och fick vara med om många trevliga erfarenheter i tjänsten. Några på distriktet undrade om inte Jehovas vittnen skulle starta församlingar någonstans i närheten. Det ledde till att två nya församlingar bildades så småningom.  I en liten by träffade vännerna två systrar som hade tvingats fly under kriget och sedan tappat kontakten med församlingen. Då ordnade bröderna genast med regelbundna möten där, och det sattes i gång flera bibelstudier.

År 2009 fick avdelningskontoret höra talas om en liten grupp människor i en by djupt inne i djungeln i Guinea. De påstod att de var Jehovas vittnen, och några bröder skickades dit för att söka upp dem. Det visade sig att en äldre broder hade flyttat tillbaka till sin hemby när han gick i pension, och han studerade med flera män i byn innan han dog. En av männen tog till sig sanningen och började berätta om sin tro för andra. Den här mannen höll också möten med hjälp av litteraturen som brodern hade lämnat efter sig. Några av byborna hade tjänat Jehova i 20 år innan en förkunnare råkade stöta ihop med en av dem. Avdelningskontoret sände genast bröder för att ge gruppen andlig hjälp. I den här byn var 172 närvarande vid Åminnelsen 2012.

På senare tid har även många förlorade får kommit tillbaka till fållan. Det är vänner som har glidit bort från sanningen och kanske rentav blivit uteslutna. Många av dem har ändrat sig och börjat vandra på sanningens väg igen. Och deras bröder och systrar har välkomnat dem med öppna armar. (Luk. 15:11–24)

Paulus var flexibel i tjänsten och blev allt ”för alla slags människor”. (1 Kor. 9:22, 23) På samma sätt har förkunnarna i Sierra Leone och Guinea lärt sig att anpassa sina samtal efter människors olika bakgrund.  Islam är den största religionen i båda länderna, och vi ska se ett exempel på hur förkunnarna resonerar med toleranta muslimer.

Saidu Juanah var själv muslim tidigare, och han förklarar: ”Muslimer tror att Adam skapades av stoft, men att han först levde i ett paradis i himlen. Så jag brukar fråga: ’Var finns stoft någonstans, i himlen eller på jorden?’

’Här på jorden’, svarar de.

’Så var måste Adam ha blivit skapad?’

’På jorden.’

Sedan brukar jag läsa 1 Moseboken 1:27, 28 och fråga: ’Har andevarelser några barn?’

’Nej, änglar är inte män och kvinnor.’

’Var måste Adam och Eva alltså ha levt när Gud sa till dem att skaffa barn?’

’Här på jorden.’

’Så var kommer paradiset finnas när Gud återställer det?’

Då drar de flesta slutsatsen att det måste vara här på jorden.” Saidu avslutar: ”När man tar upp sådana här tankar från Bibeln är det många muslimer som vill resonera vidare och ta emot biblisk litteratur.”

En butiksägare, Momoh, var muslim och hoppades kunna bli imam en dag. När några missionärer träffade honom och pratade om Bibeln blev han nyfiken. Han var med på delar av en kretssammankomst och tyckte om det han hörde. Fyra dagar senare tog han med sig sin fru, Ramatu, och deras fem barn till Åminnelsen. Sedan började Momoh studera Bibeln på allvar. Redan efter några gånger slutade han sälja cigaretter.  Han sa till sina kunder att Gud inte godkänner att man röker och att det är skadligt. Han började också studera med sin fru och sina barn i affären. Om det kom några kunder under studiet sa han att de fick sätta sig ner och vänta, eftersom studiet var så viktigt för familjen. När Momoh och Ramatu registrerade sitt äktenskap började deras familjer motarbeta dem. Utan att bli avskräckta vittnade de modigt för sina släktingar, och så småningom vann de deras respekt. Momoh blev döpt 2008 och Ramatu 2011.

Jehovas folk fortsätter modigt att följa Guds normer. Ett exempel är att respektera blodets helighet. (Apg.  15:29) Många läkare i Sierra Leone och Guinea har nu större förståelse för vännernas ståndpunkt i den här frågan.

År 1978 delade vännerna ut broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet till läkare, sjuksköterskor, sjukhuschefer, jurister och domare över hela Sierra Leone. Kort därefter fick en höggravid syster inre blödningar, och läkarna vägrade behandla henne utan blod. Men en läkare ställde upp efter att ha fått väl underbyggd information i broschyren om blodet. Systern fick en frisk liten pojke och återhämtade sig fint.

En kirurg på sjukhuset i Kenema, dr Bashiru Koroma, fick 1991 broschyren Hur kan blod rädda ditt liv? Han blev imponerad av materialet och började studera Bibeln och gå på mötena. När en 9-årig pojke spräckte mjälten i en olycka vägrade läkarna operera utan blod. De sa till föräldrarna: ”Ta med er pojken så han får dö hemma!” Föräldrarna kontaktade dr Koroma, som genomförde operationen utan några komplikationer.

Doktor Koroma blev snart broder Koroma, en ivrig förespråkare för blodfri behandling. Andra läkare tog avstånd från honom, trots att han behandlade sina patienter mycket framgångsrikt. Men längre fram började flera av hans kolleger konsultera honom i samband med komplicerade kirurgiska ingrepp.

Sedan 1994 har avdelningen för sjukhusinformation på avdelningskontoret i Freetown bildat sjukhuskommittéer i både Sierra Leone och Guinea. De här kommittéerna har hjälpt många vänner och skapat goda relationer med läkare som numera respekterar vår syn på blodet.