De goda nyheterna nådde Sierra Leone 1915 när tidigare invånare återvände från England och hade med sig biblisk litteratur. I mitten av det året kom den förste förkunnaren till Freetown. Han hette Alfred Joseph, var 31 år och kom ursprungligen från Guyana i Sydamerika. Han hade blivit döpt samma år på Barbados i Västindien och började arbeta som lokförare i Freetown. Alfred fick en bostad i närheten av järnvägen i Cline Town, drygt tre kilometer från bomullsträdet i Freetown. Han började genast dela med sig av Bibelns budskap till sina arbetskamrater.

Följande år fick Alfred sällskap av en tidigare arbetskamrat från Barbados, Leonard Blackman. Det var hans mor, Elvira Hewitt, som hade introducerat sanningen för Alfred. Leonard bodde granne med Alfred, och de träffades regelbundet för att resonera om Bibeln. De lämnade också biblisk litteratur till sina vänner och andra intresserade.

Alfred och Leonard upptäckte att fälten i Freetown var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) År 1923 skrev Alfred till huvudkontoret i New York: ”Många här är intresserade av Bibeln. Kan ni skicka någon som kan ta hand om dem och som kan hjälpa till med att utvidga predikoarbetet i Sierra Leone?” Han fick svaret: ”Vi skickar någon!”

 ”Sent en lördagskväll flera månader senare fick jag ett oväntat telefonsamtal”, berättar Alfred.

”’Var det du som skrev till huvudkontoret och bad om fler som kunde predika?’, frågade en röst.

’Ja’, svarade jag.

’Nåväl, de skickade mig’, dundrade rösten.

Rösten tillhörde William R. Brown. Han och hans fru Antonia och deras lilla dotter hade just anlänt och bodde på Gainford Hotel.

Morgonen därpå när jag och Leonard hade vårt bibelstudium visade sig en ståtlig gestalt i dörröppningen. Det var William R. Brown. Han var så nitisk för sanningen att han ville hålla ett offentligt föredrag redan nästa dag. Vi hyrde genast den största samlingslokalen i Freetown, Wilberforce Memorial Hall, och planerade in att hålla det första av fyra föredrag följande torsdag kväll.

Vår lilla grupp var fullt engagerad i att annonsera föredragen i tidningar och bjuda in så många som möjligt.  Vi undrade hur lokalbefolkningen skulle reagera, men vi behövde inte oroa oss. Omkring 500 fyllde lokalen, däribland många av prästerna i Freetown. Vi var överlyckliga!”

Under sitt tal på en timme citerade broder Brown ofta från Bibeln och använde sig av ljusbilder för att visa bibelcitat på en filmduk. Under talet upprepade han ofta: ”Det är inte Brown som säger det, utan Bibeln.” Åhörarna var förundrade och applåderade efter var och varannan mening. Det var inte broder Browns goda talekonst som gjorde intryck på dem, utan hur han använde Bibeln för att slå fast sanningen. Det var som en ung teologistuderande man i publiken sa: ”Mr Brown kan sin bibel!”

Browns föredrag satte staden i rörelse, och människor flockades för att få lyssna. Följande söndag fylldes lokalen igen, och man fick då lyssna till talet ”Till helvetet och åter! Hvilka äro där?” De kraftfulla sanningarna som Brown presenterade fick till och med en del framträdande kyrkomedlemmar att begära sitt utträde ur kyrkan.

Det fjärde och sista föredraget i serien, ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!”, lockade så många att en invånare i Freetown senare sa: ”Kyrkorna i staden blev tvungna att stänga sina kvällsgudstjänster, eftersom alla medlemmarna hellre gick och lyssnade på Browns föredrag.”

Eftersom broder Brown alltid använde Bibeln och framhöll den som auktoritet, började folk kalla honom för Bibel-Brown. Det smeknamnet levde kvar och blev välkänt i hela Västafrika. Han bar det namnet med stolthet ända tills han avslutade sitt jordiska liv.