I juni 1947 kom tre bröder som hade gått Gileadskolan till Freetown. Det var Charles Fitzpatrick, George Richardson och Hubert Gresham. De här bröderna var de första av många missionärer som kom till Sierra Leone.

De märkte snart att vännerna tyckte om att predika, men att de behövde förbättra sin undervisning. (Matt. 28:20) Så missionärerna började med att visa förkunnarna hur man gör återbesök och leder bibelstudier. De kunde också hjälpa vännerna att tillämpa de senaste anvisningarna om församlingens möten och andra organisatoriska frågor. Missionärerna anordnade ett offentligt möte i Wilberforce Memorial Hall. De blev positivt överraskade när 450 dök upp. Längre fram införde missionärerna en tidskriftsdag varje vecka. Hela den här utvecklingen motiverade församlingen och lade grunden till den framtida ökningen.

Men klimatet var något som missionärerna hade svårt att vänja sig vid. I en rapport från avdelningskontoret som skrevs 1948 sägs det: ”Klimatförhållandena i Sierra Leone är ytterst prövande. Regnperioden sträcker sig över sex månader, ofta med ihållande och kraftiga skyfall. Ibland regnar det i två veckor utan uppehåll. Under torrperioden är det olidligt varmt och fuktigt.” De första européerna som kom till Sierra Leone döpte landet till ”den vite mannens grav”. Malaria, gula  febern och andra tropiska sjukdomar var mycket vanliga. Den ena missionären efter den andra blev sjuk och var tvungen att lämna landet.

De lokala vännerna blev naturligtvis bedrövade över den här situationen. Men de gav inte upp. Mellan 1947 och 1952 ökade antalet förkunnare från 38 till 73. Tack vare pionjärernas hårda arbete kunde en ny församling bildas i Waterloo, en stad i närheten av Freetown. Nya studiegrupper sattes i gång i Kissy och Wellington i utkanten av Freetown. Framtiden såg ljus ut. Men något mer behövdes som kunde sätta ordentlig fart på predikoarbetet.

I november 1952 klev en lång och smal amerikan i 30-årsåldern i land på kajen i Freetown och möttes av stadens sjudande folkliv. Mannen var Milton G. Henschel från huvudkontoret, och han berättade senare om sina intryck: ”Jag blev förvånad över att se en modern stad som var mycket renare än många städer i de flesta delar av världen. Jag såg stenlagda gator, fullt av affärer, nya bilar och en ändlös ström av människor.”

Broder Henschel gick till missionärshemmet i Freetown som låg två kvarter från det berömda bomullsträdet. Han berättade för bröderna att Sierra Leone skulle få mer hjälp. Följande söndag samlades 253 vänner och intresserade i Wilberforce Memorial Hall. De fick höra några spännande nyheter. Sierra Leone skulle få ett eget avdelningskontor, det skulle tillsättas en kretstillsyningsman och det skulle börja hållas kretssammankomster. En församling skulle bildas i Kissy, och man skulle satsa på att utvidga predikoarbetet i hela landet. Alla blev mycket glada över det här.

 Broder Henschel berättar: ”De sa kusheh hela tiden, ett ord som betyder ’bra gjort’. De var mycket entusiastiska. Vännerna slog följe med varandra när de begav sig hemåt i kvällsmörkret, ... en del av dem sjöng sånger.”

Missionären William Nushy som nyligen hade kommit till landet blev förordnad att ha tillsynen över det nya avdelningskontoret. William hade tidigare arbetat som dealer på olika kasinon i USA, men när han fick sanningen lämnade han det yrket. Han var noga med att följa Bibelns principer, och det gjorde att vännerna i Sierra Leone älskade och respekterade honom.