NÄR striderna rasade mellan rebeller och regeringsstyrkor i Freetown 1997, hjälpte jag till med transporter till och från det tillfälliga kontoret i Conakry i Guinea.

Jag och några andra hade precis klivit på bussen på stationen i Freetown när vi hörde skottlossning i fjärran. När vi körde genom staden började kulorna vina omkring oss. Alla blev vettskrämda. Chauffören vände snabbt och tog en annan väg. Det dröjde inte länge innan vi stoppades av beväpnade rebeller som beordrade oss att kliva av bussen. Efter ett kort förhör lät de oss åka vidare. Senare fastnade vi i ytterligare en vägspärr. En av passagerarna kände gruppens ledare, och han lät oss passera. I utkanten av staden stötte vi på en tredje grupp med rebeller som började fråga ut oss, men sedan fick vi order att fortsätta resan. Vi åkte norrut och passerade många fler vägspärrar.  Och till sist, tidigt på kvällen, rullade vår dammiga buss in i Conakry.

Som kurir hade jag ansvaret att överlämna litteratur, kontorsutrustning, nödhjälp och dokument från Betel. För det mesta åkte jag bil eller minibuss. Men andra gånger fick jag korsa floder med kanot och ta hjälp av unga grabbar i byarna för att lyckas få litteraturen genom regnskogen.

En gång transporterade jag utrustning från Freetown till Conakry, och minibussen jag åkte med blev stoppad av rebeller vid gränsen. En av soldaterna blev misstänksam när han upptäckte mitt bagage och började förhöra mig. Just då fick jag syn på en gammal skolkamrat bland rebellsoldaterna. De kallade honom Tjurnacke, och han gjorde verkligen skäl för namnet. Jag sa till soldaten som förhörde mig att jag hade kommit för att träffa Tjurnacke och ropade på honom. Han kände genast igen mig och kom springande. Vi kramade om varandra och skrattade. Sedan blev han allvarlig.

”Har du problem?”, frågade han.

”Jag försöker komma över gränsen till Guinea”, svarade jag.

Omedelbart gav han soldaterna order om att låta vår minibuss passera utan att bli inspekterad.

Från och med då gav Tjurnacke order till soldaterna att alltid låta mig passera när jag kom till gränsstationen. Soldaterna uppskattade att jag alltid hade med mig tidskrifter till dem. Snart fick jag smeknamnet Vakttornsmannen.