Rafael Pared tjänar vid Betel tillsammans med sin fru, Francia. Han blev förkunnare 1957, när han var 18 år. Han kommer ihåg hur civilklädda poliser följde efter  honom när han var ute i tjänsten och hur de försökte hitta en anledning att gripa honom och dem som var med honom. Han berättar: ”Ibland var vi tvungna att smyga in på bakgator eller i gränder och hoppa över staket för att undvika att bli gripna.” Andrea Almánzar förklarar vad hon och andra gjorde för att undvika att bli tagna av polisen: ”Vi var tvungna att vara försiktiga och visa gott omdöme i tjänsten. När vi hade predikat vid ett hus brukade vi hoppa över tio hus innan vi tog nästa.”

År 1959 hade Trujillo varit vid makten i närmare 30 år, men det politiska klimatet höll på att förändras. Den 14 juni det året gjorde exildominikaner ytterligare ett försök att invadera landet och störta Trujillo. Även om kuppförsöket slogs ner och konspiratörerna blev antingen dödade eller fängslade, började allt fler av Trujillos fiender inse att hans regering inte var oövervinnlig och intensifierade motståndet.

Efter att i åratal ha samarbetat med Trujillos regering skrev katolska kyrkan den 25 januari 1960 ett herdabrev där de protesterade mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Den dominikanske historikern Bernardo Vega förklarar: ”Invasionsförsöket i juni 1959 och det förtryck som riktades mot dem som varit inblandade i kuppförsöket, och senare mot den inre motståndsrörelsen, pressade kyrkan till att för första gången inta en fientlig hållning mot Trujillo.”

Det är intressant att regeringen upphävde förbudet mot Jehovas vittnen i maj 1960. Efter åratal av förbud kom alltså lättnaden från oväntat håll – från Trujillo själv, sedan han hade blivit osams med katolska kyrkan.