Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

Frihet och sedan förbud igen

Frihet och sedan förbud igen

Oväntad frihet

Manuel Hierrezuelo dödades när han förhördes av myndigheterna.

Under de svåra åren av förbud stannade Lennart och Virginia Johnson och Roy och Juanita Brandt kvar i landet som missionärer. ”Roy Brandt och jag kallades till ett officiellt förhör”, påminde sig Lennart. ”Ämbetsmän i Trujillos regering hade tidigare kallat broder Manuel Hierrezuelo till ett möte.” Manuel dödades tragiskt nog under förhöret, trogen in i det sista. Så hur gick det då för Lennart och Roy? Lennart fortsatte: ”När vi hade infunnit oss förhördes vi var och en enskilt, och man spelade tydligen in våra svar. Inget mer hände vid det tillfället, men två månader senare stod det i tidningarna att Trujillos regering hade upphävt förbudet mot Jehovas vittnen och att vi kunde återuppta vår verksamhet.”

Innan förbudet infördes 1950 fanns det 261 verksamma förkunnare i Dominikanska republiken. När förbudet upphävdes i augusti 1956 var det 522 som förkunnade de goda nyheterna. För dessa bröder och systrar var det fantastiskt att efter sex år av fängelsedomar, förbud och ständig bevakning få veta att de nu fritt kunde utföra sin tjänst.

Hur reagerade Jehovas folk på den här överraskande händelseutvecklingen? Vännerna började genast omorganisera verksamheten. De letade efter möteslokaler, gjorde distriktskartor och ordnade med församlingsarkiv. Det var en stor glädje för dem att kunna beställa och ta emot litteratur. De tog verkligen väl vara på sin nyvunna frihet att predika. Efter bara tre månader, i november 1956, fanns det 612 förkunnare i landet.

Prästernas hatkampanj

Toledanos memorandum innehöll förslag på hur man kunde förhindra att vår litteratur kom in i landet.

De katolska prästerna försökte genast misskreditera vittnena. Uppbackade av konkordatet som Trujillo undertecknat med Vatikanen ansträngde de sig nu ännu mer för att få regeringen att undanröja vittnena. Den katolske prästen Oscar Robles Toledano skickade ett memorandum till landets inrikesminister, Virgilio Álvarez Pina, där han bad om regeringens stöd i hans ansträngningar att ”väcka det dominikanska folkets medvetenhet om det extrema hot som sekten Jehovas vittnen utgör”.

Prästen i fråga förklarade att hans främsta mål var att ”få Jehovas vittnens proselytvärvningskampanj att misslyckas”. I sitt memorandum föreslog han också att vår litteratur skulle förbjudas i landet, ”framför allt boken ’Sanningen skall göra eder fria’ och tidskriften Vakttornet”.

Förbud igen

De religiösa ledarna och deras medbrottslingar i Trujillos regering deltog också i angreppet mot Jehovas vittnen. Francisco Prats-Ramírez, ordförande för det Dominikanska partiet, skrev i ett memorandum till Trujillo i juni 1957: ”Jag planerar att hålla en rad möten för att bekämpa Jehovas vittnens fördärvliga, antipatriotiska avsikter.”

Den här förtalskampanjen fick omedelbara konsekvenser. I boken Trujillo—Little Caesar of the Caribbean förklaras det: ”Under sommarmånaderna 1957 publicerade den dominikanska pressen en lång rad anklagelser från högt uppsatta regeringstjänstemän som beskyllde Jehovas vittnen för ’uppviglande och skadlig’ verksamhet. En kedjereaktion utlöstes den dag då en jesuitpräst vid namn Mariano Vásquez Sanz på den Trujillo-ägda radiostationen La Voz Dominicana fördömde sekten som kommunismens tjänare och stämplade dess anhängare som ’en pervers, slug, kriminell, förrädisk fiende’. I ett herdabrev undertecknat av ärkebiskoparna Ricardo Pittini och Octavio Antonio Beras uppmanades därefter prästerskapet att skydda sina församlingsmedlemmar mot detta ’hemska kätteri’.”

Med förenade ansträngningar lyckades kyrkan och staten nå sitt mål. I juli antog Dominikanska republikens kongress en lag som förbjöd Jehovas vittnen. Kort därefter började våra bröder och systrar utsättas för misshandel och polisbrutalitet. Allt som allt blev ungefär 150 av våra vänner gripna.