Söndagen den 1 april 1945 anlände de gileadutbildade missionärerna Lennart och Virginia Johnson till Ciudad Trujillo (nu Santo Domingo), huvudstaden i Dominikanska republiken. De var de första vittnena i landet, och de kom till ett land med en lång historia av konflikter och oroligheter. * I Årsboken för 1946 stod det: ”Det här är verkligen ett pionjärdistrikt, och dessa gileaditer var tvungna att börja helt från grunden.” Tänk bara: Det fanns inget avdelningskontor, inga Rikets salar och inga församlingar. Missionärerna kände ingen i landet, de kunde inte mycket spanska och de hade varken bostad eller möbler. Vad skulle de göra?

”Vi begav oss till Victoria Hotel och fick husrum där – fem dollar om dagen för oss båda, inklusive måltider”, påminde sig Lennart. ”Redan samma eftermiddag satte vi i gång vårt första bibelstudium. Det gick till på följande sätt: Två dominikanska kvinnor som vi hade studerat Bibeln med i Brooklyn hade gett oss namnen på släktingar och bekanta, och en av dem var en viss dr Green. När vi besökte honom träffade vi också hans granne, Moses Rollins. När vi berättade för dem hur vi hade fått namn och adress lyssnade de mycket uppmärksamt på budskapet om Guds rike och gick med på att studera Bibeln. Snart blev Moses den förste dominikanske förkunnaren i landet.”

Ytterligare fyra missionärer kom i början av juni 1945,  och de fick på kort tid lämna mängder av litteratur och sätta i gång många bibelstudier. I oktober blev det tydligt att det behövdes en möteslokal. Missionärerna gjorde därför om missionärshemmets vardagsrum och matsal till en provisorisk Rikets sal. Det kunde vara upp till 40 närvarande vid mötena.

En av de första som tog emot sanningen var Pablo Bruzaud, mera känd som Palé. Han körde en busslinje mellan Santiago och Ciudad Trujillo, så han var ofta i huvudstaden. En dag när Palé var där började han prata med några vittnen och tog emot boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Han började studera Bibeln tillsammans med vittnena varje dag. Snart började han följa med missionärerna ut i tjänsten och hjälpte till med att skjutsa dem. Senare träffade han Lennart Johnson, och de reste från Ciudad Trujillo till Santiago och över bergen ända till kuststaden Puerto Plata för att besöka en grupp intresserade som hade skrivit till huvudkontoret i Brooklyn i New York och bett om information.

I mars 1946 besökte Nathan Knorr och Frederick Franz från huvudkontoret Dominikanska republiken. Många var förväntansfulla inför besöket, och förutom bröderna och systrarna kom 75 intresserade till ett tal som broder Knorr höll. Under besöket gjorde broder Knorr anordningar för att upprätta ett avdelningskontor i landet.

Fler missionärer anlände, och vid slutet av tjänsteåret 1946 fanns det 28 förkunnare i landet. Eftersom de goda nyheterna precis hade börjat predikas, fick missionärerna använda många kvällar till att göra en  noggrann distriktsindelning för att kunna genomföra en organiserad och grundlig predikokampanj.

År 1947 var det minst 59 förkunnare som tog del i predikoarbetet varje månad. Samma år sändes några missionärer som tjänat på Kuba till Dominikanska republiken. Bland dem var Roy och Juanita Brandt. Broder Brandt förordnades som tillsyningsman för avdelningskontoret, och han fortsatte att vara det under de följande tio åren.

Vid slutet av tjänsteåret 1948 fanns det omkring 110 förkunnare som predikade de goda nyheterna tillsammans med de hårt arbetande missionärerna. Vad de här nitiska vittnena ännu inte visste var att mycket svåra tider hade börjat torna upp sig i horisonten.