Ines, som bor i Finland och går i fjärde klass, hörde att hennes klass skulle prata om Jehovas vittnen som en del av religionsundervisningen. Hon bestämde sig då för att bjuda in klassen till Rikets sal. Både eleverna och läraren tyckte att det var en bra idé.

Veckan därpå cyklade 38 elever nästan en halvmil till Rikets sal. Två lärare och rektorn kom  också. Två bröder och tre systrar tog emot dem på Rikets sal. Medan eleverna bjöds på lite fika ställde de frågor om Rikets sal och vittnena: ”Vad händer på mötena?” ”Vad är det för ett rum där borta?” De menade biblioteket. ”Varför står det ’sex delat med tio’ på väggen?” Årstexten var Matteus 6:10. *

Skolan tar del i ett projekt som syftar till att förhindra mobbning, och därför fick klassen se filmen ”Besegra en mobbare utan att slåss” på jw.org. De fick också se andra delar av hemsidan och lyssna på en av sångerna. Besöket varade omkring en timme.

Rektorn, lärarna och barnen var entusiastiska över besöket. Rektorn var intresserad av materialet på vår hemsida, eftersom han tyckte att det kunde användas i religionsundervisningen. Han blev glad över att höra att andra klasser också var välkomna till Rikets sal. Det ledde till att en lärare i en annan klass kontaktade vittnena redan nästa dag och frågade om de också kunde få besöka Rikets sal.

Cristina, som bor i Rumänien, har aldrig gått i skola och kunde inte läsa eller skriva. Hon var mycket fattig och försörjde sig på att samla burkar och plastflaskor på stadens soptipp. En dag när hon höll på med det var det något som fångade hennes uppmärksamhet – det var biblisk litteratur med vackra bilder på lyckliga människor. Hon tänkte att sådana människor måste finnas någonstans i världen. Cristina blev nyfiken på vad publikationerna innehöll, så hon bad någon läsa dem för henne. När hon hörde att litteraturen behandlade religiösa ämnen blev hon ledsen över att litteratur som  innehöll Guds ord hade kastats i soporna. Cristina fortsatte att gå till soptippen och samla broschyrer, vikblad och tidskrifter. En del av dem var hela, men andra var sönderrivna. Hon lärde sig att läsa så att hon kunde få ut mer av publikationerna.

Senare kom Cristina i kontakt med vittnen och ett bibelstudium kom i gång. Hon blev mycket glad över att  få veta att Jehova hade dragit henne till sig genom publikationer som andra människor inte hade uppskattat. Hon går på församlingens möten och är fascinerad av vad hon får lära sig. Hon är mycket glad över att hon nu har nya tidskrifter, böcker och broschyrer. Hon behöver inte längre leta efter dem bland soporna. Ja, Cristina fann en skatt på soptippen!

Varje morgon tar Margret, som bor i Tyskland, en promenad med sin hund i en skog. ”Jag försöker prata med dem jag möter”, säger hon. ”Om de har tid försöker jag styra in samtalet på Bibeln.”

En dag mötte hon en kvinna i 70-årsåldern, som också var ute och gick med sin hund. Margret började prata med henne. Kvinnan tyckte det var trevligt och berättade för Margret att hon ber till Gud och läser Bibeln varje dag. Från och med då träffades de varje dag och samtalade om andliga ting. En dag frågade kvinnan Margret: ”Hur kommer det sig att du kan så mycket från Bibeln?” Margret förklarade att hon är ett Jehovas vittne.

Flera gånger erbjöd Margret kvinnan ett bibelstudium i hennes hem, men hon tackade nej. Men samtalen fortsatte. Några månader senare erbjöd Margret henne åter ett bibelstudium. Den här gången avslöjade kvinnan att hon inte vågade börja studera därför att mannen hon levde tillsammans med tyckte illa om Jehovas vittnen.

 Nästa gång Margret tog en promenad i skogen tog hon med sig Bibeln och boken Vad lär Bibeln? När Margret fick se kvinnan, sa hon modigt: ”Den här gången erbjuder jag dig inte ett ’hembibelstudium’ utan ett ’skogsbibelstudium’.” Med tårar i ögonen tackade kvinnan genast ja. Hon kommer till sitt ”skogsbibelstudium” sex dagar i veckan. Beroende på årstiden och vädret har Margret ibland fått hålla bibelstudiet under ett paraply och med hjälp av en ficklampa.

En syster som heter Delphine studerade Bibeln med Irina i Bulgarien. Irina tyckte om det hon fick lära sig och var regelbundet med på mötena. Men Irinas man ville inte att hon skulle ha någon kontakt med vittnena. Han flyttade med familjen till en liten by i Sverige, och Irina förlorade kontakten med Delphine. Men två pionjärer, Alexandra och Rebecca, träffade Irina som inte kunde någon svenska. Systrarna använde broschyren Goda nyheter för människor av alla nationer och lät Irina läsa budskapet på bulgariska. Sedan frågade de henne med hjälp av broschyren om hon ville ha litteratur på sitt eget språk. Irina skakade energiskt på huvudet. Systrarna gick därifrån och drog slutsatsen att hon inte var intresserad.

Senare kom Alexandra ihåg att Linda, en svensk syster som bor i Bulgarien, skulle komma på besök några veckor senare. Hon tänkte att det skulle göra en viss skillnad om Irina fick höra sanningen på sitt eget språk. När Linda kom besökte hon och Alexandra Irina. Irina berättade för Linda att hon hade bett till Jehova varje kväll att han skulle hjälpa henne så att hon kunde få  fortsätta sitt bibelstudium. Hon hade ofta med sig Vad lär Bibeln? på bulgariska. Hon ville vara redo att visa den för vittnena om hon skulle träffa på dem på gatan, men hon såg aldrig till några vittnen. Irina blev överlycklig över att få mer litteratur på bulgariska!

Linda frågade Alexandra varför hon hade dragit slutsatsen efter första besöket att Irina inte var intresserad. Alexandra förklarade att Irina hade skakat på huvudet för att visa att hon inte var intresserad. Linda log och förklarade att bulgarer nickar för att visa att de inte håller med och skakar på huvudet i sidled för att visa att de håller med. Så tills Irina har lärt sig svenska fortsätter hon att studera på bulgariska. Hur då? Hon kunde återuppta kontakten med Delphine, och de studerar via webbkamera.

Jemima, som bor i Spanien, fick lära sig sanningen som barn. Men när hon var sju år förändrades hennes liv drastiskt då hennes mamma inte längre ville vara ett Jehovas vittne och skilde sig från hennes pappa. När Jemima var tretton slutade hon att komma tillsammans med Jehovas vittnen och ville inte ta emot någon andlig hjälp av sin pappa.

När Jemima växte upp gick hon med i olika sociala och politiska rörelser och försökte skapa ”rättvisa” för människor. Senare när hon blev arbetslös erbjöd hennes pappa, Domingo, henne jobb som målare tillsammans med honom.

En dag medan de arbetade tillsammans erbjöd han Jemima ett bibelstudium. Hon avböjde men sa att om hon någon gång skulle bli intresserad, skulle hon låta  honom få veta det. Domingo lyssnade på inspelningar av Bibeln och tidskrifterna medan han målade, men hans dotter föredrog att lyssna på popmusik i hörlurar.

I november 2012 fick Domingo, som nu var omgift, en inbjudan till Bibelskolan för gifta par. Det gjorde starkt intryck på Jemima att hennes pappa ville gå en bibelskola i två månader och sedan lämna allt och flytta varthelst han blev sänd. För första gången insåg Jemima hur djupt rotad sanningen var i pappans hjärta, och hon ville veta varför.

Jemima slutade lyssna på sin musik och började lyssna på inspelningarna som hennes pappa hade. Hon började också ställa frågor. En dag när Domingo stod på en stege och målade, sa Jemima: ”Kommer du ihåg att jag sa att jag skulle tala om för dig när jag var redo att börja studera Bibeln? Nu är jag redo.”

Domingo blev mycket glad över att få höra det. I januari 2013 började de studera två gånger i veckan. Skolan började i april och han fortsatte att leda studiet via webbkamera. Jemima kom till hans examen, och hon tyckte mycket om programmet. Den 14 december 2013 blev hon döpt.

”Jehova har visat mig mycket tålamod, och jag vet att han aldrig övergav mig”, säger Jemima. ”Han har gett mig det jag aldrig fann i världen – sanna vänner. Den världsvida familjen av bröder och systrar gör att jag uppskattar Jehovas stora kärlek ännu mer.”

Den 30 mars 2014 stod Vasilij, som i många år tillhört betelfamiljen i Ryssland, med sin litteraturvagn i närheten av avdelningskontoret när en polisbil närmade  sig. En polis steg ur bilen och sa vänligt till Vasilij att sluta vittna, för några i grannskapet hade klagat på hans verksamhet. En annan polis filmade samtalet. Vasilij tyckte att det var bäst att lyda polisen och inte diskutera sina rättigheter med honom. Nu hade ganska många förbipasserande stannat för att se vad som pågick. Vasilij gick, men två dagar senare bad han om ett möte med polischefen. Hans begäran beviljades. Under mötet tackade Vasilij polischefen för det viktiga arbete polisen utför till nytta för samhället och för att de poliser som talade med honom två dagar tidigare hade varit så artiga. Polischefen vände sig till sin assistent och sa: ”Under alla mina 32 år inom poliskåren har jag aldrig hört någon tacka oss för vårt arbete!” Under samtalets gång kunde polischefen inse att vårt offentliga predikande är fullt lagligt. Han frågade Vasilij varför han inte protesterade mot polismännens befallning att upphöra med sin verksamhet? Vasilij svarade: ”Jag respekterar polisen. Man kan ju tänka sig hur det skulle ha sett ut, om jag inför alla som tittade på hade anklagat polisen för att inte känna till lagen.” Polischefen och hans assistent var mycket imponerade, och de försäkrade Vasilij att det inte skulle bli några problem i fortsättningen när han står med sin litteraturvagn.