FRÅN slutet av 90-talet och framåt fick vittnena vara med om en fantastisk ökning av både förkunnare och intresserade. År 1998 var så många som 32 409 personer med vid minneshögtiden.

Eftersom många förkunnare, även äldstebröder, var nya i sanningen och saknade erfarenhet behövde de övning, dels inom de organisatoriska bitarna, men också i tjänsten. Men hur skulle de få den övning som behövdes?

Arno och Sonja Tüngler, som utexaminerats från Gileadskolans filial i Tyskland, skickades till Georgien i mars 1998. Samma år godkände den styrande kretsen att Georgien skulle få ett landskontor under tillsyn av det ryska avdelningskontoret.

Inom kort började en landskommitté ansvara för predikoarbetet. När verksamheten blivit registrerad hos myndigheterna började biblisk litteratur importeras från avdelningskontoret i Tyskland (numera centraleuropeiska avdelningskontoret). I och med det lagliga erkännandet blev det också lättare att köpa tomter där man kunde bygga Rikets salar och andra lokaler.

Många förkunnare hade inte testat att predika från dörr till dörr eftersom det var förbjudet under de år sovjetregimen styrde. Arno Tüngler berättar: ”De flesta  gick en hel del i gatutjänst, men det var inte många som var vana att gå från dörr till dörr och göra återbesök.”

Davit Devidze började arbeta vid det nya landskontoret i maj 1999. Han säger: ”Det fanns massor att ta tag i, både i tjänsten och på Betel. Vissa saker hade vi visserligen läst om, men vi hade inte en susning om hur det skulle gå till i praktiken. Huvudkontoret skickade bröder som kunde hjälpa oss, och vi sög åt oss så mycket vi bara kunde av deras erfarenhet.”

Nu började en intensiv period av övning för bröderna i Georgien. Men det var inte bara de som lärde sig något under den här tiden; de tillresta bröderna fick ut minst lika mycket av det här samarbetet. (Ords. 27:17) Många bröder och systrar som flyttat till behovsdistrikt har upplevt precis samma sak.

Arno och Sonja blir fortfarande alldeles varma om hjärtat när de tänker tillbaka på välkomnandet de fick  när de kom till Georgien. Vännerna gjorde allt i sin makt för att hjälpa dem att anpassa sig till sitt nya liv.

Sonja blev imponerad av deras generositet. Hon berättar: ”Ett par som bodde i närheten kom med mat till oss titt som tätt. Och en syster tog med oss ut i tjänsten och hjälpte oss att lära känna både församlingen och den georgiska kulturen. En annan syster hade tålamod nog att traggla georgiska med oss.”

Warren och Leslie Shewfelt skickades från Kanada till Georgien 1999. De säger: ”Vi blev helt tagna av all kärlek som bröderna och systrarna i Georgien visade oss. Alla, unga som gamla, var väldigt öppna och hjärtliga med varandra.”

De missionärer som förordnats till Georgien lät sig inte uppslukas av utmaningarna med sina uppdrag, utan fokuserade i stället på georgiernas alla fina sidor.  Och missionärernas ödmjuka och varma sätt gjorde att de snabbt fick en plats i hjärtat hos de georgiska vännerna.

Under 90-talet tog fler och fler människor emot sanningen. Bara under 1998 blev 1 724 personer döpta. Vad fick så många georgier att visa intresse för sanningen?

Tamazi Biblaia, som tjänade som kretstillsyningsman i många år, berättar: ”Gudstron var djupt rotad hos det georgiska folket. Så när vi kom med Bibeln i hand föll det sig naturligt för dem att ta till sig av vårt budskap.”

En av lärarna vid Skolan för kristna förkunnare, Davit Samcharadze, förklarar: ”De som börjar studera Bibeln får ofta problem med släktingar och grannar som försöker övertyga dem att sluta. Men många gånger leder det i stället till att de själva börjar studera!”

De goda nyheterna spred sig vida omkring och förändrade många människors liv. I april 1999 nådde man en ny rekordsiffra då 36 669 närvarade vid minneshögtiden.

Aposteln Paulus skrev så här om tjänsten i Efesos: ”En stor dörr som leder till verksamhet har öppnats för mig, men det finns många motståndare.” (1 Kor. 16:9) Vittnena i Georgien hamnade i en liknande situation bara några månader efter den otroligt välbesökta minneshögtiden 1999.

I augusti samma år hölls en demonstration i Tbilisi mot Jehovas vittnen, där man bland annat brände deras  litteratur offentligt. Demonstrationen anordnades av en ortodox extremistgrupp under ledning av den före detta prästen Vasili Mkalavisjvili. Det här satte i gång en våg av förföljelse som varade i fyra år.

Den 17 oktober 1999 samlade några religiösa extremister ihop omkring 200 personer och stormade ett möte i stadsdelen Gldani i Tbilisi. De misshandlade mötesbesökarna med träpåkar och järnkors. Flera vittnen fick föras till sjukhus.

Ingen av gärningsmännen greps, och våldet mot Jehovas vittnen bara fortsatte. Flera myndighetspersoner, däribland president Sjevardnadze, fördömde kraftigt attackerna men vidtog inga konkreta åtgärder. Och vid de tillfällen då vittnena blev attackerade dröjde det ofta länge innan polisen dök upp.

I samma veva drog Guram Sjaradze, medlem av Georgiens parlament, i gång en intensiv smutskastningskampanj mot vittnena. Han hävdade att de var en fara för samhället. Det var tydligt att det inte längre var ”gynnsam tid” för vittnena att predika.

Jehovas organisation agerade snabbt för att hjälpa vittnena i Georgien. Bröderna fick anvisningar om vad de skulle göra om de blev attackerade. De blev också påminda om varför sanna kristna blir förföljda. (2 Tim. 3:12)

Dessutom vidtog organisationen rättsliga åtgärder för att försvara vittnena. En broder som tjänade på den juridiska avdelningen vid avdelningskontoret i Georgien  berättar: ”På fyra år lämnade vi in över 800 klagomål gällande det som Vasili Mkalavisjvili och hans anhängare utsatte vittnena för. Vi sökte hjälp hos myndighetspersoner och hos organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Jehovas vittnens huvudkontor anordnade en omfattande kampanj för att uppmärksamma vittnenas situation. Trots det fortsatte attackerna.” *