REDAN på 1920-talet försökte bibelforskarna nå ödmjuka människor i Georgien. År 1924 etablerades ett kontor i Beirut i Libanon som skulle ha tillsyn över predikoarbetet i Armenien, Georgien, Syrien och Turkiet.

De frön av sanningens budskap som såddes i Georgien på den tiden fick till en början inga synliga resultat. (Matt. 13:33) Men med tiden spreds de goda nyheterna över landet, vilket fick många människor att göra fantastiska förändringar i sina liv.

Vaso Kveniasjvili var i tonåren när andra världskriget bröt ut. På den tiden var Georgien en del av Sovjetunionen,  och Vasos pappa kallades in till armén. Vaso var äldst i syskonskaran, och eftersom hans mamma var död var det upp till honom att försörja familjen. För att klara av det såg han ingen annan utväg än att börja stjäla.

Det dröjde inte länge förrän Vaso blev involverad i organiserad brottslighet. Han berättar: ”Jag kände att det fanns mer rättvisa i den kriminella världen än hos myndigheterna och samhället i övrigt.” Men Vaso insåg snart att han letade efter något som människor inte kan åstadkomma. ”Jag längtade verkligen efter sann rättvisa”, berättar han.

 Vaso blev så småningom arresterad på grund av sin kriminella verksamhet och skickades till ett arbetsläger i Sibirien. Där träffade han ett Jehovas vittne som hamnat där på grund av sin tro. ”Äntligen hittade jag det jag letat efter”, berättar Vaso. ”Vi hade ingen litteratur, men jag försökte lära mig så mycket jag bara kunde av det han berättade.”

När Vaso blev frigiven 1964 återvände han till Georgien och letade efter Jehovas vittnen där. Under tiden höll han kontakten med sin vän från arbetslägret via brev. Men när hans vän dog en tid senare förlorade han helt kontakten med vittnena. Han skulle få vänta nästan två decennier innan han träffade Jehovas vittnen igen. Mer om Vaso lite längre fram.

För Valentina Miminosjvili ledde fångenskapen i ett nazistiskt koncentrationsläger till stora välsignelser. Det var nämligen där hon för första gången träffade Jehovas vittnen. Hon blev verkligen imponerad av deras orubbliga tro. Och det de lärde henne från Bibeln gjorde stort intryck på henne.

När kriget var slut och Valentina kom hem till Georgien började hon berätta om sanningen för andra. Det initiativet var inte särskilt uppskattat av myndigheterna, vilket ledde till att hon deporterades till ett arbetsläger i Ryssland. Där träffade hon Jehovas vittnen igen, och efter ett tag blev hon döpt.

Valentina blev frigiven 1967 och flyttade till västra Georgien, där hon försiktigt började predika igen. Hon hade ingen aning om att hon snart skulle bli svaret på en innerlig bön.

År 1962 flyttade Antonina Gudadze med sin man från Sibirien till Georgien, eftersom han ville tillbaka till sitt hemland. Hon var född i Sibirien och hade fått sanningen genom vittnen som deporterats dit. Men hennes man var inte med i sanningen, och i deras nya stad, Chasjuri i östra Georgien, fanns inga Jehovas vittnen.

Antonina berättar hur Jehova besvarade hennes böner: ”En dag fick jag ett paket från min mamma i Sibirien. Däri hade hon gömt biblisk litteratur på ett lite finurligt sätt. Jag fortsatte att få andlig mat på det  här viset under sex års tid. Varje gång jag fick sprätta upp ett nytt paket tackade jag Jehova för hans vägledning, uppmuntran och omtanke.”

Men Antonina kände sig fortfarande ensam. Hon berättar: ”Jag bad hela tiden till Jehova att jag skulle få träffa mina bröder och systrar. En dag kom två kvinnor in i butiken där jag jobbade. ’Är det du som är Antonina?’ frågade de mig. Jag såg direkt att de var mina andliga systrar; de såg så snälla ut. Tårarna rann när vi kramade om varandra.”

En av systrarna var Valentina Miminosjvili. Antonina blev överlycklig när systrarna berättade att det hölls möten i västra Georgien. Hon började vara med vid minst ett möte i månaden, trots att det innebar en resa på 60 mil fram och tillbaka.

Under 1960-talet blev vittnena förföljda i Sovjetunionen. En del ville därför flytta till ställen där livet  som vittne var lite lättare. En av dem var den nitiske och energiske brodern Vladimir Hladjuk. Han flyttade från Ukraina till Zugdidi i västra Georgien.

De som kom till Georgien under den här tiden höll till en början möten på ryska. Men när allt fler georgier började närvara såg man till att anordna möten på deras modersmål. Arbetet med att göra lärjungar gick snabbt framåt, och i augusti 1970 blev tolv georgier döpta.

Våren 1972 flyttade Vladimir och hans familj till Suchumi, som ligger vid Svarta havet. Vladimir berättar om livet där: ”Vi kände oss andligt rika och var tacksamma för alla välsignelser Jehova gav oss. Församlingen växte så det knakade.” Det året  var 45 personer med vid den första minneshögtiden någonsin i Suchumi.

Babutsa Dzjedzjelava, som nu är över 90 år, var en av de första som tog emot sanningen i Suchumi våren 1973. Hon berättar: ”En dag iakttog jag en livlig diskussion mellan fyra kvinnor. Två av dem var nunnor, och de andra två visade sig vara Jehovas vittnen.” En av systrarna var Vladimir Hladjuks fru, Ljuba. Den andra var Ytta Sudarenko, en mycket nitisk pionjär från Ukraina.

Babutsa minns hur hon kände det när hon lyssnade på samtalet. ”Jag spetsade öronen och tog till mig av vartenda ord”, säger hon. När hon hörde någon säga att Gud har ett namn dök hon rakt in i diskussionen och ville veta var i Bibeln det stod. Hon överöste dem med frågor, och kvinnorna blev stående i tre timmar.

Babutsa var rädd att hon inte skulle träffa vittnena igen, så hon frågade: ”Ska ni bara lämna mig här?”

”Nej då, vi kommer tillbaka nästa lördag”, svarade systrarna.

Till Babutsas stora glädje dök systrarna upp igen lördagen därpå, och ett bibelstudium sattes i gång direkt. Mot slutet av studiet ville Babutsa återigen försäkra sig om att hon inte skulle tappa kontakten med vittnena. ”Jag tänker inte släppa taget om de här fina människorna”, sa hon till sig själv.

Babutsa fick en idé. Hon berättar: ”Jag visste att Ljuba var gift, men Ytta hade jag ingen koll på. När  jag frågade henne berättade hon att hon var ogift. ’Då kan du ju flytta in hos mig!’ utropade jag. ’Jag har två sängar, och dessutom en lampa, så vi kan prata om Bibeln hela natten!’” Ytta gillade idén och flyttade in hos Babutsa.

Babutsa fortsätter: ”Ibland kunde jag inte sova för att jag låg och tänkte på vad vi pratat om. När jag hade undrat över något tillräckligt länge väckte jag Ytta och sa: ’Ytta, ta fram din bibel. Jag har en fråga.’ Då brukade hon gnugga sig i ögonen, ta fram sin bibel och visa mig svaret.” Bara tre dagar efter att Ytta hade flyttat in var Babutsa själv i full färd med att predika.

Babutsa ville berätta om sanningen för sin vän Natela Tjargeisjvili. ”Jag trodde att hon hade det lite för bra ställt för att våga ta emot sanningen”, berättar Babutsa, ”men som tur var hade jag fel. Så fort jag började prata om sanningen lyste hon upp som en sol.” Snart vittnade de båda kvinnorna ivrigt för vänner, kolleger, grannar och många andra.