En man i Georgien stormade fram mot vittnenas litteraturvagn och skrek: ”Ni får inte predika här! Georgien är ett ortodoxt land.” Brodern vid vagnen frågade vänligt om mannen hade läst vår litteratur. ”Nej, det har jag väl kanske inte”, svarade mannen. Brodern föreslog taktfullt att han skulle ge den en chans. Det här bemötandet gjorde att mannen lugnade ner sig  och i stället plockade på sig lite litteratur. Några dagar senare kom han tillbaka och bad om ursäkt för sitt beteende. Han berättade att han hade läst tidskrifterna för sin blinda mamma och att både hon och han tyckte om dem väldigt mycket. Numera hämtar han de senaste tidskrifterna från vagnen varje månad.

Två bröder som gick i tjänsten i Azerbajdzjan inledde ett samtal med en man som stod och väntade utanför ett hus. Mannen sa: ”Jag kan inte lyssna på er. Det skulle vara en synd.” Sedan förde han handen mot bakfickan och tog fram en kniv. ”Jag har blivit orättvist behandlad, men med den här kniven ska jag skipa rättvisa”, fortsatte mannen.

Bröderna tog ett steg tillbaka och sa: ”Det hade definitivt varit en synd att döda någon.”

”Vad tycker ni att jag ska göra?” frågade mannen. Bröderna tog fram Bibeln och läste Romarna 12:17–21 för honom. De förklarade att hämnden tillhör Gud och att vi inte får ”övervinnas av det onda”, utan att vi måste övervinna ”det onda med det goda”. De betonade att en sansad dialog var den bästa lösningen på en konflikt och att hans samvete skulle plåga honom resten av livet om han skadade eller dödade någon. Brödernas ord verkade göra intryck på mannen, som sedan gick sin väg.

Efter ungefär en timme träffade bröderna återigen mannen, som hade letat upp dem. ”Jag har just varit och gjort upp med honom som jag hade tänkt döda”, sa han.  ”Vi löste problemet på ett fredligt sätt. Jag vill verkligen tacka er för att ni fick mig på bättre tankar.” Bröderna förklarade att det egentligen inte var de som hade hjälpt honom, utan Jehova.

En syster i Norge gled i väg från sanningen för några år sedan. Vändningen för henne kom när vittnena började använda sig av litteraturvagnar. Hon passerade nämligen ett par vagnar varje gång hon skulle i väg och handla.

Hon vågade sig aldrig fram till vagnarna, men hon tyckte att upplägget såg proffsigt och inbjudande ut. Att vittnena såg så snälla och trevliga ut gjorde också intryck på henne. Långt där inne började hon känna att hon ville komma tillbaka till Jehova och församlingen.

Hon lade också märke till jw.org-loggan. Den hade hon inte sett förut. När hon besökte hemsidan konstaterade hon att det var väldigt enkelt att hitta tid och plats för närmaste församlingsmöte. Hon laddade ner några publikationer och gav sig av till Rikets sal, trots att hon var lite nervös. Församlingen tog emot henne med öppna armar, och äldstebröderna såg till att en syster började studera med henne. Hon fick snabbt många nya vänner och kom in i sina andliga rutiner igen. Nu är hon regelbunden på mötena och i tjänsten, och hon är så tacksam för att hon hittat tillbaka till Jehova.

Femtonåriga Ronja från Norge hade en diskussion om evolutionen med tre klasskompisar i bussen på väg till skolan. Situationen blev jobbig för Ronja eftersom  de tre killarna inte visade någon respekt för hennes uppfattningar. Hon ville kunna stå upp för sin tro så bra som möjligt och bad därför sin mamma om hjälp att hitta bra argument för att det finns en skapare.

Nästa dag fortsatte diskussionen på bussen. Men argumenten hon förberett gjorde inget vidare intryck på de tre killarna, som bara fortsatte håna henne för hennes tro. En av dem ropade så hela bussen hörde: ”Ingen annan på den här bussen tror på Jehova! Ska vi göra en handuppräckning? Vilka här tror på evolutionen, och vilka tror på Jehova?” Till Ronjas stora förvåning räckte en yngre kille upp handen och sa: ”Jag tror på Jehova.” Sedan hängde två andra på och sa att de också gjorde det. Många av barnen på bussen hade hört diskussionen, och några av dem hade blivit övertygade av Ronjas argument.

En eftermiddag kom två arabisktalande män från Syrien till receptionen i avdelningskontoret i Danmark. De frågade systrarna bakom disken om det var där Jehovas vittnen höll till. När systrarna intygade att de hade kommit till rätt ställe såg männen lättade ut. Hur hade de hittat dit? De hade tagit en bild på utgivarsidan i boken Vad lär Bibeln? och sedan gått och visat den för personalen på det lokala biblioteket. Bibliotekspersonalen hade sedan försett dem med adressen till avdelningskontoret.

Männen var inte särskilt bra på danska. En broder som kunde arabiska ringdes därför in till receptionen. Det visade sig att en av männen var väldigt angelägen om att få lära sig mer om Bibeln. Brodern tog hans kontaktuppgifter och lovade att besöka honom tillsammans med en annan broder som kunde arabiska.

När bröderna kom hem till mannen berättade han att han aldrig fått besök av Jehovas vittnen förut. Boken på arabiska hade han hittat i sin brevlåda, trots att det inte framgick någonstans att det var en arabisktalande person som bodde där. Eftersom han inte kunde läsa hade han bett en av sina vänner läsa boken för honom. De hade plöjt igenom boken på tre dagar, och det han hört var tillräckligt för att övertyga honom om att han hade hittat sanningen.

Tiden som flykting långt bort från familjen har satt sina spår, men han får tröst av att läsa Bibeln. Första gången bröderna besökte honom frågade han: ”Varför har ni inte kommit hit förut? Jag behöver verkligen  det här.” Mannen har fortsatt studera och är väldigt entusiastisk över det han får lära sig.

Dmitrij hade ett välbetalt jobb på ett tobaksföretag i Ukraina, men han sa upp sig när han insåg vidden av rökningens skadliga effekter. Inom de tre första månaderna som arbetslös dog både hans mamma och hans svärmor. De här smällarna tog hårt på honom. Han hoppades att han skulle få tröst och stöd från sin kyrka, men det fick han inte. En av hans kompisar sa att livet som ortodox inte innebar annat än ”ett kors runt halsen och en tomhet i hjärtat”. Det var precis så Dmitrij kände. Det gick upp för honom att han inte visste något om Gud och Bibeln över huvud taget. I sin förtvivlan bad han till Gud om hjälp. Plötsligt kom han att tänka på Jehovas vittnen. Han ville veta mer om dem och hittade snabbt in på hemsidan. Han blev väldigt imponerad när han såg hur mycket information om Bibeln man får där och sökte direkt fram tid och plats för närmaste möte. När han parkerade bilen utanför Rikets sal blev han välkomnad av en mötesvärd som frågade om han kunde hjälpa till med något. Dmitrij svarade rakt på sak: ”Jag behöver en bibelkurs.” Nu har han studerat i ett halvår och är med och svarar på mötena.

Paul och Faith, som bor i Storbritannien, träffade en kvinna i tjänsten som heter Susan. De hade ett trevligt samtal och kom överens om att ses igen. När Paul och Faith kom tillbaka var Susan inte hemma. Då följde de rådet i Tjänsten för Guds kungarike för november 2014  och lämnade en liten lapp efter sig där de meddelade att de tänkte komma tillbaka nästa dag. Det visade sig att kommunikationen via lappar skulle fortsätta. När de kom tillbaka nästa dag satt det nämligen en lapp på dörren som förklarade att Susan var ute och handlade inför sin dotters bröllop. Paul och Faith svarade då – via en lapp – att de tänkte komma tillbaka igen veckan därpå. När de återvände en vecka senare satt Susan och väntade på dem. Nu kunde de börja studera boken Vad lär Bibeln?

Susan hade fullt upp inför sin dotters bröllop och frågade därför om det var möjligt att skjuta upp nästa studietillfälle. När det väl var dags att ses igen var Susan inte hemma. Vad gjorde Paul och Faith då? De lämnade en lapp med sitt telefonnummer. En stund senare burrade telefonen till. Susan skrev att hon hade stått och pratat  med sin granne på baksidan och bad om ursäkt för att hon hade missat dem. Nu har de kommit i gång med ett regelbundet studium, och nyligen var Susan med på sitt allra första möte.

Paul och Faith vill verkligen slå ett slag för den här metoden. ”Vi har kunnat hålla kontakten med många människor med hjälp av lappar. Det funkar verkligen!”

I augusti 2014 fördes en broder i Ungern till sjukhus efter att han drabbats av lungemboli. Tyvärr dog han efter en relativt kort sjukhusvistelse. En av sköterskorna som tog hand om honom hette Tünde. Så här skrev den avlidne broderns fru om henne:

”Sommaren 2015 var jag på sammankomsten ’Efterlikna Jesus!’ tillsammans med min son. Vi skulle just sätta oss i bilen efter den avslutande dagen när en kvinna plötsligt stannade upp och stirrade på mig med stora ögon. Hon släppte sina väskor, kramade om mig och började gråta. Det här var den sköterska som nästan ett år tidigare hade tagit hand om min man på intensiven. Hon berättade att varje arbetspass inleds med att alla sköterskor tilldelas var sin patient och att hon varje gång bad till Gud om att hon skulle få ta hand om min man. Och gång på gång blev det så.

Tünde sa att det var tack vare min man som hon hade tagit steget att börja studera med Jehovas vittnen. Hans starka tro och fina uppförande hade gjort stort intryck på henne. Hon hade imponerats av att hans framtidshopp var så verkligt för honom.

 Tünde studerar Bibeln nu, och precis som jag ser hon fram emot att kunna välkomna min man tillbaka till livet. Hon vill att han ska få veta att hans starka tro hjälpte henne att lära känna Jehova och att själv få ett starkt hopp för framtiden.”

På grund av demonstrationer och blockader händer det emellanåt att man stänger gränsen mellan Bulgarien och Grekland, vilket gör att det uppstår milslånga bilköer. En församling i Bulgarien tog vara på ett sådant tillfälle genom att erbjuda läsning till de väntande trafikanterna. De hade med sig biblisk litteratur på tolv olika språk. Många av lastbilschaufförerna var trötta och irriterade men i många fall ändå pratglada. Förkunnarna lyssnade på allt de hade att säga och gjorde vad de kunde för att ge uppmuntran från Bibeln. En man frågade om de var Jehovas vittnen och utbrast sedan: ”Jag visste det! Det är bara Jehovas vittnen som skulle predika på ett sådant här ställe.” En chaufför från Österrike erkände med glimten i ögat: ”Det går verkligen inte att bli av med er. Jag får lov att gratulera. Ni gör det bra som sprider tröst och hopp omkring er.” En annan man sa: ”Jag har aldrig känt behovet av att läsa er litteratur, men just nu är jag beredd att ge den en chans.” En av chaufförerna började gråta när en broder vittnade för honom. Han sa att han hade varit ett vittne för många år sedan. Bröderna uppmuntrade honom att ta kontakt med en församling och gav honom samtidigt något att läsa.